Problemet är löst. Jag går ner i tid till 25% i januari…

Igår satt jag och älsklingen och pratade en hel del om vad som är bäst för mig att göra när det gäller min framtidsplan om att studera, gå ner i tid och utbilda mig inom programmering. Min älskade sambo har hela tiden sagt, börja med att gå programmering 1 och låt det ta den tid det tar. Gillar jag det och det funkar så går jag programmering 2 eller hoppar på en utbildning som inte kräver den andra kursen nästa år. Eller så fortsätter jag plugga 25%, en kurs i taget och går något mer avancerat hösten 2019 istället.

Och så blir det. Det kan alltså fortfarande lösa sig, men jag har nu bestämt mig hur jag ska göra och det är att från och med 1 januari så går jag ner i tid på Funkibator från 50% till 25% och studerar programmering i olika former fram tills jag hoppas på den riktiga utbildningen. Vilken det blir återstår att se, men i dagsläget vill jag fortfarande helst läsa något mer avancerat, och inte bara ren och skär webbutveckling där jag bara lär mig html, css och javascript. Jag vill kunna mer!

Jag vill liksom kunna känna (om detta nu funkar, vilket det verkligen borde!) att jag kan många olika programspråk, så jag exempelvis kan arbeta och få lön för att jobba med C#, C++, ASP, .NET och Java och på fritiden kunna sitta med WordPress eller andra CMS verktyg och bygga hemsidor eller bara hjälpa till med WP’s egna utveckling. Det är liksom det som känns bäst och som jag hoppas kan vara den bästa lösningen.

Jag vet att jag idag älskar både HTML, CSS och särskilt PHP, och även om det också hade varit mycket bra att lära sig javascript med i olika former så är jag osäker på om jag ”nöjer” mig med det. Det hade förmodligen varit skitkul att sitta hela dagarna och få en heltidslön för att jobba med de sakerna, men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Kanske om man enbart hade jobbat med CMS verktyg, men inte allmänna hemsidor? Jag lär veta mer efter att jag åtminstone gått klart programmering 1.

Det känns i alla fall skönt att man har bestämt sig hur man ska göra, men det känns också lite surt att man på ett vis kanske måste vänta ett år till för att kunna gå den utbildning man vill. Men oavsett vilket så tror jag det kommer vara värt det, för fördelarna väger så mycket mer tyngre än nackdelarna!

Varför jag vill bli backendutvecklare via Lernia. Förmodligen, i alla fall…

Det här är en fortsättning på föregående inlägg, då det höll på att bli alldeles för långt.

Lernias utbildning till systemintegratör har dessa fördelarna:

  • Den är på distans
  • Den är på halvfart
  • Kräver ingen matematik utöver A nivå (1a, b eller c i dagens tänk)
  • Väldigt bred, många olika programmeringsspråk
  • Det bästa av två världar, styrkan i backend men också lite i front-end, vilket är mitt nuvarande mål gällande programmering
  • Lätt att sätta sig in i annan kod såsom PHP efter kursen
  • Många olika yrkesmöjligheter

Enda nackdelarna jag kan se är att det enbart är kursstart i Augusti varje år, istället för en även i Januari. Dock stressar det mig så jävla mycket just nu i och med att läsa programmering 1 och 2 kommer ta i värsta fall 40 veckor – om jag inte slutar jobba, eller FK godkänner att jag läser i lite snabbare takt än 25% under våren så jag hinner bli klar i tid, utan att jag behöver sätta sjukersättningen vilande redan i mars eller nått nästa år. Att sluta jobba för den här chansningen är egentligen dumt. Jävligt korkat, om inget annat. Ok, jag har ju möjligheten att ha vilande sjukersättning och oavsett vilket lär jag sätta den som vilande när jag påbörjar den riktiga utbildningen, oavsett vad det blir för något, om jag får behålla min anställning på 25% när studierna börjat. Det hade varit en annan grej om jag antingen hade haft möjlighet att ha vilande sjukersättning flera gånger, eller om perioden för vilande sjukersättning hade varit 2,5 år istället för max 2 år.

