Den nyttiga veckan var det ja…

Dags att sammanfatta lite av hur den här veckan som gräsänka och semi-vegan har fungerat hittills. I början var det komplett katastrof och jag höll på att ge upp. Planen var simpel men storartad. Ungefär lite så här:

  • Äta veganskt
  • Maximera fiberintaget
  • Dricka vatten istället för läsk
  • Göra ”meal prep”.
  • Ta sovmorgon
  • Promenera

Resultatet? Inte som ovan. Jag har dock inte ätit något som kan klassas som onyttigt. Har jag varit sötsugen har jag mumsat på dadlar. Först drog jag till affären och handlade massa grönsaker och frukt samt nyttiga grejer på konserv. Sen började kaoset…

Jag började i Söndags kväll med att göra 4 portioner ris med riskokaren, baka en butternut pumpa och två sötpotatisar i ugnen. Till det stekte jag lök, blomkål, färsk spenat och la till svarta bönor. Jag hade köpt en kikärts hummus och dill samt vitlök på tub som jag blandade ihop. Dippen smakade ok, men det visade sig rätt snabbt att den dippen inte fungerade med grönsakerna jag hade till. Det blev en massiv portion som jag bara åt en bråkdel av. Butternuttpumpan var jag tvungen att skala och den smakade ok, men dippen (med framförallt dillen) övertog alltihop och det smakade blä. Kvällen spenderades med att äta sig mätt på dadlar och micropopcorn.

I måndags tog jag en av sötpotatisarna som inte hade bakats tillräckligt så den var superhård. Till den hade jag en portion ris. Det var ett jävla helvete att dels få den varm och sen att skala den. Tanken var att jag skulle äta den som en vanlig bakad potatis, men den var superhård när jag tog fram den så värmde den i micron i totalt 6 minuter utan att den blev något mjukare. Tallriken höll däremot på att gå sönder. Till detta i alla fall när jag väl fått upp allt på tallriken så blandade jag en dill dipp med creme fraiche som fanns kvar i kylen, men det blev katastrof även denna gången. Dill fungerar tydligen inte med sötpotatis och dessutom så var ju potatisen så hård att den gick knappt att äta. Det var bara att slänga i soporna. Jag gav helt enkelt upp. Middagen till den dagen blev resten av riset jag hade gjort + en mosad avokado och sen fler dadlar tills jag inte orkade äta mer.

I tisdags så tänkte jag om helt. Till frukost blev det tekakor som fanns kvar sen helgen och dadlar däremellan måltiderna. Jag hade köpt andra grönsaker som backup, vilket är en gammal klassiker som jag lagat sen jag gick i högstadiet, dock ändå väldigt sällan. Det är en ”thailändsk” curry wok som innehåller extremt få ingredienser; Curry, en pressad vitlök (tog på tub), vitkål (jag tog färsk) och morötter. Man kan också ha ett rivet äpple i men jag glömde köpa det. Jag stekte det så pass länge att jag var övertygad om att det skulle funka och det gjorde det. Supergott var det men magen fick sig en chock och jag spenderade resten av kvällen med att spraylackera badrummet om ni förstår vad jag menar. Blev skitkass i magen av alla fibrer, men så är det ju med IBS och Fibromyalgi samt om man är som mig och äter typ en grönsak i halvåret eller nått. För att lugna magen åt jag två tekakor till och sen var påsen slut, men magen gillade den fiberfattiga standardmaten.

Igår, onsdag åt jag havregrynsgröt till frukost. Det har jag iofs ätit varje morgon, men denna vecka är lite annorlunda. Har ätit gröt till frukost i flera månader nu vilket känns bra, men det börjar bli lite tråkigt. För att variera har jag testat att ha kanel i gröten och denna vecka gjorde jag även overnight oats med frusna blåbär, hallon och jordgubbar. Självklart hann ju inte bären tina över natten så det blev lite udda, men det smakade bra. Jag gjorde detta med Oatly’s iKaffe och sen igår så testade jag att värma havregryn, iKaffe och frusna bär i micron i 3 minuter och det blev som en blandning av overnight oats och vanlig gröt. En trevlig upplevelse. Det konstiga är att värmer jag gröten med iKaffe istället för vatten så binder det inte samman och blir en gröt, men istället blir det nån slags overnight oats smak samt att bären är tinade så resultatet blir bättre. Sen åt jag lite dadlar en stund efteråt och på eftermiddagen drog jag in till Malmö med en kompis. Vi åt sushi på Triangeln och efter lite vandring där gick vi lite på stan och jag köpte grönsaker och frukt i ett stånd som fanns i närheten. Sen åkte vi upp till Mobilia och det var intressant att se det efter att de byggt om och byggt ut. Kände inte igen mig. Vi fikade på Espresso House och sen tog vi bussen hem tillsammans.

