Att fokusera på att blogga…

Syftet med min flytt till wordpress.com var  av två mycket stora anledningar. Den första är att jag tröttnat på allt strul som webbhotell generellt har. Den andra är att jag vill ju bara blogga som sagt. Jag har ingen aning om hur det kommer gå men jag är i alla fall hoppfull.

För det första så känns det fantastiskt att ha valmöjligheter. Det här inlägget skrivs faktiskt från mobilen. Det har jag inte gjort på evigheter! Främsta orsaken till det är för att appen inte funkat för mig på skitlänge. Orsaken vet jag dock inte. Problemet dök upp när jag flyttade till mitt senaste webbhotell, egensajt.se. De har inte löst det och stängt mitt support ärende och det enda de vill (verkar det som) är suga ur pengar. Det känns skönt att slippa nu och framöver ska jag göra mitt bästa för att bara fokusera på att skriva. När jag inte gör det hoppas jag på att kunna jobba och återfå lite mer energi och när jag går ner i tid i januari och sen börjar plugga så hoppas jag också på att det ska gå fint att lära sig programmering.

Det beslutet jag tog när jag ville fokusera på programmering, byta karriär och sluta strula med webbhotell så har det ju hittills inte gått som planerat. Det enda jag gjort är bråkat med dem, betalat en massa (onödiga) pengar som jag inte vill spendera och fått huvudvärk av ilskan som ständigt brusar upp pga allt strul.

När man väl börjar tänka på det så är det inte så konstigt att jag börjar bli smått besatt av att bara ha saker omkring mig som bara funkar. Jag är så galet trött på strul! Giriga webbhotell, energitjuvar och allt annat jag drabbats av i år. Det är slut med det nu! Hoppas jag.

Framöver är det bloggande, lärande och roliga fritidsaktiviteter utöver ett jobb som gör skillnad. Och en glädje att jag kan skriva detta utan massiva felstavningar via mobilen…

Jag har bestämt mig. Jag behåller Lenovon tillsvidare…

Oavsett hur mycket det kliar i fingrarna efter en ny mobil så har det sakta men säkert börjat stabilisera sig och det känns skönt. Jag har nu bestämt att jag behåller Lenovon så länge, minst till nästa sommar och har jag råd då så köper jag nästa version av OnePlus som förmodligen släpps i slutet av juni. Fram tills dess får jag glatt glädjas åt den mobil jag har nu, för som jag nämnt tidigare så funkar den och det stora batteriet är ju verkligen trevligt att ha. Det är mycket skönt att slippa tänka på att behöva ladda den stup i kvarten, men å andra sidan har jag inte haft den oron sen jag hade Nexus 6P, för den behövde jag ladda typ 2 gånger om dagen vanligtvis till sist.

Jag har iofs några störningsmoment med min Lenovo P2, men jag kan överleva dem tror jag. Den laggar en hel del vid scrollning och ibland är tangentbordet lite segt så även om jag har tryckt på vissa tangenter så registreras dem inte, men det är ett mycket vanligt scenario på touch skärm. Kameran är bra. Inte skitbra som på mina Nexus telefoner eller Blackberryn, men den får klart godkänt. Häromdagen upptäckte jag också en superhäftig funktion jag vill testa mer och det är att när man filmar så kan man låsa autofokus. Det är ju grymt coolt! Det är en funktion jag har velat ha länge i en mobiltelefon. Jag är osäker på om den ens har funnits i mina tidigare telefoner, men å andra sidan så är det just den funktionen som har gjort att man vill köpa sig en DSLR istället. En systemkamera om ni inte förstod det. Har man den häftiga funktionen i sin mobil (vilket jag vet att OnePlus också har) så är ju det supertoppen!

Närbild på en tårta jag åt i helgen när vi var i Klippan. Henriks ena bror skulle firas. Bilden är tagen med min Lenovo P2.

Idag beställde jag också ett nytt mobilskal i rosa färg från Ebay i Storbritannien, och jag hoppas det levereras fortare än vad som är sagt. I värsta fall får jag vänta över en månad på det, men har jag tur är det här om någon vecka eller två. Tills dess får jag vara försiktig med telefonen och se till att den inte åker i golvet. Skalet kostade bara 14 kr! Skitbilligt – men det är väl så billigt för att det är gjort i Kina och att jag får vänta länge på leverans.

Det rosa skalet av variationerna ovan har jag beställt. Lite för ljusrosa i min smak, men bättre än inget. Bilden är en länk.

I övrigt så är allt som vanligt. Jag har valt att sluta med mina vitamintillskott. Jag märkte ändå ingen skillnad! Jag tog dem i över 3 veckor, kanske lite mer än så men märkte inte att jag mådde bättre plus att jag kände mig som värsta knarkaren. Det enda jag tänker fortsätta med lite då och då är B12, annars så skippar jag resten. Det är viktigare att äta rätt, få i sig mer fibrer och så mycket grönsaker som möjligt istället för att knarka vitaminpiller som ändå bara är bluff så länge man inte har någon känd vitaminbrist. Det är också något jag aldrig har drabbats utav. Ca 400 kr åt skogen, men så är det. Nu har jag testat och vet att det var skit. Jag blev varken piggare eller tröttare och värken var mer eller mindre oförändrad. För tillfället är jag dock astrött, men det är jag i perioder och jag har bara ätit skit på sistone. Alldeles för mycket chips och godis och nästan inga näringsrika saker alls. Då blir man så klart tröttare.

Ja, det var väl det. Hur har ni det i höstmörkret?

Håll i slantarna! Ja, men hur då?

Just nu kliar det som fan i mina fingrar. Varför då? Jo, för att OnePlus 5T släpptes idag kl 15.00. Den kostar ca 5000 kr och klassas som en billig mobiltelefon. För billig är den, och man får en så kallad ”high end flagship” telefon för det priset. Ja, jag är smått besatt men det vet ni ju redan. I alla fall ni som känner mig och bryr er om mig och mina dåraktiga tankar och idéer.

Vad som behövs vs. vad jag vill ha…

Det jag behöver köpa till mig själv inom en väldigt snar framtid är detta:

  • Fler och/eller nya t-shirts
  • Hoodies, minst 2. De jag har börjar gå sönder…
  • En ny vinterjacka. Den jag har, har varit trasig i flera år och i år måste jag fan köpa en ny.
  • Ett par nya glasögon. Dessa beställde jag faktiskt idag. Mer om det nedan.
  • Alla sjuttioelva grejerna vi vill göra med lägenheten. Som tur var är de inte så akuta. Vi ska inte flytta på många långa år nu om vi får som vi vill.

