Trasigt duschmunstycke, rejäl fibrovärk och andra missförstånd.

Det här inlägget kommer handla om lite allt möjligt. Som rubriken skrev, så har jag ett trasigt duschmunstycke, fibrovärken från helvetet är tillbaka och missförståndet handlar om hur man bör hantera sig själv i diskussioner eller samtal med andra. Om jag nu ens vågar prata om det utan att trampa nån på tårna. Jag ska göra mitt bästa i alla fall.

Häromdagen så råkade Henrik ha sönder vårt duschmunstycke. Det gick av vid plasten som man sätter in i slangen, så i morse blev det lite problematiskt och jag själv fick vänta en dag extra med att tvätta håret. Som tur var blir mitt hår inte lika fett längre, vilket gör att jag kan lättare vänta flera dagar innan jag tvättar håret. Det verkar även göra under för att mitt hår ska växa snabbare, även om det sedan innan alltid har växt som ogräs. I alla fall. Jag åkte upp till samarkand innan för att leta upp ett nytt munstycke. Jag fick tips av en vän på Lernia att någon hon kände hade köpt ett på Rusta som skulle vara väldigt bra, så jag kollade upp det på nätet, pratade lite med henrik om min plan och efter att jag var klar på Lernia för dagen så tog jag trean från simhallen upp till samarkand.

Först så åt jag en macka från subway, för jag var riktigt hungrig. Så hungrig brukar jag vanligtvis inte vara, och jag var det även väldigt tidigt i morse. Ofta brukar jag känna mig lite småhungrig vid 10 tiden, och då tar jag en kaka eller två som jag tagit med mig hemifrån. Ett paket singoalla räcker vanligtvis i 2 veckor eller något sånt, så det är bra. Jag äter oftast bara max 2 kakor om dagen när jag är på Lernia, eftersom jag går hem och äter lunch. Skit samma. Efter att jag hade ätit min macka så gick jag in en runda på Clas Ohlsson, men där hittade jag inget av intresse. Munstyckena där var dyra och små, och det ville jag inte ha. Det vi har haft tidigare (och har haft i över 2 år) är pyttelitet, och det täcker knappt huvudet eller nått, så man måste duscha varmt om man inte ska frysa hos oss. Dessutom är strålarna väldigt hårda, så det gör ibland ont om man har för stark stråle.

Sen tog jag en riktigt jobbig promenad till Rusta. För att göra en avstickare till så kan jag erkänna att jag verkligen känner ett sug av att skaffa bil nu, även om samma problem och åsikter jag har kvarstår. Jag är tveksam till bil av främst två orsaker – det är dyrt som fan och det är dåligt för miljön. Den tredje halva anledningen är att jag aldrig skulle röra på mig, och det skulle inte vara positivt för min hälsa. När jag dock blir egen företagare eller får möjlighet till tjänstebil så ska jag ha det, men annars tänker jag undvika det till varje pris, ungefär. Bilen jag vill ha, som egentligen fyller upp alla de krav jag har om bil (om jag faktiskt skulle skaffa en) är Mitsubishi Outlander PHEV. Den är dock svindyr i inköp, men skitbillig som tjänstebil, och såsom jag förmodligen hade kört, så hade 99% av all körning bara varit på el, och det är bra + att man också kan köra längre sträckor, som till Stockholm för att hälsa på familjen. Jag vill egentligen bara ha bil när det behövs, typ när man vill storhandla, behöver åka till veterinären, resor till sthlm. Just nu hade jag velat ha bil bara för att slippa gå till Lernia, för jag vet ju hur det känns och det är en jobbig morgonpromenad när jag ska gå dit, eftersom det är en sådan omväg.

Jaja, för att komma vidare i berättelsen. Jag hittade ett billigt munstycke på Rusta, och köpte ett svart, trots att det även fanns i min favoritfärg. Jag ville vara snäll mot älsklingen och valde en neutral färg. När jag kom hem så invigde jag den en stund senare, och känslorna var väl blandade. Den täckte lite mer av kroppen, och strålarna var mjuka, vilket var skönt. Dessvärre var det inget ”sprutt” i den, alltså inget tryck oavsett hur mycket vatten man vred på. Det gick till en gräns och sen var det stopp. Jag antar att det är en vanesak, för hellre större huvud med mjukare strålar än ett pyttelitet huvud med strålar som gör ont, bara för att man vill spara på vatten.

