Problemet är löst. Jag går ner i tid till 25% i januari…

Igår satt jag och älsklingen och pratade en hel del om vad som är bäst för mig att göra när det gäller min framtidsplan om att studera, gå ner i tid och utbilda mig inom programmering. Min älskade sambo har hela tiden sagt, börja med att gå programmering 1 och låt det ta den tid det tar. Gillar jag det och det funkar så går jag programmering 2 eller hoppar på en utbildning som inte kräver den andra kursen nästa år. Eller så fortsätter jag plugga 25%, en kurs i taget och går något mer avancerat hösten 2019 istället.

Och så blir det. Det kan alltså fortfarande lösa sig, men jag har nu bestämt mig hur jag ska göra och det är att från och med 1 januari så går jag ner i tid på Funkibator från 50% till 25% och studerar programmering i olika former fram tills jag hoppas på den riktiga utbildningen. Vilken det blir återstår att se, men i dagsläget vill jag fortfarande helst läsa något mer avancerat, och inte bara ren och skär webbutveckling där jag bara lär mig html, css och javascript. Jag vill kunna mer!

Jag vill liksom kunna känna (om detta nu funkar, vilket det verkligen borde!) att jag kan många olika programspråk, så jag exempelvis kan arbeta och få lön för att jobba med C#, C++, ASP, .NET och Java och på fritiden kunna sitta med WordPress eller andra CMS verktyg och bygga hemsidor eller bara hjälpa till med WP’s egna utveckling. Det är liksom det som känns bäst och som jag hoppas kan vara den bästa lösningen.

Jag vet att jag idag älskar både HTML, CSS och särskilt PHP, och även om det också hade varit mycket bra att lära sig javascript med i olika former så är jag osäker på om jag ”nöjer” mig med det. Det hade förmodligen varit skitkul att sitta hela dagarna och få en heltidslön för att jobba med de sakerna, men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Kanske om man enbart hade jobbat med CMS verktyg, men inte allmänna hemsidor? Jag lär veta mer efter att jag åtminstone gått klart programmering 1.

Det känns i alla fall skönt att man har bestämt sig hur man ska göra, men det känns också lite surt att man på ett vis kanske måste vänta ett år till för att kunna gå den utbildning man vill. Men oavsett vilket så tror jag det kommer vara värt det, för fördelarna väger så mycket mer tyngre än nackdelarna!

Varför tänker jag på iPhone igen?

Jag är en Androidanvändare. Och där borde mitt inlägg egentligen sluta. Varför är jag främst en användare av Android jämföres med iOS? Jo, av många, många anledningar. Det är större valfrihet, jag kan ha olika ”stör inte mig” inställningar och inte en som ska stämma för varje dag, året ut, dygnet runt, bättre batteritid, snabbladdning utan extra kostnad med mera.

Ändå, varenda jävla år som det kommer en ny iPhone så blir jag lite smått besatt. Men jag tänker inte köpa en. De är ju svindyra! Åtminstone (och fortfarande) inte om jag inte tvingas till det i framtiden, eller om jag råkar få en helt gratis av någon (isf enbart 7 eller 8 plus för kamerans skull), eller jag får låna någon för att min nuvarande gått sönder etc. Jag gillar inte iOS. Det är för simpelt. Och även för krångligt på många andra olika sätt. Jag avskyr att alla appar ligger på hemskärmen, även om det numera går att skapa mappar. App store är krångligt och kräver konstant ett lösenord som aldrig är korrekt för att man ska kunna ladda hem något. Att generellt skriva in sitt lösenord verkar hellre aldrig funka, även om det är rätt lösenord och man typ kopierat det för att vara säker på att det är rätt. En av tusen gånger eller nått funkar det, resten är det bara blä och bajs – fyll i ditt lösenord igen. Jag blir galen på det! Det finns många fler anledningar till varför jag inte vill ha iPhone, så varför blir jag så nyfiken varje år? Dessutom gillar jag att vara ett svart får, då hela släkten använder iPhone och jag är den enda Android användaren… Vad jag vet i alla fall. Min familj använder iPhone, men jag är osäker om resten av släkten gör det.

Jag har ingen aning. Det enda jag genuint gillar med iPhone är kamerafunktionen som kom med iPhone 7 plus förra året. Jag är helt frälst i porträttläget, med suddig bakgrund. Det är så häftigt! En sån kamera vill jag också ha!

Foto på mig, taget med brorsans iPhone 7 plus på Malmöfestivalen 2017.

Dock har jag ingen jävla lust att betala 9000 kr för en telefon bara för att få en sån häftig kamera. Nä, då köper jag hellre en DSLR (digital systemkamera) och behåller min nuvarande Android telefon.

