Några mindre mirakel har hänt denna veckan…

Med allt mitt tjat de senaste månaderna om vikt, mobilhetsen och problem att hitta byxor så verkar det som om att från och med nu är dessa problemen lösta och förhoppningsvis för evigt. D.v.s nu kan det bara vända och bli bättre.

Sen i torsdags så har jag varit mer aktiv. Minst två timmar med motion har jag fått per dag, vilket har resulterat i tröttheten från helvetet. I torsdags var jag i Växjö över dagen, i Fredags åkte jag till Lund + att jag gjorde massa annat jag inte kommer ihåg, i lördags hyrde vi bil och köpte massa nya tekniska prylar. I Söndags åkte vi till Klippan för att fira Henriks ena bror och igår vankades det läkarbesök samt ett påtvingat spontanbesök till det lokala köpcentret.

Jag är segare än kola just nu och har varit det sen ungefär i lördags, men det som det här inlägget ska handla om är vad som skedde igår men även lite idag. Igår, när jag var tvungen att besöka köpcentret igen så fick jag och Henrik ett ryck när det gällde mina problem med mina byxor. Den modell jag på sistone köpt på H&M, som för övrigt har suttit skitbra och varit bekväma så har jag ju haft ett problem att de pyttesmå fickorna + min phablet till telefon har orsakat hål i fickorna. De senaste byxorna av den modellen (L.O.G.G. chinos för 249 kr) har dock gått sönder så pass mycket att jag var kanske timmar ifrån att mobilen skulle åka igenom fickan och hamna på marken p.g.a materialet. Det var hål i botten på fickan, på sidan (där det vanligtvis har börjat) samt genom byxorna där kanten på mobilen orsakat dels ett hål men även en förslitning. Även fickan på andra sidan där jag har min plånbok började bli sliten, och dessa byxor har jag haft i ca 2 månader.

I alla fall. Vi gick till Dressmann och där skedde miraklet. Med deras nya miljövänliga byxor som för tillfället marknadsförs starkt så visade det sig att deras svarta modell passar mig och min (feta) röv perfekt! Fickorna är också så pass stora att mobilen får plats! Det var så underbart att sätta på sig dem och få plats med allt och samtidigt kunna sitta och böja sig utan att  man ens känner vad man har i fickorna. Jag köpte två stycken svarta, men jag prövade även ett par ljusblåa och ett par gråa. De ljusblåa satt någorlunda bra, men de var alldeles för tighta. De gråa var nästan bekvämast, men de var lite för pösiga där fram så det såg inte så bra ut.

I förra veckan beställde jag även ett par byxor från Bonprix.se och till min förvånad så kom de faktiskt hem i brevlådan. Annars blir typ inget i postväg levererat hit, utan större paket måste alltid hämtas på posten, vilket jag hade räknat med. Dessa byxor satt också riktigt bra, med stora fickor där mobilen också får plats utan problem. Det var underbart det också och riktigt skönt är det att jag slapp hämta dem på posten.

Efter helgens aktiviteter och min totala trötthet samt turen som gjorde att jag slapp hämta ut byxorna på posten så beställde vi hem mat via mat.se så nu behöver vi inte handla mat på flera dagar. Detta gör att jag kan slippa lämna lägenheten på ett par dagar, för nu måste jag verkligen vila!

Jag är i alla fall glad över att jag har hittat byxor och jag hoppas det kommer fungera. Nu är bara nästa steg att försöka gå ner lite i vikt, sakta men säkert i en takt och metod som fungerar. Jag har börjat äta havregrynsgröt till frukost som ett steg i rätt riktning och när jag behöver ett mellanmål så blir det ofta en skål med grönsaker, typ blomkål eller brysselkål som jag värmer i mikron. Jag ska också börja göra storkok av linsgrytor som jag kan börja ta till lunch, men det har inte riktigt blivit av ännu. Middagen brukar vara någorlunda nyttig med. Det stora problemet är att sluta med onyttigt. Köpa hem chips, godis etc men tids nog ska det bättras på det med. Vi har redan blivit bättre på det och sparar det mesta onyttiga till helgen. På sistone, efter att jag varit förkyld så har jag varit relativt dålig på att äta med. Missförstå mig rätt nu. Jag har ätit, jag har bara inte varit hungrig och när jag väl har ätit så blir jag mätt på väldigt lite. Det i sig har också lett till att när jag väl ätit onyttigt så äter jag heller inte lika mycket av det, för jag är inte hungrig eller sugen. Om det håller i sig återstår att se, men glad är jag i alla fall över alla små framsteg som görs.

