Den nyttiga veckan var det ja…

Dags att sammanfatta lite av hur den här veckan som gräsänka och semi-vegan har fungerat hittills. I början var det komplett katastrof och jag höll på att ge upp. Planen var simpel men storartad. Ungefär lite så här:

  • Äta veganskt
  • Maximera fiberintaget
  • Dricka vatten istället för läsk
  • Göra ”meal prep”.
  • Ta sovmorgon
  • Promenera

Resultatet? Inte som ovan. Jag har dock inte ätit något som kan klassas som onyttigt. Har jag varit sötsugen har jag mumsat på dadlar. Först drog jag till affären och handlade massa grönsaker och frukt samt nyttiga grejer på konserv. Sen började kaoset…

Jag började i Söndags kväll med att göra 4 portioner ris med riskokaren, baka en butternut pumpa och två sötpotatisar i ugnen. Till det stekte jag lök, blomkål, färsk spenat och la till svarta bönor. Jag hade köpt en kikärts hummus och dill samt vitlök på tub som jag blandade ihop. Dippen smakade ok, men det visade sig rätt snabbt att den dippen inte fungerade med grönsakerna jag hade till. Det blev en massiv portion som jag bara åt en bråkdel av. Butternuttpumpan var jag tvungen att skala och den smakade ok, men dippen (med framförallt dillen) övertog alltihop och det smakade blä. Kvällen spenderades med att äta sig mätt på dadlar och micropopcorn.

I måndags tog jag en av sötpotatisarna som inte hade bakats tillräckligt så den var superhård. Till den hade jag en portion ris. Det var ett jävla helvete att dels få den varm och sen att skala den. Tanken var att jag skulle äta den som en vanlig bakad potatis, men den var superhård när jag tog fram den så värmde den i micron i totalt 6 minuter utan att den blev något mjukare. Tallriken höll däremot på att gå sönder. Till detta i alla fall när jag väl fått upp allt på tallriken så blandade jag en dill dipp med creme fraiche som fanns kvar i kylen, men det blev katastrof även denna gången. Dill fungerar tydligen inte med sötpotatis och dessutom så var ju potatisen så hård att den gick knappt att äta. Det var bara att slänga i soporna. Jag gav helt enkelt upp. Middagen till den dagen blev resten av riset jag hade gjort + en mosad avokado och sen fler dadlar tills jag inte orkade äta mer.

I tisdags så tänkte jag om helt. Till frukost blev det tekakor som fanns kvar sen helgen och dadlar däremellan måltiderna. Jag hade köpt andra grönsaker som backup, vilket är en gammal klassiker som jag lagat sen jag gick i högstadiet, dock ändå väldigt sällan. Det är en ”thailändsk” curry wok som innehåller extremt få ingredienser; Curry, en pressad vitlök (tog på tub), vitkål (jag tog färsk) och morötter. Man kan också ha ett rivet äpple i men jag glömde köpa det. Jag stekte det så pass länge att jag var övertygad om att det skulle funka och det gjorde det. Supergott var det men magen fick sig en chock och jag spenderade resten av kvällen med att spraylackera badrummet om ni förstår vad jag menar. Blev skitkass i magen av alla fibrer, men så är det ju med IBS och Fibromyalgi samt om man är som mig och äter typ en grönsak i halvåret eller nått. För att lugna magen åt jag två tekakor till och sen var påsen slut, men magen gillade den fiberfattiga standardmaten.

Igår, onsdag åt jag havregrynsgröt till frukost. Det har jag iofs ätit varje morgon, men denna vecka är lite annorlunda. Har ätit gröt till frukost i flera månader nu vilket känns bra, men det börjar bli lite tråkigt. För att variera har jag testat att ha kanel i gröten och denna vecka gjorde jag även overnight oats med frusna blåbär, hallon och jordgubbar. Självklart hann ju inte bären tina över natten så det blev lite udda, men det smakade bra. Jag gjorde detta med Oatly’s iKaffe och sen igår så testade jag att värma havregryn, iKaffe och frusna bär i micron i 3 minuter och det blev som en blandning av overnight oats och vanlig gröt. En trevlig upplevelse. Det konstiga är att värmer jag gröten med iKaffe istället för vatten så binder det inte samman och blir en gröt, men istället blir det nån slags overnight oats smak samt att bären är tinade så resultatet blir bättre. Sen åt jag lite dadlar en stund efteråt och på eftermiddagen drog jag in till Malmö med en kompis. Vi åt sushi på Triangeln och efter lite vandring där gick vi lite på stan och jag köpte grönsaker och frukt i ett stånd som fanns i närheten. Sen åkte vi upp till Mobilia och det var intressant att se det efter att de byggt om och byggt ut. Kände inte igen mig. Vi fikade på Espresso House och sen tog vi bussen hem tillsammans.