Sen igår så såg jag den här videon och då blev jag smått chockad. Är kameran verkligen så bra, även vid videoinspelning? I så fall så är det skithäftigt!

Det här ”suktandet” efter iPhone brukar avta efter att jag själv köper mig en ny mobil, vilket jag vanligtvis gör på hösten, men då Pixel inte kom till Sverige förra året och jag i våras köpte mig en Blackberry KeyOne, så är jag heller inte på jakt efter en ny telefon i dagsläget, även om fysiskt tangentbord är lite överskattat. Missförstå mig rätt. Det är skithärligt att i 99% av fallen stava rätt, men det tär på mina fingrar då jag måste trycka rätt hårt, så jag undviker gärna att skriva, blogga och chatta för mycket på den, så jag kunde egentligen likaväl vara utan fysiskt tangentbord. Och sen vet jag att stavning på iPhone verkligen suger. Det har, vad jag vet inte blivit särskilt bättre sen jag själv hade en 3GS för hundra år sen. Åtminstone inte markant, men det kanske kom lite ändringar nu med iOS 11, vad vet jag?

I alla fall. Om jag i framtiden faktiskt bli en utvecklare/programmerare av något slag så är det mycket möjligt att jag åtminstone måste sätta mig in i Apples produkter mer, även om jag kanske inte tvingas köpa en iPhone. Tills dess så tänker jag fortsätta titta på YouTube klipp och prata iPhone med kompisar och familj som har en, och glädjas åt att jag fortfarande är en Android användare. För det är jag glad över att jag är!

Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!

Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.

En samling programmeringsspråk i ett så kallat etikettmoln. Bilden är en länk.

Jobbet, vad händer med det?

Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.

Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.

Olika planer och scenarion

Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.

Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!

Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.

Våga misslyckas?

I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…

Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.

Drömscenariot.

Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.

Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.

Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.

Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.

Åh. Jag vill bara börja. NU!

En lättnadens suck, eller oro över framtiden?

Efter gårdagens inlägg så känner jag mig allmänt lättad, men samtidigt lite smått oroad över saker. Det går liksom inte att bara ignorera. Jag har rensat bort lite personer på Facebook och avföljt några. De personer jag har tagit bort är praktiskt taget personer som jag ändå inte vill eller behöver ha någon kontakt med, då vi knappt pratar och när vi väl pratar så handlar det bara om saker jag inte vill ta del utav egentligen. Då är det bättre att bara låta vara. Sen får personerna tycka vad fan de vill.

Det som har stört mig utöver att personer i min närhet har haft det jobbigt ett tag är massa saker egentligen. Jobbet är en grej, men jag klagar inte nu för snart börjar distanskursen igen och det är alltid lika skoj. Jag återtog kontakt förra året eller så, med ett par personer som jag egentligen gjorde av tillfälligt hjärnsläpp och det har känts så fel från första början. Det fanns ju liksom en anledning till varför man inte vill ha vissa personer i sitt liv. Särskilt när dessa personer inte kan släppa vissa gemensamma personer man haft i sitt liv som gör att man känner varandra överhuvudtaget. Jag behöver gå vidare med mitt liv till fullo, vilket jag tekniskt sett har gjort i rätt många år nu. Jag har njutit som fan av mitt liv, vilket många vet om. Dock så är det så att besluten jag tog när jag valde att ha kontakt med personer jag inte borde ha kontakt med, så har det bidragit till dåliga känslor och jag gillar inte det. Jag vill bara fortsätta vara och må så fint som jag gjort i flera år nu. Därför rök dem från vänlistan på fejjan!

Om man ska prata framtid så finns det två aspekter. En är den jag ser fram emot när/om jag utbildar mig till något tekniskt och förhoppningsvis äntligen börjar jobba med programmering och vilka möjligheter det kan innebära. Den andra är hur jobbiga personerna kommer bli när de inser att vi inte är vänner på Facebook längre. Fast det skiter jag egentligen i. Skulle de komma o fråga så tänker jag bara säga att jag vill inte ha någon kontakt, och vi skulle aldrig ha återupptagit den heller, för det har inte bidragit med något av värde. I alla fall inte för mig.

Jag hoppas i alla fall att det börjar återigen vända åt rätt håll och att jag snart kan börja njuta av livet till fullo. Med de saker jag har gjort för att må bättre så tror jag det är fullt möjligt. Där vi bor nu (åh, fantastiska lägenhet!  ❤️️ ), hoppet om framtiden och allt annat positivt ger mig själv hopp om allting.