Idag är det torsdag och gröt till frukost blev det. Sen försökte jag göra mig en smoothie med vår bakmaskin vi har här hemma. Det finns en blender som tillbehör och i den stoppade jag två övermogna bananer. De såg inte trevliga ut trots att de stått i kylen för att inte mogna för snabbt. Sen tog jag resten av jordgubbarna, några nävar färsk spenat och sen drev jag igång blendern. Det blandades fint, men smaken var fan hemsk och den såg inte trevlig ut. Jag lade i 100 gram med dadlar, mixade lite till och då blev den superäcklig så det var bara att kasta. Åt två avokados istället och sen lite körsbär som jag köpte igår i det där ståndet jag nämnde. Till middag idag blir det antingen något med vanlig potatis eller en klassiskt pasta rätt, för nu är jag trött på att vara överambitiös med min mat.

Att äta växtbaserat är skitsvårt när man inte är van och göra så kallade ”meal preps” funkar inte tydligen. I alla fall inte för mig. Det ska vara gott. Inte ok, och absolut inte blä. Under veckan har jag fortsatt dricka läsk också för nån jävla njutning måste jag fan ha om jag ska orka med det här.

Förutom the mishap med fiberchocken i tisdags så har jag i alla fall mått bra, även om man känt sig lite smått besviken på att återigen ha misslyckats i köket med vegansk mat. Jag har dock inte känt mig särskilt pigg så jag har inte orkat engagera mig i kodningen. Det har istället blivit Disney on Demand, så jag har praktiskt taget bara tittat på Disney filmer och passat på se filmer som inte Henrik vill se och det är precis vad jag behövde. Jag fick en gratismånad igen på Viaplay så det är via dem jag ser alla filmer. Jag har några kvar att se innan Henrik kommer hem på Lördag.

Jag har än så länge vänt på dygnet på ett konstigt sätt. Jag har inte gått och lagt mig före midnatt sen i söndags, men istället har jag vaknat före kl 9 så jag har inte fått något jag kallar för sovmorgon. Varje morgon har man känt sig som en zombie så frågan är hur utvilad jag kommer känna mig när det är dags att återgå till jobbet på Måndag.

Jag är i alla fall glad över att jag fick en vecka till att passa på göra lite vad jag tycker är kul och försöka äta så nyttigt jag bara kan. Jag behöver verkligen lite ledighet och snart är det dags för flytten. Mindre än en månad till tillträdesdagen och man längtar galet mycket! Det ska bli så intressant att se hur det blir att bo så nära Hyllie och alla fördelar som finns med det läget vi får. Samt att bo i en trea och inte en fyra…

Hur har din vecka varit? Lämna en kommentar nedan så blir jag glad.

Att hitta en hållbar hälsosam livsstil – del två

För 3½ år sen skrev jag ett blogginlägg om hur jag kan hitta ett sätt att må bättre, gå ner i vikt och förbättra miljön. Jag kom fram till att jag vill fortsätta äta godis, chips, kakor och dricka läsk och att kött fortfarande är godare än något annat. Köttsubsitut är och var väl sådär och även då var jag trött på att jag inte förlorat de kilon jag gått upp sen jag blev ihop med Henrik i december 2008. Vad jag vägde då vet jag inte men det var fan så mycket mindre än vad jag väger idag.

Idag då? Jo, saker och ting är väl detsamma. Skillnaden är att jag har lärt mig mer om veganism och att jag planerar att faktiskt bli det – en vacker dag. Hur fan jag kommer dit vet jag inte. Det finns fortfarande många problem på vägen och sen finns det personliga val som är viktigare. Jag väntar dock ivrigt på rejäla substitut såsom Impossible Foods hamburgare som blöder, Perfect days veganska mjölk som smakar som vanlig komjölk och den dagen jag har råd att anställa en personlig vegansk kock som lagar middag åt oss ett tag.

