Förändringens tid är nu… Eller snart i alla fall.

Det här året som om ett par dagar nått september redan har varit ett år av känslor, händelser, beslut och förändring och det är på både gott och ont. Jag är i alla fall positiv gällande allt i slutändan, för nu vill jag att saker och ting ska ändras och förbättras. Vissa saker har redan förbättrats, såsom att vi numera bor på ett fantastiskt läge och hur mycket det har lugnat min själ vet ni ju redan om ni har läst alla mina blogginlägg jag skrivit om det.

C# och andra känslor kring programmering

I våras så började jag ju gå en gratiskurs på fritiden i C# som Microsoft erbjuder. Hittills har jag avklarat enbart 17%, vilket är skitlågt och jag vetefan hur mycket av det jag lärde mig som jag kommer ihåg och har tagit in. Sen dess har jag bara arbetat för att bibehålla en energinivå som innebär att jag orkar lämna sängen, jobba, flytta och göra de saker man ska. Det har funkat, men energin har inte funnits där för att fortsätta gå kursen, vilket stör mig. När jag tänker på det hela, beslutet jag tog i våras, mina framtidsplaner m.m. så blir jag väldigt motiverad och samtidigt löjligt skit-irriterad för att jag inte har orkat med att gå vidare och lära mig det. För jag vill verkligen det. Åtminstone så vill jag försöka. Dock så tror jag att jag behöver lära mig att programmera från ett annat håll. För det första behöver jag få full förståelse över begreppen, eller vad det kallas för, så jag vet från början vad allting är. Ungefär så här:

  1. I programmeringsspråk använder man sig utav ungefär samma typ av grejer;
    1. Arrays
    2. Else If
    3. Metoder
    4. Klasser
    5. Variabler m.m.
  2. Vad är allt detta?
  3. Ok, nu vet jag vad ”” är för något.
  4. Vad är syftet med ””?
  5. Ok, nu vet jag syftet…
  6. Vad kan jag göra med allt detta?
  7. Börjar bygga applikationer, spel eller whatever else som är utav intresse – men jag förstår från början vad jag gör och vad det är!

I kursen jag började gå i våras så tycker jag inte att jag har fått en riktig förståelse av allt. Däremot började jag titta på en video häromdagen som redan från början förklarade lite simpelt hur C# funkar och vad som är innehållet. När jag orkar se vidare så tänkte jag se den från början och hoppas på att jag lär mig något. Det jag hade behövt är ett s.k. cheat sheet, alltså en fusklapp, och det hade jag tänkt bygga upp och förhoppningsvis är det sättet jag gör det på något som funkar för att jag enkelt ska suga åt mig kunskap om programmering som en svamp. Är jag bara tillräckligt motiverad och får lära mig det på ett sätt som funkar så vet jag att jag suger åt mig kunskap enkelt. Det stora problemet är att undervisning oftast inte sker på ett sätt som funkar för mig och traggla saker är skittråkigt. Men jag vill göra detta och veta om det kan vara av intresse.

Ändrade matvanor och ett maxat fiberintag = viktnedgång?

Energinivån har blivit bättre sen vi flyttade, och särskilt nu under den senaste månaden eller så. Det tror jag beror på att jag aktivt sen nån gång i juli tog beslutet att börja räkna kalorier och göra allt jag kan för att maxa mitt fiberintag så har det inneburit att jag faktiskt orkar mer. Jag har delvis känt mig piggare sen jag började med detta. Med piggare så menar jag inte att jag är woohoo-supertaggad-adhd-uppihejsan-pigg utan jag känner mig inte längre som en zombie om dagarna, även om det finns såna dagar lite då och då. Denna veckan verkar jag dock vara en zombie igen, för jag är skittrött! I stort sett hela våren 2017 så var jag en zombie om dagarna. Omotiverad, supertrött, segare än kola etc. har liksom varit det dagliga i hur många månader som helst, men mina ändrade matvanor har hjälpt. Jag har inte kollat hur det ligger till i snitt med mitt fiberintag, men mitt mål är att först stabilisera att jag varje dag (även på helgen) når det rekommenderade intaget om 25 gram fiber per dag. När det funkar så tänker jag sakta men säkert öka det. Jag borde lätt kunna nå 50-60 gram om dagen i alla fall om jag bara planerar bra. Mina förändrade matvanor har dels lett till att jag synligt fått mindre bilringar kring magen och det är positivt och detta har skett utan att jag motionerat särskilt mycket. Jag har bara ätit mer fibrer och sällan överskridit mitt dagliga kaloribehov. Jag har mätt mig lite då och då och hittills har jag gått ner minst 3 cm på varje ställe och det är bra. Statusen med centimeter ser i alla fall ut typ så här:

  • Midjan, från 82 till 77 cm (var uppe i 85 också någon gång, men det var tidigare)
  • Bukfettsomfång från 97 cm till 92 cm
  • Höften från 103 cm till 101 cm (där jag är som bredast – över röven)
  • Stussen från 100 cm till 97 cm (där jag är som bredast – över låren)

Denna förändring har skett på typ 6 veckor eller när det nu var jag började med att räkna kalorier igen, promenera lite mer och maxa fiberintaget. Jag har fortsatt gått ner, och dessutom gått ner i snabbare takt sen jag fick ryggskottet och då har jag varit mer stillasittande, men å andra sidan har jag ju börjat lära kroppen att använda muskler som aldrig använts direkt tidigare så det kan ju förklara det.

Jag tänker dock inte väga mig förrän mitt bukfettsomfång är på max 85 cm som jag nämnt tidigare och det lär garanterat ta ett par månader innan jag är där, och det är helt ok. Jag är på en bra väg nu. Om jag kan nå min optimala ”vikt” genom centimetrar så har jag minst 20 cm runt magen som måste väck, men gärna närmare 30 cm. Alltså måste jag under 80 cm där för att minska mina risker för sjukdomar, men det är ju bättre att ligga närmare 65-70 än 80. Vad jag kommer väga när jag är klar spelar mindre roll. Förlora onödiga centimeter som bara är skadligt är viktigare.

Från lakto-ovo till semi-vegan?

Med tanke på hur jag numera äter så kan jag nästan räkna mig själv som semi-vegan istället för lakto-ovo. Detta är för att själva mjölk och äggprodukterna jag äter kommer ofta från källor som är minimala delar i maten jag stoppar i mig. Istället för att man ”alltid” gör en mejeribaserad sås eller gryta så kommer mejeriprodukterna ofta från mjölkpulver eller nått annat som en liten ingrediens i ett tillbehör. Likaså är det med äggen. Vi köper inte hem ägg ofta. Kanske någon gång per år. De ägg vi äter kommer ifrån ägg i nån majonnäs eller liknande. Det är alltså bara en liten del av vad jag äter. Får jag bestämma själv så är maten praktiskt taget vegansk. Mina frukostar är numera nästan alltid veganska och består ofta av kalorisnåla och fiberrika ingredienser. Något som jag börjat äta till frukost är råa havregryn tillsammans med någon vegansk yoghurt och bär i någon form. Är de frusna så har jag tinat dem på något sätt, men både igår och idag åt jag havregrynsgröt med färska jordgubbar till frukost, då det fanns billiga och jättebra jordgubbar på ICA när vi var där och handlade sist. Mina luncher har ofta bestått av linsgrytor som jag gör storkok på. Med storkok så innebär det ungefär 3 portioner. De dagar då Henrik jobbar hemma blir det ofta någon färdiglunch och då tar jag en fryspizza eller något liknande. Majoriteten av dagarna är det i alla fall veganskt till både frukost och lunch som gäller och middagarna är oftast veganska i grunden med få tillbehör som är lakto-ovo eller så. Det känns i alla fall kul och det är enkelt att äta så här och jag äter tills jag är mätt.

