Jag är som besatt över min framtid inom IT!😲

Och det är kanske på ett bra sätt, men också på ett dåligt. Jag har liksom gått och tänkt på detta sen i våras någon gång, alltså snart ett halvår och eftersom jag har tendenser att bli besatt över saker och ting så är det jävligt svårt att släppa denna tanke och allt som kommer in i huvudet som heller inte vill lämna mig. Inte förrän jag vet exakt hur det blir.

Det är jävligt svårt just nu att tänka på något annat än vad jag kommer göra nästa år. Det jag kommer påbörja kommer förmodligen förändra hela mitt liv, oavsett om jag lyckas utbilda mig inom IT eller inte. Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det ju en chans att programmering inte kommer funka för mig. Nog en minimal risk, men en verklig risk ändå. Om det inte kommer fungera, ja då är det typ lika bra att ansöka om hel sjukersättning, aldrig någonsin skaffa GD😭, för det kommer jag aldrig ha råd med och sen bli någon slags evig hemmafru utan framtid. Om man då utgår ifrån att jag inte jobbar kvar på Funkibator längre, alltså.

Jag kan ju inte jobba enbart 25% där för evigt om det nu är det enda som är möjligt de närmsta åren, och jag kan knappast arbeta mer än 50% med det jag gör idag. Däremot borde jag kunna arbeta mer med något som utmanar mig dagligen! En fortsatt anställning på Funkibator, även om jag går ner i tid känns bara bra, då jag har en relativt säker inkomst som inte är superlåg under de år jag vill studera – under förutsättning att studierna funkar, alltså och jag tar CSN igen, samt sommarjobbar och jag får behålla anställningen på Funkibator under studietiden.

Det som jag borde göra, det rent logiska är att behålla jobbet på 25%, ansöka och läsa programmering 1 först på resterande 25% och om det går bra, ja då läser jag fortsättningskursen. Risken med det – om jag inte hittar en annan utbildning inom IT som startar hösten 2018 och som inte kräver programmering 2, är att jag måste vänta 1 år till för att läsa till backendutvecklare på Lernia. Under förutsättning att jag faktiskt ska gå den utbildningen. Enligt mig själv finns väl inga hinder, men jag vet inte. Lernias rykte är väl sådär, och jag har ju själv erfarenhet att gå på Lernia, men inte deras YH utbildningar.

Min erfarenhet på Lernia skedde sommaren 2014 tror jag. Då gick jag en arbetsmarknadsutbildning till administratör i Växjö. Egentligen var det väl inget fel på den utbildningen. De flesta som har gått den utbildningen och som ansträngt sig (och lärt sig allt) har ju fått jobb. En av mina närmsta vänner arbetar som administratör tack vare den utbildningen, så jag vet att man så klart kan få jobb via Lernias utbildningar. Jag tror inte de ljuger när de säger 9 av 10 får jobb. Mitt problem var att jag akut behövde hitta en aktivitet som gav mig aktivitetsstöd när jag äntligen hade slutat mina studier och fått min examen i pedagogik. Jag hade tur och hittade en lämplig utbildning som skulle börja på måndagen, och jag ansökte till utbildningen typ på fredagen innan den skulle börja. Det var i alla fall väldigt tätt inpå kursstart. När jag väl gick utbildningen hade jag komplett ångest, då jag först gick den på heltid, läste något som jag tyckte var jättetråkigt, och promenaderna dit och hem var hemska, även om de bara tog en kvart. Det var asjobbiga 4 månader, och till sist kunde jag gå kursen på 50% istället för heltid. Då blev det lättare. Då slapp jag sitta och ha ångest till kl 16 på eftermiddagen och kunde gå hem vid lunch istället med min bibehållna ångest.

Ångesten på Lernia kom ifrån att jag satt i den sitsen jag satt i. Jag måste ha pengar! Jag vägrade liksom gå en sommar till helt utan inkomst och bara leva på Henrik. Nog för att Henrik är jävligt schysst som pojkvän o sambo, men jag levde rätt gott på csn och det är rätt nice att en egen inkomst som man kan göra lite vad man vill med om den är tillräckligt hög. När jag gick kursen så gjorde jag bara det jag behövde för att anses som godkänd, så jag kunde avsluta skiten. Till sist kom vi (jag och lärarna/AF) också fram till att jag kommer aldrig kunna arbeta som administratör heller, så jag gick en specialanpassad version av utbildningen och fokuserade på vad jag behövde lära mig för att starta eget istället. Då trodde jag nämligen övertygat att enda chansen jag har att faktiskt kunna få lön (på heltid, eller över huvud taget) var att starta eget. Sen hittade jag Funkibator och resten är historia. Och jag fortsatte med mitt pillrande av kod på fritiden med samma stora intresse och kopierande.