Idag är jag fetare än någonsin. Ja, jag kallar mig själv fet för i min värld så upplever jag mig själv som det jämfört med hur mycket jag vägde för 10 år sen! Jag lyckades hålla mig under 65 kg i nästan ett helt år. I våras gick jag upp ca 3 kg och sen dess lite till. Sist jag vägde mig pekade vågen på 67,5 kg. Förjävligt! Men jag är inte besatt, även om man kan tro det. Mina mått har jag inte vågat ta, men jag känner det i kroppen och märker det på kläderna att det är inte särskilt roligt just nu. Sist det var så här illa bodde vi i Karlskrona, efter att vi käkade LCHF under hösten 2009. Vi äter ungefär nu som vi gjorde då, bara att nu är det mer onyttigt rent generellt. Jag är fet, tjock, mullig, ohälsosam eller allmänt blä. Vad man nu vill kalla det. Kanske allt på samma gång? Det är i alla fall inte bra och jag är missnöjd. Fysiskt sett har jag aldrig mått sämre.

Vad gör jag åt mina problem då? Jo, inte ett skit och det jag faktiskt gör fungerar inte. I alla fall inte såsom verkligheten ser ut. Mitt främsta mål (i alla fall i en annan drömvärld) är att få i mig mycket mer fibrer. Det får man enbart från växtriket i olika former. Jag skulle bli förvånad om jag får i mig mer än 10 g per dag i snitt. Rekommenderat dagligt intag är 25 g. Vad vi människor åt förr (under Paleo tiden) är minst 100 g per dag. Med min IBS som numera krånglar mer än vad den någonsin har gjort så börjar jag nästan få panik. Min mage är nästan aldrig bra. När jag väl får i mig mer fibrer så flippar magen ut och jag blir istället skitdålig med diarré och annat otrevligt.

Vad äter jag? Kött i olika former, väldigt lite grönsaker, väldigt sällan frukt och har nästan helt slutat med både potatis, pasta och ris. Detta är dock inget aktivt val, det har bara blivit så. Vi köper helt enkelt inte hem billiga basvaror och äter dem, utan istället äter vi mer av annat som är mindre bra för hälsan. Å andra sidan är mat numera mycket godare än vad det varit tidigare, så på vis är jag mycket nöjd. Det är efter man har ätit allt det där goda som ångesten kommer. Sen beställer vi hem kanske 1-2 ggr per vecka. Det blir också mycket onyttigt i form av chips, godis, kakor och annat. Jag försöker få i mig så mycket grönsaker och frukt jag kan, men ingen av oss har lust eller energi nog att stå och hacka en massa till middagen varje dag (och ja, jag vet att det finns frysta grönsaker, men det är inte riktigt samma sak!). När jag köper hem frukt (vilket jag börjat göra oftare) så äter jag det rätt duktigt i några dagar men sen slutar jag (när suget efter frukt och nyttigt är över), och då blir resten av frukten jag köpt hem bara dålig. Med andra ord ett katastrofalt dåligt scenario. Och jag orkar inte göra något åt det.

Hur mycket motionerar jag? Nästan ingenting. Jobbar hemifrån (jätteskönt ur jobbsynpunkt) och när jag tar mig in till kontoret så blir det bussen dit och ofta får jag skjuts av en snäll kollega på vägen hem. Vi har (jag och sambon) börjat promenera igen runt sjöarna men vad händer? Jo, jag åker på benhinneinflammation… Det kan man bara vila bort. Och snart är sommaren över och det vankas kallare temperaturer vilket också innebär att den enda träningsform jag tycker om snart är borta. Jag kan tekniskt sett bara promenera utan att må dåligt mellan kanske april- september. Resten av året är det förmodligen för kallt beroende på när man väljer att gå ut. Perfekt temperatur är runt 18-20 grader. Annars är det för varmt eller för kallt. Såna temperaturer har vi väldigt sällan i Sverige, enbart ett fåtal veckor per år. Det finns säkert de som inte håller med om det jag skrev där, men det är min verklighet. Ni vet inte hur min kropp mår av att promenera eller motionera om inte vädret är tillräckligt bra! Vad som funkar för er, fungerar sällan för mig… tråkigt nog. Alltså, om vi promenerar duktigt under sommarhalvåret och går ner några kilon av det så ser vinterhalvåret till att man går upp allt igen och till nästa års sommar börjar det om igen.