Närbild på min nya nyttiga frukost med råa havregryn, yoghurt (vegansk) och bär

Ryggskott och träningsvärk

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag drabbades av ryggskott för någon dryg vecka sen. Nu är det nästan helt över. Jag är nästan komplett rörlig och det är ytterst sällan ryggen gör ont nu. Det stora med allt det här är att jag på allvar gör allt jag kan för att fortsätta hålla ryggen rak och böja på benen. Något som fortfarande känns så fruktansvärt onaturligt att jag håller på att dö av konstiga känslor varje gång jag måste göra det. Å andra sidan har det varit ett motionspass i sig bara av att ha ont och nu när jag är mer rörlig och gör vad jag kan för att röra mig rätt så känns det i kroppen. Jag har träningsvärk i magen, i benen och säkert på andra ställen. Efter träningsvärken får jag ju fibrovärk med, men tacksamt nog har jag knappt haft någon fibrovärk sen jag fick ryggskott och det är bra. Hade jag haft bägge så hade jag fan hoppat från balkongen eller nått vid det här laget. Det har verkligen varit asjobbigt att ha ryggskott men det positiva är ju att det är en till grej som visat mig att det är dags för förändring.

Det är liksom dags att förbättra kroppen, inifrån och ut, satsa på en framtid som har stor potential att lyckas när tiden är rätt för det och även andra saker är det dags för att förbättras nu. Jag börjar med det jag har gjort. Äta bättre, ta steg för att säkra en bra framtid och lära min kropp att fungera bättre.

Ett steg i taget.

…Om jag bara hade kontroll…

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Det som stör mig mest är att majoriteten av det kan jag inte berätta hursomhelst, utan att det blir förödande konsekvenser av det. Jag behöver skriva av mig, berätta exakt hur jag känner och upplever vissa saker, men jag har ännu inte kommit på hur jag ska göra för att enklast sätt dela med mig utav det som snurrar i mitt huvud för tillfället.

Det är bara mycket just nu, mer än vad som behövs vara där. Till en stor del är det bara positiva saker, men det finns också en stor rädsla och jag är också lite ledsen över vissa saker. Sjukt störigt är det med alltihop i alla fall.

Om jag hade haft kontroll, så hade jag bara slutat bry mig och aldrig ältat en endaste grej någonsin igen men så lätt är det inte att vara jag. Får man en tanke i huvudet som är tillräckligt intressant på något vis, eller kanske för störig för att kunna släppa – ja då sitter den där tills att problemet är löst eller att man genomfört vad det nu än är man bara vill få överstökat. Ett exempel är att jag håller på att längtar ihjäl mig efter Grand Danois. En väntan som hållit på i 20 år! Ett annat exempel är att jag längtar efter tills att vi bor i Malmö med tusen gånger  bättre läge och närhet till det man behöver. Ett tredje kan räknas som min nyfunna besatthet över att lära mig programmera och för en gångs skull förstå kod. Ett fjärde är hur mycket jag vill bidra med i vår förening Funkibator och etableringen av Funkibator Syd.

Hade jag också haft kontroll över precis allt så hade jag lätt varit mer aktiv, läst mer böcker, druckit vatten istället för läsk (och föredragit det över alla andra ohälsosamma drycker) och orkat laga nyttig, hälsosam och vegetarisk mat varje dag utan att mer eller mindre klagat. Jag hade också haft ett konstant lugn och inte haft en karusell av känslor som bara beter sig hur de vill. Som att slippa bli fly förbannad för att man typ inte får upp blixtlåset på tröjan nån gång. När sån ilska uppstår så är det på dagar då man har mindre energi, mindre ork och för mycket annat så jag orkar helt enkelt inte ”chilla” eller ta kontroll, för jag kan bara inte. Jag vet liksom inte hur man gör… Det är inte kul att ha det så – vara utan total kontroll när jag vet att inte behöver eller ens vill bete mig på vissa sätt i särskilda situationer. Jag hade accepterat mer av de saker jag idag tycker är skittråkiga och jag hade gjort allt i min makt för att få saker och ting att fungera för alla parter. I verkligheten är det en helt annan sak. I verkligheten har jag hinder som stör mig titt som tätt. En värk som uppkommer när man som mest vill göra roliga saker och ett intresse som bara verkar vara inställt på bekväma lösningar och tv tittande eller nått i den stilen. Det finns många fler hinder utöver detta, som att det krävs pengar för allting!