Det jag vill ha, förutom det jag behöver ovan är ju som sagt en ny mobil. Det är en konstig tanke egentligen. Min Lenovo P2 funkar ju. Det är inget större fel på den. Inte egentligen. Den har sina fördelar. Största fördelen är batteriet. Det varar lätt i flera dagar för mig och många gånger på sistone har jag skitit i att ladda den om jag vet att jag inte ska iväg någonstans dagen efter. Jag får typ 5-6 timmars användande innan batteriet är nere på 50% sträcket såsom jag använder mobilen i dagsläget. En annan fördel är att den verkar ha tusen gånger bättre täckning jämfört med Blackberryn. Jag testade att ringa ett samtal inne i lägenheten för en stund sen, bara för jag orkade inte ut på balkongen och frysa. Då såg jag till min förvåning att jag hade full 3G täckning, eller vad det nu var som krävdes för samtalet. Dock fick jag inget svar, men det är ju nice att man hade full täckning för samtal. På Blackberryn när jag sitter vid datorn hade jag vanligtvis kanske en liten plutt när jag ringde och samtal bröts jämt. Ett stort störningsmoment! Nu kanske man slipper det problemet? Man kan ju i alla fall hoppas på det.

Jag kan i alla fall ändå inte släppa tankarna om en ny mobil. Men jag kan vänta och jag måste ju egentligen vänta. Fan, vad jag tjatar om det här! Vet inte hur många gånger jag nämnt det i bloggen nu, men alldeles för ofta känns det som. En ny telefon är det inte bråttom med heller. Det hade liksom bara varit trevligare med en telefon som är skitsnabb, tar bra foton (plus porträttfoton!), inte laggar och inte är för dyr.

Nya glasögon. Det tog bara 7½ år…

Jag har i flera år behövt byta ut mina nuvarande glasögon. Det är för att de börjar bli så pass repiga att de alltid är lite suddiga och det är jobbigt. Idag tog jag steget och började på allvar kolla runt på glasögon. På de flesta kedjor kostar ett par nya par runt 4000 kr inklusive diverse behandlingar och denna veckan är det så kallat ”Black Friday” rea. Jag har innan köpt alla mina glasögon på antingen Synsam eller Synoptik. Och sist var 2010. Då fick jag mina glasögon i födelsedagspresent och jag har varit supernöjd med dem sen dess. Främsta anledningen är för att de har inbyggda solglasögon. Det är en grymt fantastisk uppfinning och jag önskar jag hade haft det på alla mina glasögon tidigare. Nu tänker jag aldrig sluta med det.

I alla fall. Det slutade idag med att jag gick in på Specsavers hemsida och såg till min förvåning att de var sjukt billiga. De glasögon jag vill ha är såna som är så små som möjligt, rektangulära och gärna svarta. Det hittade jag där idag och jag bokade tid och beställde nya glasögon idag – för under 1000 kr! Helt jävla galet. Det hade kostat det dubbla om jag inte hade gjort det på rean de har denna veckan och även det hade varit löjligt billigt! Jag har ju hela tiden räknat med ett pris på minst 4000 kr men nu sparade jag alltså typ 75% av vad jag hade planerat att det skulle kosta. Det glädjer mig med tanke på att jag måste göra allt jag kan för att hålla i slantarna framöver. Särskilt med tanke på att jag än så länge inte vet exakt hur min ekonomi blir nästa år. Och kan glasögon vara så pass billiga så är det ju inga svårigheter direkt att köpa det oftare heller, men så länge de håller så är det huvudsaken. Jag köpte även till en billig försäkring ifall något skulle hända dem, även om jag vet att hemförsäkringen förmodligen hade täckt allt.

Dessa glasögon har jag beställt. Modell Adair för 395 kr inklusive glas på Specsavers! Bilden är en länk.

Mer tankar kring ekonomin de kommande åren

Den kan bli mycket sämre, lite förändrad (men sämre), rent skitdålig (om jag pluggar heltid utan CSN) eller mycket bättre än idag (om jag tar CSN när jag väl börjar plugga på riktigt). Min ekonomi hänger också mycket på om jag jobbar kvar på Funkibator. Det är mitt mål, men studierna är alltid viktigare då detta är en riktig möjlighet till en positiv karriärförändring! Maxat CSN lån spelar också mindre roll då CSN inte direkt påverkar min ekonomi nämnvärt. Att vara skyldig dem 100 000 kr eller 500 000 kr är liksom ingen skillnad. Det påverkar inte min förmåga att ha bolån, söka andra lån, spara pengar eller köpa en bil. Däremot tar det ju längre tid att betala av… Men får jag ett välbetalt heltidsjobb sen om ett par år och basinkomst kanske införs så kan man ju väldigt lätt betala av CSN utan att det ens hade märkts i ens plånbok på ett negativt sätt.

Jag är i det hela hoppfull och jag hoppas på att allt ordnar sig med det ekonomiska till sist så jag slipper oroa mig över allt sånt. Och det kommer lösa sig tids nog. Något annat tänker jag inte tillåta. Det enda jag måste försöka göra nu är att inte impulsköpa en ny mobil. Jag måste verkligen göra allt jag kan för att undvika det.

Även om det är så lockande….

Nu behöver jag inte vara ensam mer.

Hej, kära bloggen. Vet du vad? Jag har gjort ett stort misstag. Ett stort, fett jävla misstag. Och det helt i onödan. Men så är det när man inte vet tillräckligt om saker och ting. När man inte vet svaret, eller orsaken till varför saker är som de är, vad gör man då? Jo, man kan spekulera eller så kan man glatt ignorera det och fortsätta som om inget har hänt. Men det tänker inte jag göra. Inte längre i alla fall. För det behövs inte.

För ett tag sen, då när jag skrev att jag kände mig ensam – för det gjorde jag. Åtminstone under en kort period. Då hade jag inga direkta vänner att umgås med. Henrik var bortrest med jobbet och jag satt bara hemma, försökte vara nyttig och jag blev besatt av Apple produkter och spenderade min tid då jag inte jobbade med att kolla på varenda YouTube video jag kunde hitta om iOS och iPhones. Detta i ett desperat försök, eller något att försöka koppla bort hur ensam jag kände mig, samtidigt som min telefon strulade mycket och jag ville byta ut den mot något stabilt. När jag senare fick min sambos gamla Lenovo P2 så kändes Apple hysterin bättre direkt, vilket jag redan talat om och känslorna av att vara ensam börjades sakta men säkert att försvinna igen och nu känns allt som vanligt igen. Förutom att jag är totalt besatt istället av OnePlus och vad de har att erbjuda. OnePlus 5T släpps officiellt imorgon, den 21 november och det känns oerhört svårt att inte beställa en, för det behövs egentligen inte men jag vill ändå ha en. Om jag ändå köper en så får det vara det sista jag ”unnar” mig själv på länge (förutom nya kläder!), för jag hade ju lovat att lägga alla pengar jag har på lägenheten istället. Vi får se vad som händer. Än så länge kommer jag ju inte bli helt bankrutt, men det blir ju helt klart mindre pengar att spara undan varje månad efter årsskiftet och det är ju lite tråkigt.

