Statusuppdatering | 17 juni 2016

Jag valde att ta bort inlägget om Asperger. Någon gång måste hysterin kring denna diagnos för mig försvinna och jag har bara mått skit under den här veckan då jag tänkt på det alldeles för mycket. Jag kan i alla fall inte prata eller skriva om Aspergers Syndrom utan att det bara blir fel, katastrof och jag vill inte må dåligt. Istället går jag vidare och skriver om annat som finns i mitt huvud. Allt jag har sagt om diagnosen kan ni läsa ändå under etiketten.

Statusuppdatering | 16 Juni 2016

Jag har ett till blogginlägg om Aspergers Syndrom på jäsning, men jag tvivlar på om jag ska publicera det. Jag är så trött på att prata om det och jag mår bara dåligt, även om det är bra för mig att ventilera ut dessa jobbiga tankar kring detta laddade ämne. Tiden får utvisa ifall jag publicerar det, slänger det eller vad jag nu gör. Jag har ändrat innehållet 3 gånger redan, så… Vi får se.

Vad skiljer ”aspisar” från andra? Förmodligen inte ett skit…

Jag läste ett blogginlägg för någon vecka sen, som någon på jobbet hade delat internt. Jag vet dock inte vem som är författaren till blogginlägget, men när jag läste det så blev jag faktiskt lite arg. Ni som känner mig, och som läst mina tidigare inlägg om Aspergers Syndrom vet ju hur jag känner angående min diagnos. Jag vill dock påpeka i det här inlägget (och säkert i alla andra) att jag vill inte göra någon illa, trampa någon på tårna eller göra något annat som någon tolkar som dåligt. Jag vill bara säga mina åsikter.

I det stora hela blir jag bara så trött. Så otroligt, förbannat trött på att Asperger finns som diagnos. Och ADHD egentligen. Samt alla andra NPF diagnoser. Visst, jag förstår till 100% att det finns människor som föds med kommunikativa problem, en kroppsmotorik som inte fungerar som för ”vanligt folk” och massa annat som kan innebära att man får en diagnos inom autismspektrat. Jag förstår det. Jag är inte dum. Jag föddes själv med en kropp som inte fungerar optimalt. Dock så är jag övertygad om att NPF diagnoser är ett missförstånd. Det bara måste vara så. Jag själv känner ju diagnosen som en stämpel på min personlighet (om det nu är så att A.S ens förklarar något av hur jag är. Själv tycker jag ju inte det). Vem vet, det kanske finns andra fysiologiska och psykologiska förklaringar till varför vissa barn föds med ”problem”. Det kanske finns sjukdomar vi inte ännu har hittat som gör att dessa personers problem finns, men eftersom vi har diagnoser inom autismspektrat så tar vi hellre något ur den gigantiska högen och stämplar folk hej vilt med något som kanske stjälper mer än det hjälper? Jag vet ärligt talat inte.

I alla fall. Inlägget som inspirerade det här inlägget var detta. Det handlar om Flickor och kvinnor med NPF. Jag är själv (tyvärr) kvinna. Jag vet hur det är att ha mens, vara rädd för graviditeter och hur jobbigt det är att gå till musdoktorn. Jag hatar att vara tjej. Det vet de flesta som känner mig. Detta är tydligen relativt vanligt om man samtidigt har en NPF diagnos enligt bloggen. Att tjejer inte känner sig bekväma i sin könsroll, är mer pojkflickor och väljer gärna att vara frivilligt barnlösa. Det gjorde mig arg, men det kanske ligger någon sanning i det. Huruvida det har något med Asperger att göra är jag jävligt tveksam över dock. Efter en liten förfrågan i den fantastiska gruppen Barnfri på Facebook så såg statistiken dock lite annorlunda ut, så jag är inte helt övertygad om att det är vanligare som en person med Asperger att man väljer bort barn.

