Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

Inget radhus denna gång, men nya äventyr blir det!

Sen jag skrev mitt förra inlägg känns det som om en hel livstid har gått förbi. Det är så mycket som har hänt så jag vet knappt var jag ska börja. För att göra en lång historia kort så kan jag säga att vi har köpt en lägenhet och att vi väntar just nu med att flytta till något större. För er som vill veta hela historien – läs vidare!

Jakten började tidigt!

Vi har sen en många månader tillbaka hållit koll på bostadsmarknaden i Malmö, och sett både lägenheter, villor och radhus till salu. För ett par veckor sen dök det upp en intressant lägenhet, en trea nära Hyllie som vi bestämde oss för att titta närmare på. Vi blev otroligt imponerade av lägenheten, även om den kändes liten – men å andra sidan är vi vana att bo i lägenheter som är runt 100 kvm. Denna var ca 80. Fördelarna var väldigt många, nästan otroligt många. Nackdelarna var enbart ett par stycken som säkert går att lösa ”om vi hade fått den”. Så tänkte vi då i alla fall. När vi gick därifrån så kändes det lite blandat. Jag, som vanligt fick känslan innan vi kom dit att detta kommer bli skitbra. När vi tittade på den, även om den var supersnygg, fräsch etc. så kändes det inte lika bra efteråt. Vi pratade med mäklaren, mina föräldrar och bestämde oss för att gå på visningen igen dagen efter. Då kändes det bättre. Lägenheten upplevdes större och det var som om vi tittade på en helt annan lägenhet. Dock fanns det ett problem…

Drömhuset, eller åtminstone något i den stilen…

På måndagsmorgonen, vilket var andra dagen då vi skulle titta på lägenheten igen så vaknade vi upp i en smärre chock. Det visade sig att ett radhus lite längre bort (men fortfarande nära Hyllie) hade dykt upp på marknaden med en visning på söndagen därpå. När vi då kom till visningen av lägenheten på kvällen så berättade vi direkt för mäklaren hur vi kände. Det hade ju kommit ut ett radhus och att vi så gärna vill bo i ”hus” istället för lägenhet, men att vi inte tappade greppet helt om lägenheten ännu. Vi var fortfarande intresserade, men eftersom vi också är nya på bostadsmarknaden och inte alls direkt vet hur köpeprocessen går till så tänkte vi att det var bäst att vara ärliga med mäklaren. Det var bra gjort för våran del, för det gjorde att mäklaren var på oss och att vi kunde hålla varandra uppdaterade. Väntan blev det och hela veckan gick förbi i fullständig oro, ovetande, längtan, förhoppning etc. Vi gick på banken och skaffade ett lånelöfte med, vad vi tyckte, var en stor marginal för att kunna köpa radhuset. Vi var nästan övertygade om ( i alla fall jag) att vi lätt skulle slå ut de andra budgivarna. När söndagen äntligen kom var det dags för visning. Det var fullt hus och över 30 personer kom. Det var svårt att läsa av läget av vad de andra tyckte och likaså här kände vi oss relativt neutrala. Huset var inte perfekt, men nästan. Vi gjorde upp planer på hur man kunde fixa till övervåningen och mäklaren varnade alla om att det var en bra idé att renovera badrummet om man skulle bo där länge. Vi tänkte att det skulle skrämma bort alla, men vi hade så fel.

Så nära, men ändå så långt bort. Jag stor utanför radhuset inför första visningen och man ser mig bakifrån. Bilden har fixats till för jag vill inte tala om var radhuset ligger.

Budgivning suger!

Vi gjorde likadant här att vi gick på visningen även dagen efter och då tog vi med tumstock och så tog vi fler bilder på huset. Sen började budgivningen på riktigt. Det budades hejvilt i ca 2 dagar och på tisdagen så blev vi överkörda fortare än vi trodde med vårt bud. Samtidigt hade trean vi tittade på fått två stycken bud också, även om de var väldigt låga. Det tyckte vi var bra, i alla fall när vi fortfarande var i spelet för radhuset. Sen när vårt bud blivit överkört så fick vi ringa banken igen och höja vårt lånelöfte. Det tog längre tid än vi trodde och tiden började rinna ut. Vi började räkna lite mer på det och upptäckte att om vi ändå hade kört på så hade majoriteten av våra inkomster bara gått till att betala för huset och riktigt så ville vi inte ha det. Åtminstone inte jag. Skulle något hända så är det inte kul att sitta med miljoner i lån, och inte ha råd med något och absolut inte Grand Danois! Vi skulle kunna klara oss riktigt bra, så dålig är inte vår ekonomi men den stora glädjen i att känna ”äntligen blir det hus i någon form” dog snabbt ut.