Ödesfredagen?

I fredags hade jag bestämt med en kompis från Lund att vi skulle äta sushi tillsammans. Detta var en födelsedagspresent från mig till honom. Min absolut bästa vän bor i Lund också och vi hade då inte pratat på många månader och efter att jag skrivit till henne på Messenger och sagt att jag ville gärna återuppta kontakten igen så fick jag inget svar, vilket bidrog mer till att jag kände mig ensam då jag inte hade särskilt många i mitt liv just då att vända mig till. I fredags dock så ändrades allt – igen och jag fick svar på alla mina frågor. Jag ska inte säga exakt vad som hände, för jag vill respektera min vän men jag vet nu varför vi inte har hörts av på jättelänge och varför hon valt att inte höra av sig efter att jag skrivit till henne. Av en ren och skär slump, nästan (min vän jag skulle äta sushi med hade skvallrat om att vi skulle ses den dagen), så stötte jag på henne när jag väntade på min kompis på Botulfsplatsen i Lund. Vi bestämde att vi skulle träffas efteråt o ta en fika och det var mycket trevligt. Under den eftermiddagen kändes det som det alltid har gjort förr när vi har umgåtts. Det var så underbart! Vi gick in i några butiker, jag köpte godis på en affär som ligger på Bankgatan, för den har mina särskilda favoriter som annars är mycket svåra att få tag på. Sen tog vi en fika på Wayne’s Coffee och efter ett par timmars samtal (eller hur länge vi nu satt där) så åkte vi hem, och jag var otroligt lättad över allt som hade hänt den dagen.

Närbild på sushin jag åt med min andra vän på Aiko Sushi i Lund. 17 bitar vegetarisk sushi för 140 kr. Helt ok och mycket, mycket gott! Bilden är tagen med min Lenovo P2.

Nu vet jag var jag har min bästa vän och var vi har varandra och vi kan nu fortsätta våra liv precis som det är tänkt och det känns underbart. Jag är så glad över den här förändringen! Vi behövde ett break, både från varandra och ifrån andra människor, men nu är den pausen över och det känns bra. Fantastiskt kanske till och med?

Jag är bara glad att jag har tillbaka min bästa vän. Jag har saknat dig!

Fördelar vs. nackdelar och lite om #MeToo kampanjen…

Ok, det här blir det tredje inlägget i serien om Apple och iOS etc. Och på slutet blir det lite egoistiskt och ologiskt snack om #MeToo kampanjen som för närvarande driver mig till vansinne.

Något annat som driver mig till vansinne är att min lilla smått galna besatthet av Apples produkter fortfarande inte släppt. Om något har det blivit värre. Och detta egentligen utan anledning, eller vad man ska säga. Jag står fast vid det jag sagt tidigare. De är svindyra, i dagsläget onödiga och jag borde fokusera på bättre saker, men min hjärna vägrar släppa det här.

Det har nu spridit sig till att jag till och med kollat på YouTube videos kring skillnaderna mellan MacOS och Windows, och kollat på videos om hur en Macbook funkar etc. Helt jävla galet om jag får säga det själv. Paddan här hemma har blivit en ny uppskattad leksak, där jag dagligen upptäcker små, små fördelar med iOS som jag absolut inte trodde skulle finnas. Den största är röstinspelningen, där jag kan prata välartikulerad skånska av Malmöitisk sort med den och den förstår vad jag säger. Jag kan också skriva in särskilda tecken såsom punkter, utropstecken och frågetecken. Det tycker jag är fantastiskt. Inte ens min dator kan göra detta! Och android kan, men den kan inte de där särskilda tecknen vilket gör det smått meningslöst.

Fördelar med iOS över android är:

  • Röstinspelning som funkar med skånska och skiljetecken.
  • Hela familjen har en iFåne, med delade album där jag också kan se och vara med och dela via paddan (än så länge). Google Photos finns, men familjen har inte använt sig av detta alls, och funktionaliteten är heller inte lika bra.
  • Paddan, även om den är seg, har aldrig kraschat eller agerat konstigt. Min Blackberry är däremot strulpelle deluxe, då den skriver konstigt ibland, ändrar styrka på skärmen helt i onödan, laggar och har sig och är allmänt jobbig till och från. Fysiska tangentbordet hjälper heller inte mot mina känsliga fingertoppar som ibland och oftare på sistone har gjort ont.
  • Hade man hamnat in i hela Apples ekosystem så verkar det mer än smidigt. Att dela filer mellan sina prylar går jättebra och låter extremt lockande inför framtiden. Exempelvis tänker jag på när jag har en GD, en aktiv eller flera YouTube kanaler där jag filmat med en iPhone, som jag sen redigerar på en Mac dator och sen laddar upp till YouTube. Som det funkar idag så är det relativt smidigt, så jag klagar inte ännu, men ibland tar det 100 år innan fotona och filmklippen hamnar i Google Photos på lokala datorn och 4k filmerna jag spelat in blir bara i 1080p vilket inte är lika bra.
  • iOS är enkelt, och lätt att lära sig, men jag tycker fortfarande på ett sätt att det är för simpelt. Vilket också gör det krångligt.
  • Appar rent generellt funkar oftast supersmidigt på iOS, vilket de sällan gör på Android.

Fördelar med Android över iOS är:

  • Valfrihet. Lägga appar var du vill, det är lätt att byta bakgrundsbilder och lägga in nya ringsignaler etc.
  • Det går att komma åt alla filer på telefonen. Det funkar inte på iOS, men varför bryr man sig om det? Behövs det verkligen för en privatperson?
  • Man kan öppna upp filer i valfria applikationer. iOS öppnar Safari över Chrome bland annat. Jag har även hört rykten att det inte går att öppna någon fil i valfritt program i iOS, men jag har inte testat det själv.
  • Billigare telefoner som funkar någorlunda ok med tanke på sitt pris? Denna går väl att diskutera. Alla androids jag har haft har strulat på ett eller annat sätt och laggat mycket. Det gjorde väl kanske min iPhone 3GS jag hade för 100 år sen med, men det var väl mer att det inte gick att skriva och den var totalt överhypad eller nått för mig just då.