Idag är det torsdag och gröt till frukost blev det. Sen försökte jag göra mig en smoothie med vår bakmaskin vi har här hemma. Det finns en blender som tillbehör och i den stoppade jag två övermogna bananer. De såg inte trevliga ut trots att de stått i kylen för att inte mogna för snabbt. Sen tog jag resten av jordgubbarna, några nävar färsk spenat och sen drev jag igång blendern. Det blandades fint, men smaken var fan hemsk och den såg inte trevlig ut. Jag lade i 100 gram med dadlar, mixade lite till och då blev den superäcklig så det var bara att kasta. Åt två avokados istället och sen lite körsbär som jag köpte igår i det där ståndet jag nämnde. Till middag idag blir det antingen något med vanlig potatis eller en klassiskt pasta rätt, för nu är jag trött på att vara överambitiös med min mat.

Att äta växtbaserat är skitsvårt när man inte är van och göra så kallade ”meal preps” funkar inte tydligen. I alla fall inte för mig. Det ska vara gott. Inte ok, och absolut inte blä. Under veckan har jag fortsatt dricka läsk också för nån jävla njutning måste jag fan ha om jag ska orka med det här.

Förutom the mishap med fiberchocken i tisdags så har jag i alla fall mått bra, även om man känt sig lite smått besviken på att återigen ha misslyckats i köket med vegansk mat. Jag har dock inte känt mig särskilt pigg så jag har inte orkat engagera mig i kodningen. Det har istället blivit Disney on Demand, så jag har praktiskt taget bara tittat på Disney filmer och passat på se filmer som inte Henrik vill se och det är precis vad jag behövde. Jag fick en gratismånad igen på Viaplay så det är via dem jag ser alla filmer. Jag har några kvar att se innan Henrik kommer hem på Lördag.

Jag har än så länge vänt på dygnet på ett konstigt sätt. Jag har inte gått och lagt mig före midnatt sen i söndags, men istället har jag vaknat före kl 9 så jag har inte fått något jag kallar för sovmorgon. Varje morgon har man känt sig som en zombie så frågan är hur utvilad jag kommer känna mig när det är dags att återgå till jobbet på Måndag.

Jag är i alla fall glad över att jag fick en vecka till att passa på göra lite vad jag tycker är kul och försöka äta så nyttigt jag bara kan. Jag behöver verkligen lite ledighet och snart är det dags för flytten. Mindre än en månad till tillträdesdagen och man längtar galet mycket! Det ska bli så intressant att se hur det blir att bo så nära Hyllie och alla fördelar som finns med det läget vi får. Samt att bo i en trea och inte en fyra…

Hur har din vecka varit? Lämna en kommentar nedan så blir jag glad.

Hej Tjockis, vad smal du är…

Är det möjligt att vara ”farligt fet”, fast man är smal? Svar ja.
Är det möjligt att känna sig tjock, fast man har ett normalt BMI? Svar ja.
Är det möjligt att man som tjej avskyr kläder som sitter tight och föredra baggy eller kläder som sitter riktigt löst? Svar ja.
Är det möjligt att det är bättre att dölja sina icke välkomnade kurvor för att må bättre rent psykiskt? Svar ja.
Är det möjligt att att vi alla är formade olika, och att fettansamlingar på kroppen påverkar oss olika? Självklart ja.

Ok, det här är ett inlägg där jag känner att jag måste verkligen argumentera mig fram för att folk ska förstå hur jag resonerar kring vikt, hälsa, BMI och midjemått. Denna diskussionen hade jag igår eftermiddag på Facebook med mina vänner efter att jag varit och shoppat på stan och letat byxor, så det har inspirerat till det här inlägget.

Som jag skrev för inte alls så längesen så är faktumet så att jag gått upp ännu mer i vikt, efter att lyckligtvis hållit mig under 65 kilo i nästan ett helt år. Detta gör mig totalt bedrövlig när jag väl tänker på det, men jag har liksom lärt mig att leva med mina extrakilon och insett att inget kommer hända förrän mirakel händer och jag börjar äta bättre – för evigt. Jag har liksom inte prövat det ännu, att äta riktigt hälsosamt vilket är den optimala kosten, på svenska definierad som helt vegetabilisk kost (WFPB = Whole Foods Plant Based). Den innebär i korthet att man äter vegansk kost som är lagad från grunden. Alltså inget processat skit (fast pepsi Max/light läsk lär jag aldrig kunna släppa, om jag skulle bli vegan) och självklart inget från djurriket. Den är också naturligt låg på fett och väldigt rik på komplexa kolhydrater. Men nog om det. Det här inlägget handlar om lite andra saker som folk fan aldrig verkar förstå när det gäller mig.

Jag är en tjej som avskyr mitt kön. Ingen direkt hemlighet. Jag löser det här dilemmat med dels en sterilisering som jag gjorde 2009, men för att slippa det månatliga äcklet så tar jag även en p-spruta var tredje månad och slipper bry mig och påminnas om något av det mest ologiska den mänskliga kvinnokroppen måste genomgå oavsett om man skaffar barn eller inte. Jag hatar mens. Inget konstigt det heller. Och det är också en helt annan historia. Jag löser också mitt lilla dilemma genom att vara annorlunda på många sätt. Jag köper helst mina kläder på herravdelningen. Trots min viktuppgång 2009 där jag gick upp ca 15 kg som jag ännu inte förlorat för evigt så kan jag åtminstone köpa t-shirts och tröjor på herravdelningen och kör med storlek L för t-shirts och mellan M och L i Hoodies. Det beror på hur de är formade. Byxor däremot är svårt.