Jag tycker personligen att det är samhället som är boven i dramat här. Samhället formar individer att passa in i en mall. Den mallen innebär bland annat (i en av miljarder tolkningar) att som kvinna, ska man älska sitt kön, vara stolt över sin mens, klä sig i kjol/klänningar/tighta byxor med minifickor där inte ett skit får plats, bära stora handväskor, vara teknikrädd, älska bebisar över allt annat, vara hemmafru, bäst på allt, tycka om vin, älska partyn och möhippor, längta efter sitt första/andra/tjugofjärde barn med mera, med mera. Ok, det är lite överdrivet men kraven är många. Hur det är att vara man det vet jag inte. Tyvärr föddes jag inte med en penis, men även där är jag övertygad om att vara man är inte heller så lätt i vårt samhälle.

Oavsett vem du än är, avviker du från mallen så är du konstig. Har du samtidigt lite svårt att kommunicera (av diverse, kanske förklarliga anledningar) samt en kropp som inte riktigt gör det du vill – ja då är chansen stor att du får en diagnos. Det enda som är bra med en diagnos enligt mig är att i dagens samhälle så innebär det att du får större chans till rätt hjälp som gör att du klarar dig bättre och du blir självständig. Alla får dock inte rätt hjälp. Jag har bara haft tur. För vissa så är det ju dock bra då de får svar på sina frågor och det är positivt. Jag känner så när det gäller min diagnos på Fibromyalgi. Den förklarar mina problem. Aspergerdiagnosen gör det inte!

Blogginlägget om kvinnor med NPF skriver också att det finns stereotyper som vi ska följa och att som kvinna med NPF så blir desto svårare. Jag förstår och jag håller med. Däremot kan jag inte ur eget perspektiv säga att ”jag som tjej med Asperger” vet vad hon pratar om, för jag ser det inte. Det enda jag ser är att människor – oavsett var/vilka de är, om de inte passar in i mallen så är det lite ”F you” över det hela. Har man dessutom då riktiga kommunikativa problem så förstår jag att det lätt blir fel. Det som gör mig nyfiken dock på en diagnos är vad allt grundar sig i. Kanske är mitt perspektiv att istället se människor och individer ett bevis på Asperger? Istället för att man bara ser kön och stereotyper, mallar man ska följa? Men varför diagnosticera något sådant? Det är väl bara positivt att se människor istället för något som generaliserar in alla i en mall? Var är liksom logiken att alla måste ”passa in” annars jävlar? Allt är ju personlighet egentligen och några fysiska och/eller psykiska problem som visar sig på olika sätt för olika individer. I mitt fall anser jag själv att det grundar sig i Fibromyalgi, men eftersom 90% av befolkningen (eller nått annat överdrivet antal) skiter fullständigt i de faktiska problemen och ser bara diagnoser (och att jag är tjej) så bidrar det också till att vi som inte passar in i mallen som samhället skapat får det svårare.

När jag var ung, gick i skolan etc. så var Asperger det enda folk såg. Särskilt om de visste om det. Av indoktrineringsskäl var jag ofta snabb på att berätta det för främlingar också. Att jag gjorde det, spelade mindre roll. Den skulle ju tydligen förklara så himla mycket till varför jag är som jag är. Själv tänkte jag ju inte så mycket på det. Ett tag gick jag omkring och var ”the poster child” för Asperger, utan att riktigt förstå hur fan det förklarar vem jag är och varför jag gillar eller föredrar vissa saker och undviker andra grejer. Jag undrade varför jag inte orkar, varför jag (i hemlighet) föredrar mjukisbyxor över kjolar och att jag har ett stort teknik-intresse inte var ok att ha som tjej. Idag vet jag mer. Idag vet jag att jag faktiskt hade en underliggande sjukdom – Fibromyalgi. Den har jag förmodligen haft från den dagen jag föddes. Den gör mig stel, den hindrar mig från att ha en normal energi-nivå och förklarar varför jag föredrar en stillasittande livsstil. Allt annat är ju för jobbigt för mig! Jag är dock lite trött också på att prata om min Fibromyalgi. Ibland känns även den diagnosen som en besatthet, men den påverkar mig så mycket att det knappt inte går att sluta prata om den. Har jag djävulskt ont, ja då har jag det och då kanske det är bra att förklara för andra varför jag inte kan göra en särskild sak. På jobbet är detta ok och acceptabelt. I grundskolan och under hundratals olika scenarion innan både jag och resten av mänskligheten visste hur jag fungerade så var inget ok. Jag ska orka! Jag sitter inte i rullstol, så då kan jag resa på mig och göra vad-det-nu-än-är-som-krävs-av-mig. Men så lätt var det alltså inte.