Just nu känns det rent allmänt i alla fall som om att gapet minskat rejält och idag, i min supersnabba hjärna som kan bestämma saker över en handvändning så är jag lite smått lockad av iOS och apples produkter. Dock står jag som sagt kvar vid allt jag sagt tidigare. Det är för dyrt, förmodligen överpriser och inte värt sina pengar, och jag har inte råd eller lust med abonnemang. Min stationära dator här hemma är jag supernöjd med och den vill jag nödvändigtvis inte byta ut, och min strulpelle till mobil får jag behålla nått år till minst innan jag kanske har råd att byta ut den.

Skulle man däremot bli miljonär så antar jag att jag inte skulle ha några problem med att byta över hela systemet till Apple…

Och sen för att sammanfatta tror jag mina besatta tankar beror på att jag inte kan sluta tänka på att jag vill utbilda mig inom programmering och många idag väljer att gå över till Apple för att kunna göra detta på bästa sätt, även om det inte alltid är nödvändigt.

Så var det här med #metoo grejset…

Jag måste vara en väldigt ful och annorlunda kvinna egentligen. Fulheten går väl att diskutera. Att vara ful är ju individuellt och jag har fått höra det ofta när jag växte upp att jag var ful, och för min del var det liksom ok. Jag visste om att jag inte var snygg, men jag fick pojkvänner ändå och jag är inte oskuld längre. Många, miljontals kvinnor säger att de blivit utsatta för diverse grejer av män och jag ska inte förneka. Jag har också varit med om sånt. Men jag bryr mig liksom inte. Jag orkar inte, eller så är det för att jag tänker på det här idag på ett helt annat sätt än vad jag gjorde när dessa grejerna har hänt mig.

När jag var 14 år blev jag sexuellt utnyttjad i flera månader av en kille (också min dåvarande oseriösa pojkvän) som ”tvingade” mig flera gånger i veckan att suga av honom i trappuppgångar. Jag var liksom bara nyfiken på sex, men tyckte det var allmänt omständigt att vi aldrig gjorde nått snusk hemma hos honom istället. Det ledde till att jag fick epilepsi som var stressrelaterad. Men det fattade inte jag för många år senare och än idag så är jag inte arg eller upprörd över hans beteende. Han är en snuskpelle, inget snack om saken och sex är något han inte har ett filter för. Däremot så tänker jag heller inte skylla på alla män jag ser för hans beteende. Många gör så. Drar alla män över en kam. Jag gör inte det. Och det har inte påverkat mig negativt alls, även om jag fick epilepsi av det. Den är för övrigt borta och var tillfällig. Idag är jag fri från det.

När jag växte upp blev jag aldrig direkt utnyttjad av män. Jag var så ful och konstig säkert att de inte brydde sig om mig. Ingen tafsade på mig, ropade efter mig att de ville se mina tuttar etc eller hånglade upp mig mot en vägg. Nej, jag har i stort sett hela mitt liv blivit väldigt respekterad av män i övrigt. När jag inte blev mobbad så klart, men det är en annan historia. Det jag pratar om nu är av sexuell natur. Mobbing är inte det. Däremot har jag aldrig direkt blivit accepterad för den jag är under min uppväxt, men det är en helt annan historia.

De som gjort saker mot mig har jag i så fall varit väldigt nära vän med eller ihop med. De enda män som gjort alla dessa ”sakerna” som kvinnorna skriker sig hesa över med den här jävla hashtaggen, är utländska män som raggat på allt med två ben och tuttar när jag varit på utlandsresor med familjen. Alltså när vi varit typ i Turkiet och alla inkastare till restaurangen raggar till sig kvinnor för att de ska äta på deras restauranger. DÅ av alla gånger har de raggat på mig, vilket jag alltid tyckt varit konstigt, då det generellt aldrig har hänt innan. Män har ju som sagt alltid generellt låtit mig vara. Undantaget är om jag känner dem, då har man hört kommentarer men det har aldrig varit direkt jobbigt.

Enda gången som var jobbig var typ 2002, då en nära killkompis till mig då (som också raggar på allt och alltid är otrogen) ville ha sex med mig och jag inte ville. Han försökte och försökte och det var nära att han lyckades, men det sket sig. Jag var ihop med ett av mina skitdåliga ex då och i dagsläget är jag snarare tacksam för att den här grejen hände, för i och med det fick jag se min dåvarande pojkväns riktiga sida. Bara några veckor tidigare hade min pojkvän tvingat mig att sälja min valp, vilket jag ångrade och ångrar fortfarande som fan idag. När den här grejen hände så anklagade han mig för att vara otrogen och då gjorde han slut. Jag stod alltså utan hund och utan pojkvän. Jävla idiot, liksom.

Men jag är inte arg på nissen som försökte ha sex med mig. Eller våldta mig, hur man nu vill se på det. Jag tänkte fan se till att det inte skulle bli nån jävla våldtäkt minsann och det blev det inte heller, även om jag gick och sa det då till mina närmsta. Jag blev skitförbannad på hans beteende, han bad om ursäkt och sen var det inget mer med det. Däremot är jag idag fortfarande asförbannad på min dåvarande pojkvän som lämnade mig och sålde min hund! Fy fan vilket jävla as! Men jag skyller fortfarande inte på ”alla män”. Det är mitt jävla pucko till ex jag skyller på. Jag hatar honom. Fortfarande. Om det gör mig till en konstig och ologisk kvinna så får det vara så. Det är så jag resonerar. Deal with it!

Mina misstag jag har gjort kring hela #metoo grejen är att jag inte har brytt mig tillräckligt. Inget av de här sexuella händelserna har påverkat mig negativt. Jag vet självklart att det är ett ”problem” att män beter sig allmänt skit gentemot kvinnor, men vad beror det på? Ja det är just det jag i så fall hade velat prata om. Jag tvivlar nämligen starkt på att alla män i hela världen går omkring och beter sig som as mot kvinnor och inte kan hålla sin grej innanför kallingarna och jag är trött på allt det här kvinnor mot män tjafset. Det är väl ett problem, men jag står stolt och starkt utanför det här och sen får ni andra tycka vad fan ni vill.

Jag är väl för ful och annorlunda för att jag ska kunna bry mig om detta för min egen del. Eller nått. Jag vet inte.

Bajs.

Varför jag vill bli backendutvecklare via Lernia. Förmodligen, i alla fall…

Det här är en fortsättning på föregående inlägg, då det höll på att bli alldeles för långt.