Dock tror jag att jag måste plugga på minst halvtid för att kunna ta in allting. Åtminstone när jag börjar riktiga utbildningen. Att läsa på 25% i en halv evighet, med bibehållet jobb samt behållen sjukersättning och sen komma om 4-5 år o säga ”nu kan jag jobba som systemutvecklare” känns inte ok. Då hade alltså scenariot varit att jag läser ihop egna kurser på högskola på bara 25%, då en 7,5 kurs tar ett halvår! Däremot om jag istället lägger 2 år heltid/deltid på en utbildning som kommer kräva minst eller ca 20 timmar i veckan så tror jag att jag kommer kunna dels ta det mer på allvar och dels lära mig mer. Och gå utan anställning på Funkibator under de åren känns mer ok, än att vänta ett extra år, så ni kanske förstår varför jag är lite kluven till hur jag ska gå tillväga? Det är ju också så klart en möjlighet att jag orkar jobba deltid även under en heltidsutbildning, men det beror på upplägget.

För att sammanfatta så är lite såhär Ca 2,5 år (januari 2018 – juni 2020) om jag utgår från Lernias utbildning till systemintegratör:

Några år med typ 4k mindre i månadsinkomst, eller några år med bibehållen anställning, utökad ”arbetsförmåga” och någon tusenlapp eller två mindre jämföres med idag. Och ökad skuld till CSN! Eller bibehållen anställning under alla studieår och INGET CSN, men lever däremot då utfattig i typ 2,5 år. Och sen chans till typ minst 20k i nettolön vid förmodat heltidsarbete. Vad är viktigast? Jag vet inte. Jag vill bara studera programmering i dagsläget och veta hur det går… och hoppas på att det faktisk kommer gå!

Just med tanke på mina tendenser att bli besatt, suga åt mig kunskap som en jävla svamp om det bara är intressant nog är enligt mig ett bra tecken på att detta kommer fungera. När jag väl går en utbildning har jag dessutom rätt att få stöd så jag ska klara utbildningen och jag har än så länge också min superhärliga sambo till hjälp, som redan är erfaren systemutvecklare i grunden.

Men varför då systemutvecklare/backen och inte nån simpel webbutvecklingsutbildning, eller något där jag bara gör appar hela dagarna? Jo, för att jag vill kunna mycket – om allt. Jag vill veta så mycket jag bara kan om C#, .NET, olika plattformar, CMS verktyg och jag vill förstå PHP så jag kan hjälpa WordPress skapa nya versioner på fritiden och det hade varit kul om jag hade kunskapen att skapa mina egna teman till bloggen och funktioner till den, istället för att kopiera och klistra in saker som jag gör nu utan att det blir någon direkt lärdom av det.

Men jag vill nog inte jobba enbart med PHP, HTML och CSS, utan det vill jag ha som en kul hobby! Undantaget är om jag får jobba på Automattic, vilket är WordPress! Det är egentligen drömjobbet, då alla jobbar hemma där, men där sker inga direkta avancerade saker med C# etc vad jag vet. Mest Javascript och grejs med hemsidor. Inget fel i det, men jag vill lära mig mer och mycket!

Gällande min framtid inom IT så vill jag ha många möjligheter att jobba med vadsomhelst. Jag vill vara eftertraktad, trots min funktionsnedsättning och eventuella anpassning. Jag vill också ha råd med hund, kunna ha målet att amortera av det här bolånet på typ 10 år istället för 30 (eller vad det annars skulle ta), och jag vill kunna spara mycket, mycket mer jämfört med vad jag kan göra idag. En korrekt utbildning inom IT kan förmodligen ge mig allt detta.

Frågan är bara hur fan jag blir av med den här besattheten tills det är dags att börja plugga? Vad tycker ni är viktigast? Vad hade du gjort om du skulle välja denna framtida karriär och satt i min situation? Lämna en kommentar och berätta.