Och förbannat skönt känns det att jag har byxor och dessutom herrbyxor som passar mig!

2016 – året som bara fanns…

2016 var ett år där hela världen reagerade på mycket ont här i världen. Många kända personer avled, Trump blev president i USA och mycket annat hände. Det enda jag kan hoppas på angående alla dessa dödsfallen är att Michael J Fox samt att Lasse Åberg inte dör inom kort. Då blir jag ledsen… Det har verkligen varit ett komplett tragiskt år på så vis med alla dessa personer som avlidit. För min egna personliga del så var 2016 mest bara ”meh”. Det hände egentligen inget särskilt. Tiden gick dock otroligt fort så sammanfattningen kommer bara ta upp ett fåtal saker som har hänt mig under det här året.

De största grejerna

Det var några få stora saker som hände i år. Vi både köpte och sålde lägenhet. Eller ja, vi köpte vår gamla lägenhet i Växjö tekniskt sett i december 2015, men vi fick i alla fall testa på att bo i bostadsrätt under mer eller mindre exakt ett år. Jag jobbade mitt första år med halvtidstjänst på Funkibator, vilket är min personliga maxkapacitet. Detta gjorde jag till en mycket stor del hemifrån och det har fungerat bra. Nästa år hoppas jag dock att det kommer fungera mycket bättre och att i stort sett allt ska gå felfritt. Vi flyttade också tillbaka till Skåne och jag gick upp ytterligare 6 jobbiga kilon till som jag verkligen vill bli av med under 2017. Jag blev också blond på påbörjade mina Skåneresor, men som under 2017 kommer bli Växjöresor istället. Min älskade Morfar gick tyvärr också bort vilket innebar ett stort beslut om att effektivt aldrig åka upp till Norrland något mer, då jag inte längre har något där att hämta. Detta är för övrigt ett beslut som hånar mig då jag drömmer mycket ofta att jag är där uppe igen och ångrar att jag hamnat där, fast det ändå inte är en ”big deal” att jag tagit det beslutet. Jag har också försökt hitta sätt för att förbättra min hälsa som jag hoppas fungerar.

De dåliga sakerna?

Ja, fanns det några såna? Förutom att Morfar dog och att jag blev lite fetare (ursäkta mitt ordval), så var det inte så mycket annat dåligt som hände i år. Jag har varit allmänt glad och nöjd med det mesta och tiden har liksom bara gått förbi. Eller flugit förbi, kanske man istället ska säga. Den enda ilskan jag har haft har egentligen bara varit den senaste veckan eller så då tusen olika småsaker irriterat skiten ur mig och jag hoppas det går över snart.

De bra sakerna?

Ja, det måste ju har varit flytten tillbaka till Skåne, som jag gått och längtat efter länge även om jag trivts mycket bra i Växjö. Det var också en trevlig upplevelse att jag fick ett år till med Henrik och att det gick bra att sälja lägenheten. Jag blev också klar med tandställningen och det var skönt.

Förhoppningar inför 2017?

Främst hoppas jag att min hälsa förbättras och att få en Grand Danois i 35 års present är något jag hoppas på också. Jag fyller i Maj och det ska komma en vårkull så vi får se hur det går. Självklart hoppas jag ju på att Henriks jobb kommer gå jättebra och att vi båda går ner i vikt samt får fortsätta leva tillsammans och vara lika lyckliga som vi varit i alla år med varandra. Jag hoppas också på att jag kan fortsätta spara undan pengar minst lika effektivt som tidigare i år och att jag ska fortsätta slippa oroa mig för onödiga saker. Vad alla dessa ”onödiga” sakerna är går ju att lista tusen meter långt eller nått. 2016 slapp jag oroa mig för mycket av dem och jag vill bara fortsätta ha det bra.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE!!!