Erfarenheten av att ha varit på Funkibator i nästan 3 år har lärt mig mycket. Det har lärt mig att om jag ska arbeta på  den generella arbetsmarknaden, det vill säga, att jag ska kunna tekniskt sett arbeta på vilket kontor som helst, utöva arbetsuppgifter så behöver jag ett sådant upplägg som jag har idag. Det jag behöver är att arbeta på flexibla tider på halvtid, hemifrån (helst) men annars gissar jag att ett liknande upplägg där jag sitter ensam i ett rum med stängda dörrar utan fönster, med en bra dator och 2 skärmar med höj och sänkbart skrivbord kan teoretiskt funka. Jag har aldrig prövat det dock, så jag vet inte om det hade funkat.

Det som är jobbigt för min del med att vara på ett kontor är att jag blir distraherad av alla rörelser som finns där. Sen är det ofta så många andra krav, just särskilt att jag måste vara på ett kontor under arbetstider, börja typ kl 08:00, ha en halvtimme typ på mig att äta lunch (eller 1 timme o gå hem senare – mardröm, liksom. Jag vill ju bara hem!) och kanske en 20 minuters fikapaus på eftermiddagen. Dessutom verkar det som om att jag är totalt inkapabel till att vara korrekt ”social” på ett kontor, för jag blir aldrig accepterad för den jag är. Förutom på Funkibator, då! Love that place! Jag är bara jobbig och störig på ett vanligt kontor. Varför måste jag då vara där? Det känns bara allmänt jobbigt. Jag är flexibel, anpassningsbar som person, men kraven ”på det vanliga kontoret” är inte något som fungerar för mig.

Skillnaden, verkar det som åtminstone är att IT företag generellt är lite mer flexibla. Man får generellt en egen dator där, och är det en laptop kan man ju ta med sig den hem ibland. Det går att sköta möten via Skype, kommunikation via Slack och seriösa företag vet hur man skriver dokument ihop i real-tid via Googles produkter eller Office. Dessutom verkar många företag inom den sektorn inte bry sig om att man arbetar valfritt på dygnets alla timmar. Vill jag sitta klockan 3 på natten och skriva ihop en snutt kod så är det liksom fullt möjligt säkert på många ställen. Det är alltså inte lika viktigt att sitta 8-17 om dagarna, vad jag har förstått. Och gör man det, så är det ok att surfa medans grejerna kompilerar eller nått. Fråga inte mig. Jag är ingen expert, jag bara gissar här! Eller att det är superviktigt att ALLTID vara på kontoret när man jobbar. Det enda svåra är att det verkar typ omöjligt att arbeta mindre än heltid inom IT sektorn, om man inte är student eller sommarjobbare. Hur man löser den biten för min del får vi se. Jag har ju rätt till lönebidrag, så i och med det så kanske det går? Who knows, liksom… Jag vill bara pröva! Och jag är väldigt säker på att jag kommer orka arbeta heltid om jag arbetar med problemlösning hela dagarna och dessutom får skriva kod.

När man beskriver vad en person som sysslar med kod är som person så känns det som det är mig de pratar om. Jag älskar problemlösning, jag är supernyfiken på kod och jag gillar att bygga saker och se resultat av det. Jag vill också alltid lära mig något nytt. Att leta fel må vara frustrerande, men om jag vet vad som kan vara fel, lär jag inte bli lika frustrerad. Frustrationen kommer i och med okunskapen, skulle jag tro och allmänt dåliga dagar med mycket värk. Jag är inte gjord för rutinarbete, där man gör exakt samma sak dagarna i ända och man till sist blir en robot, så därför tror jag ännu mer att detta är min framtida karriär!

Det jag kan arbeta med idag är exempelvis Googles produkter, jag kan hantera hemsidor, registrera information, arbeta med Office paketet, hantera medlemmar, sköta sociala medier etc. Alltså väldigt lätta administrativa uppgifter. Jag kan inte betala ut löner, räkna ut semesterdagar och jag kan inte reglerna kring anställning och uppsägning. Jag har en högskoleutbildning i pedagogik, och kan tekniskt sett arbeta på Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet, men jag har sökt jobb där otaligt många gånger utan att ens få en intervju eller ens svar tillbaka, så det är meningslöst. Alltså är mina generella möjligheter att få en anställning på en arbetsplats lika bra som Funkibator mer eller mindre noll.