Jag är som besatt över min framtid inom IT!😲

Och det är kanske på ett bra sätt, men också på ett dåligt. Jag har liksom gått och tänkt på detta sen i våras någon gång, alltså snart ett halvår och eftersom jag har tendenser att bli besatt över saker och ting så är det jävligt svårt att släppa denna tanke och allt som kommer in i huvudet som heller inte vill lämna mig. Inte förrän jag vet exakt hur det blir.

Det är jävligt svårt just nu att tänka på något annat än vad jag kommer göra nästa år. Det jag kommer påbörja kommer förmodligen förändra hela mitt liv, oavsett om jag lyckas utbilda mig inom IT eller inte. Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det ju en chans att programmering inte kommer funka för mig. Nog en minimal risk, men en verklig risk ändå. Om det inte kommer fungera, ja då är det typ lika bra att ansöka om hel sjukersättning, aldrig någonsin skaffa GD😭, för det kommer jag aldrig ha råd med och sen bli någon slags evig hemmafru utan framtid. Om man då utgår ifrån att jag inte jobbar kvar på Funkibator längre, alltså.

Jag kan ju inte jobba enbart 25% där för evigt om det nu är det enda som är möjligt de närmsta åren, och jag kan knappast arbeta mer än 50% med det jag gör idag. Däremot borde jag kunna arbeta mer med något som utmanar mig dagligen! En fortsatt anställning på Funkibator, även om jag går ner i tid känns bara bra, då jag har en relativt säker inkomst som inte är superlåg under de år jag vill studera – under förutsättning att studierna funkar, alltså och jag tar CSN igen, samt sommarjobbar och jag får behålla anställningen på Funkibator under studietiden.

Det som jag borde göra, det rent logiska är att behålla jobbet på 25%, ansöka och läsa programmering 1 först på resterande 25% och om det går bra, ja då läser jag fortsättningskursen. Risken med det – om jag inte hittar en annan utbildning inom IT som startar hösten 2018 och som inte kräver programmering 2, är att jag måste vänta 1 år till för att läsa till backendutvecklare på Lernia. Under förutsättning att jag faktiskt ska gå den utbildningen. Enligt mig själv finns väl inga hinder, men jag vet inte. Lernias rykte är väl sådär, och jag har ju själv erfarenhet att gå på Lernia, men inte deras YH utbildningar.

Min erfarenhet på Lernia skedde sommaren 2014 tror jag. Då gick jag en arbetsmarknadsutbildning till administratör i Växjö. Egentligen var det väl inget fel på den utbildningen. De flesta som har gått den utbildningen och som ansträngt sig (och lärt sig allt) har ju fått jobb. En av mina närmsta vänner arbetar som administratör tack vare den utbildningen, så jag vet att man så klart kan få jobb via Lernias utbildningar. Jag tror inte de ljuger när de säger 9 av 10 får jobb. Mitt problem var att jag akut behövde hitta en aktivitet som gav mig aktivitetsstöd när jag äntligen hade slutat mina studier och fått min examen i pedagogik. Jag hade tur och hittade en lämplig utbildning som skulle börja på måndagen, och jag ansökte till utbildningen typ på fredagen innan den skulle börja. Det var i alla fall väldigt tätt inpå kursstart. När jag väl gick utbildningen hade jag komplett ångest, då jag först gick den på heltid, läste något som jag tyckte var jättetråkigt, och promenaderna dit och hem var hemska, även om de bara tog en kvart. Det var asjobbiga 4 månader, och till sist kunde jag gå kursen på 50% istället för heltid. Då blev det lättare. Då slapp jag sitta och ha ångest till kl 16 på eftermiddagen och kunde gå hem vid lunch istället med min bibehållna ångest.