När jag var ”normalviktig” (i alla fall i min egen beräkning) så var kläder aldrig något problem, oavsett om jag valde att klä mig feminint med allt vad det innebär eller om jag köpte kläder på herravdelningen. Nu sitter herrbyxor rent generellt väldigt dåligt på mig, och det får jag tacka mina (fula) kvinnliga former för. Det hänger för mycket på ställen där snorren borde sitta och är för tight på andra ställen. Nu när låren går ihop så innebär det också att jag lättare får skavsår och det är inte kul. Eftersom jag inte trivs i mitt biologiska kön, känns det väldigt konstigt och jobbigt att jag är så päronformad. Jag vill vara en banan! Smal och rak så det inte är någon skillnad mellan höft och midja. Men det går inte egentligen. Innan viktuppgången 2009 så tyckte jag dock att jag var rätt rak och inte så kurvig så hade jag gått ner mina kilon så hade säkert den känslan återkommit. Man kan ändå vara päronformad i storlek 36. Det märks bara inte på samma sätt.

Byxor måste jag alltså köpa på tjejavdelningen och det gör det jättesvårt. Baggy på tjej idag = lite, lite löst istället för skinntajt eller nått. Det är inte baggy i min mening. Baggy är hip-hop baggy och typ inget annat. Jag har två par såna byxor idag som jag köpte på Lindex för ett gäng år sen, som är baggy nog för att godkännas av mig. Jag var överlycklig över det! Dock bara någon månad efter att jag hade köpt de byxorna så ändrade de modellen och numera finns den inte kvar. Baggy för tjej har återgått till att bli yttepytte löst istället för jag-kan-inte-andas-skit-tight. Eller nått sånt i den stilen.

Alternativt kan man idag köpa jätte ”baggy” byxor som är mer som tunna trikåbyxor så telefonen garanterat ramlar ur fickorna eller så är det finare mjukisbyxor. Det är liksom inte det jag är ute efter. Igår hade jag i alla fall tur och jag hittade chinos på H&M. Fick två par för under 500 kr. Jag köpte ett par svarta och ett par beiga. De sitter jättebra. Enda nackdelen är att telefonen riskerar (också) att ramla ur fickan, men eftersom jag typ alltid har händerna i fickorna när jag har kläder på mig så spelar det mindre roll. Fickorna känns i alla fall bra jämföres med de andra byxorna jag nämnde. Oftast är fallet istället att ingen jävla telefon eller plånbok (eller något annat) får plats i fickorna på tjejbyxor. Det är så jävla irriterande! Jag avskyr att använda handväska! Jag måste ha det viktigaste närmast mig. Jag blir knäpp i huvudet annars…

När jag har använt handväska tidigare så har jag bara blivit så nojig, jag missade samtal, hörde inte telefonen, hittade inte nycklarna etc. Det funkar inte för mig. Hatar det och jag avskyr trenden inom tejmodet som innebär att alla fan alltid måste ha handväska – om man inte mirakulöst nog faktiskt hittar byxor som har normalstora fickor. Det finns liksom några få undantag, och att jag lyckades hitta det på H&M anser jag vara ett mirakel.

I alla fall. Här kommer själva irritationen. Jag har tekniskt sett gått upp 4 klädstorlekar när jag gick upp 2009. Sen dess har jag pendlat upp och ner men aldrig förlorat kilona för gott. Jag kan motionera under sommaren, men går upp alla kilon när vintern kommer igen och kosten förbättras aldrig. Så långt är ni med mig, va? Jag känner mig tjock. Fast jag har ett normalt BMI. Men BMI säger absolut inte ett skit om ens faktiska hälsa. Folk tycker att jag är smal och JA – JAG ÄR SMAL, tekniskt sett åtminstone fortfarande. Jag är inte en boll. Jag har inte 70 kg övervikt. Jag behöver inte använda mamma-kläder. Jag lider INTE utav fetma. Jag vet att många andra gör det, men jag gör det inte. Jag har inte en skev bild utav min kroppsform heller. Jag vet hur jag ser ut och jag ser inte ett fettmonster när jag ser mig i spegeln. Jag ser mina fettvalkar för hur de faktiskt ser ut.

Innan jag gick upp hade jag ett BMI på kanske 19-20 beroende på vilken sida man gick in och mätte på. Det pendlade lite det också. Idag ligger det på nästan 24. Går jag upp 5 kilo till så är jag klassad som överviktig.  Innan viktuppgången brydde jag mig liksom inte. Jag har vägt sen jag var tonåring allt mellan 50 – 58 kg utan att jag har haft något problem med det. En kort period passerade jag 60 kg sträcket, men det berodde på att jag tillfälligt åt medicin. Jag har inte direkt mätt mitt midjemått under de åren heller, men när jag var i min senaste ”tjejperiod” vilket var mellan ca 2006 – 2009 så hade jag väl XS i storlek i det mesta. Storlek 36 var oftast nästan lite för stort. Så har det typ alltid varit för mig. Jag har också valt att köpa lite större kläder även när jag klädde mig tight, eftersom jag alltid ogillat för tighta kläder. Idag har jag storlek 42. Jag har gått upp alltså 4 klädstorlekar.