Därför vill och måste jag satsa på det här, och därför kan jag inte släppa det! Jag har väntat i åratal på att få göra det här och för första gången i mitt liv finns inga direkta hinder – om jag nu inte tvingas läsa matematik eller ta högskoleprovet för att ens komma nånvart, förstås. Det ger mig också bara ångest. Och därför har Lernias utbildning till systemintegratör fastnat i mitt huvud och jag utgår nästan ifrån att det är den utbildningen jag vill gå. Och jag litar på att den faktiskt är bra!

I nästa inlägg kan du läsa om varför jag vill gå på Lernia för att lära mig programmering, och hur olika scenarion ser ut för mig.

 

Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!

Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.

En samling programmeringsspråk i ett så kallat etikettmoln. Bilden är en länk.

Jobbet, vad händer med det?

Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.

Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.

Olika planer och scenarion

Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.

Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!

Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.

Våga misslyckas?

I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…

Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.

Drömscenariot.

Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.

Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.

Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.

Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.

Åh. Jag vill bara börja. NU!

Fortsatta ryggproblem och andra äventyr…

Ryggen gör fortfarande ont, men det börjar gå över… Eller ja, ibland tror jag att värken är helt borta, men självklart så händer det något annat skit med min usla kropp som gör att värken kommer tillbaka, så jag är inte helt tillbaka till mitt gamla jag igen. Det positiva är i alla fall i det stora hela så är jag mer rörlig och det gör inte lika ont, oftast i alla fall. Dock känns det ändå som om att det här kommer ta lång tid innan det är helt borta, men just nu kan jag överleva det – tror jag i alla fall.

Veckan har i övrigt bara flugit förbi. Det har gått relativt bra att jobba, men mitt i alltihop så gick väl datorn sönder på riktigt efter att ha varit opålitlig i flera månader. Älsklingen köpte ett nytt nätaggregat och förhoppningsvis hjälper det. Om inget annat så får vi se vad som händer härnäst. Jag vill som vanligt bara ha en fungerande dator så jag har någon trygghet i livet när jag behöver jobba eller koppla av och jag inte känner för att titta på TV för att göra det.

Igår var jag iväg en sväng till Hörby. Jag skulle jobba lite med Funkibator Syd då Runstenen hade en gala för personer i utanförskap där. Det var i alla fall nästan totalt meningslöst att åka dit, för det kom inga besökare. Det var bara personalen där och kanske några förbigående som råkade bli lite nyfikna av vår monter, men annars så blev det inte så mycket action. Jag åkte hem efter ca 4 timmar och sen var jag ruttet trött. Jag stod upp nästan hela dagen i Hörby och det var inte kul för min rygg. Dessutom var det väldigt kallt där vi var och vädret var nästan snudd på regn. Alla som vistades på stan i Hörby igår var istället på diverse loppis aktiviteter istället för att komma till Runstenens gala, men så kan det gå när haspen är på, eller nått. Det var också tänkt att jag skulle träffat en kompis i Hörby efteråt, men jag var så trött och hade inte bestämt några planer heller med min vän så jag åkte hem istället.

Annars så är det som en vanlig helg, där man mest sitter hemma och ser film eller sitter vid datorn.

Vad gör ni denna helg, förresten? Lämna en kommentar nedan och berätta!

En ond cirkel hoppas jag avslutas efter flytten…

Det är ingen direkt hemlighet att jag har haft en jobbig vår. Det mesta är relaterat till jobbet, men jag ska inte gå in för långt med det då jag inte vill ha några missförstånd. Jag älskar ju mitt jobb! I det stora hela handlar det om att jag fått till majoriteten arbetsuppgifter som mitt psyke är väldigt dåligt gjord för att hantera vilket har bidragit till en trötthet som inte är av denna värld. Mina närmsta kollegor är väl medvetna om detta då jag inte är rädd för att tala om hur jag mår etc.

