Fördelar vs. nackdelar och lite om #MeToo kampanjen…

Ok, det här blir det tredje inlägget i serien om Apple och iOS etc. Och på slutet blir det lite egoistiskt och ologiskt snack om #MeToo kampanjen som för närvarande driver mig till vansinne.

Något annat som driver mig till vansinne är att min lilla smått galna besatthet av Apples produkter fortfarande inte släppt. Om något har det blivit värre. Och detta egentligen utan anledning, eller vad man ska säga. Jag står fast vid det jag sagt tidigare. De är svindyra, i dagsläget onödiga och jag borde fokusera på bättre saker, men min hjärna vägrar släppa det här.

Det har nu spridit sig till att jag till och med kollat på YouTube videos kring skillnaderna mellan MacOS och Windows, och kollat på videos om hur en Macbook funkar etc. Helt jävla galet om jag får säga det själv. Paddan här hemma har blivit en ny uppskattad leksak, där jag dagligen upptäcker små, små fördelar med iOS som jag absolut inte trodde skulle finnas. Den största är röstinspelningen, där jag kan prata välartikulerad skånska av Malmöitisk sort med den och den förstår vad jag säger. Jag kan också skriva in särskilda tecken såsom punkter, utropstecken och frågetecken. Det tycker jag är fantastiskt. Inte ens min dator kan göra detta! Och android kan, men den kan inte de där särskilda tecknen vilket gör det smått meningslöst.

Fördelar med iOS över android är:

  • Röstinspelning som funkar med skånska och skiljetecken.
  • Hela familjen har en iFåne, med delade album där jag också kan se och vara med och dela via paddan (än så länge). Google Photos finns, men familjen har inte använt sig av detta alls, och funktionaliteten är heller inte lika bra.
  • Paddan, även om den är seg, har aldrig kraschat eller agerat konstigt. Min Blackberry är däremot strulpelle deluxe, då den skriver konstigt ibland, ändrar styrka på skärmen helt i onödan, laggar och har sig och är allmänt jobbig till och från. Fysiska tangentbordet hjälper heller inte mot mina känsliga fingertoppar som ibland och oftare på sistone har gjort ont.
  • Hade man hamnat in i hela Apples ekosystem så verkar det mer än smidigt. Att dela filer mellan sina prylar går jättebra och låter extremt lockande inför framtiden. Exempelvis tänker jag på när jag har en GD, en aktiv eller flera YouTube kanaler där jag filmat med en iPhone, som jag sen redigerar på en Mac dator och sen laddar upp till YouTube. Som det funkar idag så är det relativt smidigt, så jag klagar inte ännu, men ibland tar det 100 år innan fotona och filmklippen hamnar i Google Photos på lokala datorn och 4k filmerna jag spelat in blir bara i 1080p vilket inte är lika bra.
  • iOS är enkelt, och lätt att lära sig, men jag tycker fortfarande på ett sätt att det är för simpelt. Vilket också gör det krångligt.
  • Appar rent generellt funkar oftast supersmidigt på iOS, vilket de sällan gör på Android.

Fördelar med Android över iOS är:

  • Valfrihet. Lägga appar var du vill, det är lätt att byta bakgrundsbilder och lägga in nya ringsignaler etc.
  • Det går att komma åt alla filer på telefonen. Det funkar inte på iOS, men varför bryr man sig om det? Behövs det verkligen för en privatperson?
  • Man kan öppna upp filer i valfria applikationer. iOS öppnar Safari över Chrome bland annat. Jag har även hört rykten att det inte går att öppna någon fil i valfritt program i iOS, men jag har inte testat det själv.
  • Billigare telefoner som funkar någorlunda ok med tanke på sitt pris? Denna går väl att diskutera. Alla androids jag har haft har strulat på ett eller annat sätt och laggat mycket. Det gjorde väl kanske min iPhone 3GS jag hade för 100 år sen med, men det var väl mer att det inte gick att skriva och den var totalt överhypad eller nått för mig just då.