Mina ben var smala och gick inte ihop. Jag hade inte några dubbelhakor. Jag har alltid haft ”lite mage”, men när jag var som smalast runt 2007 (i vuxen ålder), då jag under ett tag åt det mest hälsosammaste i mitt liv (nästan veganskt + gluten och mjölkfritt) så försvann även hela putmagen och jag hade nästan en helt platt mage utan någon direkt ansträngning. Orsaken till varför jag åt glutenfritt var för att slippa komplicera det med min dåvarande pojkvän som har Celiaki. Jag upplevde också att jag mådde dåligt när jag åt eller drack mjölkprodukter och vi åt extremt mycket grönsaker utan att ens tänka på det. Vi åt köttprodukter – absolut, men majoriteten var från växtriket. Under den tiden trivdes jag som absolut bäst med min kropp, men av andra skäl mådde jag förjävligt rent psykiskt, men det berodde på hur vår relation sög balle. Det är också en annan historia.

När man talar midjemått och hur mycket jag har gått upp i rena centimetrar så kan jag gissa att jag gått upp minst 20 cm över magen, där det farliga bukfettet mäts. Innan alla extrakilon dök upp hade jag ju som sagt ”lite mage”, men nu har jag närmare en hängbuk. Mitt midjemått har sen 2009 pendlat mellan 84 – 92. Över 80 centimeter innebär att man ligger i riskzon, och värre är det över 88 cm för kvinnor. Detta är aspekten folk inte förstår. Jag ligger alltså i riskzon för att utveckla sjukdomar om jag inte går ner i vikt och/eller centimetrar!

Jag förstår att det är konstigt för er, när jag går omkring och kallar mig själv för tjockis och känner mig fet, när det finns tusentals andra som behöver gå ner mycket mer i vikt jämfört med mig själv. Jag  ber om ursäkt ifall jag trampar er på tårna med mina känslor, men jag kan inte rå för att uppleva det jag faktiskt känner. Det ni kanske borde förstå är att 4-5 kilos extrakilon för mig, kanske är samma sak som 15-20 kilon för den som lider av fetma. Det gör också ont i huden på mig vilket gör att det är svårt att sitta bekvämt. Detta beror på att min hud är väldigt känslig, och förmodligen beror det på att jag har fibromyalgi. Jag får skavsår lätt på olika delar av kroppen, det kliar och jag får utslag där mina fettvalkar sitter. 4 klädstorlekar kanske ni inte tycker är en big deal, men det är en big deal för mig – i min kropp som jag tyvärr lever med. Jag får mörkröda, nästan lila streck på magen efter valkarna också, vilket är väldigt smärtsamt.

Igår i alla fall, när jag var ute på stan och shoppade med en kompis så hade jag en plan. Förutom att jag skulle köpa byxor så ville jag jävlas lite. Dels med mig själv men även med resten av världen. Byxorna jag hittade prövade jag i storlek 42. Då satt dem perfekt. Eftersom jag hade planerat att gå i andra butiker också så lade jag undan dem, men hittade inget i någon annan butik så jag gick tillbaka till H&M. Jag ville testa samma byxor fast i storlek 40 också för att se hur de satt. De i storlek 42 behöver skärp, nämligen och är lite för stora i midjan. De i 40 satt istället lite för tight och var inte alls lika lösa. Till dessa byxor i mindre storlek så testade jag också att dra på mig en typisk tjej t-shirt, storlek M (vilket jag mätt upp att jag har idag). T-shirten satt i praktiken perfekt. Till denna t-shirt drog jag även på mig en push-up BH (jag valde det för jag har alltid använt det tidigare) i storlek 80B. Tidigare när jag använt BH så har jag haft storlek 70A. Jag har alltså fått större bröst också av min dumma viktuppgång. Numera använder jag enbart sport-BH, för det är mest bekvämt och håller det någorlunda platt. Jag gillar inte mina bröst heller, men jag är konstig och min hud är för känslig. En annan historia, as usual…

När jag hade dragit på mig dessa typiska tjejkläder så såg jag mig i spegeln. Det enda jag såg var min putmage. Det kändes hemskt. Det är inte snyggt tycker jag när putmagen syns sådär. Därför döljer jag den med stora t-shirts i herrmodell, men det hade jag gjort även om jag gått ner i vikt igen så det spelar mindre roll. Nu, sen i våras då jag gått upp ytterligare några kilon så är det lite svårare också att dölja magen med mina vanliga t-shirts, men det funkar. Jag orkar inte bry mig, även om jag stör mig på mina extrakilon.

Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO på den här bilden...
Min vän Lovisa tog den här bilden på mig. Jag kände mig som ett UFO…

Jag ser ut som en helt normal tjej på den här bilden, och för alla andra så är det fine, om inte helt underbart. För mig är det hemskt! Jag har levt i så många år nu och pendlat mellan att vara pinnsmal till normalviktig (och nu självbenämd halvtjockis), haft så kallade ”tjejperioder” där jag klätt mig (och försökt bete mig) såsom det förväntas av en tjej i dagens samhälle. Varje gång jag haft mina tjejperioder så har jag inte tagits på allvar på samma sätt som jag gör när jag klär mig i det jag trivs i. Det har iofs inte så mycket med självsäkerhet att göra. Jag har snarare fått kommentarer klädd i klänning som liknar ”du, i din söta klänning, kan inte du fixa lite käk till mig?” eller nått i den stilen.