Vad är då lösningen? I en perfekt värld, bestämmer sig jag och Henrik oss för att vi testar att äta en ren och skär vegansk kost i några veckor (Veganuary, eller nått liknande). Eller åtminstone så försöker vi så gott vi kan. Det kommer aldrig att bli av, för jag är den enda i det här hushållet som är intresserad av att ändra min kost av hälsoskäl i den nivå som är snabb nog så det kan funka.

Jag, personligen tror nämligen att det måste ske direkt och inte i små steg. Det har liksom prövats tusen gånger tidigare och vi har testat allt möjligt för att gå ner i vikt. INGET AV DET ÄR HÅLLBART! Jag är egentligen inte intresserad av att stressa på det här på sambon heller. Även om jag egentligen måste. Jag har liksom tjatat och gnatat om det här sen vi blev ihop, eftersom hälsa blivit ett stort intresse för mig sen vi blev ett par. Eftersom vi testat diverse olika dieter och funnit att inget funkar i längden så är det förbud mot alla andra typer av kostrelaterade förändringar och det suger, med tanke på vad jag lärt mig om vegansk kost och växtbaserad diet. (WFPB = Whole Foods Plant Based). Just nu och sen ett tag tillbaka känns det som om att jag är på bristningsgränsen till att dö, bli allvarligt sjuk eller bara tröttna på precis allt om jag inte kan få en bättre hälsa och en bättre vikt.

Varför är jag då inte vegan? Jo, av flera anledningar. Kött är fortfarande gott. Det finns heller fortfarande inget bra veganskt alternativ till exempelvis fläskkarré (bästa konsistensen på kött enligt mig), 40%ig vispgrädde eller creme fraiche och gräddfil. Det som finns är ok, men inte tillräckligt gott för att det ska funka för mina smaklökar. Eller Henriks för den delen. Det är där just Impossible Foods hamburgare kommer in i bilden samt Perfect Day som jag nämnde ovan. Jag har noll energi till att laga mer hälsosam kost. Mitt liv tillsammans med Henrik är just nu viktigast av allt. Jag vet vilket pris det är jag fått betala för att rent mentalt ha fått vara lyckligare än någonsin, så jag är inte dum. Jag har gjort ett val och just nu är det Henrik och det vi har tillsammans. Och jag är fullständigt medveten om att vi båda kämpar med övervikt och att vi kan leva längre (och lyckligare) tillsammans i många fler år om vi bara väger mindre och får en bättre hälsa. Men det är liksom lite moment 22 över det här. Verkligheten är liksom bara för verklig och det som jag vill ha känns omöjligt att nå.

Jag bara hoppas att hälsoproblemen löser sig av sig självt. Att vi bara någon dag vaknar upp och inser att ok, vi gör ett försök och testar oss fram till en optimal hälsa. Oavsett om det sker i små steg eller cold turkey.

Antingen så händer det, eller så dör man av en hjärtinfarkt i sömnen. Punkt slut.

För att sammanfatta;
Jag vill äta mer veganskt. Istället blir det köttrika rätter 5 dagar i veckan. Mat är jättegott, men ger ångest. Andra dagar beställer vi hem. Ibland äter vi vegetariskt, hela frysen är full med quorn, frysta grönsaker och andra köttsubstitut eller potatisrätter. Det är dock väldigt random. Dagligt fiberintag är under 10 gram. Önskat fiberintag 72,5. Lagom överestimerat, alltså. Jag vill promenera, gå runt sjöarna och få in i snitt 10 000 steg per dag. Vad händer? Jo, för lite promenader och istället åker man på benhinneinflammation när man väl kör igång. Jag är sugen på frukt och grönt, och köper hem det i perioder. Äter tills jag inte är sugen längre och resten blir dåligt. Vi minskar ner på onyttigt, klarar det fint under veckodagarna och på helgen dippar man chips och äter godis tills man nästan spyr. Dock inte varje vecka, men ofta nog för att det märks på vågen, den allmänna hälsan och vikten. Jag spenderar större delen av min fritid genom att titta på inspirerande YouTube klipp om veganism och önskar ta steget. Det som händer är att jag istället uppskattar min älskling mer och mer och inser att saker och ting får lov att ta sin tid. Jag inser också hur jävla mycket jag älskar mitt liv idag jämföres med tidigare och det spelar in så otroligt mycket till varför jag inte tar steget och blir mer hälsosam.