Gasen i botten! Nu blir det 50% anställning från och med årsskiftet!!!

Idag fick jag beskedet om min framtid på SIP och Funkibator. Det jag hade räknat med var antingen att få behålla min 25%iga anställning och praktik på samma nivå, alltså så det är precis som idag eller att jag hade fått återgå till att vara 50% praktikant. I någon liten mån hade jag också räknat med att allt skulle skita sig och jag skulle få börja leta jobb istället, men istället – ja då hände det som jag absolut inte hade räknat med och det var en ökad anställningsnivå till 50%!

Ett gigantiskt smajl och tummen upp på beskedet jag fick idag om ökad anställning till 50%

På mötet, där jag var otroligt nyfiken som få, berättade min handledare (eller ja, en av dem eller vad man ska säga) hur det har gått under hösten och det fanns i stort sett inga klagomål. Alls. Det har gått skitbra hela hösten. Jag är snabb, effektiv och jag gör det nästan alltid rätt på en gång. Jag lär mig snabbt och jag har en kompetens som är behövd. Jag har koll och jag är ordningsam. Det har funkat jättebra med att jobba hemifrån 4 dagar i veckan, så där finns heller inga klagomål. Enda nackdelen är när det finns brist på arbetsuppgifter, men det är en liten nackdel som går att lösas och därför har de valt att satsa istället för att släppa mig helt. Gasen i botten och satsa! På mig – dessutom? Det känns helt otroligt. Tårarna bara sprutade när jag fick höra det beskedet. Jag kunde inte tro att det var sant! Jag blev så otroligt jävla lycklig!

På sistone har jag känt lite att jag kanske inte har gjort ett så bra jobb ändå, men jag får ju typ aldrig klagomål, så det är nog bara en inbillning. Jag får ju saker gjorda i alla fall och det är huvudsaken. Och jag gör dem bra!

Det ska i alla fall bli galet skönt att få jobba på 50%. Det innebär så många fördelar! Jag är ledig, när jag är ledig. Jag slipper rapportera in grejer till Arbetsförmedlingen. En enda tidsrapport och jobbar jag över, kan jag bara flexa ut en annan dag istället för att kompensera för ledighet. Mer i nettolön = mer att stoppa undan. Mer pengar att spendera, spara eller lägga till köpet inför Grand Danois.

Eftersom jag max hade räknat med att få behålla det som det är idag, med 25% anställning o 25% praktik så var planen att bara låta pengarna jag får in gå till ”whatever” prylar, men eftersom att det faktiskt blev heltid – ja, då finns det alltså möjlighet att på riktigt börja spara undan till GD. När jag får min bebis återstår att se, men fortsätter anställningen efter juni är över, ja då kan jag nog säga rätt så säkert att det blir en Efterlängtad Anton som kommer någon gång nästa år.

Frågan är bara när jag ska våga satsa? Och ifall jag måste böna och be Henrik att nästa år så händer det… Vi får väl allt se, men mer hoppfull än någonsin på att jag snart, å så snart får min bebis som jag väntat på så länge…

En Prezi presentation om begreppet landskatt och varför vi behöver införa/återgå till det!

Jag följer en sida på Facebook som heter Naturresursdelning. Den är jävligt bra, må jag säga. De informerar om några av mina nuvarande favoritämnen att diskutera när det gäller samhällsförändringar. Dessa begrepp är:

  • Landskatt
  • Medborgarlön
  • Basinkomst

Idag så delade dem den här presentationen. Jag trodde först att det var en video, men det är alltså en helt vanlig presentation. Man klickar sig fram på världskartan och får information om hur vi hade det förr innan demokratin kom till och hur landskatt och naturresursdelning kan lösa fattigdom och många andra problem vi har i världen idag.

Jag har skrivit om landskatt, medborgarlön och basinkomst tidigare, men det har varit tyst på ett bra tag nu. Orsaken till det är många, men mycket för min egen del beror på att jag tröttnat på politik då mina partier jag hejar på har inte gjort något annat än grälat på sistone och det är inget jag vill vara en del av. Däremot så kan dessa begreppen ändå diskuteras, även om många kan vara skeptiska till det då en hel livstid av indoktrinering av att ”arbeta ihjäl sig = skitbra” och ”ju mer pengar åt de rika desto bättre” kan få de flesta att rynka på näsan.

