En lättnadens suck, eller oro över framtiden?

Efter gårdagens inlägg så känner jag mig allmänt lättad, men samtidigt lite smått oroad över saker. Det går liksom inte att bara ignorera. Jag har rensat bort lite personer på Facebook och avföljt några. De personer jag har tagit bort är praktiskt taget personer som jag ändå inte vill eller behöver ha någon kontakt med, då vi knappt pratar och när vi väl pratar så handlar det bara om saker jag inte vill ta del utav egentligen. Då är det bättre att bara låta vara. Sen får personerna tycka vad fan de vill.

Det som har stört mig utöver att personer i min närhet har haft det jobbigt ett tag är massa saker egentligen. Jobbet är en grej, men jag klagar inte nu för snart börjar distanskursen igen och det är alltid lika skoj. Jag återtog kontakt förra året eller så, med ett par personer som jag egentligen gjorde av tillfälligt hjärnsläpp och det har känts så fel från första början. Det fanns ju liksom en anledning till varför man inte vill ha vissa personer i sitt liv. Särskilt när dessa personer inte kan släppa vissa gemensamma personer man haft i sitt liv som gör att man känner varandra överhuvudtaget. Jag behöver gå vidare med mitt liv till fullo, vilket jag tekniskt sett har gjort i rätt många år nu. Jag har njutit som fan av mitt liv, vilket många vet om. Dock så är det så att besluten jag tog när jag valde att ha kontakt med personer jag inte borde ha kontakt med, så har det bidragit till dåliga känslor och jag gillar inte det. Jag vill bara fortsätta vara och må så fint som jag gjort i flera år nu. Därför rök dem från vänlistan på fejjan!

Om man ska prata framtid så finns det två aspekter. En är den jag ser fram emot när/om jag utbildar mig till något tekniskt och förhoppningsvis äntligen börjar jobba med programmering och vilka möjligheter det kan innebära. Den andra är hur jobbiga personerna kommer bli när de inser att vi inte är vänner på Facebook längre. Fast det skiter jag egentligen i. Skulle de komma o fråga så tänker jag bara säga att jag vill inte ha någon kontakt, och vi skulle aldrig ha återupptagit den heller, för det har inte bidragit med något av värde. I alla fall inte för mig.

Jag hoppas i alla fall att det börjar återigen vända åt rätt håll och att jag snart kan börja njuta av livet till fullo. Med de saker jag har gjort för att må bättre så tror jag det är fullt möjligt. Där vi bor nu (åh, fantastiska lägenhet!  ❤️️ ), hoppet om framtiden och allt annat positivt ger mig själv hopp om allting.

Jag tror det här kommer sluta riktigt bra, faktiskt…

Efter ca två veckor är vi i ordning igen – nu bor vi i Malmö!

Idag inleds tredje semesterveckan och vi är inflyttade nu till nya lägenheten. Allt har gått bra, även om det mesta varit rätt jobbigt men så är det ju när man flyttar. Efter den här flytten ska det fanimej inte bli tal om flytt på minst 5-10 år ifall man får som man vill! Är så galet trött på att flytta nu, även om det inte blivit allt för ofta ändå. Såsom vi bor nu är nästan för bra för att vara sant, men det finns några småsaker som behövs fixas och vissa saker som inte går att lösa utan problem.

Packningen, flyttningen och tillträdet

Vi började packa ner saker ca 3 veckor innan det var dags för tillträde, men det mesta började vi packa ner under första semesterveckan. Det gick väldigt fort när vi väl satte igång och i stort sett hela lägenheten blev nerpackad på ca 4 dagar. Vi har ju inte så jättemycket grejer för att bo i en fyra. Vi hade köpt extra starka lådor från Ö&B som fungerade riktigt bra, och vi hade sparat de små lådorna samt några stora gamla lådor från förra flytten och det var bra. I de små lådorna packade vi mycket av tillbehören till våra tekniska saker. Tillträdet fick vi den 20 juni, och vi gick först på tillsyn.

Då fick vi veta att badrummet med den inkluderande tvättmaskinen behövs fixas, för det var inte någon permanent installation, vilket vi trodde att det var. I övrigt så kändes lägenheten bra. Efter tillträdesmötet så åkte vi tillbaka till nya lägenheten och mätte allt och bekräftade hur vi skulle möblera saker. Sen åkte vi hem till gamla lägenheten och sov vår sista natt där.