Just nu känns det rent allmänt i alla fall som om att gapet minskat rejält och idag, i min supersnabba hjärna som kan bestämma saker över en handvändning så är jag lite smått lockad av iOS och apples produkter. Dock står jag som sagt kvar vid allt jag sagt tidigare. Det är för dyrt, förmodligen överpriser och inte värt sina pengar, och jag har inte råd eller lust med abonnemang. Min stationära dator här hemma är jag supernöjd med och den vill jag nödvändigtvis inte byta ut, och min strulpelle till mobil får jag behålla nått år till minst innan jag kanske har råd att byta ut den.

Skulle man däremot bli miljonär så antar jag att jag inte skulle ha några problem med att byta över hela systemet till Apple…

Och sen för att sammanfatta tror jag mina besatta tankar beror på att jag inte kan sluta tänka på att jag vill utbilda mig inom programmering och många idag väljer att gå över till Apple för att kunna göra detta på bästa sätt, även om det inte alltid är nödvändigt.

Så var det här med #metoo grejset…

Jag måste vara en väldigt ful och annorlunda kvinna egentligen. Fulheten går väl att diskutera. Att vara ful är ju individuellt och jag har fått höra det ofta när jag växte upp att jag var ful, och för min del var det liksom ok. Jag visste om att jag inte var snygg, men jag fick pojkvänner ändå och jag är inte oskuld längre. Många, miljontals kvinnor säger att de blivit utsatta för diverse grejer av män och jag ska inte förneka. Jag har också varit med om sånt. Men jag bryr mig liksom inte. Jag orkar inte, eller så är det för att jag tänker på det här idag på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när dessa grejerna har hänt mig.

När jag var 14 år blev jag sexuellt utnyttjad i flera månader av en kille (också min dåvarande oseriösa pojkvän) som ”tvingade” mig flera gånger i veckan att suga av honom i trappuppgångar. Jag var liksom bara nyfiken på sex, men tyckte det var allmänt omständigt att vi aldrig gjorde nått snusk hemma hos honom istället. Det ledde till att jag fick epilepsi som var stressrelaterad. Men det fattade inte jag för många år senare och än idag så är jag inte arg eller upprörd över hans beteende. Han är en snuskpelle, inget snack om saken och sex är något han inte har ett filter för. Däremot så tänker jag heller inte skylla på alla män jag ser för hans beteende. Många gör så. Drar alla män över en kam. Jag gör inte det. Och det har inte påverkat mig negativt alls, även om jag fick epilepsi av det. Den är för övrigt borta och var tillfällig. Idag är jag fri från det.

När jag växte upp blev jag aldrig direkt utnyttjad av män. Jag var så ful och konstig säkert att de inte brydde sig om mig. Ingen tafsade på mig, ropade efter mig att de ville se mina tuttar etc eller hånglade upp mig mot en vägg. Nej, jag har i stort sett hela mitt liv blivit väldigt respekterad av män i övrigt. När jag inte blev mobbad så klart, men det är en annan historia. Det jag pratar om nu är av sexuell natur. Mobbing är inte det. Däremot har jag aldrig direkt blivit accepterad för den jag är under min uppväxt, men det är en helt annan historia.

De som gjort saker mot mig har jag i så fall varit väldigt nära vän med eller ihop med. De enda män som gjort alla dessa ”sakerna” som kvinnorna skriker sig hesa över med den här jävla hashtaggen, är utländska män som raggat på allt med två ben och tuttar när jag varit på utlandsresor med familjen. Alltså när vi varit typ i Turkiet och alla inkastare till restaurangen raggar till sig kvinnor för att de ska äta på deras restauranger. DÅ av alla gånger har de raggat på mig, vilket jag alltid tyckt varit konstigt, då det generellt aldrig har hänt innan. Män har ju som sagt alltid generellt låtit mig vara. Undantaget är om jag känner dem, då har man hört kommentarer men det har aldrig varit direkt jobbigt.

Enda gången som var jobbig var typ 2002, då en nära killkompis till mig då (som också raggar på allt och alltid är otrogen) ville ha sex med mig och jag inte ville. Han försökte och försökte och det var nära att han lyckades, men det sket sig. Jag var ihop med ett av mina skitdåliga ex då och i dagsläget är jag snarare tacksam för att den här grejen hände, för i och med det fick jag se min dåvarande pojkväns riktiga sida. Bara några veckor tidigare hade min pojkvän tvingat mig att sälja min valp, vilket jag ångrade och ångrar fortfarande som fan idag. När den här grejen hände så anklagade han mig för att vara otrogen och då gjorde han slut. Jag stod alltså utan hund och utan pojkvän. Jävla idiot, liksom.