Lernias utbildning till systemintegratör har dessa fördelarna:

  • Den är på distans
  • Den är på halvfart
  • Kräver ingen matematik utöver A nivå (1a, b eller c i dagens tänk)
  • Väldigt bred, många olika programmeringsspråk
  • Det bästa av två världar, styrkan i backend men också lite i front-end, vilket är mitt nuvarande mål gällande programmering
  • Lätt att sätta sig in i annan kod såsom PHP efter kursen
  • Många olika yrkesmöjligheter

Enda nackdelarna jag kan se är att det enbart är kursstart i Augusti varje år, istället för en även i Januari. Dock stressar det mig så jävla mycket just nu i och med att läsa programmering 1 och 2 kommer ta i värsta fall 40 veckor – om jag inte slutar jobba, eller FK godkänner att jag läser i lite snabbare takt än 25% under våren så jag hinner bli klar i tid, utan att jag behöver sätta sjukersättningen vilande redan i mars eller nått nästa år. Att sluta jobba för den här chansningen är egentligen dumt. Jävligt korkat, om inget annat. Ok, jag har ju möjligheten att ha vilande sjukersättning och oavsett vilket lär jag sätta den som vilande när jag påbörjar den riktiga utbildningen, oavsett vad det blir för något, om jag får behålla min anställning på 25% när studierna börjat. Det hade varit en annan grej om jag antingen hade haft möjlighet att ha vilande sjukersättning flera gånger, eller om perioden för vilande sjukersättning hade varit 2,5 år istället för max 2 år.

Dock tror jag att jag måste plugga på minst halvtid för att kunna ta in allting. Åtminstone när jag börjar riktiga utbildningen. Att läsa på 25% i en halv evighet, med bibehållet jobb samt behållen sjukersättning och sen komma om 4-5 år o säga ”nu kan jag jobba som systemutvecklare” känns inte ok. Då hade alltså scenariot varit att jag läser ihop egna kurser på högskola på bara 25%, då en 7,5 kurs tar ett halvår! Däremot om jag istället lägger 2 år heltid/deltid på en utbildning som kommer kräva minst eller ca 20 timmar i veckan så tror jag att jag kommer kunna dels ta det mer på allvar och dels lära mig mer. Och gå utan anställning på Funkibator under de åren känns mer ok, än att vänta ett extra år, så ni kanske förstår varför jag är lite kluven till hur jag ska gå tillväga? Det är ju också så klart en möjlighet att jag orkar jobba deltid även under en heltidsutbildning, men det beror på upplägget.

För att sammanfatta så är lite såhär Ca 2,5 år (januari 2018 – juni 2020) om jag utgår från Lernias utbildning till systemintegratör:

Några år med typ 4k mindre i månadsinkomst, eller några år med bibehållen anställning, utökad ”arbetsförmåga” och någon tusenlapp eller två mindre jämföres med idag. Och ökad skuld till CSN! Eller bibehållen anställning under alla studieår och INGET CSN, men lever däremot då utfattig i typ 2,5 år. Och sen chans till typ minst 20k i nettolön vid förmodat heltidsarbete. Vad är viktigast? Jag vet inte. Jag vill bara studera programmering i dagsläget och veta hur det går… och hoppas på att det faktisk kommer gå!

Just med tanke på mina tendenser att bli besatt, suga åt mig kunskap som en jävla svamp om det bara är intressant nog är enligt mig ett bra tecken på att detta kommer fungera. När jag väl går en utbildning har jag dessutom rätt att få stöd så jag ska klara utbildningen och jag har än så länge också min superhärliga sambo till hjälp, som redan är erfaren systemutvecklare i grunden.

Men varför då systemutvecklare/backen och inte nån simpel webbutvecklingsutbildning, eller något där jag bara gör appar hela dagarna? Jo, för att jag vill kunna mycket – om allt. Jag vill veta så mycket jag bara kan om C#, .NET, olika plattformar, CMS verktyg och jag vill förstå PHP så jag kan hjälpa WordPress skapa nya versioner på fritiden och det hade varit kul om jag hade kunskapen att skapa mina egna teman till bloggen och funktioner till den, istället för att kopiera och klistra in saker som jag gör nu utan att det blir någon direkt lärdom av det.

Men jag vill nog inte jobba enbart med PHP, HTML och CSS, utan det vill jag ha som en kul hobby! Undantaget är om jag får jobba på Automattic, vilket är WordPress! Det är egentligen drömjobbet, då alla jobbar hemma där, men där sker inga direkta avancerade saker med C# etc vad jag vet. Mest Javascript och grejs med hemsidor. Inget fel i det, men jag vill lära mig mer och mycket!

Gällande min framtid inom IT så vill jag ha många möjligheter att jobba med vadsomhelst. Jag vill vara eftertraktad, trots min funktionsnedsättning och eventuella anpassning. Jag vill också ha råd med hund, kunna ha målet att amortera av det här bolånet på typ 10 år istället för 30 (eller vad det annars skulle ta), och jag vill kunna spara mycket, mycket mer jämfört med vad jag kan göra idag. En korrekt utbildning inom IT kan förmodligen ge mig allt detta.

Frågan är bara hur fan jag blir av med den här besattheten tills det är dags att börja plugga? Vad tycker ni är viktigast? Vad hade du gjort om du skulle välja denna framtida karriär och satt i min situation? Lämna en kommentar och berätta.

Jag är som besatt över min framtid inom IT!😲

Och det är kanske på ett bra sätt, men också på ett dåligt. Jag har liksom gått och tänkt på detta sen i våras någon gång, alltså snart ett halvår och eftersom jag har tendenser att bli besatt över saker och ting så är det jävligt svårt att släppa denna tanke och allt som kommer in i huvudet som heller inte vill lämna mig. Inte förrän jag vet exakt hur det blir.

Det är jävligt svårt just nu att tänka på något annat än vad jag kommer göra nästa år. Det jag kommer påbörja kommer förmodligen förändra hela mitt liv, oavsett om jag lyckas utbilda mig inom IT eller inte. Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det ju en chans att programmering inte kommer funka för mig. Nog en minimal risk, men en verklig risk ändå. Om det inte kommer fungera, ja då är det typ lika bra att ansöka om hel sjukersättning, aldrig någonsin skaffa GD😭, för det kommer jag aldrig ha råd med och sen bli någon slags evig hemmafru utan framtid. Om man då utgår ifrån att jag inte jobbar kvar på Funkibator längre, alltså.

Jag kan ju inte jobba enbart 25% där för evigt om det nu är det enda som är möjligt de närmsta åren, och jag kan knappast arbeta mer än 50% med det jag gör idag. Däremot borde jag kunna arbeta mer med något som utmanar mig dagligen! En fortsatt anställning på Funkibator, även om jag går ner i tid känns bara bra, då jag har en relativt säker inkomst som inte är superlåg under de år jag vill studera – under förutsättning att studierna funkar, alltså och jag tar CSN igen, samt sommarjobbar och jag får behålla anställningen på Funkibator under studietiden.