Ibland måste man nöja sig…

Över en handvändning på tisdagskvällen så bestämde vi oss för att satsa på trean istället. Vi drog oss ur budgivningen helt på radhuset och lade ett sent men mycket högre bud än de andra två som sedan registrerades på onsdagmorgonen. Vår lilla kupp lyckades och säljarna av trean bestämde sig för att de säljer till vårt bud och de andra två budgivarna gick inte vidare. På torsdagen skrev vi kontraktet och nu har vi förberett för låneansökan med banken och nu längtar vi bara till inflyttningen. Vi måste komma närmare Hyllie – den saken är klar men mer än så får ni läsare inte veta var vi kommer flytta härnäst. Nära Hyllie räcker. Även om det blir en mindre lägenhet, och vi kanske måste sälja lite saker så är det ok. I denna lägenheten kommer vi säkert trivas och bo ett par år. Fortsätta spara massvis och när tiden är rätt så tänker vi buda på ett radhus, fristående litet hus eller något liknande eller så kanske vi trivs så pass bra att vi ändå bor där i typ 10-20 år. Vem vet? Jag är i alla fall positiv.

Sista veckan på Lernia är inledd!

Och hela veckan lär dessutom mest innehålla massa slösurfande och andra saker som gör att tiden går fortare. Jag är ju klar med alla mina officiella uppgifter, och det enda jag går och väntar på nu är besked ifall jag behöver ändra eller göra om något i 3 månadersuppgiften. Behövs inte det, ja då har jag typ inte ett skit att göra under resten av veckan. Det känns både väldigt bra, men också lite tråkigt då det kan bli svårt att fylla tiden med slösurfning.

Även om vi har möjlighet att göra lite ”vad fan vi vill” här på Lernia, så finns det självklart gränser. Dessutom måste vi tänka på hur mycket bandbredd vi använder, så att lyssna på musik, se många YouTube klipp etc gör att internet går trögt för de andra och det är inte så roligt. Faktum är att dem fick stänga ner WiFi för gäster pga att folk använde det för mycket, laddade ner filmer och använde det till saker som inte är så bra. Dock så är det återigen uppe och sen dess så har det funkat väldigt bra.

Helgen var kort, precis som vanligt. Jag och Henrik spenderade den som vanligt, vilket innebar mycket film, TV och att sitta vid datorn. I Lördags så gick vi till City Gross och storhandlade. De har gjort om butiken en hel del, och mer lär det väl bli. Det kändes ibland som om att vi hade åkt till en helt ny och okänd stad när vi gick runt bland de nya hyllorna, men vi hittade i alla fall vad vi skulle ha och det är huvudsaken. Sen tog vi bussen hem och till middag så käkade vi pizza. Det tyckte inte Maja om. Ibland när vi äter vissa maträtter eller något onyttigt, såsom ostbågar så blir hon lite knäpp. Då sätter hon sig i soffdelen nedan på bilden och bara stirrar på oss. När hon fått nog, så lägger hon sig ner och fortsätter stirra. Inte förrän minst en av oss har ätit färdigt så ”vågar” hon lägga sig hos oss igen. Knäppekatt!

Vad hon inte vet är att hon får alltid ligga hos oss, så länge som hon inte tigger mat. Den här blicken är inte tiggeri, dock. Det är mer avundsjuka och rädsla. Något hon själv inbillat sig i att ”när mamma och pappa äter vad-det-nu-än-är så får jag inte vara där, och då blir jag ledsen”. Helt galet, för vi säger alltid till henne att hon får komma och lägga sig, men det vägrar hon. Den här blicken får vi alltså leva med tills att vi ätit färdigt. Sen är det lugnt.

Maja sitter i soffan och är avundsjuk på vad vi äter. Hon får ju nämligen inte smaka på vår goda pizza!

Annars så längtar jag bara ännu mer tills jag åker till Stockholm på Lördag. Jag hoppas att min plan kommer fungera, vilket främst innebär att umgås med familjen under helgen, och när det är vardag så hoppas jag att kunna vara hos kenneln större delen av dagarna och mysa med deras valpar och vakta deras hundar. Jag hoppas jag kan ta en massa bilder, filma och se till att jag har massor med material för en lång tid framöver. Det var snart 4 år sen sist jag träffade kenneln, och över 3 år sen som jag mös med Sinatra när jag träffade Moritz och Stoltz från Google+. Det ska bli så roligt att få göra det igen i alla fall – mysa med min absoluta favoritras – Grand Danois.