Det stora problemet är egentligen många. Själva onda cirkeln ligger i misstag, dålig planering och förväntningar som omöjligen kan förverkligas eller nås upp till. Många jag pratar med, eller faktiskt nästan alla säger samma sak – att det handlar om att vi flyttar så ofta. Grejen är den att vi har inte flyttat ”ofta”. Det var bara det att flytten just till där vi bor nu – någonstans utanför Malmö som kanske var en dålig idé och därför letade vi nytt flera år innan planerat. Jag ställde mig strategiskt i bostadskö lite här och var i Sverige, dumt nog inte tillräckligt länge i Boplats Syd så jag kunde välja och vraka på lägenheter i hela Skåne, utan jag har bara stått hos några enstaka. Det positiva var ju att vi fick ju lätt lägenhet när det var dags, men hade man varit smart så hade man kanske satsat på en ny bostadsrätt direkt eller andra lösningar.

Missförstå mig rätt här nu. Att flytta till Skåne och närmare bestämt till Malmö området var INTE ett misstag. Det var bara mindre bra att välja ett läge som inte var så centralt som man hade behövt, eller till ett ställe där det tar 20 minuter till närmsta busshållplats och en kvarts promenad till tåget samt att tågen inte går hela tiden överallt som vid en knutpunkt.  Att bo i Skåne är för övrigt en jävla lyx! Jämfört med Växjö så är detta fan så mycket bättre så jag lär aldrig flytta tillbaka dit. Efter att ha fått känna på hur det är att bo närmare en storstad med sjuttioelva olika köpcentrum att välja på, eller bara möjligheten att beställa hem mat från mat.se med valfria mellanrum så föredrar jag att stanna här. Det hade liksom varit bättre säkert att ha flyttat till ett ställe där Öresundståg stannar egentligen. Landskrona känns liksom som ett bättre alternativ än där vi bor nu för det hade säkert inneburit mindre tågstrul för min älskade sambo som pendlar dagligen till Köpenhamn.

Utöver passkontroller, gränskontroller och 45 minuters extra restid eller vad det nu är i tidtabellen pga den skiten så har det strulat säkert 2-3 ggr varje vecka med tågen för honom sen han började jobbet på Unity i Januari. Efter bara några veckors pendling stod det klart. Det går inte att bo kvar just här längre. Vi måste närmare stan och närmare Köpenhamn – utan att flytta till just Köpenhamn, alltså. Bostaden i sig som vi fick har varit ok. Det känns att vi ”nedgraderat” oss från ett nybyggt ställe till ett äldre flerfamiljshus, men vi har gjort vad vi kan för att trivas. Grannarna är trevliga och orten känns trygg. Det är också trevligt att det är många grönområden och det är relativt lätt att promenera. Det som är jobbigt är väl just läget. Även om det bara är typ en kvart till tåget så går tågen väldigt sällan så missar man ett tåg blir det många stunder att fördriva tiden på och det är aldrig roligt. Det har jag haft tillräckligt av när jag bodde i Tomelilla och på andra sämre ställen. Det är också rätt jobbigt att ibland gå den lilla kvarten hem från affären då det är långt till mindre affärer. I Växjö hade vi Netto typ 100 meter bort, vilket var übernice vissa dagar då man inte orkade handla på större ställen.

I Växjö saknade man i praktiken inte särskilt mycket. Kanske bil eller en direktlinje till kontoret vissa dagar? NetonNet öppnade ju där till sist och vi hade tre bussar utanför huset. Däremot hade vi sommartidtabeller och då var man typ tvungen att gå överallt eller också passera massa dötid för att bussarna gick så sällan. Då bodde vi i alla fall lite mer centralt men i och med tröttheten man burit med sig så är man inte alltid på topp.

I det stora hela så är jag alltså glad över att vi flyttade tillbaka till Skåne. Nu ska jag väl skriva lite om min lilla onda cirkel jag suttit i alldeles för länge.

Arbetsuppgifterna på jobbet som till majoriteten då har gått och blivit saker jag inte orkar med har då orsakat en trötthet som inte är av denna värld. Resorna till Växjö som planerades bli många har istället blivit nästan inga alls och de har även inte blivit som jag förväntade mig. Jag kan inte säga exakt vad jag vad som var fel med detta, då vi har sekretess på jobbet och styrelsegrejer går man inte ut offentligt med hursomhelst. Lägger man då till att man typ ”ångrar” att man bor just här, att jag absolut inte har den energi som behövs för att lära mig programmera som var planerat tidigare i vår och en längtan till förbättring och förändring samt oro och aggression över andra små skitsaker så är det inte konstigt att man inte känt sig som sig själv på sistone.