Det som jag borde göra, det rent logiska är att behålla jobbet på 25%, ansöka och läsa programmering 1 först på resterande 25% och om det går bra, ja då läser jag fortsättningskursen. Risken med det – om jag inte hittar en annan utbildning inom IT som startar hösten 2018 och som inte kräver programmering 2, är att jag måste vänta 1 år till för att läsa till backendutvecklare på Lernia. Under förutsättning att jag faktiskt ska gå den utbildningen. Enligt mig själv finns väl inga hinder, men jag vet inte. Lernias rykte är väl sådär, och jag har ju själv erfarenhet att gå på Lernia, men inte deras YH utbildningar.

Min erfarenhet på Lernia skedde sommaren 2014 tror jag. Då gick jag en arbetsmarknadsutbildning till administratör i Växjö. Egentligen var det väl inget fel på den utbildningen. De flesta som har gått den utbildningen och som ansträngt sig (och lärt sig allt) har ju fått jobb. En av mina närmsta vänner arbetar som administratör tack vare den utbildningen, så jag vet att man så klart kan få jobb via Lernias utbildningar. Jag tror inte de ljuger när de säger 9 av 10 får jobb. Mitt problem var att jag akut behövde hitta en aktivitet som gav mig aktivitetsstöd när jag äntligen hade slutat mina studier och fått min examen i pedagogik. Jag hade tur och hittade en lämplig utbildning som skulle börja på måndagen, och jag ansökte till utbildningen typ på fredagen innan den skulle börja. Det var i alla fall väldigt tätt inpå kursstart. När jag väl gick utbildningen hade jag komplett ångest, då jag först gick den på heltid, läste något som jag tyckte var jättetråkigt, och promenaderna dit och hem var hemska, även om de bara tog en kvart. Det var asjobbiga 4 månader, och till sist kunde jag gå kursen på 50% istället för heltid. Då blev det lättare. Då slapp jag sitta och ha ångest till kl 16 på eftermiddagen och kunde gå hem vid lunch istället med min bibehållna ångest.

Ångesten på Lernia kom ifrån att jag satt i den sitsen jag satt i. Jag måste ha pengar! Jag vägrade liksom gå en sommar till helt utan inkomst och bara leva på Henrik. Nog för att Henrik är jävligt schysst som pojkvän o sambo, men jag levde rätt gott på csn och det är rätt nice att en egen inkomst som man kan göra lite vad man vill med om den är tillräckligt hög. När jag gick kursen så gjorde jag bara det jag behövde för att anses som godkänd, så jag kunde avsluta skiten. Till sist kom vi (jag och lärarna/AF) också fram till att jag kommer aldrig kunna arbeta som administratör heller, så jag gick en specialanpassad version av utbildningen och fokuserade på vad jag behövde lära mig för att starta eget istället. Då trodde jag nämligen övertygat att enda chansen jag har att faktiskt kunna få lön (på heltid, eller över huvud taget) var att starta eget. Sen hittade jag Funkibator och resten är historia. Och jag fortsatte med mitt pillrande av kod på fritiden med samma stora intresse och kopierande.

Erfarenheten av att ha varit på Funkibator i nästan 3 år har lärt mig mycket. Det har lärt mig att om jag ska arbeta på  den generella arbetsmarknaden, det vill säga, att jag ska kunna tekniskt sett arbeta på vilket kontor som helst, utöva arbetsuppgifter så behöver jag ett sådant upplägg som jag har idag. Det jag behöver är att arbeta på flexibla tider på halvtid, hemifrån (helst) men annars gissar jag att ett liknande upplägg där jag sitter ensam i ett rum med stängda dörrar utan fönster, med en bra dator och 2 skärmar med höj och sänkbart skrivbord kan teoretiskt funka. Jag har aldrig prövat det dock, så jag vet inte om det hade funkat.

Det som är jobbigt för min del med att vara på ett kontor är att jag blir distraherad av alla rörelser som finns där. Sen är det ofta så många andra krav, just särskilt att jag måste vara på ett kontor under arbetstider, börja typ kl 08:00, ha en halvtimme typ på mig att äta lunch (eller 1 timme o gå hem senare – mardröm, liksom. Jag vill ju bara hem!) och kanske en 20 minuters fikapaus på eftermiddagen. Dessutom verkar det som om att jag är totalt inkapabel till att vara korrekt ”social” på ett kontor, för jag blir aldrig accepterad för den jag är. Förutom på Funkibator, då! Love that place! Jag är bara jobbig och störig på ett vanligt kontor. Varför måste jag då vara där? Det känns bara allmänt jobbigt. Jag är flexibel, anpassningsbar som person, men kraven ”på det vanliga kontoret” är inte något som fungerar för mig.

Skillnaden, verkar det som åtminstone är att IT företag generellt är lite mer flexibla. Man får generellt en egen dator där, och är det en laptop kan man ju ta med sig den hem ibland. Det går att sköta möten via Skype, kommunikation via Slack och seriösa företag vet hur man skriver dokument ihop i real-tid via Googles produkter eller Office. Dessutom verkar många företag inom den sektorn inte bry sig om att man arbetar valfritt på dygnets alla timmar. Vill jag sitta klockan 3 på natten och skriva ihop en snutt kod så är det liksom fullt möjligt säkert på många ställen. Det är alltså inte lika viktigt att sitta 8-17 om dagarna, vad jag har förstått. Och gör man det, så är det ok att surfa medans grejerna kompilerar eller nått. Fråga inte mig. Jag är ingen expert, jag bara gissar här! Eller att det är superviktigt att ALLTID vara på kontoret när man jobbar. Det enda svåra är att det verkar typ omöjligt att arbeta mindre än heltid inom IT sektorn, om man inte är student eller sommarjobbare. Hur man löser den biten för min del får vi se. Jag har ju rätt till lönebidrag, så i och med det så kanske det går? Who knows, liksom… Jag vill bara pröva! Och jag är väldigt säker på att jag kommer orka arbeta heltid om jag arbetar med problemlösning hela dagarna och dessutom får skriva kod.

När man beskriver vad en person som sysslar med kod är som person så känns det som det är mig de pratar om. Jag älskar problemlösning, jag är supernyfiken på kod och jag gillar att bygga saker och se resultat av det. Jag vill också alltid lära mig något nytt. Att leta fel må vara frustrerande, men om jag vet vad som kan vara fel, lär jag inte bli lika frustrerad. Frustrationen kommer i och med okunskapen, skulle jag tro och allmänt dåliga dagar med mycket värk. Jag är inte gjord för rutinarbete, där man gör exakt samma sak dagarna i ända och man till sist blir en robot, så därför tror jag ännu mer att detta är min framtida karriär!