Jag tror det här kommer sluta riktigt bra, faktiskt…

Efter ca två veckor är vi i ordning igen – nu bor vi i Malmö!

Idag inleds tredje semesterveckan och vi är inflyttade nu till nya lägenheten. Allt har gått bra, även om det mesta varit rätt jobbigt men så är det ju när man flyttar. Efter den här flytten ska det fanimej inte bli tal om flytt på minst 5-10 år ifall man får som man vill! Är så galet trött på att flytta nu, även om det inte blivit allt för ofta ändå. Såsom vi bor nu är nästan för bra för att vara sant, men det finns några småsaker som behövs fixas och vissa saker som inte går att lösa utan problem.

Packningen, flyttningen och tillträdet

Vi började packa ner saker ca 3 veckor innan det var dags för tillträde, men det mesta började vi packa ner under första semesterveckan. Det gick väldigt fort när vi väl satte igång och i stort sett hela lägenheten blev nerpackad på ca 4 dagar. Vi har ju inte så jättemycket grejer för att bo i en fyra. Vi hade köpt extra starka lådor från Ö&B som fungerade riktigt bra, och vi hade sparat de små lådorna samt några stora gamla lådor från förra flytten och det var bra. I de små lådorna packade vi mycket av tillbehören till våra tekniska saker. Tillträdet fick vi den 20 juni, och vi gick först på tillsyn.

Då fick vi veta att badrummet med den inkluderande tvättmaskinen behövs fixas, för det var inte någon permanent installation, vilket vi trodde att det var. I övrigt så kändes lägenheten bra. Efter tillträdesmötet så åkte vi tillbaka till nya lägenheten och mätte allt och bekräftade hur vi skulle möblera saker. Sen åkte vi hem till gamla lägenheten och sov vår sista natt där.

Dagen efter hyrde vi bil från Sunfleet igen och åkte med alla tekniska prylar och lite lådor samt det vi kunde få med oss själva till nya lägenheten. Henriks familj hjälpte till och det uppskattades rejält! Henriks mamma och ena syster stannade kvar i nya lägenheten medan jag, Henrik och Henriks ena bror åkte fram och tillbaka med grejerna. Jag körde och det blev 3 officiella rundor. Efteråt var jag otroligt trött, men ändå glad för nu började det! Vi valde att sova i nya lägenheten den natten. Jag på uppblåsbar madrass och Henrik på vår tunna madrass som var dubbelvikt. Det blev en jobbig natt, för Maja var orolig och visste inte var hon skulle sova någonstans. Bilresan med henne gick iofs bra, hon gnällde och så men annars var det lugnt. Som tur var behövde vi ju bara åka någon mil eller så istället för 25-30 som det var när vi flyttade från Växjö till Skåne.

Flyttdagen

Den 22 juni kom flyttgubbarna. Även denna gången anlitade vi tolvans flytt och de var lika duktiga och professionella som förra gången. En av gubbarna hade bott på området tidigare så det var skoj tyckte vi. Vi tog bilen och satt i lägenheten medan gubbarna höll på. Det tog ungefär 2 timmar för dem totalt att tömma gamla lägenheten. Sen tog vi det absolut sista i vår hyrda bil och körde till nya lägenheten. Flyttgubbarna åkte till tippen med det som skulle slängas och sen möttes vi upp på nya stället. Det tog dem lite längre tid denna gången att bära upp allt, ca 3 timmar men det gick mycket bra. Sen var lägenheten en röra. Jag tog några foton på röran, men dessa tänker jag inte visa här…

Päronhelgen

På självaste midsommarafton kom mina föräldrar ner och hjälpte oss komma i ordning. Vi började med att packa upp köket – jag och mamma medan pappa och Henrik åkte till Bauhaus för att köpa en massa prylar till lägenheten. Sen började de banka och slå, men det blev ett fint resultat. Nya nätverksuttag bland annat, alla lampor sattes upp och vi har fått nya lister. Vi fick också bra tips av pappa gällande badrummet. På lördagen tvättade jag och mamma kläder nere i tvättstugan och pappa och Henrik fortsatte hålla på med alla lister och nätverksuttag. Vi kom allt mer i ordning och sen när helgen var över så var vi i ordning till 90% eller så.