När jag klätt mig som jag trivs bäst så blir jag behandlad som vemsomhelst, även av personer som sett mig klädd i klänning. Det är som en trigger, att om jag är klädd ”som man ska” så beter sig folk per automatik helt annorlunda och förväntar sig att jag ska vara som alla andra tjejer på hela planeten. Älska barn, bland annat och tycka karlar är idiotska, typ vilket jag aldrig skulle få för mig att göra. Det är också så otroligt obekvämt när kläder sitter tight, är utan fickor och framhäver en figur jag inte alls uppskattar. Jag vill som sagt vara en glad banan. Alla andra älskar mig lika mycket oavsett hur jag klär mig, men jag är alltid ”finare” om jag klär mig feminint. Jag ryser av bara tanken att folk tycker så… Och därför klär jag mig inte så!

Det är väldigt simpelt, egentligen. För ”tjock” för herrkläder, för smal för att räknas som tjock, för ouppmärksam på andras åsikter om min smala kropp med putmage och dubbelhakor som är ”så himla normalt”. Kanske normalt, men hälsosamt? Nej. Snyggt? Nej.

Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket
Armé byxor i herrmodell. Baggy och sköna men alldeles för tighta i midjan och för mycket ”häng” där fram. Bilden är uppljusad för att man lättare ska se hur de sitter.

Nej, jag trivs bäst som jag klär mig och jag uppskattar att folk tycker om mig för den jag är oavsett vilken storlek jag har. Jag känner mig bara inte hälsosam och jag mår fysiskt sett inte bra av att ”vara så här stor”, som jag vet (med himlande ögon) är pyttesmal i era ögon, eller kanske något mullig. Jag gillar inte det här, men jag har lärt mig att leva med det och jag kommer fortsätta leva med den här verkligheten och mina känslor till den dagen jag dör av överviktsrelaterade sjukdomar eller går ner till en vikt och klädstorlek jag trivs med. Punkt slut.

Sen den eviga frågan. Faktumet att jag klär mig i större kläder – får det mig att se större ut än vad jag är? Ja, kanske men det skiter jag i. Jag trivs bättre med att dölja mina extrakilon och det får ni acceptera. Jag känner mig mindre när jag ser mig i spegeln med baggy kläder, eftersom jag bara ser alla fula kurvor när jag klär mig i tightare kläder.

Där tar sagan slut. Eller har den precis börjat? Det är frågan…

Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.
Beiga chinos med herr t-shirt i L storlek. Detta kan jag leva med.

SURA KOMMENTARER UNDANBEDES. TACK PÅ FÖRHAND!

Att hitta en hållbar hälsosam livsstil – del två

För 3½ år sen skrev jag ett blogginlägg om hur jag kan hitta ett sätt att må bättre, gå ner i vikt och förbättra miljön. Jag kom fram till att jag vill fortsätta äta godis, chips, kakor och dricka läsk och att kött fortfarande är godare än något annat. Köttsubsitut är och var väl sådär och även då var jag trött på att jag inte förlorat de kilon jag gått upp sen jag blev ihop med Henrik i december 2008. Vad jag vägde då vet jag inte men det var fan så mycket mindre än vad jag väger idag.

Idag då? Jo, saker och ting är väl detsamma. Skillnaden är att jag har lärt mig mer om veganism och att jag planerar att faktiskt bli det – en vacker dag. Hur fan jag kommer dit vet jag inte. Det finns fortfarande många problem på vägen och sen finns det personliga val som är viktigare. Jag väntar dock ivrigt på rejäla substitut såsom Impossible Foods hamburgare som blöder, Perfect days veganska mjölk som smakar som vanlig komjölk och den dagen jag har råd att anställa en personlig vegansk kock som lagar middag åt oss ett tag.

Idag är jag fetare än någonsin. Ja, jag kallar mig själv fet för i min värld så upplever jag mig själv som det jämfört med hur mycket jag vägde för 10 år sen! Jag lyckades hålla mig under 65 kg i nästan ett helt år. I våras gick jag upp ca 3 kg och sen dess lite till. Sist jag vägde mig pekade vågen på 67,5 kg. Förjävligt! Men jag är inte besatt, även om man kan tro det. Mina mått har jag inte vågat ta, men jag känner det i kroppen och märker det på kläderna att det är inte särskilt roligt just nu. Sist det var så här illa bodde vi i Karlskrona, efter att vi käkade LCHF under hösten 2009. Vi äter ungefär nu som vi gjorde då, bara att nu är det mer onyttigt rent generellt. Jag är fet, tjock, mullig, ohälsosam eller allmänt blä. Vad man nu vill kalla det. Kanske allt på samma gång? Det är i alla fall inte bra och jag är missnöjd. Fysiskt sett har jag aldrig mått sämre.