Men jag är inte arg på nissen som försökte ha sex med mig. Eller våldta mig, hur man nu vill se på det. Jag tänkte fan se till att det inte skulle bli nån jävla våldtäkt minsann och det blev det inte heller, även om jag gick och sa det då till mina närmsta. Jag blev skitförbannad på hans beteende, han bad om ursäkt och sen var det inget mer med det. Däremot är jag idag fortfarande asförbannad på min dåvarande pojkvän som lämnade mig och sålde min hund! Fy fan vilket jävla as! Men jag skyller fortfarande inte på ”alla män”. Det är mitt jävla pucko till ex jag skyller på. Jag hatar honom. Fortfarande. Om det gör mig till en konstig och ologisk kvinna så får det vara så. Det är så jag resonerar. Deal with it!

Mina misstag jag har gjort kring hela #metoo grejen är att jag inte har brytt mig tillräckligt. Inget av de här sexuella händelserna har påverkat mig negativt. Jag vet självklart att det är ett ”problem” att män beter sig allmänt skit gentemot kvinnor, men vad beror det på? Ja det är just det jag i så fall hade velat prata om. Jag tvivlar nämligen starkt på att alla män i hela världen går omkring och beter sig som as mot kvinnor och inte kan hålla sin grej innanför kallingarna och jag är trött på allt det här kvinnor mot män tjafset. Det är väl ett problem, men jag står stolt och starkt utanför det här och sen får ni andra tycka vad fan ni vill.

Jag är väl för ful och annorlunda för att jag ska kunna bry mig om detta för min egen del. Eller nått. Jag vet inte.

Bajs.

Varför tänker jag på iPhone igen?

Jag är en Androidanvändare. Och där borde mitt inlägg egentligen sluta. Varför är jag främst en användare av Android jämföres med iOS? Jo, av många, många anledningar. Det är större valfrihet, jag kan ha olika ”stör inte mig” inställningar och inte en som ska stämma för varje dag, året ut, dygnet runt, bättre batteritid, snabbladdning utan extra kostnad med mera.

Ändå, varenda jävla år som det kommer en ny iPhone så blir jag lite smått besatt. Men jag tänker inte köpa en. De är ju svindyra! Åtminstone (och fortfarande) inte om jag inte tvingas till det i framtiden, eller om jag råkar få en helt gratis av någon (isf enbart 7 eller 8 plus för kamerans skull), eller jag får låna någon för att min nuvarande gått sönder etc. Jag gillar inte iOS. Det är för simpelt. Och även för krångligt på många andra olika sätt. Jag avskyr att alla appar ligger på hemskärmen, även om det numera går att skapa mappar. App store är krångligt och kräver konstant ett lösenord som aldrig är korrekt för att man ska kunna ladda hem något. Att generellt skriva in sitt lösenord verkar hellre aldrig funka, även om det är rätt lösenord och man typ kopierat det för att vara säker på att det är rätt. En av tusen gånger eller nått funkar det, resten är det bara blä och bajs – fyll i ditt lösenord igen. Jag blir galen på det! Det finns många fler anledningar till varför jag inte vill ha iPhone, så varför blir jag så nyfiken varje år? Dessutom gillar jag att vara ett svart får, då hela släkten använder iPhone och jag är den enda Android användaren… Vad jag vet i alla fall. Min familj använder iPhone, men jag är osäker om resten av släkten gör det.

Jag har ingen aning. Det enda jag genuint gillar med iPhone är kamerafunktionen som kom med iPhone 7 plus förra året. Jag är helt frälst i porträttläget, med suddig bakgrund. Det är så häftigt! En sån kamera vill jag också ha!

Foto på mig, taget med brorsans iPhone 7 plus på Malmöfestivalen 2017.

