Vad skiljer ”aspisar” från andra? Förmodligen inte ett skit…

Jag läste ett blogginlägg för någon vecka sen, som någon på jobbet hade delat internt. Jag vet dock inte vem som är författaren till blogginlägget, men när jag läste det så blev jag faktiskt lite arg. Ni som känner mig, och som läst mina tidigare inlägg om Aspergers Syndrom vet ju hur jag känner angående min diagnos. Jag vill dock påpeka i det här inlägget (och säkert i alla andra) att jag vill inte göra någon illa, trampa någon på tårna eller göra något annat som någon tolkar som dåligt. Jag vill bara säga mina åsikter.

I det stora hela blir jag bara så trött. Så otroligt, förbannat trött på att Asperger finns som diagnos. Och ADHD egentligen. Samt alla andra NPF diagnoser. Visst, jag förstår till 100% att det finns människor som föds med kommunikativa problem, en kroppsmotorik som inte fungerar som för ”vanligt folk” och massa annat som kan innebära att man får en diagnos inom autismspektrat. Jag förstår det. Jag är inte dum. Jag föddes själv med en kropp som inte fungerar optimalt. Dock så är jag övertygad om att NPF diagnoser är ett missförstånd. Det bara måste vara så. Jag själv känner ju diagnosen som en stämpel på min personlighet (om det nu är så att A.S ens förklarar något av hur jag är. Själv tycker jag ju inte det). Vem vet, det kanske finns andra fysiologiska och psykologiska förklaringar till varför vissa barn föds med ”problem”. Det kanske finns sjukdomar vi inte ännu har hittat som gör att dessa personers problem finns, men eftersom vi har diagnoser inom autismspektrat så tar vi hellre något ur den gigantiska högen och stämplar folk hej vilt med något som kanske stjälper mer än det hjälper? Jag vet ärligt talat inte.

I alla fall. Inlägget som inspirerade det här inlägget var detta. Det handlar om Flickor och kvinnor med NPF. Jag är själv (tyvärr) kvinna. Jag vet hur det är att ha mens, vara rädd för graviditeter och hur jobbigt det är att gå till musdoktorn. Jag hatar att vara tjej. Det vet de flesta som känner mig. Detta är tydligen relativt vanligt om man samtidigt har en NPF diagnos enligt bloggen. Att tjejer inte känner sig bekväma i sin könsroll, är mer pojkflickor och väljer gärna att vara frivilligt barnlösa. Det gjorde mig arg, men det kanske ligger någon sanning i det. Huruvida det har något med Asperger att göra är jag jävligt tveksam över dock. Efter en liten förfrågan i den fantastiska gruppen Barnfri på Facebook så såg statistiken dock lite annorlunda ut, så jag är inte helt övertygad om att det är vanligare som en person med Asperger att man väljer bort barn.

Jag tycker personligen att det är samhället som är boven i dramat här. Samhället formar individer att passa in i en mall. Den mallen innebär bland annat (i en av miljarder tolkningar) att som kvinna, ska man älska sitt kön, vara stolt över sin mens, klä sig i kjol/klänningar/tighta byxor med minifickor där inte ett skit får plats, bära stora handväskor, vara teknikrädd, älska bebisar över allt annat, vara hemmafru, bäst på allt, tycka om vin, älska partyn och möhippor, längta efter sitt första/andra/tjugofjärde barn med mera, med mera. Ok, det är lite överdrivet men kraven är många. Hur det är att vara man det vet jag inte. Tyvärr föddes jag inte med en penis, men även där är jag övertygad om att vara man är inte heller så lätt i vårt samhälle.

Oavsett vem du än är, avviker du från mallen så är du konstig. Har du samtidigt lite svårt att kommunicera (av diverse, kanske förklarliga anledningar) samt en kropp som inte riktigt gör det du vill – ja då är chansen stor att du får en diagnos. Det enda som är bra med en diagnos enligt mig är att i dagens samhälle så innebär det att du får större chans till rätt hjälp som gör att du klarar dig bättre och du blir självständig. Alla får dock inte rätt hjälp. Jag har bara haft tur. För vissa så är det ju dock bra då de får svar på sina frågor och det är positivt. Jag känner så när det gäller min diagnos på Fibromyalgi. Den förklarar mina problem. Aspergerdiagnosen gör det inte!