Bye, bye gamla lägenhet med udda planlösning…

När päronen hade åkt så var det dags för besiktning av gamla lägenheten. Den gick fint och efter att det var gjort var vi dock tvungna att fixa lite småsaker i lägenheten som städfirman glömt. Det ordnade vi direkt och efter det så åkte vi till hyresvärden och lämnade tillbaka alla nycklar. Nu ska den lägenheten stå tom tills nästa hyresgäst flyttar in så vi hoppas på att inget händer innan dess och att vi slipper problem med gamla hyresvärden efter att de har flyttat in med. Vi tror inte att några problem borde uppstå eftersom besiktningen gick fint, men man vet aldrig. Det känns i alla fall skönt att nycklarna är inlämnade och att vi inte behöver ha något alls med den lägenheten att göra nu.

Det här med att komma i ordning…

Efter att allt var över så gjorde vi vårt bästa för att själva komma i ordning och det gick bra. Vi är nu, ca en vecka senare helt i ordning skulle jag kunna påstå, för nu sitter jag äntligen vid min dator och bloggar. Det har jag längtat efter som fan! I alla fall, om vi återgår till lägenheten och allt sånt…

Vi hyrde bil igen och åkte på IKEA och köpte ny soffa och tv bänk till vår nya tv-spelshörna som vi planerat in. Det blev en Norsborg soffa och en Gettorp till TV bänk. Två mycket bra val, måste jag säga!

Maja ligger och myser i nya soffan i tv-spelshörnan. Den är som kattmynta för henne…

Ja, det var väl det hela. I alla fall allt av det jag minns angående flytten. Att flytta är ju inte superintressant kanske, men vi har gjort ett bra val och här hoppas jag vi kommer trivas rejält. Allt pekar på det, för lägenheten känns så underbar! De små saker som man kan eventuellt störa sig på är främst att mobiltäckningen inomhus är skitdålig. Det beror förmodligen på att allt är betong här, och förhoppningsvis blir det lite bättre inom kort ifall operatören kan ändra något för att förbättra det. Annars går det att köpa extra antenner, men det är allmänt krångligt. Tillsvidare funderar jag på att säga detta på min telefonsvarare och ger ett tips till alla som känner mig och brukar ringa mig att kommer du direkt till telefonsvarare – skriv till mig via messenger/hangouts eller nått för wifi funkar fint i alla fall. Eller skicka ett sms så svarar jag när jag kan.

Nu hoppas jag bara att man kommer trivas här och att alla andra små dumheter kommer försvinna med tiden. Två veckors semester kvar i alla fall och nu är datorn på plats så nu kan allt bli bättre på så vis. Det gör mig glad!

En ond cirkel hoppas jag avslutas efter flytten…

Det är ingen direkt hemlighet att jag har haft en jobbig vår. Det mesta är relaterat till jobbet, men jag ska inte gå in för långt med det då jag inte vill ha några missförstånd. Jag älskar ju mitt jobb! I det stora hela handlar det om att jag fått till majoriteten arbetsuppgifter som mitt psyke är väldigt dåligt gjord för att hantera vilket har bidragit till en trötthet som inte är av denna värld. Mina närmsta kollegor är väl medvetna om detta då jag inte är rädd för att tala om hur jag mår etc.

Det stora problemet är egentligen många. Själva onda cirkeln ligger i misstag, dålig planering och förväntningar som omöjligen kan förverkligas eller nås upp till. Många jag pratar med, eller faktiskt nästan alla säger samma sak – att det handlar om att vi flyttar så ofta. Grejen är den att vi har inte flyttat ”ofta”. Det var bara det att flytten just till där vi bor nu – någonstans utanför Malmö som kanske var en dålig idé och därför letade vi nytt flera år innan planerat. Jag ställde mig strategiskt i bostadskö lite här och var i Sverige, dumt nog inte tillräckligt länge i Boplats Syd så jag kunde välja och vraka på lägenheter i hela Skåne, utan jag har bara stått hos några enstaka. Det positiva var ju att vi fick ju lätt lägenhet när det var dags, men hade man varit smart så hade man kanske satsat på en ny bostadsrätt direkt eller andra lösningar.

Missförstå mig rätt här nu. Att flytta till Skåne och närmare bestämt till Malmö området var INTE ett misstag. Det var bara mindre bra att välja ett läge som inte var så centralt som man hade behövt, eller till ett ställe där det tar 20 minuter till närmsta busshållplats och en kvarts promenad till tåget samt att tågen inte går hela tiden överallt som vid en knutpunkt.  Att bo i Skåne är för övrigt en jävla lyx! Jämfört med Växjö så är detta fan så mycket bättre så jag lär aldrig flytta tillbaka dit. Efter att ha fått känna på hur det är att bo närmare en storstad med sjuttioelva olika köpcentrum att välja på, eller bara möjligheten att beställa hem mat från mat.se med valfria mellanrum så föredrar jag att stanna här. Det hade liksom varit bättre säkert att ha flyttat till ett ställe där Öresundståg stannar egentligen. Landskrona känns liksom som ett bättre alternativ än där vi bor nu för det hade säkert inneburit mindre tågstrul för min älskade sambo som pendlar dagligen till Köpenhamn.