Dock har jag ingen jävla lust att betala 9000 kr för en telefon bara för att få en sån häftig kamera. Nä, då köper jag hellre en DSLR (digital systemkamera) och behåller min nuvarande Android telefon.

Sen igår så såg jag den här videon och då blev jag smått chockad. Är kameran verkligen så bra, även vid videoinspelning? I så fall så är det skithäftigt!

Det här ”suktandet” efter iPhone brukar avta efter att jag själv köper mig en ny mobil, vilket jag vanligtvis gör på hösten, men då Pixel inte kom till Sverige förra året och jag i våras köpte mig en Blackberry KeyOne, så är jag heller inte på jakt efter en ny telefon i dagsläget, även om fysiskt tangentbord är lite överskattat. Missförstå mig rätt. Det är skithärligt att i 99% av fallen stava rätt, men det tär på mina fingrar då jag måste trycka rätt hårt, så jag undviker gärna att skriva, blogga och chatta för mycket på den, så jag kunde egentligen likaväl vara utan fysiskt tangentbord. Och sen vet jag att stavning på iPhone verkligen suger. Det har, vad jag vet inte blivit särskilt bättre sen jag själv hade en 3GS för hundra år sen. Åtminstone inte markant, men det kanske kom lite ändringar nu med iOS 11, vad vet jag?

I alla fall. Om jag i framtiden faktiskt bli en utvecklare/programmerare av något slag så är det mycket möjligt att jag åtminstone måste sätta mig in i Apples produkter mer, även om jag kanske inte tvingas köpa en iPhone. Tills dess så tänker jag fortsätta titta på YouTube klipp och prata iPhone med kompisar och familj som har en, och glädjas åt att jag fortfarande är en Android användare. För det är jag glad över att jag är!

Med september kom hösten…?

Ok, jag är trög, men inte så trög så jag inte fattar att September är en höstmånad. Dock så gick det från att bli sommar till något typ av höstväder här i Malmö väldigt fort. Från typ dagligen 19-22 grader med sol och inte särskilt mycket regn till 12-14 grader och konstant regn. Jag har inte sett solen på nästan en vecka nu eller nått! Skittråkigt är det! Och kallt!!!

Sen gör det inte saken lättare att någon okänd nisse har snott tvättiden för mig idag – när jag för en gångs skull var i tid. Min tid började kl 13. Jag var där typ 13.02. Det lös och nyckeln var borta så personen som snott tiden för mig var precis där, men jag såg ingen och mötte ingen heller.

Jag kollade den andra tvättstugan, men personen som hade bokat sin tid där hade precis börjat och sen åkte jag upp och kollade ifall personen som bokat före mig hade glömt något, men de hade glömt sin tid totalt, så personen som snott min tid är helt okänd!

Det är säkert någon som tagit fel på dag, och det är väl ”fine”. men jag brukar typ ha som vana och trippelkolla min tid och lägger in det i kalendern direkt också.

Som tur var har jag inte 300 kg kläder som ska tvättas, och jag hade lätt klarat mig med mindre än en timme kvar av tiden, men ändå förbaskat jävla surt! Det återstår att se ifall jag kan tvätta något alls idag. I värsta fall får jag ta första bästa tid och stöter jag på personen som snott tiden för mig lär jag ju säga ifrån så gott jag orkar utan att ställa till problem. Ha sura grannar som man dessutom gjort arga, är inte bra om man vill trivas där man bor… Det har jag lärt mig av egen erfarenhet!

Nu längtar man ju ännu mer efter egen tvättmaskin och har man tur är det installerat och ordnat inom ett par veckor! Vi har ju en som står här som ingick i lägenheten, men den är inte permanent installerad (sicket fusk!) så det ska ordnas snarast möjligt. Vi får offert på det i nästa vecka.

I övrigt är det fredag och helg. Jag hoppas på att få göra så lite som möjligt den här helgen, med undantag att jag ska väl lära mig lite programmering. Jag har påbörjat C# lite mer nu och häromdagen skrev jag en liten snutt nästan helt själv med älsklingens hjälp. Det var skitkul!

Åh, vad jag hatar missförstånd!

