Några mindre mirakel har hänt denna veckan…

Med allt mitt tjat de senaste månaderna om vikt, mobilhetsen och problem att hitta byxor så verkar det som om att från och med nu är dessa problemen lösta och förhoppningsvis för evigt. D.v.s nu kan det bara vända och bli bättre.

Sen i torsdags så har jag varit mer aktiv. Minst två timmar med motion har jag fått per dag, vilket har resulterat i tröttheten från helvetet. I torsdags var jag i Växjö över dagen, i Fredags åkte jag till Lund + att jag gjorde massa annat jag inte kommer ihåg, i lördags hyrde vi bil och köpte massa nya tekniska prylar. I Söndags åkte vi till Klippan för att fira Henriks ena bror och igår vankades det läkarbesök samt ett påtvingat spontanbesök till det lokala köpcentret.

Jag är segare än kola just nu och har varit det sen ungefär i lördags, men det som det här inlägget ska handla om är vad som skedde igår men även lite idag. Igår, när jag var tvungen att besöka köpcentret igen så fick jag och Henrik ett ryck när det gällde mina problem med mina byxor. Den modell jag på sistone köpt på H&M, som för övrigt har suttit skitbra och varit bekväma så har jag ju haft ett problem att de pyttesmå fickorna + min phablet till telefon har orsakat hål i fickorna. De senaste byxorna av den modellen (L.O.G.G. chinos för 249 kr) har dock gått sönder så pass mycket att jag var kanske timmar ifrån att mobilen skulle åka igenom fickan och hamna på marken p.g.a materialet. Det var hål i botten på fickan, på sidan (där det vanligtvis har börjat) samt genom byxorna där kanten på mobilen orsakat dels ett hål men även en förslitning. Även fickan på andra sidan där jag har min plånbok började bli sliten, och dessa byxor har jag haft i ca 2 månader.

I alla fall. Vi gick till Dressmann och där skedde miraklet. Med deras nya miljövänliga byxor som för tillfället marknadsförs starkt så visade det sig att deras svarta modell passar mig och min (feta) röv perfekt! Fickorna är också så pass stora att mobilen får plats! Det var så underbart att sätta på sig dem och få plats med allt och samtidigt kunna sitta och böja sig utan att  man ens känner vad man har i fickorna. Jag köpte två stycken svarta, men jag prövade även ett par ljusblåa och ett par gråa. De ljusblåa satt någorlunda bra, men de var alldeles för tighta. De gråa var nästan bekvämast, men de var lite för pösiga där fram så det såg inte så bra ut.

I förra veckan beställde jag även ett par byxor från Bonprix.se och till min förvånad så kom de faktiskt hem i brevlådan. Annars blir typ inget i postväg levererat hit, utan större paket måste alltid hämtas på posten, vilket jag hade räknat med. Dessa byxor satt också riktigt bra, med stora fickor där mobilen också får plats utan problem. Det var underbart det också och riktigt skönt är det att jag slapp hämta dem på posten.

Efter helgens aktiviteter och min totala trötthet samt turen som gjorde att jag slapp hämta ut byxorna på posten så beställde vi hem mat via mat.se så nu behöver vi inte handla mat på flera dagar. Detta gör att jag kan slippa lämna lägenheten på ett par dagar, för nu måste jag verkligen vila!

Jag är i alla fall glad över att jag har hittat byxor och jag hoppas det kommer fungera. Nu är bara nästa steg att försöka gå ner lite i vikt, sakta men säkert i en takt och metod som fungerar. Jag har börjat äta havregrynsgröt till frukost som ett steg i rätt riktning och när jag behöver ett mellanmål så blir det ofta en skål med grönsaker, typ blomkål eller brysselkål som jag värmer i mikron. Jag ska också börja göra storkok av linsgrytor som jag kan börja ta till lunch, men det har inte riktigt blivit av ännu. Middagen brukar vara någorlunda nyttig med. Det stora problemet är att sluta med onyttigt. Köpa hem chips, godis etc men tids nog ska det bättras på det med. Vi har redan blivit bättre på det och sparar det mesta onyttiga till helgen. På sistone, efter att jag varit förkyld så har jag varit relativt dålig på att äta med. Missförstå mig rätt nu. Jag har ätit, jag har bara inte varit hungrig och när jag väl har ätit så blir jag mätt på väldigt lite. Det i sig har också lett till att när jag väl ätit onyttigt så äter jag heller inte lika mycket av det, för jag är inte hungrig eller sugen. Om det håller i sig återstår att se, men glad är jag i alla fall över alla små framsteg som görs.