Dagen efter hyrde vi bil från Sunfleet igen och åkte med alla tekniska prylar och lite lådor samt det vi kunde få med oss själva till nya lägenheten. Henriks familj hjälpte till och det uppskattades rejält! Henriks mamma och ena syster stannade kvar i nya lägenheten medan jag, Henrik och Henriks ena bror åkte fram och tillbaka med grejerna. Jag körde och det blev 3 officiella rundor. Efteråt var jag otroligt trött, men ändå glad för nu började det! Vi valde att sova i nya lägenheten den natten. Jag på uppblåsbar madrass och Henrik på vår tunna madrass som var dubbelvikt. Det blev en jobbig natt, för Maja var orolig och visste inte var hon skulle sova någonstans. Bilresan med henne gick iofs bra, hon gnällde och så men annars var det lugnt. Som tur var behövde vi ju bara åka någon mil eller så istället för 25-30 som det var när vi flyttade från Växjö till Skåne.

Flyttdagen

Den 22 juni kom flyttgubbarna. Även denna gången anlitade vi tolvans flytt och de var lika duktiga och professionella som förra gången. En av gubbarna hade bott på området tidigare så det var skoj tyckte vi. Vi tog bilen och satt i lägenheten medan gubbarna höll på. Det tog ungefär 2 timmar för dem totalt att tömma gamla lägenheten. Sen tog vi det absolut sista i vår hyrda bil och körde till nya lägenheten. Flyttgubbarna åkte till tippen med det som skulle slängas och sen möttes vi upp på nya stället. Det tog dem lite längre tid denna gången att bära upp allt, ca 3 timmar men det gick mycket bra. Sen var lägenheten en röra. Jag tog några foton på röran, men dessa tänker jag inte visa här…

Päronhelgen

På självaste midsommarafton kom mina föräldrar ner och hjälpte oss komma i ordning. Vi började med att packa upp köket – jag och mamma medan pappa och Henrik åkte till Bauhaus för att köpa en massa prylar till lägenheten. Sen började de banka och slå, men det blev ett fint resultat. Nya nätverksuttag bland annat, alla lampor sattes upp och vi har fått nya lister. Vi fick också bra tips av pappa gällande badrummet. På lördagen tvättade jag och mamma kläder nere i tvättstugan och pappa och Henrik fortsatte hålla på med alla lister och nätverksuttag. Vi kom allt mer i ordning och sen när helgen var över så var vi i ordning till 90% eller så.

Bye, bye gamla lägenhet med udda planlösning…

När päronen hade åkt så var det dags för besiktning av gamla lägenheten. Den gick fint och efter att det var gjort var vi dock tvungna att fixa lite småsaker i lägenheten som städfirman glömt. Det ordnade vi direkt och efter det så åkte vi till hyresvärden och lämnade tillbaka alla nycklar. Nu ska den lägenheten stå tom tills nästa hyresgäst flyttar in så vi hoppas på att inget händer innan dess och att vi slipper problem med gamla hyresvärden efter att de har flyttat in med. Vi tror inte att några problem borde uppstå eftersom besiktningen gick fint, men man vet aldrig. Det känns i alla fall skönt att nycklarna är inlämnade och att vi inte behöver ha något alls med den lägenheten att göra nu.

Det här med att komma i ordning…

Efter att allt var över så gjorde vi vårt bästa för att själva komma i ordning och det gick bra. Vi är nu, ca en vecka senare helt i ordning skulle jag kunna påstå, för nu sitter jag äntligen vid min dator och bloggar. Det har jag längtat efter som fan! I alla fall, om vi återgår till lägenheten och allt sånt…

Vi hyrde bil igen och åkte på IKEA och köpte ny soffa och tv bänk till vår nya tv-spelshörna som vi planerat in. Det blev en Norsborg soffa och en Gettorp till TV bänk. Två mycket bra val, måste jag säga!