Det enda jag hoppas på är att många av problemen försvinner av sig själv efter vi flyttar till ett ställe med bättre läge, att arbetsuppgifterna återgår och blir till vad de var förr. Till hösten får jag i alla fall spendera hälften av min tid med årets distanskurs så det är skoj! Distanskursen är väldigt rolig att jobba med tycker jag.

Jag har förväntningar så klart på vad jag vill ska ske efter att vi bor bättre och många av dem borde per automatik ske – bara för att vi får ett bättre läge. Bostaden vi flyttar till är fräsch, snygg och bra planerad. Om det blir trångt att bo i en trea återstår att se. Vi kommer se till att det funkar i alla fall. Sen får man bara hoppas på att grannarna är trevliga, tysta och att livet kan återgå till den njutning den har varit i så många år nu…

Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

…Om jag bara hade kontroll…

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Det som stör mig mest är att majoriteten av det kan jag inte berätta hursomhelst, utan att det blir förödande konsekvenser av det. Jag behöver skriva av mig, berätta exakt hur jag känner och upplever vissa saker, men jag har ännu inte kommit på hur jag ska göra för att enklast sätt dela med mig utav det som snurrar i mitt huvud för tillfället.

Det är bara mycket just nu, mer än vad som behövs vara där. Till en stor del är det bara positiva saker, men det finns också en stor rädsla och jag är också lite ledsen över vissa saker. Sjukt störigt är det med alltihop i alla fall.

Om jag hade haft kontroll, så hade jag bara slutat bry mig och aldrig ältat en endaste grej någonsin igen men så lätt är det inte att vara jag. Får man en tanke i huvudet som är tillräckligt intressant på något vis, eller kanske för störig för att kunna släppa – ja då sitter den där tills att problemet är löst eller att man genomfört vad det nu än är man bara vill få överstökat. Ett exempel är att jag håller på att längtar ihjäl mig efter Grand Danois. En väntan som hållit på i 20 år! Ett annat exempel är att jag längtar efter tills att vi bor i Malmö med tusen gånger  bättre läge och närhet till det man behöver. Ett tredje kan räknas som min nyfunna besatthet över att lära mig programmera och för en gångs skull förstå kod. Ett fjärde är hur mycket jag vill bidra med i vår förening Funkibator och etableringen av Funkibator Syd.

Hade jag också haft kontroll över precis allt så hade jag lätt varit mer aktiv, läst mer böcker, druckit vatten istället för läsk (och föredragit det över alla andra ohälsosamma drycker) och orkat laga nyttig, hälsosam och vegetarisk mat varje dag utan att mer eller mindre klagat. Jag hade också haft ett konstant lugn och inte haft en karusell av känslor som bara beter sig hur de vill. Som att slippa bli fly förbannad för att man typ inte får upp blixtlåset på tröjan nån gång. När sån ilska uppstår så är det på dagar då man har mindre energi, mindre ork och för mycket annat så jag orkar helt enkelt inte ”chilla” eller ta kontroll, för jag kan bara inte. Jag vet liksom inte hur man gör… Det är inte kul att ha det så – vara utan total kontroll när jag vet att inte behöver eller ens vill bete mig på vissa sätt i särskilda situationer. Jag hade accepterat mer av de saker jag idag tycker är skittråkiga och jag hade gjort allt i min makt för att få saker och ting att fungera för alla parter. I verkligheten är det en helt annan sak. I verkligheten har jag hinder som stör mig titt som tätt. En värk som uppkommer när man som mest vill göra roliga saker och ett intresse som bara verkar vara inställt på bekväma lösningar och tv tittande eller nått i den stilen. Det finns många fler hinder utöver detta, som att det krävs pengar för allting!

För närvarande håller jag på att tappa kontrollen helt, men jag försöker att göra mitt bästa för att det inte ska gå överstyr ändå. Jag fungerar fortfarande och allt är som vanligt. Det är ingen lögn. Det är bara så att ju längre tiden går desto mer eftersöker jag en radikal förändring. Det bara känns så. Dags för förändring…

Det är fan dags att lyckas med olika saker och för en gångs skull i mitt liv, få kontroll över mina handlingar och mitt liv så allt blir så fungerande som möjligt.

När jag hittat ett sätt att förmedla i text mina tankar jag har som jag vill dela med mig så återkommer jag. Ge gärna förslag nedan i form av en trevlig och stöttande kommentar.