Utöver passkontroller, gränskontroller och 45 minuters extra restid eller vad det nu är i tidtabellen pga den skiten så har det strulat säkert 2-3 ggr varje vecka med tågen för honom sen han började jobbet på Unity i Januari. Efter bara några veckors pendling stod det klart. Det går inte att bo kvar just här längre. Vi måste närmare stan och närmare Köpenhamn – utan att flytta till just Köpenhamn, alltså. Bostaden i sig som vi fick har varit ok. Det känns att vi ”nedgraderat” oss från ett nybyggt ställe till ett äldre flerfamiljshus, men vi har gjort vad vi kan för att trivas. Grannarna är trevliga och orten känns trygg. Det är också trevligt att det är många grönområden och det är relativt lätt att promenera. Det som är jobbigt är väl just läget. Även om det bara är typ en kvart till tåget så går tågen väldigt sällan så missar man ett tåg blir det många stunder att fördriva tiden på och det är aldrig roligt. Det har jag haft tillräckligt av när jag bodde i Tomelilla och på andra sämre ställen. Det är också rätt jobbigt att ibland gå den lilla kvarten hem från affären då det är långt till mindre affärer. I Växjö hade vi Netto typ 100 meter bort, vilket var übernice vissa dagar då man inte orkade handla på större ställen.

I Växjö saknade man i praktiken inte särskilt mycket. Kanske bil eller en direktlinje till kontoret vissa dagar? NetonNet öppnade ju där till sist och vi hade tre bussar utanför huset. Däremot hade vi sommartidtabeller och då var man typ tvungen att gå överallt eller också passera massa dötid för att bussarna gick så sällan. Då bodde vi i alla fall lite mer centralt men i och med tröttheten man burit med sig så är man inte alltid på topp.

I det stora hela så är jag alltså glad över att vi flyttade tillbaka till Skåne. Nu ska jag väl skriva lite om min lilla onda cirkel jag suttit i alldeles för länge.

Arbetsuppgifterna på jobbet som till majoriteten då har gått och blivit saker jag inte orkar med har då orsakat en trötthet som inte är av denna värld. Resorna till Växjö som planerades bli många har istället blivit nästan inga alls och de har även inte blivit som jag förväntade mig. Jag kan inte säga exakt vad jag vad som var fel med detta, då vi har sekretess på jobbet och styrelsegrejer går man inte ut offentligt med hursomhelst. Lägger man då till att man typ ”ångrar” att man bor just här, att jag absolut inte har den energi som behövs för att lära mig programmera som var planerat tidigare i vår och en längtan till förbättring och förändring samt oro och aggression över andra små skitsaker så är det inte konstigt att man inte känt sig som sig själv på sistone.

Det enda jag hoppas på är att många av problemen försvinner av sig själv efter vi flyttar till ett ställe med bättre läge, att arbetsuppgifterna återgår och blir till vad de var förr. Till hösten får jag i alla fall spendera hälften av min tid med årets distanskurs så det är skoj! Distanskursen är väldigt rolig att jobba med tycker jag.

Jag har förväntningar så klart på vad jag vill ska ske efter att vi bor bättre och många av dem borde per automatik ske – bara för att vi får ett bättre läge. Bostaden vi flyttar till är fräsch, snygg och bra planerad. Om det blir trångt att bo i en trea återstår att se. Vi kommer se till att det funkar i alla fall. Sen får man bara hoppas på att grannarna är trevliga, tysta och att livet kan återgå till den njutning den har varit i så många år nu…

Var jag ser mig själv om 5 år…

På senare tid så har det blivit en hel del filosoferande, på både gott och ont men det är något som verkligen har behövts. Den här våren har varit upplyftande (och jobbig) på många olika sätt och den senaste månaden eller så har jag verkligen funderat på många olika saker och många (eller alla) handlar om min framtid, men även på vad jag gjort tidigare.

Inlägget är jättelångt, så jag delar in det på flera sidor.

Inget radhus denna gång, men nya äventyr blir det!

Sen jag skrev mitt förra inlägg känns det som om en hel livstid har gått förbi. Det är så mycket som har hänt så jag vet knappt var jag ska börja. För att göra en lång historia kort så kan jag säga att vi har köpt en lägenhet och att vi väntar just nu med att flytta till något större. För er som vill veta hela historien – läs vidare!