Blogginlägget om kvinnor med NPF skriver också att det finns stereotyper som vi ska följa och att som kvinna med NPF så blir desto svårare. Jag förstår och jag håller med. Däremot kan jag inte ur eget perspektiv säga att ”jag som tjej med Asperger” vet vad hon pratar om, för jag ser det inte. Det enda jag ser är att människor – oavsett var/vilka de är, om de inte passar in i mallen så är det lite ”F you” över det hela. Har man dessutom då riktiga kommunikativa problem så förstår jag att det lätt blir fel. Det som gör mig nyfiken dock på en diagnos är vad allt grundar sig i. Kanske är mitt perspektiv att istället se människor och individer ett bevis på Asperger? Istället för att man bara ser kön och stereotyper, mallar man ska följa? Men varför diagnosticera något sådant? Det är väl bara positivt att se människor istället för något som generaliserar in alla i en mall? Var är liksom logiken att alla måste ”passa in” annars jävlar? Allt är ju personlighet egentligen och några fysiska och/eller psykiska problem som visar sig på olika sätt för olika individer. I mitt fall anser jag själv att det grundar sig i Fibromyalgi, men eftersom 90% av befolkningen (eller nått annat överdrivet antal) skiter fullständigt i de faktiska problemen och ser bara diagnoser (och att jag är tjej) så bidrar det också till att vi som inte passar in i mallen som samhället skapat får det svårare.

När jag var ung, gick i skolan etc. så var Asperger det enda folk såg. Särskilt om de visste om det. Av indoktrineringsskäl var jag ofta snabb på att berätta det för främlingar också. Att jag gjorde det, spelade mindre roll. Den skulle ju tydligen förklara så himla mycket till varför jag är som jag är. Själv tänkte jag ju inte så mycket på det. Ett tag gick jag omkring och var ”the poster child” för Asperger, utan att riktigt förstå hur fan det förklarar vem jag är och varför jag gillar eller föredrar vissa saker och undviker andra grejer. Jag undrade varför jag inte orkar, varför jag (i hemlighet) föredrar mjukisbyxor över kjolar och att jag har ett stort teknik-intresse inte var ok att ha som tjej. Idag vet jag mer. Idag vet jag att jag faktiskt hade en underliggande sjukdom – Fibromyalgi. Den har jag förmodligen haft från den dagen jag föddes. Den gör mig stel, den hindrar mig från att ha en normal energi-nivå och förklarar varför jag föredrar en stillasittande livsstil. Allt annat är ju för jobbigt för mig! Jag är dock lite trött också på att prata om min Fibromyalgi. Ibland känns även den diagnosen som en besatthet, men den påverkar mig så mycket att det knappt inte går att sluta prata om den. Har jag djävulskt ont, ja då har jag det och då kanske det är bra att förklara för andra varför jag inte kan göra en särskild sak. På jobbet är detta ok och acceptabelt. I grundskolan och under hundratals olika scenarion innan både jag och resten av mänskligheten visste hur jag fungerade så var inget ok. Jag ska orka! Jag sitter inte i rullstol, så då kan jag resa på mig och göra vad-det-nu-än-är-som-krävs-av-mig. Men så lätt var det alltså inte.

Så vad är det som skiljer aspisar från andra människor? Ingenting enligt mig och svaret på frågan? För att vi alla är individer med olika problem och förutsättningar. Alla är inte bra på teknik, alla kan inte laga mat, alla kör inte bil, alla skaffar inte barn, alla har inte hund etc. Oavsett vem eller vilka vi är så anser jag att våra val och handlingar spelar roll för individerna själva. Hade jag exempelvis skaffat barn så hade det blivit total katastrof, både för mig själv och för de stackars barnen. Hade jag tvingats till heltidsjobb på exempelvis en fabrik eller butiksjobb hade jag kreverat, vilket jag har bevisat tidigare när jag haft praktik etc på olämpliga arbetsplatser. Vi är alla olika, så sluta se enbart diagnoser, enbart kön, enbart hinder och problem och ta vara på individers talanger, acceptera deras livsval, projekt och fritidsaktiviteter. Det är vad jag gör i alla fall och sluta se mig som en person med Asperger för enligt mig är det inte av intresse. Jag är jag för att jag föddes så här. En personlighet skall inte stämplas med en diagnos, men däremot bör mina faktiska problem såsom min värk, låga energinivå och stillsamma livsstil accepteras. Det gör den till en stor del idag, men många väljer gärna att fokusera på det som inte är aktuellt.