Det är alltså en shitstorm deluxe som pågår av hopp, förtvivlan, jävla massa kärlek och en mental hälsa som aldrig någonsin mått bättre. För det är sant, samtidigt som det är komiskt. Hur kan man må mentalt rent awesome medan ens kropp sitter där och säkert insjuknar i cancer, diabetes och/eller hjärtsjukdomar? Jo, om man är jag så är det så. Det är 50/50 av det bästa samtidigt som det värsta pågår. Glad och lycklig över livet är jag men bedrövligt olycklig över hälsa med värk, övervikt och en förbannad IBS mage…

Det blev långt det här, men jag tror jag har fått ut det mesta av vad jag ville nu.

Jag vill inte veta av några sura kommentarer. De kan du behålla för dig själv. Jag kämpar med dessa handlingar och tankar dagligen och jag vet mycket väl om vad vi gör rätt och fel. Jag behöver inte bli påmind om det från någon annan just nu. Jag har lösningen, men att genomföra den är idag omöjligt. Och jag avskyr det…

 

Jag provade en Seitan vegansteak igår…

Och det var ingen höjdare. Men! Som vanligt så beror det på andra grejer, så jag är inte helt avfärdad ännu. Jag vill hitta ett bra kött-substitut så man kan börja äta mer hälsosamt utan att sakna kött allt för mycket.

Bild på Veggyness Vegan Seitan Steak

Jag köpte detta på Good Shop i Växjö, som tidigare hette Astrid och Aporna. Orsaken till det var för att jag först tänkte handla ifrån Seitanfoods, men eftersom det krävs minst 600 kr så var det lite maffigt och i samma veva fick jag reda på att Good Shop har börjat bli återförsäljare till deras produkter, så då gick jag dit i fredags och småhandlade lite grejer. Det blev dyrt, men ändå någorlunda rimligt. Jag köpte ost, seitan steak (bilden ovan) vegetarisk kaviar, och massa produkter från Fry’s. Ca 350 kr blev det.

Igår till middag åt vi seitan steken tillsammans med sötpotatis och sås. Jag gjorde en hemgjord sås på creme fraiche och kryddor och Henrik åt Bearnaise från Lomanders. Sötpotatisen var god, det är en stor hit här hemma och vi har börjat äta det mer än vanlig potatis, faktiskt. Såsen var också god, men steken – nja, den var inte så god. Vi gjorde fel (som vanligt) när vi tillagade den och stekte dem alldeles för länge. Kryddorna på utsidan blev brända och det gick knappt att skära dem eller tugga. Smaken inuti var ok. Det smakade ungefär som sojaprodukter, men inte lika illa.

Oavsett det här lilla misstaget så ska vi prova igen. Jag har smakat på seitan produkter tidigare och det har varit gott. När jag var på veganskt julbord i vintras så åt jag revbensspjäll som var gjorda på Seitan. Det smakade bra. Jag gillade dock inte såsen utanpå, men själva revbensspjällen var goda och hade ingen äcklig eftersmak, så jag vet att det ska gå att få Seitan att smaka bra. Det jag är mest nyfiken på om man kan tillaga Seitan så det kan få olika konsistenser. Jag älskar nämligen fläskkarré. Det hade varit fantastiskt om jag hade kunnat tillaga seitan som har samma konsistens (och kanske smak, om man hittar rätt kryddor).

Någon gång vill jag köpa hem vetegluten och testa att göra det själv, men först är det bäst att smaka på det som finns så man vet vad man kan få ut av det. Jag tror att en bidragande orsak till varför steken vi åt igår smakade sådär berodde på att all kryddning var utanpå istället för lite inuti. Det såg i alla fall ut så. Steken var också väldigt starkt kryddad och jag gillar inte stark mat.