Ångesten på Lernia kom ifrån att jag satt i den sitsen jag satt i. Jag måste ha pengar! Jag vägrade liksom gå en sommar till helt utan inkomst och bara leva på Henrik. Nog för att Henrik är jävligt schysst som pojkvän o sambo, men jag levde rätt gott på csn och det är rätt nice att en egen inkomst som man kan göra lite vad man vill med om den är tillräckligt hög. När jag gick kursen så gjorde jag bara det jag behövde för att anses som godkänd, så jag kunde avsluta skiten. Till sist kom vi (jag och lärarna/AF) också fram till att jag kommer aldrig kunna arbeta som administratör heller, så jag gick en specialanpassad version av utbildningen och fokuserade på vad jag behövde lära mig för att starta eget istället. Då trodde jag nämligen övertygat att enda chansen jag har att faktiskt kunna få lön (på heltid, eller över huvud taget) var att starta eget. Sen hittade jag Funkibator och resten är historia. Och jag fortsatte med mitt pillrande av kod på fritiden med samma stora intresse och kopierande.

Erfarenheten av att ha varit på Funkibator i nästan 3 år har lärt mig mycket. Det har lärt mig att om jag ska arbeta på  den generella arbetsmarknaden, det vill säga, att jag ska kunna tekniskt sett arbeta på vilket kontor som helst, utöva arbetsuppgifter så behöver jag ett sådant upplägg som jag har idag. Det jag behöver är att arbeta på flexibla tider på halvtid, hemifrån (helst) men annars gissar jag att ett liknande upplägg där jag sitter ensam i ett rum med stängda dörrar utan fönster, med en bra dator och 2 skärmar med höj och sänkbart skrivbord kan teoretiskt funka. Jag har aldrig prövat det dock, så jag vet inte om det hade funkat.

Det som är jobbigt för min del med att vara på ett kontor är att jag blir distraherad av alla rörelser som finns där. Sen är det ofta så många andra krav, just särskilt att jag måste vara på ett kontor under arbetstider, börja typ kl 08:00, ha en halvtimme typ på mig att äta lunch (eller 1 timme o gå hem senare – mardröm, liksom. Jag vill ju bara hem!) och kanske en 20 minuters fikapaus på eftermiddagen. Dessutom verkar det som om att jag är totalt inkapabel till att vara korrekt ”social” på ett kontor, för jag blir aldrig accepterad för den jag är. Förutom på Funkibator, då! Love that place! Jag är bara jobbig och störig på ett vanligt kontor. Varför måste jag då vara där? Det känns bara allmänt jobbigt. Jag är flexibel, anpassningsbar som person, men kraven ”på det vanliga kontoret” är inte något som fungerar för mig.

Skillnaden, verkar det som åtminstone är att IT företag generellt är lite mer flexibla. Man får generellt en egen dator där, och är det en laptop kan man ju ta med sig den hem ibland. Det går att sköta möten via Skype, kommunikation via Slack och seriösa företag vet hur man skriver dokument ihop i real-tid via Googles produkter eller Office. Dessutom verkar många företag inom den sektorn inte bry sig om att man arbetar valfritt på dygnets alla timmar. Vill jag sitta klockan 3 på natten och skriva ihop en snutt kod så är det liksom fullt möjligt säkert på många ställen. Det är alltså inte lika viktigt att sitta 8-17 om dagarna, vad jag har förstått. Och gör man det, så är det ok att surfa medans grejerna kompilerar eller nått. Fråga inte mig. Jag är ingen expert, jag bara gissar här! Eller att det är superviktigt att ALLTID vara på kontoret när man jobbar. Det enda svåra är att det verkar typ omöjligt att arbeta mindre än heltid inom IT sektorn, om man inte är student eller sommarjobbare. Hur man löser den biten för min del får vi se. Jag har ju rätt till lönebidrag, så i och med det så kanske det går? Who knows, liksom… Jag vill bara pröva! Och jag är väldigt säker på att jag kommer orka arbeta heltid om jag arbetar med problemlösning hela dagarna och dessutom får skriva kod.