Jag överlevde denna veckan också…

Idag är det fredag igen. Veckorna susar förbi i 300 knyck och jag fortsätter att arbeta på som om inget hade hänt. Denna vecka har varit blandad med hopp, förtvivlan, förkylning och extra flextimmar så det är rätt mycket om har hänt på så vis. Nu är allt dock lugnare igen. Och det är skönt.

Lite så här känner jag mig efter denna veckan. Totalt slutkörd men ändå rätt ok. Tungan måste alltid sticka ut och en grimas är ett måste.

Jag har betat av i stort sett allt på listan där jag ligger efter med mina arbetsuppgifter. Jag har samtalat med mina kollegor och checkat av så allt är under kontroll, vilket det är. Som vanligt var det jag själv som stressat upp mig i onödan, men jag är ju sån och det är en svår vana att bli av med. Ungefär lika svår som att för evigt sluta med onyttigt. Det går liksom inte.

I måndags blev min förkylning lite värre. Henrik blev sjuk i förra veckan och jag blev det typ i tisdags på riktigt. Trots detta har jag arbetat på som ett litet arbetsbi och fått ihop en hel del flextimmar. En del av dessa tog jag ut både igår och idag, men jag ligger fortfarande på plus och det är alltid positivt – så länge det inte blir allt för många timmar. I slutändan flexar jag alltid ut och ligger plus, minus noll. På dagar jag orkar väldigt mycket jobbar jag på så länge jag kan, för dessa timmar kan jag sedan nyttja på dagar då jag inte har lika mycket energi.

Nu är det Fredag i alla fall och arbetsveckan är över. Det är skönt, men denna helg vankas det storstädning och hur man ska orka med det när man är förkyld och det känns som om halva hjärnan är en enda stor gegga, det återstår att se. Förkylningen börjar i alla fall gå mot sitt slut, men istället för att komma ut ur näsan så känns det som om allt kladd vandrar in mot hjärnan istället men så brukar det ju bli när man är förkyld.

Igår var vi på bio också och såg La La Land. Den var ok, men förtjänar absolut inte det höga betyget den fått på IMDB. Vi ger den max en 6:a. Det är en musikal och det brukar ju vara lite blandat vad man tycker om det. Själv föredrar jag filmer som bara har story. Musikaler funkar i vissa undantagsfall, men oftast undviker jag dem.

Har du sett den filmen? Vad tyckte du i så fall om den? Lämna en kommentar och berätta. Men nu tar jag helg!

Känslorna är i vågor, men förmodligen blir det bättre snart.

Jag har under de senaste veckorna, om inte månaderna känt mig lite sådär. De självklara anledningarna har jag nämnt förut, men på ett annat plan så har det förmodligen påverkat mig mer än vad man tror och de senaste två veckorna eller så har jag mått rätt pissigt. Och egentligen helt utan anledning. Vad det faktiskt beror på vet jag inte. Jag kan kalla det ”livet”.

Livet går ju liksom i vågor, och precis som de flesta människor har jag mått dåligt i perioder. Sist jag mådde så som jag känt mig på sistone var innan jag och Henrik blev ihop, så det här är en udda känsla. De två, tre officiella problemen (vikten och vilken jävla mobil som blir min nästa) jag upplever idag, känns i mitt huvud som flera miljoner olika sorters problem, vilket absolut inte är fallet. Jag är komplett medveten om att jag känner så här utan anledning och det är förmodligen just det som är problemet. Jag mår ”dåligt” utan att veta exakt varför och det stör mig rätt rejält. Och officiellt skyller jag på dessa två, eller tre problemen.

Inget särskilt har hänt på sistone. Ok, jo, vi flyttade ju men det är ju bara positivt i sig. Jobbet går bra, även om det går lite trögare just nu, men efter veckans omständigheter och väl givande samtal med familjen så har jag fått ny luft under vingarna och jag planerar (om jag orkar) att komma ifatt med allt och sakta men säkert se till att jag ska sluta obsessa över dessa små skitproblem jag har. Grejen är liksom att om jag bara väntar, så löser det sig. Om några månader har jag en ny mobiltelefon. Fortsätter jag att försöka äta bättre (mer fibrer,  mindre onyttigt) och sedan röra mig mer kommer jag förmodligen gå ner i vikt och kläderna kommer återigen sitta lite bättre. Jag behöver alltså bara vänta och sen är det ordnat. Det är väl mer att bara sitta och vänta och om inget händer som har gjort att känslorna kommit igång på allvar, för vad jag tänker, hoppas och tror på är oftast totalt tvärtom jämföres med vad som händer i det verkliga livet.