Jag har i alla fall bestämt mig att jag måste göra vad jag kan för att enklare få i mig mer grönsaker, frukt och andra hälsosammare livsmedel. I förra veckan gjorde jag något jättegott till middag med. Vi åt lite ”vi tager vad vi haver” till middag, där Fry’s hamburgare ingick. Till det åt vi potatis kroketter med sås till. Förutom det så kokade jag broccoli och brysselkål och efteråt så saltade jag det och hade flytande margarin på. Det blev supergott! Hela denna veckan har vi ätit mycket mer grönsaker än vanligt och det är tack vare frysta grönsaker som det varit möjligt. Jag tror det är början till rätt väg. Jag har mått bättre i magen också denna veckan, vilket alltid är positivt. Nä, mer frysta grönsaker – den saken är klar! Färskt är så klart godare, men det innebär att man måste hacka en massa, det blir massa rester över m.m. och nackdelen med frysta grönsaker är att det blir blötare och inte lika gott som färskt, men å andra sidan. Det är ett steg i rätt riktning åt ett hälsosammare liv.

Det är något jag tänker vara stolt över i alla fall. Nu är jag trött på att ha en strulande mage, vara alldeles för fet (för min egna, personliga del) och massa annat som innebär problem. Jag vill må bättre och det nu. Maten är en stor del av lösningen, och problemet i sig men jag vill vara på rätt väg.

Jag bara hoppas jag kan. Mitt mål är att en dag bli vegan, även om det tar 50 år till att komma dit.

Windows 10, Snapchat och massa annat skit.

Det här inlägget blir nån typ av samlingsinlägg eftersom jag konstigt nog inte bloggat sen i fredags. Jag var rätt övertygad om att jag hade det, men tydligen inte. Jaja, då kör vi!

Igår så installerade vi Windows 10 på alla datorer i huset. Planen dock för min dator är att senare om några dagar eller så blir att ominstallera min dator och rensa den därmed på massa skit, oanvända program och för att få lite mer utrymme på datorn. När jag sitter på den här datorn så använder jag kanske 4-5 program aktivt, några till ibland, en del lite mer sällan och majoriteten använder jag nästan aldrig. Alla dokument som jag själv skapar gör jag i Google Drive numera, och det tar inte upp någon plats på datorn och sen Google Photos dök upp för ett tag sen nu så kan jag redigera alla mina YouTube klipp jag tagit med mobilen utan att jag måste slösa massa space på datorn så det är nice.

Trots det så har det samlat på sig en massa skit under åren. Sist jag ominstallerade datorn var typ 2010 eller 2011 någon gång. Denna gången är syftet att inte installera massa skitprogram jag ändå inte behöver och hålla det simpelt för att hålla datorn någorlunda i trim.

Annars då? Jo, jag har gått och skaffat mig snapchat. Jag träffade en kompis till Henrik och mig igår, Johanna som har flyttat till Island. Hon var på besök och berättade om tjänsten och efter att jag fick reda på att ”man kan” filma som man ska – alltså i landskapsläge så blev jag intresserad och skaffade mig ett konto. Dessvärre så blir alla videoklipp och foton man tar än så länge inspelade som om de vore vertikala, fast det syns inte så inne på Snapchat direkt. Det är en bugg, förmodligen eller så är det nått annat som spökar. Vill du i alla fall lägga till mig där så heter jag ”ameriksson.se”. Observera punkten!

Det sista jag skulle berätta är det nog ingen som vill veta för det rör lite mer känsliga bitar. Skriver jag mer om det så blir det i ett lösenordsskyddat inlägg skulle jag gissa. Jag kan bara kort och gott säga att jag har stora problem med magen igen, men jag har ju IBS, så inget konstigt på så vis. Det är bara att just nu är det asjobbigt att ha de här problemen för jag är inte van vid att det är så här långvarigt.

 

Jag har Aspergers Syndrom, och jag ”förnekar” det!