När man beskriver vad en person som sysslar med kod är som person så känns det som det är mig de pratar om. Jag älskar problemlösning, jag är supernyfiken på kod och jag gillar att bygga saker och se resultat av det. Jag vill också alltid lära mig något nytt. Att leta fel må vara frustrerande, men om jag vet vad som kan vara fel, lär jag inte bli lika frustrerad. Frustrationen kommer i och med okunskapen, skulle jag tro och allmänt dåliga dagar med mycket värk. Jag är inte gjord för rutinarbete, där man gör exakt samma sak dagarna i ända och man till sist blir en robot, så därför tror jag ännu mer att detta är min framtida karriär!

Det jag kan arbeta med idag är exempelvis Googles produkter, jag kan hantera hemsidor, registrera information, arbeta med Office paketet, hantera medlemmar, sköta sociala medier etc. Alltså väldigt lätta administrativa uppgifter. Jag kan inte betala ut löner, räkna ut semesterdagar och jag kan inte reglerna kring anställning och uppsägning. Jag har en högskoleutbildning i pedagogik, och kan tekniskt sett arbeta på Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet, men jag har sökt jobb där otaligt många gånger utan att ens få en intervju eller ens svar tillbaka, så det är meningslöst. Alltså är mina generella möjligheter att få en anställning på en arbetsplats lika bra som Funkibator mer eller mindre noll.

Därför vill och måste jag satsa på det här, och därför kan jag inte släppa det! Jag har väntat i åratal på att få göra det här och för första gången i mitt liv finns inga direkta hinder – om jag nu inte tvingas läsa matematik eller ta högskoleprovet för att ens komma nånvart, förstås. Det ger mig också bara ångest. Och därför har Lernias utbildning till systemintegratör fastnat i mitt huvud och jag utgår nästan ifrån att det är den utbildningen jag vill gå. Och jag litar på att den faktiskt är bra!

I nästa inlägg kan du läsa om varför jag vill gå på Lernia för att lära mig programmering, och hur olika scenarion ser ut för mig.

 

Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!

Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.

En samling programmeringsspråk i ett så kallat etikettmoln. Bilden är en länk.

Jobbet, vad händer med det?

Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.

Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.

Olika planer och scenarion

Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.

Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!

Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.

Våga misslyckas?

I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…

Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.

Drömscenariot.

Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.

Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.

Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.

Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.

Åh. Jag vill bara börja. NU!

Förändringens tid är nu… Eller snart i alla fall.

Det här året som om ett par dagar nått september redan har varit ett år av känslor, händelser, beslut och förändring och det är på både gott och ont. Jag är i alla fall positiv gällande allt i slutändan, för nu vill jag att saker och ting ska ändras och förbättras. Vissa saker har redan förbättrats, såsom att vi numera bor på ett fantastiskt läge och hur mycket det har lugnat min själ vet ni ju redan om ni har läst alla mina blogginlägg jag skrivit om det.

C# och andra känslor kring programmering

I våras så började jag ju gå en gratiskurs på fritiden i C# som Microsoft erbjuder. Hittills har jag avklarat enbart 17%, vilket är skitlågt och jag vetefan hur mycket av det jag lärde mig som jag kommer ihåg och har tagit in. Sen dess har jag bara arbetat för att bibehålla en energinivå som innebär att jag orkar lämna sängen, jobba, flytta och göra de saker man ska. Det har funkat, men energin har inte funnits där för att fortsätta gå kursen, vilket stör mig. När jag tänker på det hela, beslutet jag tog i våras, mina framtidsplaner m.m. så blir jag väldigt motiverad och samtidigt löjligt skit-irriterad för att jag inte har orkat med att gå vidare och lära mig det. För jag vill verkligen det. Åtminstone så vill jag försöka. Dock så tror jag att jag behöver lära mig att programmera från ett annat håll. För det första behöver jag få full förståelse över begreppen, eller vad det kallas för, så jag vet från början vad allting är. Ungefär så här:

  1. I programmeringsspråk använder man sig utav ungefär samma typ av grejer;
    1. Arrays
    2. Else If
    3. Metoder
    4. Klasser
    5. Variabler m.m.
  2. Vad är allt detta?
  3. Ok, nu vet jag vad ”” är för något.
  4. Vad är syftet med ””?
  5. Ok, nu vet jag syftet…
  6. Vad kan jag göra med allt detta?
  7. Börjar bygga applikationer, spel eller whatever else som är utav intresse – men jag förstår från början vad jag gör och vad det är!