Det löser sig. Jag ska bara orka vänta till skiten faktiskt passerat och mina tillfälliga problem är borta. Frågan är bara hur fan man står ut tills att det är gjort. Nåja, jag överlever. Jag har gjort det hittills så…

 

Det skånska livet skiljer sig inte så mycket från Växjölivet…

Det är faktiskt sant. Under de snart två månader som jag varit Skåning igen så har inte mycket förändrats, och det var rätt så väntat. Det finns fördelar och nackdelar med detta och som vanligt ska jag rabbla på så gott jag kan om detta i brist på annat.

Fördelarna

Det positiva med att livet är mer eller mindre detsamma som när jag bodde i Växjö är att den balans jag fann när jag bodde där håller i sig. Med balans så menar jag att jag med styrka kan bestämma över mitt eget liv, orka säga nej till saker jag inte har lust med och att jag arbetar hemifrån och får saker att fungera så optimalt jag bara kan utefter förmåga. Mycket av detta har jag att tacka mitt jobb på Funkibator för. Att arbeta hemifrån är inte så enkelt, även om allt mer arbete faktiskt går att sköta på så sätt, så är arbetsmarknaden och arbetsgivare rätt så generellt tröga med att låta personer arbeta hemifrån, då det är tänkt att man alltid ska sköta sånt på kontoret och bland sina kollegor. Dock är inte alla så, men det är fortfarande ett stort tryck på att man ska utföra sitt jobb på traditionellt vis, tycker jag, och att hitta flexibla arbetssätt är svårt för många arbetsgivare av olika anledningar. Därför är jag så glad över att jag fått mitt drömjobb och att jag kunde flytta 25 mil söderut och ändå fortsätta jobba. Att säga nej till saker är också en stor styrka som jag är glad för att jag har på riktigt nu. Oftast det jag menar med att ”säga nej”, gäller mer att tacka nej till sociala aktiviteter utan att jag har dåligt samvete över det. Dock, som ni borde känna till vid det här laget så är det lättare att vara social här i södra Skåne, då det finns fler roliga saker att hitta på, fler matställen att pröva, lättare att gå på bio och även mycket större möjligheter till shopping.

Nackdelarna

De negativa aspekterna är samma som det jag gnällt om i de senaste inläggen – nämligen hälsan och vikten. Jag blir bara fetare och fetare. Huden gör ont(för att jag ökar i vikt eller i centimetrar), magen är fortfarande kass (trots att vi äter lite nyttigare nu jämfört med tidigare, eller åtminstone lite mer grönsaker jämfört med innan) och kläder är hemskt att hitta. De kläder jag har hemma sitter dåligt, t-shirtsen jag har hemma börjar bli för små och byxorna går sönder, ett par efter ett annat. Orsaken till det? Förutom min eskalerande vikt så har det med att min stora mobiltelefon skapar hål i fickorna och nu har mitt tredje par alltså gått sönder, vilket var väntat. Det tar ungefär en månad, sen är det dags att köpa in ett nytt par av den modell jag hittat som sitter absolut bäst hittills. Vore det inte för de allt för små fickorna så vore byxorna absolut perfekta. Detta har iofs inget med själva Skåneflytten att göra. Det är mer det att önskan man hade om att ha ett aktivare liv och per automatik bara gå ner några kilon bara sådär var något jag hade inbillat mitt huvud att det skulle ske, men oj så fel jag hade. Det kommer krävas ännu mer av mig för att det ska bli mer positivt för mig att bo här.

 

Missförstå mig rätt. Jag är glad att jag flyttade ner och jag vill bo kvar här så länge jag bor i Sverige. Jag har varit realistisk hela tiden, och det är tur samtidigt som man är allmänt missnöjd över att alla mina inbillningar inte blivit någorlunda sanna ännu. Men jag har inte gett upp och tänker inte ge upp heller. Jag har accepterat mitt usla livs-faktum för längesen. Problemet är bara att jag inte kan sluta tänka på det. Jag påminns dagligen över vikten, och allt annat jävla bajs som inte kan lämna min hjärna för tillfället. Jag är trött på att inte kunna fokusera på det jag vill, men en vacker dag kommer jag lyckas och det är dagen då jag börjar se hoppet vid horisonten. Alltså, eller mer känt som – när jag faktiskt lyckats gå ner några kilon (eller återgått till åtminstone ~65 kg och max 85 cm i bukmått). Det innebär att jag i behöver gå ner minst 5 kilo och minst 10 cm runt magen för att det inte ska kännas sådär jävla jobbigt i huden dygnet runt.