Vad gör jag åt mina problem då? Jo, inte ett skit och det jag faktiskt gör fungerar inte. I alla fall inte såsom verkligheten ser ut. Mitt främsta mål (i alla fall i en annan drömvärld) är att få i mig mycket mer fibrer. Det får man enbart från växtriket i olika former. Jag skulle bli förvånad om jag får i mig mer än 10 g per dag i snitt. Rekommenderat dagligt intag är 25 g. Vad vi människor åt förr (under Paleo tiden) är minst 100 g per dag. Med min IBS som numera krånglar mer än vad den någonsin har gjort så börjar jag nästan få panik. Min mage är nästan aldrig bra. När jag väl får i mig mer fibrer så flippar magen ut och jag blir istället skitdålig med diarré och annat otrevligt.

Vad äter jag? Kött i olika former, väldigt lite grönsaker, väldigt sällan frukt och har nästan helt slutat med både potatis, pasta och ris. Detta är dock inget aktivt val, det har bara blivit så. Vi köper helt enkelt inte hem billiga basvaror och äter dem, utan istället äter vi mer av annat som är mindre bra för hälsan. Å andra sidan är mat numera mycket godare än vad det varit tidigare, så på vis är jag mycket nöjd. Det är efter man har ätit allt det där goda som ångesten kommer. Sen beställer vi hem kanske 1-2 ggr per vecka. Det blir också mycket onyttigt i form av chips, godis, kakor och annat. Jag försöker få i mig så mycket grönsaker och frukt jag kan, men ingen av oss har lust eller energi nog att stå och hacka en massa till middagen varje dag (och ja, jag vet att det finns frysta grönsaker, men det är inte riktigt samma sak!). När jag köper hem frukt (vilket jag börjat göra oftare) så äter jag det rätt duktigt i några dagar men sen slutar jag (när suget efter frukt och nyttigt är över), och då blir resten av frukten jag köpt hem bara dålig. Med andra ord ett katastrofalt dåligt scenario. Och jag orkar inte göra något åt det.

Hur mycket motionerar jag? Nästan ingenting. Jobbar hemifrån (jätteskönt ur jobbsynpunkt) och när jag tar mig in till kontoret så blir det bussen dit och ofta får jag skjuts av en snäll kollega på vägen hem. Vi har (jag och sambon) börjat promenera igen runt sjöarna men vad händer? Jo, jag åker på benhinneinflammation… Det kan man bara vila bort. Och snart är sommaren över och det vankas kallare temperaturer vilket också innebär att den enda träningsform jag tycker om snart är borta. Jag kan tekniskt sett bara promenera utan att må dåligt mellan kanske april- september. Resten av året är det förmodligen för kallt beroende på när man väljer att gå ut. Perfekt temperatur är runt 18-20 grader. Annars är det för varmt eller för kallt. Såna temperaturer har vi väldigt sällan i Sverige, enbart ett fåtal veckor per år. Det finns säkert de som inte håller med om det jag skrev där, men det är min verklighet. Ni vet inte hur min kropp mår av att promenera eller motionera om inte vädret är tillräckligt bra! Vad som funkar för er, fungerar sällan för mig… tråkigt nog. Alltså, om vi promenerar duktigt under sommarhalvåret och går ner några kilon av det så ser vinterhalvåret till att man går upp allt igen och till nästa års sommar börjar det om igen.

Vad är då lösningen? I en perfekt värld, bestämmer sig jag och Henrik oss för att vi testar att äta en ren och skär vegansk kost i några veckor (Veganuary, eller nått liknande). Eller åtminstone så försöker vi så gott vi kan. Det kommer aldrig att bli av, för jag är den enda i det här hushållet som är intresserad av att ändra min kost av hälsoskäl i den nivå som är snabb nog så det kan funka.

Jag, personligen tror nämligen att det måste ske direkt och inte i små steg. Det har liksom prövats tusen gånger tidigare och vi har testat allt möjligt för att gå ner i vikt. INGET AV DET ÄR HÅLLBART! Jag är egentligen inte intresserad av att stressa på det här på sambon heller. Även om jag egentligen måste. Jag har liksom tjatat och gnatat om det här sen vi blev ihop, eftersom hälsa blivit ett stort intresse för mig sen vi blev ett par. Eftersom vi testat diverse olika dieter och funnit att inget funkar i längden så är det förbud mot alla andra typer av kostrelaterade förändringar och det suger, med tanke på vad jag lärt mig om vegansk kost och växtbaserad diet. (WFPB = Whole Foods Plant Based). Just nu och sen ett tag tillbaka känns det som om att jag är på bristningsgränsen till att dö, bli allvarligt sjuk eller bara tröttna på precis allt om jag inte kan få en bättre hälsa och en bättre vikt.