Jakten började tidigt!

Vi har sen en många månader tillbaka hållit koll på bostadsmarknaden i Malmö, och sett både lägenheter, villor och radhus till salu. För ett par veckor sen dök det upp en intressant lägenhet, en trea nära Hyllie som vi bestämde oss för att titta närmare på. Vi blev otroligt imponerade av lägenheten, även om den kändes liten – men å andra sidan är vi vana att bo i lägenheter som är runt 100 kvm. Denna var ca 80. Fördelarna var väldigt många, nästan otroligt många. Nackdelarna var enbart ett par stycken som säkert går att lösa ”om vi hade fått den”. Så tänkte vi då i alla fall. När vi gick därifrån så kändes det lite blandat. Jag, som vanligt fick känslan innan vi kom dit att detta kommer bli skitbra. När vi tittade på den, även om den var supersnygg, fräsch etc. så kändes det inte lika bra efteråt. Vi pratade med mäklaren, mina föräldrar och bestämde oss för att gå på visningen igen dagen efter. Då kändes det bättre. Lägenheten upplevdes större och det var som om vi tittade på en helt annan lägenhet. Dock fanns det ett problem…

Drömhuset, eller åtminstone något i den stilen…

På måndagsmorgonen, vilket var andra dagen då vi skulle titta på lägenheten igen så vaknade vi upp i en smärre chock. Det visade sig att ett radhus lite längre bort (men fortfarande nära Hyllie) hade dykt upp på marknaden med en visning på söndagen därpå. När vi då kom till visningen av lägenheten på kvällen så berättade vi direkt för mäklaren hur vi kände. Det hade ju kommit ut ett radhus och att vi så gärna vill bo i ”hus” istället för lägenhet, men att vi inte tappade greppet helt om lägenheten ännu. Vi var fortfarande intresserade, men eftersom vi också är nya på bostadsmarknaden och inte alls direkt vet hur köpeprocessen går till så tänkte vi att det var bäst att vara ärliga med mäklaren. Det var bra gjort för våran del, för det gjorde att mäklaren var på oss och att vi kunde hålla varandra uppdaterade. Väntan blev det och hela veckan gick förbi i fullständig oro, ovetande, längtan, förhoppning etc. Vi gick på banken och skaffade ett lånelöfte med, vad vi tyckte, var en stor marginal för att kunna köpa radhuset. Vi var nästan övertygade om ( i alla fall jag) att vi lätt skulle slå ut de andra budgivarna. När söndagen äntligen kom var det dags för visning. Det var fullt hus och över 30 personer kom. Det var svårt att läsa av läget av vad de andra tyckte och likaså här kände vi oss relativt neutrala. Huset var inte perfekt, men nästan. Vi gjorde upp planer på hur man kunde fixa till övervåningen och mäklaren varnade alla om att det var en bra idé att renovera badrummet om man skulle bo där länge. Vi tänkte att det skulle skrämma bort alla, men vi hade så fel.

Så nära, men ändå så långt bort. Jag stor utanför radhuset inför första visningen och man ser mig bakifrån. Bilden har fixats till för jag vill inte tala om var radhuset ligger.

Budgivning suger!

Vi gjorde likadant här att vi gick på visningen även dagen efter och då tog vi med tumstock och så tog vi fler bilder på huset. Sen började budgivningen på riktigt. Det budades hejvilt i ca 2 dagar och på tisdagen så blev vi överkörda fortare än vi trodde med vårt bud. Samtidigt hade trean vi tittade på fått två stycken bud också, även om de var väldigt låga. Det tyckte vi var bra, i alla fall när vi fortfarande var i spelet för radhuset. Sen när vårt bud blivit överkört så fick vi ringa banken igen och höja vårt lånelöfte. Det tog längre tid än vi trodde och tiden började rinna ut. Vi började räkna lite mer på det och upptäckte att om vi ändå hade kört på så hade majoriteten av våra inkomster bara gått till att betala för huset och riktigt så ville vi inte ha det. Åtminstone inte jag. Skulle något hända så är det inte kul att sitta med miljoner i lån, och inte ha råd med något och absolut inte Grand Danois! Vi skulle kunna klara oss riktigt bra, så dålig är inte vår ekonomi men den stora glädjen i att känna ”äntligen blir det hus i någon form” dog snabbt ut.