Idag ska jag skriva om något som jag personligen har valt att undvika att prata om sedan 2008 ungefär. Det faktum att jag har Aspergers Syndrom. Det är en diagnos som jag anser är stämplad på mig, och absolut inte en diagnos som påverkar mig, personligen. Den spelar absolut ingen roll för mig, när det kommer till det vardagliga livet. Däremot spelar den roll för andra, som tycker att jag bör eller måste behandlas annorlunda för att jag råkar ha den här diagnosen på papper.

En meme som jag gjort själv, baserat på Game of Thrones. Det står ”Embrace your aspie-self – acceptance is coming”. Bilden är ändå en länk.

Orsaken till varför jag idag ”förnekar” den beror på att sen jag fick den så har hela mitt liv präglats så otroligt mycket av det, att jag mer eller mindre blivit både felbehandlad, dåligt bemött och en annan person än den jag vill vara. Egentligen ska jag inte klaga på ”alla andra”, men många jag har mött, eller i alla fall majoriteten av de som fått veta att jag har diagnosen på ett eller annat sätt, har behandlat mig synbart på ett annorlunda sätt efteråt. Nog för att man uppskattar tydlighet, men vissa artikulerar till glömska (oblivion). Ibland har de blivit extra tillåtande, från att ha gått till att konstant klaga för att man presterar dåligt till att ha betett sig som om jag vore en jättesöt liten 3 årigt  barn, där allt är ok – på fel sätt. En del har försökt tuta i mig och andra med samma diagnos att personer med Asperger har ”si och så” många symtom och beteenden, och dessa skall man uppfylla om man har diagnosen. Det ifrågasatte jag direkt! Allt det där har påverkat mig negativt, och när det var som värst, så gick min personliga utveckling tillbaka från att vara komplett självständig och förstående av omvärlden, till att fatta absolut ingenting och fråga min väg fram tusen gånger innan jag förstod vad som gällde. Det var läskigt!

När jag äntligen, 2008 fick min diagnos på fibromyalgi så började jag sakta men säkert släppa faktumet om A.S diagnosen. När jag gjorde det så mådde jag så otroligt mycket bättre. Jag gick från att vara en person som har Asperger (som också råkar heta Anna-Maria) till att vara Anna-Maria. Det var en stor skillnad, även om jag var någorlunda öppen med min diagnos under min högskoletid. Jag har mått som bäst när jag inte pratar om Asperger, och det är något jag vill fortsätta att göra, då jag anser att den har ingen direkt påverkan på mig.

I förra veckan så lade jag även upp en video på YouTube, som varar i nästan 20 minuter, där jag på Engelska förklarar min situation och hur jag står kring diagnosen. Där berättar jag att jag tror jag är feldiagnosticerad, och att det enda som asperger möjligen ”förklarar” är mina goda språkkunskaper. Men mina språkkunskaper kan en normal person åstadkomma med. Jag talar Skånska, trots att jag är född i 08-land och detta är något jag valt att göra själv då jag känner mig som skåning i hjärtat. Hade någon annan person med språktalanger vilja göra det med, hade det inte varit omöjligt och denne person behöver inte ha Asperger. Det kan också förklara till varför jag pratar Engelska mer eller mindre perfekt, även om jag ibland har svårt att hitta orden jag söker. Fast min pappa är frisk och pratar lika bra amerikansk engelska som mig. Vissa skulle också kunna säga att det förklarar varför jag har svårt att släppa saker, som det här med mitt krig mot vertikala videoklipp, men det kan likagärna beskrivas i att det är min personlighet som är sådan. Men även normala personer utan Aspergerdiagnos tycker att vertikala videoklipp är onödigt och dumt.

Det finns också en länk mellan fibromyalgi och Aspergers Syndrom, även om det gjorts ytterst lite forskning på det. En del av de saker som finns i fibromyalgi, finns även i Aspergers Syndrom. Det är bland annat att man ältar saker, att man kan få ångest, det är energitömmande att träffa personer etc. Stresskänslighet hör också ihop där, för bägge parter kan bli lika känsliga för stress. För min del är det inte enbart energitömmande att umgås bland folk. Bara att göra saker, vare sig de är utanför eller innanför mitt hem är jobbigt – på ett fysiskt sätt, genom smärtan jag får. Det är jobbigt att gå långt och mycket, springa, röra sig, stå länge men också att bara lämna lägenheten ibland – även om jag älskar att träffa folk och umgås. En person med Asperger kan röra sig fritt, springa, motionera och få träningsvärk. Jag får en annan värk, som kallas fibrovärk, och jag kan få träningsvärk av samma typ av motion och om jag skulle skada  mig så får jag alltså tre olika typer av smärta pga av samma sak jag har gjort som en vanlig person, eller person med A.S har utfört. En person med A.S blir trött av att träffa folk, inte av generella aktiviteter. Det blir däremot jag.

