En paus från mänskligheten… Det kanske man hade behövt?

Missförstå mig rätt nu från början. Jag pratar inte om självmord eller något annat drastiskt. Det är bara det att på sistone (egentligen flera månader) så har personer utöver mig själv haft det lite jobbigt och eftersom jag är typ en person som inte kan sluta bry sig om andra, så har deras problem påverkat mig så otroligt mycket att det nu är nära klimax, eller något i den stilen.

Det finns främst 3 personer i mitt liv som jag är måttligt (eller väldigt) oroad över. Jag ska inte nämna några namn, men jag tänker så pass mycket på dessa personer att det ibland är svårt att dels få fram ett ord och dels att det blir svårt att göra något annat, men man gör det till sist ändå. Det tar bara en jävla tid att komma dit.

Jag minns inte att jag har suttit i en sån här sits tidigare, men då detta hittills har varit året av total insikt, där jobbet varit något av en ”negativ” utmaning och dessa tre personer i mitt liv haft det riktigt jävla pissjobbigt så är det lite mer än vad jag faktiskt orkar med. Jag själv har också stora planer och funderingar kring framtiden samt en flytt till Malmö som väckt känslor av alla slag och i mitten av allt detta så är jag rätt så mentalt utmattad. Jag har varit nära att springa in i en annan typ av vägg flera gånger under våren. Inte en sådan som gör att man behöver sjukskriva sig, men en sådan som bara gör att man hellre sitter inne och inte vill träffa någon. Eller hur jag nu ska förklara det. Det känns bara konstigt och jag gillar inte den här känslan.

En annan grej började hända också för några veckor sen. Det är officiellt rubricerat som ett komplett missförstånd, och om det är det egentligen återstår att se. Jag bara hatar känslan av att den här situationen har uppstått. En annan vän började skriva sina åsikter på Facebook, och det är inget fel i att ha åsikter. Däremot stördes jag rejält av dennes språkbruk, för språkbruk är något jag har lärt mig mycket på senare år och vi arbetar mycket hårt i föreningen med att inte använda ett dåligt sådant. Om man då räknar in lärdomen jag fått under alla år som fått mig att inse att det är dåligt att generalisera gällande grupper och ställa dem mot varandra. Typ svenskar mot ”invandrare” (a.k.a muslimer) eller funktionsnedsatta mot icke-funktionsnedsatta, fattiga mot rika etc så kan man bidra till en hel del starka åsikter och en bidragande orsak (förmodligen) till att fler vill rösta på SD och kasta ut samt skylla allt på invandrarna, även om man pratar veganism eller nått. Att diskutera viktiga frågor idag är jättesvårt och jag orkar egentligen inte med det längre. Orsaken är för att jag helt enkelt inte har den mentala kapaciteten att argumentera, för det pågår för mycket i mitt huvud just nu för att jag ska bara lämna sängen och orka jobba samt vara en trevlig flickvän. Det jag skulle komma till är egentligen att jag vill inte prata grupper, utan det handlar om människor. Mer specifikt handlar mitt tankesätt om särskilda individers handlingar och jag tänker ofta numera på de grundliga orsakerna till varför dessa handlingar har uppstått.

Tar man ett så pass tufft ämne som flyktingkrisen så skyller jag inte på flyktingarna som många andra gör. Det är inte flyktingarnas fel att de har behövt fly från sina hemländer. Att de kommer hit utan några som helst värdesaker, pengar och/eller att de faktiskt råkat få med sig en iPhone men inget annat av värde. Det är inte deras fel att de får betala 50 kr för tandvårdsbesök, när vi betalar tusentals kronor, eller att de kanske får hjälp med att få bostad för ett mer integrerat samhälle. Jag skyller inte på dem, men många andra väljer att göra det och det är hemskt. Även om man inte menar det utåt sett, utan tycker detta beteende är skrämmande (för skrämmande är det), så kan man ändå formulera sig (och bli tolkad) som att man tycker att man är bättre eller mer värd än en fattig flykting som kommer till Sverige o ”tar våra jobb och bostäder samt får ‘gratis’ tandvård”.

Med allt som pågår i mitt personliga liv samt med tre väldigt viktiga människor i mitt liv så är såna här ”åsikter” eller spridning av falsk information som pågår hos var och varannan person numera ibland (känns det som) så är det alldeles för mycket för mig. Det tar sån energi och jag kan inte sluta bry mig, sluta engagera mig, även om jag vet att jag borde bara stänga av. Jag vet bara inte hur man stänger av permanent, eller så pass länge att det inte blir ett problem. Kan du lära mig det?

Så vad händer? Jo, jag praktiskt får en vän att tro att jag inte bryr mig, för alldeles för få personer i dennes liv faktiskt hör av sig och säger hej. Jag skriver mina kommentarer på min väns ”knasiga” FB inlägg och startar ett halvt krig och låter en annan vara fast jag egentligen inte vill. Och så skäller jag ut en annan vän fast det egentligen var onödigt. Samtidigt sitter jag också och längtar efter att ha energi över så jag orkar läsa några kapitel ur en bok eller börja lära mig programmering som jag numera är så desperat efter att få förståelse för. Det är alltså lite mycket nu och jag är på bristningsgränsen.

Och det enda jag vill är att sitta hemma i soffan och gosa med Henrik och längta efter Grand Danois och familjen.

Kommentarer gör bloggande mycket roligare, så lämna gärna en eller två! Glöm dock inte att följa kommentarsreglerna!