Var jag ser mig själv om 5 år…

Framtidens kommande val, och varför det är ett måste.

Det fick mig att tänka på en sak. Hela mitt liv har det funnits ett mönster. Min så kallade ”lathet” som innan diagnosen på fibromyalgin bara var förklarad som allmän lathet och en beskrivning som ”knäpp i huvudet” från andra eftersom jag inte var som dem. Idag finns ”latheten” kvar i form att jag föredrar att alltid som steg nummer ett att hitta en bekväm lösning på ett jobbigt problem. Som kvinna är denna lösning preventivmedel, en p-spruta och sterilisering för att för evigt slippa mens och barnafödning. Som arbetsför är ett exempel att leta upp smarta excelfunktioner eller online tjänster som hjälper mig att hålla koll på saker så jag slipper ha allt i huvudet och allt blir mer korrekt. Att det sedan innebär att det kan ta veckor, månader eller år att hitta lösningar på alla dessa problem gör mig inget. Det är lite själva jakten som är rolig och även om jag blir arg och frustrerad för att jag inte förstår något så har jag samtidigt så jävla roligt att jag vet inte var jag ska ta mig till. Det är kul att lösa problem! Och extra roligt är det om det gäller kod och mitt älskade WordPress.

Därför tror jag att om 5 år ser mitt liv helt annorlunda ut. Om 5 år tror jag att jag…

  • Har slutat på Funkibator och vidareutbildat mig inom något tekniskt, exempelvis systemutvecklare, webbutvecklare, testare eller något liknande. Kanske till och med något inom spel?
  • Garanterat skaffat Grand Danois, men inte inom den närmsta framtiden. Förmodligen blir det en mer 25 årig vänta istället för 20 år som den är i år 2017. Riskerar jag att bli arbetslös, eller om jag blir fattig student igen under ett par år, vill jag inte sitta med en dyr hund och inte ha råd att leva livet med GD. Jag vågar kanske inte satsa ännu med allt som pågår för tillfället.
  • Arbetar minst 75% med något inom IT på något företag som är tillräckligt flexibelt för att det ska fungera för mig och att jag har en mycket högre lön jämfört med idag, så livet med bil, Grand Danois och andra nöjen inte är något problem.
  • Att vi bor kvar i lägenheten vi precis har köpt och stormtrivs fortfarande. Eller så har vi precis börjat titta på radhus eller möjligheter att bygga ett eget hus. Jag tror också att Henrik är kvar på Unity eller att han åtminstone arbetar kvar i Danmark inom IT sektorn.
  • Att jag för en gångs skull i mitt liv arbetar riktigt passionerat med något som jag upplever inte suger upp energi och gör att jag faktiskt orkar heltid eller 75% utan att det ska påverka humör eller min fibromyalgi. Med rätt verktyg tror jag det är möjligt.
  • Att jag är växtbaserad vegan (Whole Foods Plant Based) och äter tusen gånger nyttigare än vad jag gör idag. Och därmed lättare får mer energi pga all den bra maten jag stoppar i mig.

Missförstå mig rätt här. Arbetet jag gör idag är kul, men det är tröttande och vissa perioder orkar jag knappt att lämna sängen, eller soffan. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar möjligheterna det ger mig. Jag älskar att arbeta hemifrån och jag är nöjd med min lön. Det är också skönt i dagsläget att enbart arbeta 50% och vara sjuk på den andra halvan. Däremot så har jag på sistone börjat ruttna på vissa saker och jag kräver förändring. Dessa känslor kring förändring kommer inte försvinna. Inte förrän jag har nått mitt framtidsmål och problemet är löst.

Hela mitt liv har jag ( i alla fall i mitt huvud) varit en passionerad person, men jag har ständigt blivit hindrad på många olika sätt från att utföra dessa saker på ett sätt som är kul och roligt. Även om jag gillar mitt jobb idag, så räknar jag ner timmarna tills jag kan göra något annat. Så är det med mycket jag gör och så har det varit hela livet. Det är inget nytt. Det är bara så jag fungerar.

Kortfattat; tycker jag något är skitkul så flyger timmarna förbi och jag njuter till fullo. Är det inte superkul/intressant så tänker jag på annat och längtar efter det där roliga som är mycket mer skoj än vad jag gör just då.

Som tjej i grundskolan, var det en fasa att vara tekniskt lagd och gilla datorer. När jag gick i femte klass ville jag bli datatekniker och en hel skola på över tusen elever fick reda på det och mobbade mig i månader till att jag la ner de planerna. När jag ville gå SAM – IT linjen på gymnasiet, men blev övertygad om att gå ett annat skitprogram som inte gav mig något är också ett annat exempel. Ingen teknisk datorutbildning då heller. Ingen motivation och inget driv att försöka. Det är liksom det livet har lärt mig. Ungefär som:

”Du kan vilja och önska att du kunde, men det är aldrig lönt att försöka för det kommer aldrig gå”.

Diagnosen på Asperger gav mig möjligheter att pröva min arbetsförmåga, men aldrig inom något data inriktat. Satt jag väl framför en dator så var jag annars allmänt asjobbig för mina kollegor, men det berodde på att det jag gjorde var inte kul. Jag ville bara hem. Göra något annat. Och istället för att gå hem störde jag kollegorna så ofta som var möjligt för att slippa det där tråkiga när jag väl var på arbetsplatsen. Varje gång jag har försökt lära mig att koda så har det slutat i en metod som inte gav mig det jag behövde. Och alla högskoleutbildningar krävde matematik som jag aldrig förstått eller varit bra på. Allt gällande WordPress har jag slarvigt läst mig till och jag förstår aldrig vad jag sysslar med, men det är ändå så kul och jag kan inte släppa det. Med det så har jag i alla fall hittat små lösningar till mina problem, men skillnaden är att jag vill verkligen förstå vad jag gör. Det gör jag inte idag. Jag leker mig fram till en lösning med kod och det är inte rätt och det vill jag ändra på.

Jag tror det finns otroligt många personer som sitter i samma situation som jag. Som driver genom livet med en önskan att göra något annat, och sitter på sina arbetsplatser och räknar ner timmarna tills de får gå hem. Det jag vill känna och uppleva är att arbeta inte är jobbigt. Att arbeta ska vara kul. Man ska liksom inte ha ångest för att helgen redan är över… Tiden ska gå fort och jag vill känna mig kreativ 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, 50 veckor om året och njuta av det jag gör och det jag bidrar med. Idag känner jag så kanske 5 timmar i månaden, med undantag då jag på fritiden sitter med mina bloggar. Vilket för övrigt inte är ofta numera då jag inte har energin för det då kroppen strular mycket för tillfället.

Målet just nu är bara att orka med. Orka jobba, orka försöka och när jag får möjligheten så tänker jag ta det tekniska steget jag i alla år har längtat efter att ta.

Och jag hoppas att jag lyckas.

Kommentarer gör bloggande mycket roligare, så lämna gärna en eller två! Glöm dock inte att följa kommentarsreglerna!