En stor fördel än så länge är i alla fall att jag också knappt haft någon fibrovärk sen vi flyttade och det är skönt. Hur länge det håller i sig får vi se. Det brukar oftast inte vara särskilt länge…

Nu börjar allvaret!

Den 2 januari 2017 börjar en hel del nya saker i mitt liv. Nya arbetstider, nya vanor, en kanske nyttigare lunch och eftermiddagar som kommer gå åt till att leka lite hemmafru. Det är åtminstone planen.  Och om detta blir en ful länk till G+ så slutar jag dela inlägg dit, för nu är jag trött på allt strul. Jag gör en lista:

Förväntade planer:

  • Nya arbetstider, istället för 10-14 så blir det 08-12. Om möjligt ska jag försöka få in många extra flextimmar och stå upp minst 2-3 timmar till sist om dagen när jag arbetar vid mitt nya skrivbord som är höj och sänkbart.
  • Tre nyttiga mål om dagen – Frukost(nått nyttigt bröd eller overnight oats med massa bär och annat gott på), lunch(nått veganskt om möjligt) och middag(nya, spännande recept) som är laddade med så mycket från växtriket som möjligt! Hey, det är ju jag som ska laga och äta det mesta så då får jag bestämma mer!
  • Leka hemmafru; Ha middagen klar tills älsklingen kommer hem
  • Viktnedgången kickstartas och jag går ner några kilon snabbt som en följd av alla grönsaker jag kommer stoppa i mig och för att jag är mer aktiv om dagarna. Det blir fler promenader, ärenden och resor för att hälsa på vänner jag har någorlunda nära.
  • Dialekten återkommer och jag talar till sist återigen en bred, härlig skånska som jag gjorde när jag bodde här nere sist.

Förväntat resultat:

  • Blandade arbetstider men främst förmiddagar. Flextimmarna arbetas in efter förmåga och möjlighet och åtminstone en timme per dag blir ståendes.
  • Bröd till frukost kl 06 nånting, nått halvfabrikat till lunch och nått äckligt till middag.
  • Hemmafru-experimentet tror jag kommer fungera de flesta dagarna i veckan men ibland lär man vara lat och fixa nått snabbt, eller äta rester.
  • Jag går ner nått kilo eller två och sen stannar det av eller så händer inget alls eftersom man ändå kompenserar sin hunger/verklighet med onyttiga saker hela kvällen, precis som vanligt…
  • Dialekten återstår (fejksmåländska med en skånsk accent), kanske till och med försämras och en vacker dag kanske jag tappar den helt? Det har känts så i flera månader redan att min älskade skånska, min halva identitet är på väg bort… Inte kul alls! Oh the horror… 😦

Detta kanske låter otroligt pessimistiskt men det är säkrast att vara ärlig och framförallt realistisk. Jag har många långa års erfarenhet av att ”försöka” och göra vad jag kan för att gå ner i vikt och nå mina mål. Det enda jag har nått är ett jobb och att jag har samlat ihop halva pengen till mitt köp av Grand Danois, men annars har jag inte uppnått mycket. Det finns en otrolig vilja att livet ska bli bättre, enklare och det finns verkligen alla möjligheter för det nu eftersom jag återigen är Skåning. Matvanorna är enbart en sak jag kan försöka förbättra och just nu känns det som om jag inte har något annat val i och med att våra liv förändras som de kommer göra, då jag kommer spendera allt för många timmar själv om dagarna och måste därmed äta på mer bestämda tider för att inte dö av hunger när älsklingen kommer hem.

Jag ska bara helt enkelt göra mitt bästa och hoppas på att jag faktiskt lyckas. Det hade varit trevligt om jag stadigt utan större ansträngning går ner så jag slipper dras med allt som den här asjobbiga ”över”vikten ger mig. Nu inser jag också hur tjatig jag låter, men det har varit en daglig påminnelse i alldeles för många år så nu är det dags för förändring.

Eller åtminstone ett ärligt försök.