Varför är jag då inte vegan? Jo, av flera anledningar. Kött är fortfarande gott. Det finns heller fortfarande inget bra veganskt alternativ till exempelvis fläskkarré (bästa konsistensen på kött enligt mig), 40%ig vispgrädde eller creme fraiche och gräddfil. Det som finns är ok, men inte tillräckligt gott för att det ska funka för mina smaklökar. Eller Henriks för den delen. Det är där just Impossible Foods hamburgare kommer in i bilden samt Perfect Day som jag nämnde ovan. Jag har noll energi till att laga mer hälsosam kost. Mitt liv tillsammans med Henrik är just nu viktigast av allt. Jag vet vilket pris det är jag fått betala för att rent mentalt ha fått vara lyckligare än någonsin, så jag är inte dum. Jag har gjort ett val och just nu är det Henrik och det vi har tillsammans. Och jag är fullständigt medveten om att vi båda kämpar med övervikt och att vi kan leva längre (och lyckligare) tillsammans i många fler år om vi bara väger mindre och får en bättre hälsa. Men det är liksom lite moment 22 över det här. Verkligheten är liksom bara för verklig och det som jag vill ha känns omöjligt att nå.

Jag bara hoppas att hälsoproblemen löser sig av sig självt. Att vi bara någon dag vaknar upp och inser att ok, vi gör ett försök och testar oss fram till en optimal hälsa. Oavsett om det sker i små steg eller cold turkey.

Antingen så händer det, eller så dör man av en hjärtinfarkt i sömnen. Punkt slut.

För att sammanfatta;
Jag vill äta mer veganskt. Istället blir det köttrika rätter 5 dagar i veckan. Mat är jättegott, men ger ångest. Andra dagar beställer vi hem. Ibland äter vi vegetariskt, hela frysen är full med quorn, frysta grönsaker och andra köttsubstitut eller potatisrätter. Det är dock väldigt random. Dagligt fiberintag är under 10 gram. Önskat fiberintag 72,5. Lagom överestimerat, alltså. Jag vill promenera, gå runt sjöarna och få in i snitt 10 000 steg per dag. Vad händer? Jo, för lite promenader och istället åker man på benhinneinflammation när man väl kör igång. Jag är sugen på frukt och grönt, och köper hem det i perioder. Äter tills jag inte är sugen längre och resten blir dåligt. Vi minskar ner på onyttigt, klarar det fint under veckodagarna och på helgen dippar man chips och äter godis tills man nästan spyr. Dock inte varje vecka, men ofta nog för att det märks på vågen, den allmänna hälsan och vikten. Jag spenderar större delen av min fritid genom att titta på inspirerande YouTube klipp om veganism och önskar ta steget. Det som händer är att jag istället uppskattar min älskling mer och mer och inser att saker och ting får lov att ta sin tid. Jag inser också hur jävla mycket jag älskar mitt liv idag jämföres med tidigare och det spelar in så otroligt mycket till varför jag inte tar steget och blir mer hälsosam.

Det är alltså en shitstorm deluxe som pågår av hopp, förtvivlan, jävla massa kärlek och en mental hälsa som aldrig någonsin mått bättre. För det är sant, samtidigt som det är komiskt. Hur kan man må mentalt rent awesome medan ens kropp sitter där och säkert insjuknar i cancer, diabetes och/eller hjärtsjukdomar? Jo, om man är jag så är det så. Det är 50/50 av det bästa samtidigt som det värsta pågår. Glad och lycklig över livet är jag men bedrövligt olycklig över hälsa med värk, övervikt och en förbannad IBS mage…

Det blev långt det här, men jag tror jag har fått ut det mesta av vad jag ville nu.

Jag vill inte veta av några sura kommentarer. De kan du behålla för dig själv. Jag kämpar med dessa handlingar och tankar dagligen och jag vet mycket väl om vad vi gör rätt och fel. Jag behöver inte bli påmind om det från någon annan just nu. Jag har lösningen, men att genomföra den är idag omöjligt. Och jag avskyr det…

 

Recension | Oatly Havregurt med jordgubbssmak!

Eftersom jag försöker att eftersträva att få i mig så mycket veganska produkter och maträtter jag kan, för att må bättre och gå ner i vikt så har jag länge velat testa fler av Oatlys produkter. Jag har smakat på både havremjölk, deras creme fraiche och deras matgrädde utan att recensera det. Kanske kommer det tids nog men i det här inlägget så ska det handla om havregurten. Alltså vegansk yoghurt gjord på havre.

Oatly Havregurt med jordgubbssmak står på diskbänken hemma och ser majestätisk ut.

Jag kan säga snabbt att jag både blev positivt och negativt överraskad. Det positiva är att den är väldigt lik vanlig yoghurt i smaken. Det negativa med den är att den smakar för mycket havre i början och den är jättelös! Jag tror inte jag kommer köpa den igen, men den är i alla fall bra mycket godare än alla soja varianter jag har prövat som också varit yoghurt.

Betyg: 3 av 5.
Varumärke: Oatly
Smak: Jordgubb
Pris: ca 30 kr
Inköpt: Coop butiken på Oxtorget i Växjö

Slutsats:
Köp den om ni vill ha något som smakar mer likt vanlig yoghurt och ni inte är känsliga för havresmaken som kommer först. Äter man den tillräckligt länge så vänjer man sig snabbt. Stor varning dock för att den är så lös!

Det är skillnad på fett-dieter!

Ok, kanske lite väl tjatigt att jag pratar så mycket om dieter, men när jag väl hittar saker jag är intresserad utav, eller bara något som fångar mitt intresse så vill jag dels lära mig mer, men även dela med mig utav det jag har hittat. Det jag tänker skriva om denna gången är mycket intressant, och kanske – bara kanske kan komma att ändra debatten lite i det här ”fett-kriget” som pågår just nu för det stora antalet människor som prövar olika dieter för att nå en hälsosam vikt och må bättre.