Som en person med möjligtvis Asperger, så är jag snarare översocial, extremt förstående och jag kan tolka saker som vanligt folk kan. Om min mamma frågade mig ”kan du öppna fönstret” så förstod jag att jag skulle öppna det, inte att jag har förmåga att öppna ett fönster. Jag tolkar nästan aldrig något bokstavligt heller, om jag inte vill jävlas med flit med någon, för sådan humor är riktigt rolig ibland. Fast om det är Asperger – då har hela Storbritanniens komiker Asperger!

De dagar jag brukar missförstå saker, är jag ofta trött, glömsk eller arg över något. Jag anser bara simpelt att jag är den jag är pga av andra saker. Min personlighet är som den är, för att jag har de gener som mina släktingar burit vidare till mig. Jag och min syster är väldigt lika till sättet numera, men jag har en Aspergerdiagnos, och hon är frisk, trots att vi ibland kan agera på exakt samma sätt gällande något. Egentligen hade jag kunna ta både min bror, min pappa eller min mamma som samma exempel.

Jag gillar att ifrågasätta saker. Det har vi blivit uppväxta med att få göra. Jag tyckte skolan var skittråkig, och kamraterna var elaka mot mig oavsett vad jag än gjorde. Varför ska jag då umgås med dem? Jag har aldrig varit särskilt aktiv av mig. Det bästa jag vet att göra, även när jag var barn var att sitta inomhus och stirra på en skärm – precis som idag. Det längtade jag efter när jag gick i skolan, om det inte var engelska lektion, eller något annat kreativt. Det var skoj! Jag har alltid haft svårt att röra mig som jag vill röra mig, och varit stel som en pinne. Är det så konstigt då att jag föredrar att vara stillsam hellre än aktiv? Om ifrågasättande ger en Aspergerdiagnos och att man är en usel elev, ja då borde halva Sveriges befolkning få en sådan diagnos, egentligen…

Skitsamma egentligen. Jag är varken asperger eller fibromyalgi. Jag bara anser att Asperger inte är en del av mig. Den är en del av ett missförstånd som läkarna inte förstod när jag fick diagnosen. Hade fibromyalgi varit mer accepterat i början av 90-talet, så hade jag förmodligen fått den diagnosen från början, eller kanske något annat som är mer fysiskt påfrestande, för det har påverkat mig hela livet. Även mina magproblem i form av både fibromyalgi och IBS borde jag ha fått som liten, för dessa problem har jag också alltid haft. Oavsett om jag har Asperger eller ej, så anser jag (och kommer förmodligen alltid att göra) att jag är feldiagnosticerad och att denna diagnos är jävligt korkat att ”stämpla” mig på ett sådant sätt som den har gjort tidigare.

Jag kommer i alla fall kunna ha det väldigt svårt att både omfamna och acceptera en Aspergerdiagnos på mig själv i fortsättningen. Jag är inte rädd för att göra det. Det känns bara så förbannat jävla fel, irrelevant och totalt bullshit när det gäller vem jag är och vad den diagnosen gör för mig och andra. Varför ska jag acceptera något som inte känns rätt? Varför ska jag uppmuntra något som påverkar alla andras syn på mig, men inte min egen? Egentligen accepterade jag den aldrig förr heller när jag var totalöppen med den. Allt prat om diagnosen gjorde att jag istället blev min diagnos och jag förändrades mycket negativt pga det.

Det är bara andra som påverkas av denna bokstavsdiagnos på ett papper i en journal. Jag har egentligen aldrig förstått varför – för jag vill bara vara den jag är. Och den personen kan jag vara ändå – utan en irrelevant personlighets-diagnos.