För närvarande håller jag på att tappa kontrollen helt, men jag försöker att göra mitt bästa för att det inte ska gå överstyr ändå. Jag fungerar fortfarande och allt är som vanligt. Det är ingen lögn. Det är bara så att ju längre tiden går desto mer eftersöker jag en radikal förändring. Det bara känns så. Dags för förändring…

Det är fan dags att lyckas med olika saker och för en gångs skull i mitt liv, få kontroll över mina handlingar och mitt liv så allt blir så fungerande som möjligt.

När jag hittat ett sätt att förmedla i text mina tankar jag har som jag vill dela med mig så återkommer jag. Ge gärna förslag nedan i form av en trevlig och stöttande kommentar.

Jag har inte svårt för förändringar, men ibland orkar inte mitt huvud med dem…

Det här inlägget har jag gått och funderat på i ett par dagar nu, men ju längre tiden går, desto mer lär det ha förvandlats till något annat än det faktiskt var tänkt för, så vi får se hur det går. Summa sumarum så är planen i alla fall att diskutera min Asperger diagnos lite mer och förtydliga vissa saker efter att jag gått ut med detta offentligt (igen) samt prata om vad jag önskar och vill med mitt liv och hur jag vill ha det. Sen får vi se hur det slutar.

Sen jag för några veckor sen nu gick ut med att jag råkar ha en Aspergerdiagnos på papper så vill jag utvärdera vad som skett sen dess. Det positiva är att inget har hänt från andra. Jag upplever inte att jag blivit annorlunda behandlad på något sätt och det är skönt. Så, det var den positiva delen. Nu kommer vi till de negativa delarna.

Sen jag gick ut med detta så har jag själv istället förändrats. Om någon annan märkt av det, vet jag inte och förmodligen är detta bara något som utspelar sig i mitt eget huvud som jag därmed också själv bara ser. Jag har i alla fall (enligt mig själv) blivit mer orolig när det gäller vissa saker (långt ifrån allt), mer frågvis och jag pratar mer om mina mentala svårigheter än mina fysiska. Som det här med varför jag valt att arbeta hemifrån så mycket senaste veckorna och hur jag hanterar förändringar av olika slag. Generellt har aspergare jättesvårt med förändringar så därför vill jag förklara mig lite om hur det är för mig utan asperger-perspektivet.

Vi har sommarjobbare på Nätverket SIP nu. De ska vara här i 3 veckor och detta är sista veckan. Den här grejen är jättestor och jätterolig för hela nätverket, så jag vill inte ha några missförstånd nu. Jag har inget negativt att säga om sommarjobbarna överhuvudtaget. Dock för min personliga del så har jag gått omkring senaste månaderna i min egen lilla värld, kört på med mitt och inte riktigt tänkt på konsekvenserna av det hela. Vi i hela SIP har känt till arbetet med att vi skulle ha sommarjobbare även i år väldigt länge och det har jag med, eftersom vi har pratat så mycket om det. För min alldeles personliga del, så har det inte känts så stort för min del, eftersom att jag själv inte skulle ha så mycket med detta att göra. Jag ska vara i distanskursen och göra det jag har gjort. Inget konstigt med det.

Sen dock, när alla dessa människor dök upp så hände det massa saker på mycket kort tid, som skruvade till saker och ting rejält i mitt huvud. Vad dessa saker var, låter jag bli att nämna för det är irrelevant. Jag är nämligen sån, att om det händer för mycket på samma gång – oavsett vad det än är, så har min hjärna en tendens att koka över och då slutar den att funka. Jag får huvudvärk, kan inte fokusera, och därmed inte sköta mina uppgifter ordentligt och det är något som stör mig, då jag alltid vill vara fullt fungerande och göra vad jag har planerat. Lägger man också till att jag själv då har råkat göra andra saker som fick andra konsekvenser än vad jag hade räknat med så började jag få lite smått panik och visste inte hur jag skulle göra för att jag inte ska hamna i problem.