Och förbannat skönt känns det att jag har byxor och dessutom herrbyxor som passar mig!

Nya byxor beställda med hopp om framtiden…

Har precis genomfört en beställning av ett par cargobyxor i damstorlek som jag hoppas kommer sitta absolut perfekt. Främst hoppas jag på att fickorna inte heller kommer vara för små så min phablet till telefon får plats utan att fickorna går sönder. Ett evigt tjat, jag vet men någon gång måste man ju göra något åt det.

Ett par svarta cargobyxor i storlek 42 är beställda.

Jag beställde dem från Bonprix. Har aldrig beställt därifrån tidigare och jag hittade dessa av en ren och skär slump. Det började med att jag fick lite inspiration från filmen La La Land som vi såg på bio i förra veckan. Det var en tjej där som hade ett par riktigt blåa byxor och det tyckte jag var snyggt. Faktum är att många där var väldigt färgglatt klädda så jag gjorde en Google sökning för några dagar sen på färgglatt mode och hittade in till sist på Bonprix.se. Där kan man sortera på färg och det finns kläder i alla möjliga typer och färger så det är skoj. Jag får se om jag någon gång skulle få för mig att beställa ett par rosa, gröna eller kanske blåa byxor. Först ska jag gå ner i vikt så jag trivs bättre med mig själv. Innan dess tycker jag inte det är lönt, plus att jag redan har lite för mycket kläder redan. I alla fall när det gäller t-shirts. Just nu sitter majoriteten av dem inte lika bra längre men så blir det när man helt poff från ingenstans ökar med 10+ cm på varje ställe och vägrar köpa tighta damkläder. Min förhoppning är ju att jag snart ska börja gå ner, men det krävs ju också lite mer från min sida.

Första steget är i alla fall att försöka få i mig så mycket fibrer jag bara kan, minska ner på allt onödigt onyttigt och när jag orkar ska jag försöka motionera. Vårvärmen är på väg och jag hoppas den är här för att stanna. Ju bättre väder, desto lättare är det att faktiskt vilja gå ut. Det viktigaste är dock kostförändringarna och jag gör vad jag kan med det. Allt får liksom ta den tid det tar. Jag är lat och jävligt bekväm och onyttiga saker är för gott. Och fan vad jag tjatar – jag vet! Bleh.

Känslorna är i vågor, men förmodligen blir det bättre snart.

Jag har under de senaste veckorna, om inte månaderna känt mig lite sådär. De självklara anledningarna har jag nämnt förut, men på ett annat plan så har det förmodligen påverkat mig mer än vad man tror och de senaste två veckorna eller så har jag mått rätt pissigt. Och egentligen helt utan anledning. Vad det faktiskt beror på vet jag inte. Jag kan kalla det ”livet”.

Livet går ju liksom i vågor, och precis som de flesta människor har jag mått dåligt i perioder. Sist jag mådde så som jag känt mig på sistone var innan jag och Henrik blev ihop, så det här är en udda känsla. De två, tre officiella problemen (vikten och vilken jävla mobil som blir min nästa) jag upplever idag, känns i mitt huvud som flera miljoner olika sorters problem, vilket absolut inte är fallet. Jag är komplett medveten om att jag känner så här utan anledning och det är förmodligen just det som är problemet. Jag mår ”dåligt” utan att veta exakt varför och det stör mig rätt rejält. Och officiellt skyller jag på dessa två, eller tre problemen.

Inget särskilt har hänt på sistone. Ok, jo, vi flyttade ju men det är ju bara positivt i sig. Jobbet går bra, även om det går lite trögare just nu, men efter veckans omständigheter och väl givande samtal med familjen så har jag fått ny luft under vingarna och jag planerar (om jag orkar) att komma ifatt med allt och sakta men säkert se till att jag ska sluta obsessa över dessa små skitproblem jag har. Grejen är liksom att om jag bara väntar, så löser det sig. Om några månader har jag en ny mobiltelefon. Fortsätter jag att försöka äta bättre (mer fibrer,  mindre onyttigt) och sedan röra mig mer kommer jag förmodligen gå ner i vikt och kläderna kommer återigen sitta lite bättre. Jag behöver alltså bara vänta och sen är det ordnat. Det är väl mer att bara sitta och vänta och om inget händer som har gjort att känslorna kommit igång på allvar, för vad jag tänker, hoppas och tror på är oftast totalt tvärtom jämföres med vad som händer i det verkliga livet.