Maja ligger och myser i nya soffan i tv-spelshörnan. Den är som kattmynta för henne…

Ja, det var väl det hela. I alla fall allt av det jag minns angående flytten. Att flytta är ju inte superintressant kanske, men vi har gjort ett bra val och här hoppas jag vi kommer trivas rejält. Allt pekar på det, för lägenheten känns så underbar! De små saker som man kan eventuellt störa sig på är främst att mobiltäckningen inomhus är skitdålig. Det beror förmodligen på att allt är betong här, och förhoppningsvis blir det lite bättre inom kort ifall operatören kan ändra något för att förbättra det. Annars går det att köpa extra antenner, men det är allmänt krångligt. Tillsvidare funderar jag på att säga detta på min telefonsvarare och ger ett tips till alla som känner mig och brukar ringa mig att kommer du direkt till telefonsvarare – skriv till mig via messenger/hangouts eller nått för wifi funkar fint i alla fall. Eller skicka ett sms så svarar jag när jag kan.

Nu hoppas jag bara att man kommer trivas här och att alla andra små dumheter kommer försvinna med tiden. Två veckors semester kvar i alla fall och nu är datorn på plats så nu kan allt bli bättre på så vis. Det gör mig glad!

En ond cirkel hoppas jag avslutas efter flytten…

Det är ingen direkt hemlighet att jag har haft en jobbig vår. Det mesta är relaterat till jobbet, men jag ska inte gå in för långt med det då jag inte vill ha några missförstånd. Jag älskar ju mitt jobb! I det stora hela handlar det om att jag fått till majoriteten arbetsuppgifter som mitt psyke är väldigt dåligt gjord för att hantera vilket har bidragit till en trötthet som inte är av denna värld. Mina närmsta kollegor är väl medvetna om detta då jag inte är rädd för att tala om hur jag mår etc.

Det stora problemet är egentligen många. Själva onda cirkeln ligger i misstag, dålig planering och förväntningar som omöjligen kan förverkligas eller nås upp till. Många jag pratar med, eller faktiskt nästan alla säger samma sak – att det handlar om att vi flyttar så ofta. Grejen är den att vi har inte flyttat ”ofta”. Det var bara det att flytten just till där vi bor nu – någonstans utanför Malmö som kanske var en dålig idé och därför letade vi nytt flera år innan planerat. Jag ställde mig strategiskt i bostadskö lite här och var i Sverige, dumt nog inte tillräckligt länge i Boplats Syd så jag kunde välja och vraka på lägenheter i hela Skåne, utan jag har bara stått hos några enstaka. Det positiva var ju att vi fick ju lätt lägenhet när det var dags, men hade man varit smart så hade man kanske satsat på en ny bostadsrätt direkt eller andra lösningar.

Missförstå mig rätt här nu. Att flytta till Skåne och närmare bestämt till Malmö området var INTE ett misstag. Det var bara mindre bra att välja ett läge som inte var så centralt som man hade behövt, eller till ett ställe där det tar 20 minuter till närmsta busshållplats och en kvarts promenad till tåget samt att tågen inte går hela tiden överallt som vid en knutpunkt.  Att bo i Skåne är för övrigt en jävla lyx! Jämfört med Växjö så är detta fan så mycket bättre så jag lär aldrig flytta tillbaka dit. Efter att ha fått känna på hur det är att bo närmare en storstad med sjuttioelva olika köpcentrum att välja på, eller bara möjligheten att beställa hem mat från mat.se med valfria mellanrum så föredrar jag att stanna här. Det hade liksom varit bättre säkert att ha flyttat till ett ställe där Öresundståg stannar egentligen. Landskrona känns liksom som ett bättre alternativ än där vi bor nu för det hade säkert inneburit mindre tågstrul för min älskade sambo som pendlar dagligen till Köpenhamn.

Utöver passkontroller, gränskontroller och 45 minuters extra restid eller vad det nu är i tidtabellen pga den skiten så har det strulat säkert 2-3 ggr varje vecka med tågen för honom sen han började jobbet på Unity i Januari. Efter bara några veckors pendling stod det klart. Det går inte att bo kvar just här längre. Vi måste närmare stan och närmare Köpenhamn – utan att flytta till just Köpenhamn, alltså. Bostaden i sig som vi fick har varit ok. Det känns att vi ”nedgraderat” oss från ett nybyggt ställe till ett äldre flerfamiljshus, men vi har gjort vad vi kan för att trivas. Grannarna är trevliga och orten känns trygg. Det är också trevligt att det är många grönområden och det är relativt lätt att promenera. Det som är jobbigt är väl just läget. Även om det bara är typ en kvart till tåget så går tågen väldigt sällan så missar man ett tåg blir det många stunder att fördriva tiden på och det är aldrig roligt. Det har jag haft tillräckligt av när jag bodde i Tomelilla och på andra sämre ställen. Det är också rätt jobbigt att ibland gå den lilla kvarten hem från affären då det är långt till mindre affärer. I Växjö hade vi Netto typ 100 meter bort, vilket var übernice vissa dagar då man inte orkade handla på större ställen.