Ok, jag erkänner. De där förslagen sög, men det är lite så folk har blivit och även jag själv innan jag lärde mig mer om roten till många saker. Landskatt kan lösa mycket, men inte allt. Däremot kan det hjälpa att bekämpa fattigdom väldigt snabbt, bara det införs och behålls. En prestationslös basinkomst skulle nog glädja många, särskilt om den införs i samband med den här skattereformen och den inte är för låg. Det är dumt att beskatta fel saker som bidrar till hutlösa bostadspriser, fattigdom och sämre välmående för majoriteten av befolkningen i världen.

Se presentationen och ge gärna feedback till Facebooksidan Naturresursdelning, följ den gärna med! De har också en hemsida med mer information och på YouTube finns massvis av videoklipp på ämnet.

Jag har inte svårt för förändringar, men ibland orkar inte mitt huvud med dem…

Det här inlägget har jag gått och funderat på i ett par dagar nu, men ju längre tiden går, desto mer lär det ha förvandlats till något annat än det faktiskt var tänkt för, så vi får se hur det går. Summa sumarum så är planen i alla fall att diskutera min Asperger diagnos lite mer och förtydliga vissa saker efter att jag gått ut med detta offentligt (igen) samt prata om vad jag önskar och vill med mitt liv och hur jag vill ha det. Sen får vi se hur det slutar.

Sen jag för några veckor sen nu gick ut med att jag råkar ha en Aspergerdiagnos på papper så vill jag utvärdera vad som skett sen dess. Det positiva är att inget har hänt från andra. Jag upplever inte att jag blivit annorlunda behandlad på något sätt och det är skönt. Så, det var den positiva delen. Nu kommer vi till de negativa delarna.

Sen jag gick ut med detta så har jag själv istället förändrats. Om någon annan märkt av det, vet jag inte och förmodligen är detta bara något som utspelar sig i mitt eget huvud som jag därmed också själv bara ser. Jag har i alla fall (enligt mig själv) blivit mer orolig när det gäller vissa saker (långt ifrån allt), mer frågvis och jag pratar mer om mina mentala svårigheter än mina fysiska. Som det här med varför jag valt att arbeta hemifrån så mycket senaste veckorna och hur jag hanterar förändringar av olika slag. Generellt har aspergare jättesvårt med förändringar så därför vill jag förklara mig lite om hur det är för mig utan asperger-perspektivet.

Vi har sommarjobbare på Nätverket SIP nu. De ska vara här i 3 veckor och detta är sista veckan. Den här grejen är jättestor och jätterolig för hela nätverket, så jag vill inte ha några missförstånd nu. Jag har inget negativt att säga om sommarjobbarna överhuvudtaget. Dock för min personliga del så har jag gått omkring senaste månaderna i min egen lilla värld, kört på med mitt och inte riktigt tänkt på konsekvenserna av det hela. Vi i hela SIP har känt till arbetet med att vi skulle ha sommarjobbare även i år väldigt länge och det har jag med, eftersom vi har pratat så mycket om det. För min alldeles personliga del, så har det inte känts så stort för min del, eftersom att jag själv inte skulle ha så mycket med detta att göra. Jag ska vara i distanskursen och göra det jag har gjort. Inget konstigt med det.

Sen dock, när alla dessa människor dök upp så hände det massa saker på mycket kort tid, som skruvade till saker och ting rejält i mitt huvud. Vad dessa saker var, låter jag bli att nämna för det är irrelevant. Jag är nämligen sån, att om det händer för mycket på samma gång – oavsett vad det än är, så har min hjärna en tendens att koka över och då slutar den att funka. Jag får huvudvärk, kan inte fokusera, och därmed inte sköta mina uppgifter ordentligt och det är något som stör mig, då jag alltid vill vara fullt fungerande och göra vad jag har planerat. Lägger man också till att jag själv då har råkat göra andra saker som fick andra konsekvenser än vad jag hade räknat med så började jag få lite smått panik och visste inte hur jag skulle göra för att jag inte ska hamna i problem.