Jag fick en smärre chock när jag vaknade i morse. En vän till mig hade skrivit att jag blivit blockerad och vänskapen är borttagen på Facebook och Instagram. Jag kunde inte ens svara på meddelandet och det gör mig ont. Nu ska jag förklara varför och hur det ligger till, och jag hoppas min vän läser detta.

I de senaste inläggen jag har skrivit så har jag nämnt att jag störts av massvis av småsaker samt att nära vänner till mig har haft det jobbigt och att detta har påverkat mig negativt. Jag upptäckte dock problemet, och det är borta nu. Problemet var att jag haft kontakt med personer jag inte vill eller behöver ha kontakt med. Dessa personer är främst människor som jag känner tack vare mina jobbiga ex, och dessa personer gör inget annat än pratar om vårt gemensamma ex när vi snackar och jag har ingen lust längre att ens tänka på den personen längre. Jag har liksom gått vidare – rejält, men det verkar som om att de andra personerna inte har det, även om det kan verka så på ytan.

Grejen är denna, att dessa personer jag syftar på antingen skriver till mig och ”bara” pratar om exet jämt, eller så hamnar vi där ändå till sist eller så pratar vi inte alls. Jag hade börjat uppleva någon form av ”ångest” i och med det. Jag har liksom gått och tänkt, när tänker den här personen skriva till mig igen och tjata om vårt gemensamma ex? Det kan liksom gå månader eller dagar emellan och jag har och hade aldrig från början någon jävla lust alls överhuvudtaget att ha kontakt med de här personerna. Det känns så mycket bättre nu när jag tagit bort dem från Facebook och avföljt dem från diverse sociala medier.

Den andra grejen som stört mig gäller ju som sagt en annan vän, men jag har upptäckt att det enda jag behöver är en paus. Ett par veckor eller så där vi inte pratar så mycket med varandra, så jag kan vila upp mig rent mentalt. Det kanske i sig inte är så bra för min vän, som säkert vill och behöver min hjälp och någon att prata ut med, men grejen är denna att jag är så sjukt galet trött på att älta saker. Jag har aldrig tyckt om det, men många jag känner ser ältande som en trygghet och kommer till mig för att rabbla upp samma saker om och om igen och det i sig är skitstörigt. Nog för att jag själv kanske inte pratar så mycket om nya saker alltid, men det är en strävan jag gör medvetet – att alltid försöka hitta nya vinklar och nya samtalsämnen så man inte ska bli så trött på att alltid prata om sina ex(vilket motvilligt sker med gamla ”kompisar”), veganism, när jag ska skaffa Grand Danois, hundträning och fan och hans moster. JAG VILL PRATA OM ALLT! Inte bara om samma tre saker om och om igen. Jag vill inte… Och jag behöver inte det.

Därför tog jag en paus. Hur länge den varar återstår att se.

Så fort jag gjorde detta och pratade ut med den andra vännen jag nämnde innan som skriver konstiga inlägg på Facebook så kändes allt så mycket bättre. Det innebar att jag kunde börja gå vidare även där och min vän, som i morse blockerade och inte vill vara min vän på Facebook något mer, har nog missförstått allt detta. Jag bryr mig om den här personen, och dennes grejer är inte för mycket för mig. Inte när jag har raderat allt annat skit och rensat Facebook på personer jag inte vill ha kontakt med. Den här personen är någon jag vill ha kontakt med, men om denna nu har missförstått och inte kan eller vill prata med mig och reda ut det så får det vara så. Jag får bara acceptera ytterligare ett missförstånd, för så är livet.

Det som eskalerade, var också ett inlägg jag skrev på Instagram igår

Jag följer ett antal personer på Instagram. Några av dem postar ett par gånger i veckan och det är fine. Ett x antal andra postar 7 gånger om dagen, och eftersom Instagram inte direkt har någon bra funktion att klumpa ihop folks inlägg så kan dessa inlägg lätt stoppa upp flödet. Sen de började med icke-kronologisk ordning också så kan 7 dagar gamla bilder dyka upp blandat med något som var skapat för 5 minuter sedan. Instagram är också den plattform, förutom Twitter som jag kollar absolut minst. Nu har det gått över en vecka, och jag fick mail att jag skulle kolla uppdateringar från vänner jag följer, och för att skriva ett ”förlåt” inlägg så kanske jag var lite dum och nämnde detta och detta missförstods något så fruktansvärt och ledde till att min vän valde att dumpa mig – säkert med all rätt.