Det jag kan arbeta med idag är exempelvis Googles produkter, jag kan hantera hemsidor, registrera information, arbeta med Office paketet, hantera medlemmar, sköta sociala medier etc. Alltså väldigt lätta administrativa uppgifter. Jag kan inte betala ut löner, räkna ut semesterdagar och jag kan inte reglerna kring anställning och uppsägning. Jag har en högskoleutbildning i pedagogik, och kan tekniskt sett arbeta på Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet, men jag har sökt jobb där otaligt många gånger utan att ens få en intervju eller ens svar tillbaka, så det är meningslöst. Alltså är mina generella möjligheter att få en anställning på en arbetsplats lika bra som Funkibator mer eller mindre noll.

Därför vill och måste jag satsa på det här, och därför kan jag inte släppa det! Jag har väntat i åratal på att få göra det här och för första gången i mitt liv finns inga direkta hinder – om jag nu inte tvingas läsa matematik eller ta högskoleprovet för att ens komma nånvart, förstås. Det ger mig också bara ångest. Och därför har Lernias utbildning till systemintegratör fastnat i mitt huvud och jag utgår nästan ifrån att det är den utbildningen jag vill gå. Och jag litar på att den faktiskt är bra!

I nästa inlägg kan du läsa om varför jag vill gå på Lernia för att lära mig programmering, och hur olika scenarion ser ut för mig.

 

Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!

Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.

En samling programmeringsspråk i ett så kallat etikettmoln. Bilden är en länk.

Jobbet, vad händer med det?

Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.

Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.

Olika planer och scenarion

Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.

Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!

Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.

Våga misslyckas?

I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…

Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.

Drömscenariot.

Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.

Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.

Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.

Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.

Åh. Jag vill bara börja. NU!

Åh, vad jag hatar missförstånd!

Jag fick en smärre chock när jag vaknade i morse. En vän till mig hade skrivit att jag blivit blockerad och vänskapen är borttagen på Facebook och Instagram. Jag kunde inte ens svara på meddelandet och det gör mig ont. Nu ska jag förklara varför och hur det ligger till, och jag hoppas min vän läser detta.

I de senaste inläggen jag har skrivit så har jag nämnt att jag störts av massvis av småsaker samt att nära vänner till mig har haft det jobbigt och att detta har påverkat mig negativt. Jag upptäckte dock problemet, och det är borta nu. Problemet var att jag haft kontakt med personer jag inte vill eller behöver ha kontakt med. Dessa personer är främst människor som jag känner tack vare mina jobbiga ex, och dessa personer gör inget annat än pratar om vårt gemensamma ex när vi snackar och jag har ingen lust längre att ens tänka på den personen längre. Jag har liksom gått vidare – rejält, men det verkar som om att de andra personerna inte har det, även om det kan verka så på ytan.

Grejen är denna, att dessa personer jag syftar på antingen skriver till mig och ”bara” pratar om exet jämt, eller så hamnar vi där ändå till sist eller så pratar vi inte alls. Jag hade börjat uppleva någon form av ”ångest” i och med det. Jag har liksom gått och tänkt, när tänker den här personen skriva till mig igen och tjata om vårt gemensamma ex? Det kan liksom gå månader eller dagar emellan och jag har och hade aldrig från början någon jävla lust alls överhuvudtaget att ha kontakt med de här personerna. Det känns så mycket bättre nu när jag tagit bort dem från Facebook och avföljt dem från diverse sociala medier.

Den andra grejen som stört mig gäller ju som sagt en annan vän, men jag har upptäckt att det enda jag behöver är en paus. Ett par veckor eller så där vi inte pratar så mycket med varandra, så jag kan vila upp mig rent mentalt. Det kanske i sig inte är så bra för min vän, som säkert vill och behöver min hjälp och någon att prata ut med, men grejen är denna att jag är så sjukt galet trött på att älta saker. Jag har aldrig tyckt om det, men många jag känner ser ältande som en trygghet och kommer till mig för att rabbla upp samma saker om och om igen och det i sig är skitstörigt. Nog för att jag själv kanske inte pratar så mycket om nya saker alltid, men det är en strävan jag gör medvetet – att alltid försöka hitta nya vinklar och nya samtalsämnen så man inte ska bli så trött på att alltid prata om sina ex(vilket motvilligt sker med gamla ”kompisar”), veganism, när jag ska skaffa Grand Danois, hundträning och fan och hans moster. JAG VILL PRATA OM ALLT! Inte bara om samma tre saker om och om igen. Jag vill inte… Och jag behöver inte det.

Därför tog jag en paus. Hur länge den varar återstår att se.

Så fort jag gjorde detta och pratade ut med den andra vännen jag nämnde innan som skriver konstiga inlägg på Facebook så kändes allt så mycket bättre. Det innebar att jag kunde börja gå vidare även där och min vän, som i morse blockerade och inte vill vara min vän på Facebook något mer, har nog missförstått allt detta. Jag bryr mig om den här personen, och dennes grejer är inte för mycket för mig. Inte när jag har raderat allt annat skit och rensat Facebook på personer jag inte vill ha kontakt med. Den här personen är någon jag vill ha kontakt med, men om denna nu har missförstått och inte kan eller vill prata med mig och reda ut det så får det vara så. Jag får bara acceptera ytterligare ett missförstånd, för så är livet.

Det som eskalerade, var också ett inlägg jag skrev på Instagram igår

Jag följer ett antal personer på Instagram. Några av dem postar ett par gånger i veckan och det är fine. Ett x antal andra postar 7 gånger om dagen, och eftersom Instagram inte direkt har någon bra funktion att klumpa ihop folks inlägg så kan dessa inlägg lätt stoppa upp flödet. Sen de började med icke-kronologisk ordning också så kan 7 dagar gamla bilder dyka upp blandat med något som var skapat för 5 minuter sedan. Instagram är också den plattform, förutom Twitter som jag kollar absolut minst. Nu har det gått över en vecka, och jag fick mail att jag skulle kolla uppdateringar från vänner jag följer, och för att skriva ett ”förlåt” inlägg så kanske jag var lite dum och nämnde detta och detta missförstods något så fruktansvärt och ledde till att min vän valde att dumpa mig – säkert med all rätt.

Senaste veckan eller så, sen jag valde att rensa så har jag nästan medvetet valt att inte kolla instagram, för jag orkar inte gå igenom alla bilder jag har missat. Jag har till och med gått från att praktiskt taget gilla alla bilder i flödet, till att bara gilla vissa utvalda bilder, för att annars tar det mig för lång tid att gå igenom alla bilder. Men det är ju för att så är Instagram uppbyggt och jag kan inte göra något åt det.