Lösningen var dock mycket simpel och det var att jag fick tillåtelse att arbeta hemifrån mer, vilket jag har gjort mycket den senaste tiden. Annars brukar det vanligtvis bara vara torsdagar och fredagar som jag har schemalagt för det.

I alla fall, för att komma till min första punkt med det här. Några kan säkert tolka de här förändringarna som något ”asperger” liknande. Typ ”Oh, shit – massa folk och Anna-Maria kan inte tänka då. Hon klarar inte förändringar. Hon klarar inte att vara bland folk. Hennes A.S. diagnos gör att bla bla bla…”

Jag hoppas verkligen att folk i allmänhet inte har sett mig på det sättet senaste veckorna, för så är inte fallet. Det blev för mycket av diverse olika anledningar och fibrodimman samt värk och andra saker är orsaken till varför jag fått ändra så mycket på mitt schema. Jag tar mitt arbete i distanskursen på fullaste allvar och jag vill inget hellre än att kunna utföra mina arbetsuppgifter på ett så bra sätt som möjligt. Nu hände det grejer som jag inte hade räknat med, konsekvenser jag inte alls trodde kunde ske, men det gjorde dem och då var jag tvungen att hitta en lösning. Jag har trots allt haft värk och varit galet trött nu när jag har suttit hemma, men jag får mycket gjort och jag arbetat aktivt ändå och det hjälper mig att släppa dumma funderingar och annat.

Jag ångrar i alla fall i dagsläget att jag gick ut med min A.S diagnos offentligt, då jag sen dess upplevt att det var så fel att prata om något som inte känns som mig överhuvudtaget. Jag vill bekämpa den här diagnosen – på mig själv, då den är inte jag på något sätt. Jag vill inte arbeta för att acceptera den, för det kommer inte utveckla mig ett dugg, även om jag är medveten om att jag förmodligen inte kommer bli en ”Aspergerperson” istället för att jag får vara mig själv och råka ha diagnosen på papper som det oftast har blivit tidigare när jag varit mycket offentlig med den. Idag är den som sagt bara nått irrelevant som någon annan tycker beskriver mitt sätt att kommunicera på, medan jag själv i verkliga livet har andra problem.

Faktum är att den här lösningen av att få slippa ”mina konsekvenser” dessa veckorna har lett till att jag fått bukt med andra problem som jag gått och dragits med länge. Av någon skum anledning börjar jag sakta men säkert acceptera att det finns andra lösningar som fungerar på exempelvis mitt problem med fula länkar när jag delar mina blogginlägg, och jag stör mig inte lika mycket just nu på vertikala videoklipp, även om det är något jag aldrig kommer släppa och acceptera helt.

Jag är bara trött på att tänka på ett visst sätt, och nu när jag för femtielfte gången eller något bestämt mig för att inte köpa Grand Danois riktigt än, då allt inte är säkert så har det fått mig att slappna av mer när det gäller andra saker. Lösningar finns det till allt, och är det tillräckligt bra så är det värt att vänta på.

Förändringar är ofta något bra i min värld, men jag är ändå rädd över framtiden. Det är dumt att ”spika fast sig” i något som inte kommer fungera, som om ifall jag tvingas söka jobb på andra ställen om jag inte kan få fortsatt anställning inom SIP, men det är något jag är beredd på om det kan säkerställa att jag får jobb och fortsatt inkomst. Då väger fördelen över nackdelen med att inte vara på SIP. Jag börjar till och med planera att söka lite jobb utanför SIP nu, och det är skönt, men skrämmande på samma gång. Jag är i alla fall stolt över hur jag börja tänka kring förändringar nu, då mycket av detta har jag benhårt hållit mig fast vid att jag ska lösa fast att det inte verkar gå.

Det enda som dock är skrämmande med att få jobb utanför SIP är om jag inte kan jobba hemifrån lika mycket och hundar inte finns på den arbetsplatsen, men blir det så och jag ändå kan trivas och göra ett bra jobb – ja då är det också värt det.

Jag är stolt över mig själv just nu. Hur tänker du när det gäller förändringar?