I Växjö saknade man i praktiken inte särskilt mycket. Kanske bil eller en direktlinje till kontoret vissa dagar? NetonNet öppnade ju där till sist och vi hade tre bussar utanför huset. Däremot hade vi sommartidtabeller och då var man typ tvungen att gå överallt eller också passera massa dötid för att bussarna gick så sällan. Då bodde vi i alla fall lite mer centralt men i och med tröttheten man burit med sig så är man inte alltid på topp.

I det stora hela så är jag alltså glad över att vi flyttade tillbaka till Skåne. Nu ska jag väl skriva lite om min lilla onda cirkel jag suttit i alldeles för länge.

Arbetsuppgifterna på jobbet som till majoriteten då har gått och blivit saker jag inte orkar med har då orsakat en trötthet som inte är av denna värld. Resorna till Växjö som planerades bli många har istället blivit nästan inga alls och de har även inte blivit som jag förväntade mig. Jag kan inte säga exakt vad jag vad som var fel med detta, då vi har sekretess på jobbet och styrelsegrejer går man inte ut offentligt med hursomhelst. Lägger man då till att man typ ”ångrar” att man bor just här, att jag absolut inte har den energi som behövs för att lära mig programmera som var planerat tidigare i vår och en längtan till förbättring och förändring samt oro och aggression över andra små skitsaker så är det inte konstigt att man inte känt sig som sig själv på sistone.

Det enda jag hoppas på är att många av problemen försvinner av sig själv efter vi flyttar till ett ställe med bättre läge, att arbetsuppgifterna återgår och blir till vad de var förr. Till hösten får jag i alla fall spendera hälften av min tid med årets distanskurs så det är skoj! Distanskursen är väldigt rolig att jobba med tycker jag.

Jag har förväntningar så klart på vad jag vill ska ske efter att vi bor bättre och många av dem borde per automatik ske – bara för att vi får ett bättre läge. Bostaden vi flyttar till är fräsch, snygg och bra planerad. Om det blir trångt att bo i en trea återstår att se. Vi kommer se till att det funkar i alla fall. Sen får man bara hoppas på att grannarna är trevliga, tysta och att livet kan återgå till den njutning den har varit i så många år nu…

Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

Inget radhus denna gång, men nya äventyr blir det!

Sen jag skrev mitt förra inlägg känns det som om en hel livstid har gått förbi. Det är så mycket som har hänt så jag vet knappt var jag ska börja. För att göra en lång historia kort så kan jag säga att vi har köpt en lägenhet och att vi väntar just nu med att flytta till något större. För er som vill veta hela historien – läs vidare!

Jakten började tidigt!

Vi har sen en många månader tillbaka hållit koll på bostadsmarknaden i Malmö, och sett både lägenheter, villor och radhus till salu. För ett par veckor sen dök det upp en intressant lägenhet, en trea nära Hyllie som vi bestämde oss för att titta närmare på. Vi blev otroligt imponerade av lägenheten, även om den kändes liten – men å andra sidan är vi vana att bo i lägenheter som är runt 100 kvm. Denna var ca 80. Fördelarna var väldigt många, nästan otroligt många. Nackdelarna var enbart ett par stycken som säkert går att lösa ”om vi hade fått den”. Så tänkte vi då i alla fall. När vi gick därifrån så kändes det lite blandat. Jag, som vanligt fick känslan innan vi kom dit att detta kommer bli skitbra. När vi tittade på den, även om den var supersnygg, fräsch etc. så kändes det inte lika bra efteråt. Vi pratade med mäklaren, mina föräldrar och bestämde oss för att gå på visningen igen dagen efter. Då kändes det bättre. Lägenheten upplevdes större och det var som om vi tittade på en helt annan lägenhet. Dock fanns det ett problem…