Ibland måste man nöja sig…

Över en handvändning på tisdagskvällen så bestämde vi oss för att satsa på trean istället. Vi drog oss ur budgivningen helt på radhuset och lade ett sent men mycket högre bud än de andra två som sedan registrerades på onsdagmorgonen. Vår lilla kupp lyckades och säljarna av trean bestämde sig för att de säljer till vårt bud och de andra två budgivarna gick inte vidare. På torsdagen skrev vi kontraktet och nu har vi förberett för låneansökan med banken och nu längtar vi bara till inflyttningen. Vi måste komma närmare Hyllie – den saken är klar men mer än så får ni läsare inte veta var vi kommer flytta härnäst. Nära Hyllie räcker. Även om det blir en mindre lägenhet, och vi kanske måste sälja lite saker så är det ok. I denna lägenheten kommer vi säkert trivas och bo ett par år. Fortsätta spara massvis och när tiden är rätt så tänker vi buda på ett radhus, fristående litet hus eller något liknande eller så kanske vi trivs så pass bra att vi ändå bor där i typ 10-20 år. Vem vet? Jag är i alla fall positiv.

Några mindre mirakel har hänt denna veckan…

Med allt mitt tjat de senaste månaderna om vikt, mobilhetsen och problem att hitta byxor så verkar det som om att från och med nu är dessa problemen lösta och förhoppningsvis för evigt. D.v.s nu kan det bara vända och bli bättre.

Sen i torsdags så har jag varit mer aktiv. Minst två timmar med motion har jag fått per dag, vilket har resulterat i tröttheten från helvetet. I torsdags var jag i Växjö över dagen, i Fredags åkte jag till Lund + att jag gjorde massa annat jag inte kommer ihåg, i lördags hyrde vi bil och köpte massa nya tekniska prylar. I Söndags åkte vi till Klippan för att fira Henriks ena bror och igår vankades det läkarbesök samt ett påtvingat spontanbesök till det lokala köpcentret.

Jag är segare än kola just nu och har varit det sen ungefär i lördags, men det som det här inlägget ska handla om är vad som skedde igår men även lite idag. Igår, när jag var tvungen att besöka köpcentret igen så fick jag och Henrik ett ryck när det gällde mina problem med mina byxor. Den modell jag på sistone köpt på H&M, som för övrigt har suttit skitbra och varit bekväma så har jag ju haft ett problem att de pyttesmå fickorna + min phablet till telefon har orsakat hål i fickorna. De senaste byxorna av den modellen (L.O.G.G. chinos för 249 kr) har dock gått sönder så pass mycket att jag var kanske timmar ifrån att mobilen skulle åka igenom fickan och hamna på marken p.g.a materialet. Det var hål i botten på fickan, på sidan (där det vanligtvis har börjat) samt genom byxorna där kanten på mobilen orsakat dels ett hål men även en förslitning. Även fickan på andra sidan där jag har min plånbok började bli sliten, och dessa byxor har jag haft i ca 2 månader.

I alla fall. Vi gick till Dressmann och där skedde miraklet. Med deras nya miljövänliga byxor som för tillfället marknadsförs starkt så visade det sig att deras svarta modell passar mig och min (feta) röv perfekt! Fickorna är också så pass stora att mobilen får plats! Det var så underbart att sätta på sig dem och få plats med allt och samtidigt kunna sitta och böja sig utan att  man ens känner vad man har i fickorna. Jag köpte två stycken svarta, men jag prövade även ett par ljusblåa och ett par gråa. De ljusblåa satt någorlunda bra, men de var alldeles för tighta. De gråa var nästan bekvämast, men de var lite för pösiga där fram så det såg inte så bra ut.

I förra veckan beställde jag även ett par byxor från Bonprix.se och till min förvånad så kom de faktiskt hem i brevlådan. Annars blir typ inget i postväg levererat hit, utan större paket måste alltid hämtas på posten, vilket jag hade räknat med. Dessa byxor satt också riktigt bra, med stora fickor där mobilen också får plats utan problem. Det var underbart det också och riktigt skönt är det att jag slapp hämta dem på posten.

Efter helgens aktiviteter och min totala trötthet samt turen som gjorde att jag slapp hämta ut byxorna på posten så beställde vi hem mat via mat.se så nu behöver vi inte handla mat på flera dagar. Detta gör att jag kan slippa lämna lägenheten på ett par dagar, för nu måste jag verkligen vila!