Jag kan iofs bara tala för mig själv. Återigen ber jag om ursäkt om jag verkat otrevlig, trampat någon på tårna eller missförstått något i de länkade blogginläggen.

Även i en alternativ värld hade jag varit en dålig förälder…

Jag är ju faktiskt inte förälder på riktigt och det är något jag är glad över. Men i morse, några timmar innan jag vaknade hade jag en mycket konstig dröm som jag bara måste skriva ner. Nu har det gått rätt många timmar sen jag vaknade så jag kanske har glömt några viktiga detaljer, men så blir det ju.

I alla fall. Hela nattens drömmar har på något sätt hängt ihop så jag får börja i slutet på drömmen jag hade innan om det ska stämma in på nått vis. Jag och Henrik var ute på nått slags äventyr med mina föräldrar som på något konstigt vänster involverade en toalett och blöta kläder. Jag hade blivit sur på mamma över något och helt plötsligt så var det som om att toaletten förvandlades till nån slags tidsmaskin eller liknande. Den tog i alla fall med mig och Henrik till en alternativ värld. Dock så vaknade jag mitt i den här resan eller nått, för jag var tvungen att gå på toaletten. När jag sen gick och lade mig igen så började alltså nästa dröm.

Jag och Henrik, tillsammans med min syster stod i badrummet på ovanvåningen i en stor villa som vi en gång bodde i. Det var den 23 december, men vilket år vet jag inte. Dagen före julafton. Det snöade utanför och det var väldigt sent på kvällen. Min syster frågade mig ifall jag ville komma och säga hej till barnen. Vilka barn, tänkte jag? Ingen av mina syskon eller kusiner har blivit föräldrar ännu och heller inte jag själv. Dock så var det mina barn det gällde och Henriks. Två personer som i det här livet lever livet som frivilligt barnlösa personer och är mycket förälskade i varandra. I drömmen så var det jag och Henrik från det riktiga livet som ”var och hälsade på” och vi visste att vi hade kommit till en alternativ värld. Det visste dock inte min syster i drömmen. Enligt henne så var det hennes version av hur jag och Henrik levde våra liv i den här alternativa världen som var där och inga andra.

I den världen hade jag och Henrik barn ihop. Jag hade fött fram 4 barn, Henrik var pappa till i alla fall 3 av dem. Det är osäkert vem som är pappa till 4:e barnet. Den äldsta var pojke 12-13 år, hade väldigt mörk hy (kanske väldigt solbränd bara) och var väldigt lik min bror och liknade en av mina kusiner när de var i den åldern. Nästa barn var också en kille på nånstans mellan 6-8 år och var väldigt lik en av Henriks brorsor samt han själv. Barnet efter det var en flicka på 4-5 år eller så och var nästan en exakt kopia av min syster i den åldern. Hon var också väldigt lik en av Henriks bröder. Det fjärde barnet var inte där. Det barnet led tydligen av väldigt grav autism och andra sjukdomar så han bodde på ett behandlingshem (om det ens är möjligt idag?) Ingen av oss visste något mer, och jag vet inte åldern heller. Han var förmodligen i samma ålder som den näst äldsta i alla fall och det var också en kille.

I alla fall. Vi stod kvar på toaletten tillsammans med min syster, och hon var förvånad över hur lyckliga jag och Henrik såg ut att vara tillsammans. Jag stod nämligen och höll om honom såsom jag brukar göra. I den här världen bodde nämligen barnen hos honom och jag bodde någon annanstans och hade ingen kontakt alls med varken Henrik eller  med barnen. Jag var ingen bra mamma och mitt och Henriks förhållande hade kraschat för längesen, men barn kunde vi tydligen skaffa hej vilt.

Min syster bad mig gå och säga hej till barnen. Jag gick sakta ner för den långa hallen till barnens rum. De delade på ett rum som min lillebror först hade när vi flyttade in i det huset. När jag kom fram till dörren så var det massa teckningar där och alla barnens namn stod skrivna på dörren på alla teckningarna de hade gjort. Jag kunde dock inte utläsa namnen och jag visste inte vem som var vem. Sen gick jag in i rummet väldigt sakta och drog undan täcket väldigt sakta. Barnen vaknade inte, så jag strök deras hår. Till sist vaknade dem till och jag började prata med dem.