Jag menade i alla fall inte att trampa någon på tårna eller göra någon illa. Jag agerade bara lite klumpigt och oavsett vad dessa konsekvenser leder till så kommer jag acceptera dem. Vill min vän aldrig mer prata med mig, så fine. Då är det ajöss och jag hoppas allt i dennes liv löser sig. Om inte, så finns jag här och jag hoppas det kan redas ut. För jag bryr mig om den här personen, och man behöver faktiskt inte alltid komma överens för att vara vänner. Jag hade liksom bara inte en aning om att detta skulle ske och jag är förvånad över det, men nåja. Gjort är gjort och nu har jag förklarat mitt.

Jag hoppas du förstår. Jag ber om ursäkt för allt. Det var inte meningen.

Lite viktframgång?

Detta är det tredje påbörjade blogginlägget för den här dagen (3 juli 2017, men publiceras dagen efter) och det ska inte handla om flytt eller lägenhet. I alla fall inte i sin helhet. Jag kanske nämner lägenheten, men inlägget handlar om något annat. Det borde iofs titeln ha avslöjat redan, men ändå. Nu kör vi!

Alla som läser min blogg ofta och känner mig, vet om att jag sedan jag blev ihop med Henrik har gått upp ett X antal extrakilon som jag gjort vad jag kan för att få bort. De är ännu inte borta och fler kilon har istället lagts på. Jag vet att jag väger mer än 70 nu, eller åtminstone däromkring, så jag vågar inte ställa mig på vågen förrän jag vet att jag gått ner en bra jävla bit. Ångesten över att jag skulle väga typ närmare 80 nu skulle bara få mig att må skitdåligt så jag vägrar. I alla fall…

Fram tills någon gång förra året (2016) så kämpade jag med så kallat 15 extrakilon och vägde runt 65. Det var fantastiskt när jag lyckades hålla mig under 65 i närmare 1 år, men efter det så gick jag lätt upp 5-6+ kilon till. Förra sommaren köpte jag två par nya shorts. Detta var efter jag gick upp några kilon till. Som tur var hittade jag shortsen på Dressmann och det var två olika modeller. Det gjorde mig överlycklig att kunna ha herrshorts på mig igen, för att hitta lämpliga shorts för tjejer går fan inte. I alla fall inte om man är som mig, grabbig och vill ha stora fickor samt ben som kanske räcker till knäna i alla fall som inte sitter som ett extra skinn.

I våras när värmen återkom och det blev shortsväder så prövade jag de shorts jag köpte förra sommaren. Det ena paret funkade fint, men det andra kunde jag knappt få på mig och de gick inte ens att stänga eller få över magen. Helt galet! Dock har jag klarat mig fint med enbart ett par, för jag har tvättat dem ofta. Sen kom min semi-vegan vecka som bestod av kaos blandat med frukt och grönt samt extra fibrer. Sen dess har jag faktiskt rört mig lite mer än genomsnittet (från typ, inte alls till kanske 3-4 timmar i veckan i snitt pga flytt och andra ärenden) och veckan med nyttigheter har förmodligen lett till en minskad lust att äta onyttiga saker. Jag har fortsatt så klart att äta onyttiga saker, men inte alls i samma mängd som innan min nyttiga vecka. Häromdagen så köpte jag ett par nya shorts på Dressmann för att ersätta de gamla som jag inte fått på mig, men när vi kom hem så testade jag ändå att ta på mig de gamla och hör och häpna! Jag fick på mig dem! Kan stänga dem o allt. Det behövs dock inte något bälte till dem, men ändå. Jag kan stänga dem! De sitter rätt ok i övrigt med. Dock så är de ändå lite smått på gränsen till för små i midjan.

Närbild på mina feta lår som ser ut som korvar. Dock lite mindre korvar numera eftersom jag får på mig de shorts som tidigare var för små.

Igår hade vi födelsedagsfika här för mig, Henrik och Henriks ena syster som fyllde år igår. Det firades i vår nya lägenhet, så det var lite halvt inflyttningsfest med. Till det gjorde vi två stycken gräddtårtor (med lager av chokladpudding) och riven choklad ovanpå. Vi bjöd även på pizza och kakor samt lite jordgubbar. Jag kan säga direkt att när jag tog på mig shortsen idag så var dem lite tightare än innan så det märks att minsta lilla onyttiga grej påverkar min vikt rätt så rejält numera. Nån centimeter till och de byxorna får lov att återgå till garderoben tills man gått ner lite till igen.

Dock är jag i alla fall väldigt glad över att jag får på mig de shortsen, för det är en liten framgång, även om den förmodligen inte är hållbar eller kommer vara länge.

Jag ska också tillägga en annan bra sak!

Favoritunderkläderna finns numera online!

I och med att jag gått upp dessa extra extra kilona (alltså de som gör att jag väger runt 70 istället för runt ~65) så har det också börjat strula med underkläder. Trosor i storlek M eller 38 funkar liksom inte lika bra längre, utan det är 40-42 som måste införskaffas eller storlek L. Mina absoluta favorit-trosor är av märket Pieces, vilket är skitsnygga boxertrosor med häftiga färger och mönster med en sån där kant som typ Björn Borg kallingar har till killar. Underkläder generellt till tjejer är numera bara string, spets eller annat relativt obekvämt och jag gillar inte det. Undantaget var dock att jag hittade Star Wars trosor på H&M, men dessa säljs inte längre och i och med dessa extrakilon så föredrar jag verkligen boxertrosor från Pieces. Det stora problemet i och med att jag väger absolut för mycket numera (för min egen trivsel och hälsas skull oavsett vad ni tycker om min kropp!) är att mina tidigare underkläder från Pieces har blivit för små, eller så har det varit dags att byta ut dem av andra skäl. Det har gjort att jag letat lite som en galning efter dem i butik utan att hitta dem. Jag har tidigare köpt dem på Vero Moda, men de säljs inte där längre. Efter att ha ”trakasserat” några i personalen i diverse Vero Moda butiker så fick jag till sist veta att Pieces finns online i sin egen butik och det visade sig vara sant! Jag handlade 4 par i en annan modell för några veckor sen och jag är överlycklig! Nu efter att vi landat i vår nya lägenhet så planerar jag köpa och ersätta typ hela underklädesgarderoben med mina favoriter – men jag tänker i alla fall spara mina Star Wars trosor, för de sitter bra och känns kul att ha på sig, just för att det är Star Wars!

Annars är ju förhoppningen som vanligt – gå ner några kilon och centimeter (har ju typ 15-20 kg att gå ner och gärna 25-30 cm för att undvika hälsorisker som diabetes och annat skit) och göra sitt bästa för att promenera och äta bättre. I denna lägenheten har jag i alla fall bättre möjligheter att faktiskt lyckas jämfört med tidigare, men det skriver jag mer om i något annat inlägg. Vill ni säga grattis till min lilla framgång gällande vikten så lämna gärna kommentarerna här på bloggen istället för på sociala medier, men inget tvång.