Jag är i alla fall glad över att jag har hittat byxor och jag hoppas det kommer fungera. Nu är bara nästa steg att försöka gå ner lite i vikt, sakta men säkert i en takt och metod som fungerar. Jag har börjat äta havregrynsgröt till frukost som ett steg i rätt riktning och när jag behöver ett mellanmål så blir det ofta en skål med grönsaker, typ blomkål eller brysselkål som jag värmer i mikron. Jag ska också börja göra storkok av linsgrytor som jag kan börja ta till lunch, men det har inte riktigt blivit av ännu. Middagen brukar vara någorlunda nyttig med. Det stora problemet är att sluta med onyttigt. Köpa hem chips, godis etc men tids nog ska det bättras på det med. Vi har redan blivit bättre på det och sparar det mesta onyttiga till helgen. På sistone, efter att jag varit förkyld så har jag varit relativt dålig på att äta med. Missförstå mig rätt nu. Jag har ätit, jag har bara inte varit hungrig och när jag väl har ätit så blir jag mätt på väldigt lite. Det i sig har också lett till att när jag väl ätit onyttigt så äter jag heller inte lika mycket av det, för jag är inte hungrig eller sugen. Om det håller i sig återstår att se, men glad är jag i alla fall över alla små framsteg som görs.

Och förbannat skönt känns det att jag har byxor och dessutom herrbyxor som passar mig!

2016 – året som bara fanns…

2016 var ett år där hela världen reagerade på mycket ont här i världen. Många kända personer avled, Trump blev president i USA och mycket annat hände. Det enda jag kan hoppas på angående alla dessa dödsfallen är att Michael J Fox samt att Lasse Åberg inte dör inom kort. Då blir jag ledsen… Det har verkligen varit ett komplett tragiskt år på så vis med alla dessa personer som avlidit. För min egna personliga del så var 2016 mest bara ”meh”. Det hände egentligen inget särskilt. Tiden gick dock otroligt fort så sammanfattningen kommer bara ta upp ett fåtal saker som har hänt mig under det här året.

De största grejerna

Det var några få stora saker som hände i år. Vi både köpte och sålde lägenhet. Eller ja, vi köpte vår gamla lägenhet i Växjö tekniskt sett i december 2015, men vi fick i alla fall testa på att bo i bostadsrätt under mer eller mindre exakt ett år. Jag jobbade mitt första år med halvtidstjänst på Funkibator, vilket är min personliga maxkapacitet. Detta gjorde jag till en mycket stor del hemifrån och det har fungerat bra. Nästa år hoppas jag dock att det kommer fungera mycket bättre och att i stort sett allt ska gå felfritt. Vi flyttade också tillbaka till Skåne och jag gick upp ytterligare 6 jobbiga kilon till som jag verkligen vill bli av med under 2017. Jag blev också blond på påbörjade mina Skåneresor, men som under 2017 kommer bli Växjöresor istället. Min älskade Morfar gick tyvärr också bort vilket innebar ett stort beslut om att effektivt aldrig åka upp till Norrland något mer, då jag inte längre har något där att hämta. Detta är för övrigt ett beslut som hånar mig då jag drömmer mycket ofta att jag är där uppe igen och ångrar att jag hamnat där, fast det ändå inte är en ”big deal” att jag tagit det beslutet. Jag har också försökt hitta sätt för att förbättra min hälsa som jag hoppas fungerar.

De dåliga sakerna?

Ja, fanns det några såna? Förutom att Morfar dog och att jag blev lite fetare (ursäkta mitt ordval), så var det inte så mycket annat dåligt som hände i år. Jag har varit allmänt glad och nöjd med det mesta och tiden har liksom bara gått förbi. Eller flugit förbi, kanske man istället ska säga. Den enda ilskan jag har haft har egentligen bara varit den senaste veckan eller så då tusen olika småsaker irriterat skiten ur mig och jag hoppas det går över snart.

De bra sakerna?

Ja, det måste ju har varit flytten tillbaka till Skåne, som jag gått och längtat efter länge även om jag trivts mycket bra i Växjö. Det var också en trevlig upplevelse att jag fick ett år till med Henrik och att det gick bra att sälja lägenheten. Jag blev också klar med tandställningen och det var skönt.

Förhoppningar inför 2017?

Främst hoppas jag att min hälsa förbättras och att få en Grand Danois i 35 års present är något jag hoppas på också. Jag fyller i Maj och det ska komma en vårkull så vi får se hur det går. Självklart hoppas jag ju på att Henriks jobb kommer gå jättebra och att vi båda går ner i vikt samt får fortsätta leva tillsammans och vara lika lyckliga som vi varit i alla år med varandra. Jag hoppas också på att jag kan fortsätta spara undan pengar minst lika effektivt som tidigare i år och att jag ska fortsätta slippa oroa mig för onödiga saker. Vad alla dessa ”onödiga” sakerna är går ju att lista tusen meter långt eller nått. 2016 slapp jag oroa mig för mycket av dem och jag vill bara fortsätta ha det bra.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE!!!