De blev glada för att se mig. Jag fick kramar, pussar och barnen visade upp sina leksaker för mig. Jag hälsade på dem i tur och ordning och jag kunde bara inte förstå allting. Dels, hur fan jag blev förälder? Till 4 barn dessutom! Varför visste jag inte deras namn? Varför var jag inte där hos dem? Varför kom jag inte ihåg förlossningarna? Graviditeterna? Varför var jag en sån kass förälder?

Det är ju rätt logiskt i det verkliga livet varför jag inte kom ihåg något av det där. Den versionen av mig som hälsade på var ju inte samma version som deras riktiga mamma var, men det visste ju inte barnen. Det var ändå som om mina barn satt där  och som var överlyckliga över att se sin mamma igen. De visste mycket väl vem jag var, men jag hade inte den blekaste aning om vilka de var. Allt var så konstigt. Henrik i den världen var dock en mycket bra pappa. Barnen levde riktigt bra liv, ingen fattigdom så långt ögat kunde se. Barnen fick i stort sett allt de ville ha och behövde. De var friska (förutom brorsan på behandlingshemmet). Jag var också förvånad över att ingen av dessa tre (fantastiska) barnen hade någon synlig sjukdom eller visade tecken på problem.

Dottern satt också på sängen och lekte med en Barbie docka eller nått liknande samtidigt som hon upprepade lite som ett mantra om att ”mamma och Benke” skulle komma hem . Det tog lite tid innan jag förstod vad hon menade. Nu förstår jag att hon pratade om mig och Henrik. I den här alternativa världen så bodde jag så långt bort från barnen jag kunde komma, kanske med en annan man som inte var Henrik. Jag hade heller ingen Grand Danois, vilket också är konstigt. Varför hade jag inte det?

Jag vaknade mitt i allt ihop, men efter var gång som alarmet snoozade så drömde jag lite mer hela tiden, men detaljerna från de drömmarna minns jag inte nu. Allt utspelade sig i alla fall i det lilla sovrummet, och jag minns ångesten jag kände över mina känslor, hur orättvist det är för både barnen och för mig själv som mamma att inte finnas där för dem. Ska man skaffa barn så ska man fanimej vara där. Jag var inte det. Det var så sorgligt samtidigt som det var underbart och fantastiskt att träffa de där barnen. De verkade inte lida utav att deras mamma inte fanns där för dem, att hon inte brydde sig men jag kunde ändå inte sluta känna mig ledsen för deras skull.

Hur det blev 4 barn vet jag inte heller. Det måste ha varit nått i stil med ”Det bara blev så?” Kanske får jag svar en annan gång i en annan dröm?

Det jag kan säga är att hade det här varit i mitt verkliga liv jag lever nu så hade det med största sannolikhet också varit sanningen. Ingen av oss vill ha barn, så varför ska vi då bli föräldrar? Varför riskera föda fram massa barn som förmodligen kommer leva hela sina liv sjuka i jobbiga sjukdomar och diverse diagnoser? Varför inte finnas där? Nej. Vill man inte ha barn, ska man inte skaffa. Jag är så glad över att jag valde att sterilisera mig, och att jag aldrig behövt göra abort eller genomgå en graviditet.

Nä, sånt är till för de som faktiskt vill genomgå såna saker. Mitt liv är till för mig och jag vill dela det med Henrik såsom vi har gjort under alla år vi varit ihop. Nu förbereds istället livet med vovve och Maja är våran bebis så länge hon lever. Hon blir 9 år i nästa vecka. Tiden går fort när man har roligt…

Frivilligt barnlös eller barnfri? Jag vill i alla fall INTE ha barn!

Det här inlägget skall bara läsas om man verkligen vill veta hur jag känner, tycker och upplever livet som kvinna som valt att leva sitt liv utan några barn, varken biologiska eller tillkomna på annat sätt. Svordomar och äckelpäckelsaker som vi kvinnor tråkigt nog måste genomlida finns beskrivna här, så läs på egen risk och inga hatfulla kommentarer om mina val angående mitt liv gällande den här aspekten, tack!

Fortsätt läsa ”Frivilligt barnlös eller barnfri? Jag vill i alla fall INTE ha barn!”