Drömhuset, eller åtminstone något i den stilen…

På måndagsmorgonen, vilket var andra dagen då vi skulle titta på lägenheten igen så vaknade vi upp i en smärre chock. Det visade sig att ett radhus lite längre bort (men fortfarande nära Hyllie) hade dykt upp på marknaden med en visning på söndagen därpå. När vi då kom till visningen av lägenheten på kvällen så berättade vi direkt för mäklaren hur vi kände. Det hade ju kommit ut ett radhus och att vi så gärna vill bo i ”hus” istället för lägenhet, men att vi inte tappade greppet helt om lägenheten ännu. Vi var fortfarande intresserade, men eftersom vi också är nya på bostadsmarknaden och inte alls direkt vet hur köpeprocessen går till så tänkte vi att det var bäst att vara ärliga med mäklaren. Det var bra gjort för våran del, för det gjorde att mäklaren var på oss och att vi kunde hålla varandra uppdaterade. Väntan blev det och hela veckan gick förbi i fullständig oro, ovetande, längtan, förhoppning etc. Vi gick på banken och skaffade ett lånelöfte med, vad vi tyckte, var en stor marginal för att kunna köpa radhuset. Vi var nästan övertygade om ( i alla fall jag) att vi lätt skulle slå ut de andra budgivarna. När söndagen äntligen kom var det dags för visning. Det var fullt hus och över 30 personer kom. Det var svårt att läsa av läget av vad de andra tyckte och likaså här kände vi oss relativt neutrala. Huset var inte perfekt, men nästan. Vi gjorde upp planer på hur man kunde fixa till övervåningen och mäklaren varnade alla om att det var en bra idé att renovera badrummet om man skulle bo där länge. Vi tänkte att det skulle skrämma bort alla, men vi hade så fel.

Så nära, men ändå så långt bort. Jag stor utanför radhuset inför första visningen och man ser mig bakifrån. Bilden har fixats till för jag vill inte tala om var radhuset ligger.

Budgivning suger!

Vi gjorde likadant här att vi gick på visningen även dagen efter och då tog vi med tumstock och så tog vi fler bilder på huset. Sen började budgivningen på riktigt. Det budades hejvilt i ca 2 dagar och på tisdagen så blev vi överkörda fortare än vi trodde med vårt bud. Samtidigt hade trean vi tittade på fått två stycken bud också, även om de var väldigt låga. Det tyckte vi var bra, i alla fall när vi fortfarande var i spelet för radhuset. Sen när vårt bud blivit överkört så fick vi ringa banken igen och höja vårt lånelöfte. Det tog längre tid än vi trodde och tiden började rinna ut. Vi började räkna lite mer på det och upptäckte att om vi ändå hade kört på så hade majoriteten av våra inkomster bara gått till att betala för huset och riktigt så ville vi inte ha det. Åtminstone inte jag. Skulle något hända så är det inte kul att sitta med miljoner i lån, och inte ha råd med något och absolut inte Grand Danois! Vi skulle kunna klara oss riktigt bra, så dålig är inte vår ekonomi men den stora glädjen i att känna ”äntligen blir det hus i någon form” dog snabbt ut.

Ibland måste man nöja sig…

Över en handvändning på tisdagskvällen så bestämde vi oss för att satsa på trean istället. Vi drog oss ur budgivningen helt på radhuset och lade ett sent men mycket högre bud än de andra två som sedan registrerades på onsdagmorgonen. Vår lilla kupp lyckades och säljarna av trean bestämde sig för att de säljer till vårt bud och de andra två budgivarna gick inte vidare. På torsdagen skrev vi kontraktet och nu har vi förberett för låneansökan med banken och nu längtar vi bara till inflyttningen. Vi måste komma närmare Hyllie – den saken är klar men mer än så får ni läsare inte veta var vi kommer flytta härnäst. Nära Hyllie räcker. Även om det blir en mindre lägenhet, och vi kanske måste sälja lite saker så är det ok. I denna lägenheten kommer vi säkert trivas och bo ett par år. Fortsätta spara massvis och när tiden är rätt så tänker vi buda på ett radhus, fristående litet hus eller något liknande eller så kanske vi trivs så pass bra att vi ändå bor där i typ 10-20 år. Vem vet? Jag är i alla fall positiv.