Det gamla och det nya duschmunstycket i ren och skär retrostil, för en gångs skull.

När det gäller fibrovärken, så har jag haft mycket värk senaste tiden. Idag ska jag också städa lägenheten, för hyresvärden ska komma och göra den årliga inspektionen igen. Jag har knappt ork att stå, och både mitt högra knä och svanken gör ont. Det är till och med jobbigt att sitta, men orka stå gör jag inte, även om det hjälper tillfälligt mot värken. Så fort jag sitter stilla igen så kommer tillbaka.

Det sista gälljde missförstånd och diskussioner. Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva om det, då jag inte vill göra någon illa, men jag känner ändå ett behov av att förklara mig. På lernia så brukar vi ibland ha lite diskussioner om annat, när vi inte har lust att arbeta med något eller vi bara vill ta ett break ifrån det. Eller så hamnar vi bara i en utan att vi räknade med det. Nu efter valet och SD’s framgångar så har det bidragit till lite mer politiska diskussioner och även om jag älskar att diskutera med andra människor så har jag börjat inse att jag ska nog skriva ner mina åsikter mer, istället för att prata om det med andra människor, för jag är lite trött på att historien ständigt upprepar sig.

Jag blir sällan missförstådd när jag har skrivit om något. Blir det ett missförstånd, så är det oftast (och förmodligen) läsaren själv som har missat något viktigt ord, men självklart händer det att jag själv skriver en mening konstigt som kan tolkas på många sätt. När jag diskuterar med människor, eller egentligen bara för en simpel dialog så stöter jag ofta på människor som jag har stora svårigheter att diskutera med. Orsaken till detta vet jag inte, men det hela scenariot med att ”historien upprepar sig” är att dessa människor, oavsett hur trevliga och snälla de är som personer, så verkar det vara svårt för dem (och för mig) att diskutera med mig och med andra människor.

Jag har som utgångspunkt att vara förstående, accepterande och jag vill lära mig av vad någon annan har att säga. Sen kan jag självklart uttrycka mig på ett uselt sätt som gör att jag blir missförstådd. Den stora anledningen dock i samtal till varför jag blir missförstådd är för att personer lyssnar inte på vad jag har att säga. De avbryter, avfärdar och kritiserar det jag har att säga, utan att ens ha förstått meningen med vad som kommer ut ur min mun. Ett lättförståeligt exempel;

Jag: Jag har läst att alla borde vara veganer… (avbruten direkt)
Person X: Vad då? Veganer, vad pratar du för dumheter. Alla kan inte vara veganer! (Etc… En lång predikan över hur fel jag har, när jag precis har börjat prata.)
Jag: Nej, alltså… jag har kollat på forskning som säger att… (avbruten igen)
Person X: Jaha? Vilka studier då? Har du källan? Vad sa dem då? Jag tror ändå inte på det. (och så fortsätter det)
Jag: Forskningen jag personligen har tittat på, och bildat min egen uppfattning om säger att det bästa för hälsan vore om alla var veganer. (äntligen fick jag säga något).
Person X: Jaha, men det tror jag inte på. Alla är olika och jag funkar bra på att äta kött!
Jag: Ja, det tror jag med. Men forskningen säger det i alla fall och jag tycker det är intressant.
Person X: Det måste nog göras många studier för att man ska bli vegan, och kött som är så gott!
Jag: Jo, jag vet. Jag har själv svårt att bli av med dåliga vanor och jag gillar också kött.
Person X: (Mjuknar något, men återkommer med en hård replik igen om varför jag har fel och sådan fortsätter diskussionen tills någon av oss ger upp.)

Ungefär så kan det se ut. Jag blir avbruten konstant, folk vägrar förstå eller ens lyssna på vad jag har att säga och de har redan bestämt sig från första stund att de tänker behålla sin originella åsikt – oavsett vad jag har att säga eller inte. För att låta lite komisk med tanke på allt feministprat så är det oftast kvinnor jag möter som gör detta och inte män.