I kursen jag började gå i våras så tycker jag inte att jag har fått en riktig förståelse av allt. Däremot började jag titta på en video häromdagen som redan från början förklarade lite simpelt hur C# funkar och vad som är innehållet. När jag orkar se vidare så tänkte jag se den från början och hoppas på att jag lär mig något. Det jag hade behövt är ett s.k. cheat sheet, alltså en fusklapp, och det hade jag tänkt bygga upp och förhoppningsvis är det sättet jag gör det på något som funkar för att jag enkelt ska suga åt mig kunskap om programmering som en svamp. Är jag bara tillräckligt motiverad och får lära mig det på ett sätt som funkar så vet jag att jag suger åt mig kunskap enkelt. Det stora problemet är att undervisning oftast inte sker på ett sätt som funkar för mig och traggla saker är skittråkigt. Men jag vill göra detta och veta om det kan vara av intresse.

Ändrade matvanor och ett maxat fiberintag = viktnedgång?

Energinivån har blivit bättre sen vi flyttade, och särskilt nu under den senaste månaden eller så. Det tror jag beror på att jag aktivt sen nån gång i juli tog beslutet att börja räkna kalorier och göra allt jag kan för att maxa mitt fiberintag så har det inneburit att jag faktiskt orkar mer. Jag har delvis känt mig piggare sen jag började med detta. Med piggare så menar jag inte att jag är woohoo-supertaggad-adhd-uppihejsan-pigg utan jag känner mig inte längre som en zombie om dagarna, även om det finns såna dagar lite då och då. Denna veckan verkar jag dock vara en zombie igen, för jag är skittrött! I stort sett hela våren 2017 så var jag en zombie om dagarna. Omotiverad, supertrött, segare än kola etc. har liksom varit det dagliga i hur många månader som helst, men mina ändrade matvanor har hjälpt. Jag har inte kollat hur det ligger till i snitt med mitt fiberintag, men mitt mål är att först stabilisera att jag varje dag (även på helgen) når det rekommenderade intaget om 25 gram fiber per dag. När det funkar så tänker jag sakta men säkert öka det. Jag borde lätt kunna nå 50-60 gram om dagen i alla fall om jag bara planerar bra. Mina förändrade matvanor har dels lett till att jag synligt fått mindre bilringar kring magen och det är positivt och detta har skett utan att jag motionerat särskilt mycket. Jag har bara ätit mer fibrer och sällan överskridit mitt dagliga kaloribehov. Jag har mätt mig lite då och då och hittills har jag gått ner minst 3 cm på varje ställe och det är bra. Statusen med centimeter ser i alla fall ut typ så här:

  • Midjan, från 82 till 77 cm (var uppe i 85 också någon gång, men det var tidigare)
  • Bukfettsomfång från 97 cm till 92 cm
  • Höften från 103 cm till 101 cm (där jag är som bredast – över röven)
  • Stussen från 100 cm till 97 cm (där jag är som bredast – över låren)

Denna förändring har skett på typ 6 veckor eller när det nu var jag började med att räkna kalorier igen, promenera lite mer och maxa fiberintaget. Jag har fortsatt gått ner, och dessutom gått ner i snabbare takt sen jag fick ryggskottet och då har jag varit mer stillasittande, men å andra sidan har jag ju börjat lära kroppen att använda muskler som aldrig använts direkt tidigare så det kan ju förklara det.