Först och främst så vill jag påpeka att jag tycker verkligen att alla människor är olika, och därmed så kan olika ”dieter” fungera på olika sätt. När jag åt lchf, exempelvis under hösten 2009 så hände det mer eller mindre inte ett skit, men för många som provat den dieten, så har de rasat många kilon. Just nu och sen ca 6 månader tillbaka så fungerar ingenting, så jag har personligen försökt släppa allt vad viktnedgång heter, men det finns ju flera skäl till varför jag ändå blir nyfiken på dieter ändå och med den stärkelserika dieten, så vill jag pröva något nytt som samtidigt kan spara mig otroligt mycket pengar och göra middagarna enklare. Alla bönor som jag kokade häromdagen har jag precis också knackat loss från påsarna och när jag vägde påsarna så fick jag reda på att jag fick ut ca 1,3 kg baljväxter per påse. Det blir många portioner mat det!

Här är tre påsar med bönor! Kidneybönor, små vita bönor och kikärtor.
Här är tre påsar med bönor! Kidneybönor, små vita bönor och kikärtor.

I alla fall. Nu börjar allvaret. För några veckor sen så såg jag en föreläsning på YouTube om så kallade ”high carb” dieter, där ett antal amerikanska läkare förespråkar då en fullständig vegansk diet i olika nivåer. Tjejen som höll i föreläsningen var förmodligen en student i näringslära, och tyvärr har jag inte lyckats hitta videon igen. Skulle jag hitta den så delar jag den vid ett senare tillfälle. Hon gick igenom lite snabbt vad de olika läkarna, inkluderat Dr Macdougall, står för. I grunden så är allting ”whole foods, plant based” vilket på svenska innebär helvegetariskt (enbart från växtriket) och lagat från grunden. Dr Macdougall förespråkar mycket stärkelse, men de andra läkarna förespråkar mer frukt och grönt. Att äta kött några ggr per år är ok enligt vissa av läkarna, eller mindre än 5% av den totala kosten, så man behöver inte bli vegan för att äta enligt hur dessa läkare förespråkar. Fokus ligger dock på mat ifrån växtriket.

I slutet av föreläsningen i alla fall så berättade den här tjejen att det finns olika studier på fett i kosten, och att traditionella lågfettsdieter inte alls är särskilt lågfett, och därför har det bidragit till att personer inte tror att lågfettsdieter fungerar. Exempelvis kan en typisk lågfett diet innebära att man under en dag äter yoghurt med fruktbitar från McDonald’s med müsli samt en jordgubbs och banansmoothie till frukost, grillad kycklingmacka och en stor coca cola (med socker) till lunch och en dubbel hamburgare med ost samt en stor coca cola till middag. Traditionella lågfettsdieter har ca 30% fett, vilket gör att många rätter kan räknas som lågfett, fast det inte är så. Det fanns också, enligt henne och forskningen som hon presenterade olika typer av ”magi” beroende på hur pass mycket fett man åt.

Lchf, exempelvis fungerar för att det är mycket fett. Det finns det bevis på, som även den här tjejen tog fram, men om man åt enligt läkarna som förespråkar den veganska kosten, där fettprocenten är så låg som möjligt, eller under 10% av den totala kosten, så går man också ner i vikt. Äter man nått mellanting – så händer oftast väldigt lite eller inget alls. I det stora hela så visar det sig också att på lång sikt så löper personer som äter lchf stor risk att senare få problem av olika slag, så lösningen är kortvarig. De som däremot åt helveganskt och max 10% fett hade inga risker av att utveckla de klassiska sjukdomarna.

För några månader sen så visade SVT den här dokumentären om tvillingarna Van Tulleken som provade att äta olika dieter. Den ena brodern åt bara fett, kött och ost samt ägg och den andra brodern åt massa kolhydrater men inget fett. Han som åt LCHF liknande tappade 4 kg på en månad, men fick också nästan diabetes och presterade allmänt sämre vid de olika testerna i dokumentären. Den andra brodern gick ner 2 kg och mådde allmänt bra, även om han inte tyckte dieten var särskilt rolig. Slutsatserna var i alla fall att högfettsdieter är på lång sikt farliga och vid extrema lågfettsdieter så är det skillnad på kolhydrater. Snabba kolhydrater såsom socker gör en inte mätt, och brodern kände sig konstant hungrig. De kom också fram till att kombinationen av fett och socker samt att äta för mycket helfabrikat är det värsta. Slutar man äta hel och halvfabrikat och börjar laga mat från grunden så är det huvudsaken till en bättre hälsa + att man också motionerar – mycket.

Då jag inte kunde hitta hela dokumentären på YouTube, så får ni se ett klipp ifrån den istället.

Jag hittade också en artikel igår om det här, vilket är anledningen till det här inlägget. Den refererar till den här studien, men du kan läsa artikeln jag läste här och bilda din egen uppfattning. Bägge artiklarna är på Engelska, men artikeln jag läste är väldigt lättförståelig.