Det löser sig. Jag ska bara orka vänta till skiten faktiskt passerat och mina tillfälliga problem är borta. Frågan är bara hur fan man står ut tills att det är gjort. Nåja, jag överlever. Jag har gjort det hittills så…

 

Det skånska livet skiljer sig inte så mycket från Växjölivet…

Det är faktiskt sant. Under de snart två månader som jag varit Skåning igen så har inte mycket förändrats, och det var rätt så väntat. Det finns fördelar och nackdelar med detta och som vanligt ska jag rabbla på så gott jag kan om detta i brist på annat.

Fördelarna

Det positiva med att livet är mer eller mindre detsamma som när jag bodde i Växjö är att den balans jag fann när jag bodde där håller i sig. Med balans så menar jag att jag med styrka kan bestämma över mitt eget liv, orka säga nej till saker jag inte har lust med och att jag arbetar hemifrån och får saker att fungera så optimalt jag bara kan utefter förmåga. Mycket av detta har jag att tacka mitt jobb på Funkibator för. Att arbeta hemifrån är inte så enkelt, även om allt mer arbete faktiskt går att sköta på så sätt, så är arbetsmarknaden och arbetsgivare rätt så generellt tröga med att låta personer arbeta hemifrån, då det är tänkt att man alltid ska sköta sånt på kontoret och bland sina kollegor. Dock är inte alla så, men det är fortfarande ett stort tryck på att man ska utföra sitt jobb på traditionellt vis, tycker jag, och att hitta flexibla arbetssätt är svårt för många arbetsgivare av olika anledningar. Därför är jag så glad över att jag fått mitt drömjobb och att jag kunde flytta 25 mil söderut och ändå fortsätta jobba. Att säga nej till saker är också en stor styrka som jag är glad för att jag har på riktigt nu. Oftast det jag menar med att ”säga nej”, gäller mer att tacka nej till sociala aktiviteter utan att jag har dåligt samvete över det. Dock, som ni borde känna till vid det här laget så är det lättare att vara social här i södra Skåne, då det finns fler roliga saker att hitta på, fler matställen att pröva, lättare att gå på bio och även mycket större möjligheter till shopping.

Nackdelarna

De negativa aspekterna är samma som det jag gnällt om i de senaste inläggen – nämligen hälsan och vikten. Jag blir bara fetare och fetare. Huden gör ont(för att jag ökar i vikt eller i centimetrar), magen är fortfarande kass (trots att vi äter lite nyttigare nu jämfört med tidigare, eller åtminstone lite mer grönsaker jämfört med innan) och kläder är hemskt att hitta. De kläder jag har hemma sitter dåligt, t-shirtsen jag har hemma börjar bli för små och byxorna går sönder, ett par efter ett annat. Orsaken till det? Förutom min eskalerande vikt så har det med att min stora mobiltelefon skapar hål i fickorna och nu har mitt tredje par alltså gått sönder, vilket var väntat. Det tar ungefär en månad, sen är det dags att köpa in ett nytt par av den modell jag hittat som sitter absolut bäst hittills. Vore det inte för de allt för små fickorna så vore byxorna absolut perfekta. Detta har iofs inget med själva Skåneflytten att göra. Det är mer det att önskan man hade om att ha ett aktivare liv och per automatik bara gå ner några kilon bara sådär var något jag hade inbillat mitt huvud att det skulle ske, men oj så fel jag hade. Det kommer krävas ännu mer av mig för att det ska bli mer positivt för mig att bo här.

 

Missförstå mig rätt. Jag är glad att jag flyttade ner och jag vill bo kvar här så länge jag bor i Sverige. Jag har varit realistisk hela tiden, och det är tur samtidigt som man är allmänt missnöjd över att alla mina inbillningar inte blivit någorlunda sanna ännu. Men jag har inte gett upp och tänker inte ge upp heller. Jag har accepterat mitt usla livs-faktum för längesen. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på det. Jag påminns dagligen över vikten, och allt annat jävla bajs som inte kan lämna min hjärna för tillfället. Jag är trött på att inte kunna fokusera på det jag vill, men en vacker dag kommer jag lyckas och det är dagen då jag börjar se hoppet vid horisonten. Alltså, eller mer känt som – när jag faktiskt lyckats gå ner några kilon (eller återgått till åtminstone ~65 kg och max 85 cm i bukmått). Det innebär att jag i behöver gå ner minst 5 kilo och minst 10 cm runt magen för att det inte ska kännas sådär jävla jobbigt i huden dygnet runt.