Lösningen var dock mycket simpel och det var att jag fick tillåtelse att arbeta hemifrån mer, vilket jag har gjort mycket den senaste tiden. Annars brukar det vanligtvis bara vara torsdagar och fredagar som jag har schemalagt för det.

I alla fall, för att komma till min första punkt med det här. Några kan säkert tolka de här förändringarna som något ”asperger” liknande. Typ ”Oh, shit – massa folk och Anna-Maria kan inte tänka då. Hon klarar inte förändringar. Hon klarar inte att vara bland folk. Hennes A.S. diagnos gör att bla bla bla…”

Jag hoppas verkligen att folk i allmänhet inte har sett mig på det sättet senaste veckorna, för så är inte fallet. Det blev för mycket av diverse olika anledningar och fibrodimman samt värk och andra saker är orsaken till varför jag fått ändra så mycket på mitt schema. Jag tar mitt arbete i distanskursen på fullaste allvar och jag vill inget hellre än att kunna utföra mina arbetsuppgifter på ett så bra sätt som möjligt. Nu hände det grejer som jag inte hade räknat med, konsekvenser jag inte alls trodde kunde ske, men det gjorde dem och då var jag tvungen att hitta en lösning. Jag har trots allt haft värk och varit galet trött nu när jag har suttit hemma, men jag får mycket gjort och jag arbetat aktivt ändå och det hjälper mig att släppa dumma funderingar och annat.

Jag ångrar i alla fall i dagsläget att jag gick ut med min A.S diagnos offentligt, då jag sen dess upplevt att det var så fel att prata om något som inte känns som mig överhuvudtaget. Jag vill bekämpa den här diagnosen – på mig själv, då den är inte jag på något sätt. Jag vill inte arbeta för att acceptera den, för det kommer inte utveckla mig ett dugg, även om jag är medveten om att jag förmodligen inte kommer bli en ”Aspergerperson” istället för att jag får vara mig själv och råka ha diagnosen på papper som det oftast har blivit tidigare när jag varit mycket offentlig med den. Idag är den som sagt bara nått irrelevant som någon annan tycker beskriver mitt sätt att kommunicera på, medan jag själv i verkliga livet har andra problem.

Faktum är att den här lösningen av att få slippa ”mina konsekvenser” dessa veckorna har lett till att jag fått bukt med andra problem som jag gått och dragits med länge. Av någon skum anledning börjar jag sakta men säkert acceptera att det finns andra lösningar som fungerar på exempelvis mitt problem med fula länkar när jag delar mina blogginlägg, och jag stör mig inte lika mycket just nu på vertikala videoklipp, även om det är något jag aldrig kommer släppa och acceptera helt.

Jag är bara trött på att tänka på ett visst sätt, och nu när jag för femtielfte gången eller något bestämt mig för att inte köpa Grand Danois riktigt än, då allt inte är säkert så har det fått mig att slappna av mer när det gäller andra saker. Lösningar finns det till allt, och är det tillräckligt bra så är det värt att vänta på.

Förändringar är ofta något bra i min värld, men jag är ändå rädd över framtiden. Det är dumt att ”spika fast sig” i något som inte kommer fungera, som om ifall jag tvingas söka jobb på andra ställen om jag inte kan få fortsatt anställning inom SIP, men det är något jag är beredd på om det kan säkerställa att jag får jobb och fortsatt inkomst. Då väger fördelen över nackdelen med att inte vara på SIP. Jag börjar till och med planera att söka lite jobb utanför SIP nu, och det är skönt, men skrämmande på samma gång. Jag är i alla fall stolt över hur jag börja tänka kring förändringar nu, då mycket av detta har jag benhårt hållit mig fast vid att jag ska lösa fast att det inte verkar gå.

Det enda som dock är skrämmande med att få jobb utanför SIP är om jag inte kan jobba hemifrån lika mycket och hundar inte finns på den arbetsplatsen, men blir det så och jag ändå kan trivas och göra ett bra jobb – ja då är det också värt det.

Jag är stolt över mig själv just nu. Hur tänker du när det gäller förändringar?