Jag tänker dock inte väga mig förrän mitt bukfettsomfång är på max 85 cm som jag nämnt tidigare och det lär garanterat ta ett par månader innan jag är där, och det är helt ok. Jag är på en bra väg nu. Om jag kan nå min optimala ”vikt” genom centimetrar så har jag minst 20 cm runt magen som måste väck, men gärna närmare 30 cm. Alltså måste jag under 80 cm där för att minska mina risker för sjukdomar, men det är ju bättre att ligga närmare 65-70 än 80. Vad jag kommer väga när jag är klar spelar mindre roll. Förlora onödiga centimeter som bara är skadligt är viktigare.

Från lakto-ovo till semi-vegan?

Med tanke på hur jag numera äter så kan jag nästan räkna mig själv som semi-vegan istället för lakto-ovo. Detta är för att själva mjölk och äggprodukterna jag äter kommer ofta från källor som är minimala delar i maten jag stoppar i mig. Istället för att man ”alltid” gör en mejeribaserad sås eller gryta så kommer mejeriprodukterna ofta från mjölkpulver eller nått annat som en liten ingrediens i ett tillbehör. Likaså är det med äggen. Vi köper inte hem ägg ofta. Kanske någon gång per år. De ägg vi äter kommer ifrån ägg i nån majonnäs eller liknande. Det är alltså bara en liten del av vad jag äter. Får jag bestämma själv så är maten praktiskt taget vegansk. Mina frukostar är numera nästan alltid veganska och består ofta av kalorisnåla och fiberrika ingredienser. Något som jag börjat äta till frukost är råa havregryn tillsammans med någon vegansk yoghurt och bär i någon form. Är de frusna så har jag tinat dem på något sätt, men både igår och idag åt jag havregrynsgröt med färska jordgubbar till frukost, då det fanns billiga och jättebra jordgubbar på ICA när vi var där och handlade sist. Mina luncher har ofta bestått av linsgrytor som jag gör storkok på. Med storkok så innebär det ungefär 3 portioner. De dagar då Henrik jobbar hemma blir det ofta någon färdiglunch och då tar jag en fryspizza eller något liknande. Majoriteten av dagarna är det i alla fall veganskt till både frukost och lunch som gäller och middagarna är oftast veganska i grunden med få tillbehör som är lakto-ovo eller så. Det känns i alla fall kul och det är enkelt att äta så här och jag äter tills jag är mätt.

Närbild på min nya nyttiga frukost med råa havregryn, yoghurt (vegansk) och bär

Ryggskott och träningsvärk

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag drabbades av ryggskott för någon dryg vecka sen. Nu är det nästan helt över. Jag är nästan komplett rörlig och det är ytterst sällan ryggen gör ont nu. Det stora med allt det här är att jag på allvar gör allt jag kan för att fortsätta hålla ryggen rak och böja på benen. Något som fortfarande känns så fruktansvärt onaturligt att jag håller på att dö av konstiga känslor varje gång jag måste göra det. Å andra sidan har det varit ett motionspass i sig bara av att ha ont och nu när jag är mer rörlig och gör vad jag kan för att röra mig rätt så känns det i kroppen. Jag har träningsvärk i magen, i benen och säkert på andra ställen. Efter träningsvärken får jag ju fibrovärk med, men tacksamt nog har jag knappt haft någon fibrovärk sen jag fick ryggskott och det är bra. Hade jag haft bägge så hade jag fan hoppat från balkongen eller nått vid det här laget. Det har verkligen varit asjobbigt att ha ryggskott men det positiva är ju att det är en till grej som visat mig att det är dags för förändring.

Det är liksom dags att förbättra kroppen, inifrån och ut, satsa på en framtid som har stor potential att lyckas när tiden är rätt för det och även andra saker är det dags för att förbättras nu. Jag börjar med det jag har gjort. Äta bättre, ta steg för att säkra en bra framtid och lära min kropp att fungera bättre.

Ett steg i taget.