Senaste veckan eller så, sen jag valde att rensa så har jag nästan medvetet valt att inte kolla instagram, för jag orkar inte gå igenom alla bilder jag har missat. Jag har till och med gått från att praktiskt taget gilla alla bilder i flödet, till att bara gilla vissa utvalda bilder, för att annars tar det mig för lång tid att gå igenom alla bilder. Men det är ju för att så är Instagram uppbyggt och jag kan inte göra något åt det.

Jag menade i alla fall inte att trampa någon på tårna eller göra någon illa. Jag agerade bara lite klumpigt och oavsett vad dessa konsekvenser leder till så kommer jag acceptera dem. Vill min vän aldrig mer prata med mig, så fine. Då är det ajöss och jag hoppas allt i dennes liv löser sig. Om inte, så finns jag här och jag hoppas det kan redas ut. För jag bryr mig om den här personen, och man behöver faktiskt inte alltid komma överens för att vara vänner. Jag hade liksom bara inte en aning om att detta skulle ske och jag är förvånad över det, men nåja. Gjort är gjort och nu har jag förklarat mitt.

Jag hoppas du förstår. Jag ber om ursäkt för allt. Det var inte meningen.

En lättnadens suck, eller oro över framtiden?

Efter gårdagens inlägg så känner jag mig allmänt lättad, men samtidigt lite smått oroad över saker. Det går liksom inte att bara ignorera. Jag har rensat bort lite personer på Facebook och avföljt några. De personer jag har tagit bort är praktiskt taget personer som jag ändå inte vill eller behöver ha någon kontakt med, då vi knappt pratar och när vi väl pratar så handlar det bara om saker jag inte vill ta del utav egentligen. Då är det bättre att bara låta vara. Sen får personerna tycka vad fan de vill.

Det som har stört mig utöver att personer i min närhet har haft det jobbigt ett tag är massa saker egentligen. Jobbet är en grej, men jag klagar inte nu för snart börjar distanskursen igen och det är alltid lika skoj. Jag återtog kontakt förra året eller så, med ett par personer som jag egentligen gjorde av tillfälligt hjärnsläpp och det har känts så fel från första början. Det fanns ju liksom en anledning till varför man inte vill ha vissa personer i sitt liv. Särskilt när dessa personer inte kan släppa vissa gemensamma personer man haft i sitt liv som gör att man känner varandra överhuvudtaget. Jag behöver gå vidare med mitt liv till fullo, vilket jag tekniskt sett har gjort i rätt många år nu. Jag har njutit som fan av mitt liv, vilket många vet om. Dock så är det så att besluten jag tog när jag valde att ha kontakt med personer jag inte borde ha kontakt med, så har det bidragit till dåliga känslor och jag gillar inte det. Jag vill bara fortsätta vara och må så fint som jag gjort i flera år nu. Därför rök dem från vänlistan på fejjan!

Om man ska prata framtid så finns det två aspekter. En är den jag ser fram emot när/om jag utbildar mig till något tekniskt och förhoppningsvis äntligen börjar jobba med programmering och vilka möjligheter det kan innebära. Den andra är hur jobbiga personerna kommer bli när de inser att vi inte är vänner på Facebook längre. Fast det skiter jag egentligen i. Skulle de komma o fråga så tänker jag bara säga att jag vill inte ha någon kontakt, och vi skulle aldrig ha återupptagit den heller, för det har inte bidragit med något av värde. I alla fall inte för mig.

Jag hoppas i alla fall att det börjar återigen vända åt rätt håll och att jag snart kan börja njuta av livet till fullo. Med de saker jag har gjort för att må bättre så tror jag det är fullt möjligt. Där vi bor nu (åh, fantastiska lägenhet!  ❤️️ ), hoppet om framtiden och allt annat positivt ger mig själv hopp om allting.

Jag tror det här kommer sluta riktigt bra, faktiskt…