En stor fördel än så länge är i alla fall att jag också knappt haft någon fibrovärk sen vi flyttade och det är skönt. Hur länge det håller i sig får vi se. Det brukar oftast inte vara särskilt länge…

Nu börjar allvaret!

Den 2 januari 2017 börjar en hel del nya saker i mitt liv. Nya arbetstider, nya vanor, en kanske nyttigare lunch och eftermiddagar som kommer gå åt till att leka lite hemmafru. Det är åtminstone planen.  Och om detta blir en ful länk till G+ så slutar jag dela inlägg dit, för nu är jag trött på allt strul. Jag gör en lista:

Förväntade planer:

  • Nya arbetstider, istället för 10-14 så blir det 08-12. Om möjligt ska jag försöka få in många extra flextimmar och stå upp minst 2-3 timmar till sist om dagen när jag arbetar vid mitt nya skrivbord som är höj och sänkbart.
  • Tre nyttiga mål om dagen – Frukost(nått nyttigt bröd eller overnight oats med massa bär och annat gott på), lunch(nått veganskt om möjligt) och middag(nya, spännande recept) som är laddade med så mycket från växtriket som möjligt! Hey, det är ju jag som ska laga och äta det mesta så då får jag bestämma mer!
  • Leka hemmafru; Ha middagen klar tills älsklingen kommer hem
  • Viktnedgången kickstartas och jag går ner några kilon snabbt som en följd av alla grönsaker jag kommer stoppa i mig och för att jag är mer aktiv om dagarna. Det blir fler promenader, ärenden och resor för att hälsa på vänner jag har någorlunda nära.
  • Dialekten återkommer och jag talar till sist återigen en bred, härlig skånska som jag gjorde när jag bodde här nere sist.

Förväntat resultat:

  • Blandade arbetstider men främst förmiddagar. Flextimmarna arbetas in efter förmåga och möjlighet och åtminstone en timme per dag blir ståendes.
  • Bröd till frukost kl 06 nånting, nått halvfabrikat till lunch och nått äckligt till middag.
  • Hemmafru-experimentet tror jag kommer fungera de flesta dagarna i veckan men ibland lär man vara lat och fixa nått snabbt, eller äta rester.
  • Jag går ner nått kilo eller två och sen stannar det av eller så händer inget alls eftersom man ändå kompenserar sin hunger/verklighet med onyttiga saker hela kvällen, precis som vanligt…
  • Dialekten återstår (fejksmåländska med en skånsk accent), kanske till och med försämras och en vacker dag kanske jag tappar den helt? Det har känts så i flera månader redan att min älskade skånska, min halva identitet är på väg bort… Inte kul alls! Oh the horror… 🙁

Detta kanske låter otroligt pessimistiskt men det är säkrast att vara ärlig och framförallt realistisk. Jag har många långa års erfarenhet av att ”försöka” och göra vad jag kan för att gå ner i vikt och nå mina mål. Det enda jag har nått är ett jobb och att jag har samlat ihop halva pengen till mitt köp av Grand Danois, men annars har jag inte uppnått mycket. Det finns en otrolig vilja att livet ska bli bättre, enklare och det finns verkligen alla möjligheter för det nu eftersom jag återigen är Skåning. Matvanorna är enbart en sak jag kan försöka förbättra och just nu känns det som om jag inte har något annat val i och med att våra liv förändras som de kommer göra, då jag kommer spendera allt för många timmar själv om dagarna och måste därmed äta på mer bestämda tider för att inte dö av hunger när älsklingen kommer hem.

Jag ska bara helt enkelt göra mitt bästa och hoppas på att jag faktiskt lyckas. Det hade varit trevligt om jag stadigt utan större ansträngning går ner så jag slipper dras med allt som den här asjobbiga ”över”vikten ger mig. Nu inser jag också hur tjatig jag låter, men det har varit en daglig påminnelse i alldeles för många år så nu är det dags för förändring.

Eller åtminstone ett ärligt försök.