Var jag ser mig själv om 5 år…

Lite historia…

För några år sen skrev jag lite om tidsmaskiner och ånger över misstag man har gjort. Detta är ungefär 3 år sen nu och idag vet jag lite mer. Jag har bland annat fått anställning och har arbetat närmare 2 år på Funkibator under den här tiden. Jag har flyttat tillbaka till Skåne och jag har pengar på banken. Det enda som fattas är Grand Danois och en vetskap att man har ett fast jobb. Just nu har jag ett jobb, men det är inte alltid säkert att jag kommer ha ett om exempelvis ett år. Men så är det ju för de flesta människor, och detta tror jag är ett vanligt scenario inom föreningslivet, ifall man har en anställning. Det kan bli varsel på vanliga företag, nedskärningar i vården etc. 1 person ska snart göra jobbet som 3-4 personer tidigare har gjort och vinsterna ökar samtidigt som personer går in i väggen och aldrig kan komma tillbaka till arbetslivet som det var förr. Vad som helst kan liksom hända för många i alla möjliga branscher som idag har en anställning, så det gäller inte enbart mig.

Jag är oerhört glad över mitt arbete jag gör. Hur mycket jag är med varje dag och bidrar i vår fantastiska förening, där vi sakta men säkert gör skillnad för personer med funktionsnedsättning och tänker utanför lådan gällande i stort sett allt. Dock tror jag inte att min originella plan om att hålla mig fast inom föreningen kommer vara för evigt, men så länge det absolut är möjligt kommer jag finnas som anställd hos Funkibator. Det är min plan, för i det verkliga livet kan jag förmodligen inte arbeta någon annanstans då ingen arbetsplats samt arbetsmarknaden i övrigt inte är anpassad efter någon som mig.

Det jag behöver för att kunna arbeta är, i alla fall vad jag vet idag efter personliga erfarenheter av sjukdom, långtidsarbetslöshet och allmän ”icke-vilja” att faktiskt försöka med något på riktigt (förutom det jag gjort inom föreningen då), är detta:

  • 100% flexibla arbetstimmar. Jag arbetar 20 timmar i veckan, men fördelar de hur jag vill och arbetar när jag mår bra och kan prestera så bra som möjligt.
  • Arbeta hemifrån, då all rörlighet och sociala möjligheter som finns på ett kontor är alldeles för distraherande
  • Höj och sänkbart bord, två datorskärmar, en bra dator, stabilt internet och en bra, bekväm stol.

Punkt 3 går lätt att ordna. De andra två – not so much. Dock börjar jag fundera på en tanke jag har haft av och till i många år, som verkligen eskalerat i mitt huvud de senaste veckorna. Det kanske finns en annan arbetsmarknad för mig och det kanske finns möjlighet till en utökad arbetsförmåga…

När jag tycker att något är roligt, och då menar jag riktigt jävla roligt såsom mitt pillande med bloggarna och kopierande av kodsnuttar, så kan jag lätt spendera åtskilliga timmar med det. Poff! säger det, så har liksom 8 timmar gått förbi. När jag får möjligheterna att göra något som jag själv tycker är kreativt och roligt (även om det kan var förbannat frustrerande vissa dagar) så är det alltså otroligt lätt att få timmarna att gå. Det är oftast när jag får (vad jag tycker är) kreativa arbetsmöjligheter inom föreningen för att genomföra mina arbetsuppgifter som jag samlar ihop mina flextimmar.

När det blir för repetitivt så blir jag skittrött, mindre motiverad och jag får mer värk samt att jag lättare blir arg och orkar mindre. Majoriteten av mitt arbete har blivit mer så per automatik och därför har energin knappt funnits där i år, men det är så jag fungerar. Jag är inte som andra så kallade ”aspisar”, att jag älskar att repetera saker, sitta och göra samma exakta sak i all evighet. Efter 1-3 repetitioner så kryper det i skinnet på mig och jag vill bara rymma därifrån. Och så har det alltid varit för mig. Att jag nämnde min diagnos bara sådär är mer för att bevisa hur lite jag känner igen mig i den diagnosen och att den inte påverkar mig ett dugg.

Kommentarer gör bloggande mycket roligare, så lämna gärna en eller två! Glöm dock inte att följa kommentarsreglerna!