När jag bloggar däremot, eller för diskussioner på nätet så är det lite lättare, även om det är svårt att blir hörd även där ibland. Där får jag i alla fall prata till punkt och förhoppningsvis läser alla det jag har skrivit och förstår det, även om de inte håller med. Det är liksom hela grejen med hur jag kommunicerar med andra. Jag vill lära mig från dig, av det du har att säga, så jag kan bli inspirerad och mer kreativ och jag hoppas att du vill göra detsamma när du kommunicerar med mig. Jag tycker det är så otroligt viktigt, och det är oerhört tråkigt när jag inte får lov att lära ut något. Jag verkar vara en magnet i mitt dagliga liv till personer som har otroligt bestämda åsikter och som aldrig någonsin kan tänka sig att ändra den – för allt guld i världen.

Jag hoppas att ni som har läst det här förstår vad jag menar och att jag vill förstå dig som läsare. Jag hoppas också att ingen tar illa upp av det jag skrev, för jag pekar inte ut någon särskild. Jag förklarar bara ett ”naturligt fenomen” som ständigt händer mig numera, och som jag vill förbättra. Min nuvarande inställning är att undvika IRL diskussioner med andra, fokusera på mitt och istället diskutera med andra personer som jag vet lyssnar på mig och accepterar det jag har att säga.

Det är liksom inte lönt att lägga ner energi på folk som skiter i en och tycker att man är ointressant, bara för att man inte är som någon annan exempelvis, även om det nog inte är så i alla fallen.

4 svar på “Trasigt duschmunstycke, rejäl fibrovärk och andra missförstånd.”

  1. Är ju respektlöst att du inte får prata till punkt och att den här personen bara avbryter dig. Personen verkar ju nästan ta det som en personlig förolämpning när du tar upp veganer och skall ta ifrån köttet på en och samma gång.

    Illa att du ska behöva råka ut för personer som inte kan lyssna på argument och skall försvara sig direkt. Man kan ha väldigt spännande diskussioner med någon som inte tänker likadant om dem just är öppna för andra åsikter.

    Lite ”Jag håller inte med dig, men jag förstår hur du tänker” anda. Istället för ”Tyst! Så är det inte alls”.

    1. Ja, visst är det så? Jag känner mig inte respekterad när detta händer, så jag har börjat tröttna. Det är ändå lite komiskt till varför det händer så ofta. Det är precis så folk bör tänka, för så gör jag själv att det är helt ok att inte hålla med, men ändå försöka förstå vad jag menar och tänker. Dock i de flesta fall numera när jag möter nya människor så är det deras åsikt som gäller och inget kan ändra på det. Tröttsamt, men jag har börjat acceptera det tråkiga faktumet.

      När jag väl tänker efter så känns det som att oavsett vad jag än säger ibland till vissa personer så tas det bara som en personlig förolämpning och då börjar jag ju undra om det är mig själv det är fel på? Händer det alltid mig, så är det kanske inte de andra som är ”fel” utan jag själv. Man undrar i så fall vad det är som har förändrats…

      1. Tvivlar på att det är hos dig felet ligger. Många har inte fått lära sig att diskutera. Och så är dem så småsinta att dem inte vill ta till sig ny information. Deras förlust.
        Klanka inte ner dig för att dem inte kan ta in olika vinklar vad dem än må tycka om det hela. Stå på dig!

        1. Tack för det! Ja, det är verkligen deras förlust om de inte vill lära sig något nytt, bli inspirerade eller få hjälp att förbättra något i deras liv, för att jag delat med mig av något lärorikt.

          Ska försöka göra mitt bästa att stå på mig. Det har ju blivit lättare med åren och än så länge har ju ingen skrivit (eller sagt) till mig om de senaste inläggen jag har skrivit att jag är en total idiot och gjort någon illa. Jag insåg det rätt snabbt också efter att jag skrivit ner mina tankar om det här problemet med att ingen bör egentligen ta illa upp av det heller. Jag vill bara vara försiktig.

Kommentarer gör bloggande mycket roligare, så lämna gärna en eller två! Glöm dock inte att följa kommentarsreglerna!