Så vad är det som skiljer aspisar från andra människor? Ingenting enligt mig och svaret på frågan? För att vi alla är individer med olika problem och förutsättningar. Alla är inte bra på teknik, alla kan inte laga mat, alla kör inte bil, alla skaffar inte barn, alla har inte hund etc. Oavsett vem eller vilka vi är så anser jag att våra val och handlingar spelar roll för individerna själva. Hade jag exempelvis skaffat barn så hade det blivit total katastrof, både för mig själv och för de stackars barnen. Hade jag tvingats till heltidsjobb på exempelvis en fabrik eller butiksjobb hade jag kreverat, vilket jag har bevisat tidigare när jag haft praktik etc på olämpliga arbetsplatser. Vi är alla olika, så sluta se enbart diagnoser, enbart kön, enbart hinder och problem och ta vara på individers talanger, acceptera deras livsval, projekt och fritidsaktiviteter. Det är vad jag gör i alla fall och sluta se mig som en person med Asperger för enligt mig är det inte av intresse. Jag är jag för att jag föddes så här. En personlighet skall inte stämplas med en diagnos, men däremot bör mina faktiska problem såsom min värk, låga energinivå och stillsamma livsstil accepteras. Det gör den till en stor del idag, men många väljer gärna att fokusera på det som inte är aktuellt.

Jag kan iofs bara tala för mig själv. Återigen ber jag om ursäkt om jag verkat otrevlig, trampat någon på tårna eller missförstått något i de länkade blogginläggen.

Jag vill inte ha en diagnos på min personlighet, tack!

Ok, lite mer om Asperger. Jag verkar inte få nog av det så det får ni leva med 😛

Jag har gått och tänkt lite till på det här med hur Asperger funkar i relation till mig själv och hur andra väljer att se på mig när de vet om att jag har diagnosen. På sistone har jag ju varit lite mer öppen med att jag har det om någon annan nämner själv exempelvis att de har det, eller att de misstänker att de har den.

Sen jag gick ut med det officiellt i våras på Funkibator så har jag börjat läsa på lite mer om diagnosen och det jag hittar skrämmer mig, men gör mig samtidigt både ledsen och upprörd. Ibland känner jag igen mig av hur andra beskriver hur Asperger är för dem och ibland känner jag inte alls igen mig. Jag mår så otroligt dåligt när jag känner igen mig i hur andra beskriver diagnosen och när jag inte gör det, så blir jag stolt och glad. Det är lite komplicerad och säkert en korkad känsla, men så upplever jag det just nu.

När jag känner igen mig, så blir jag rädd, förbannad, ledsen, upprörd. Rädslan kommer i ”fan, jag kanske har det ändå” men att jag vägrar erkänna det (för det spelar ju faktiskt ingen roll!) men sen när jag blir förbannad över det hela så är det mer en rationell logik som kommer över mig. Varför i hela fridens namn ska jag ha en diagnos för att jag har en personlighet som är som den är? Jag förstår inte det.

På en av de största svenska bloggarna om Aspergers Syndrom, som numera heter ”Jag är inte dum i huvudet!” så skriver författaren så här:

Min största svårighet är nog relationer till andra människor.

Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten.
Som tex, T, jag hade träffat honom IRL men aldrig fört ett samtal  med honom  men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte “normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen.
Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat alla mina killar på detta sättet.

Jag menar förresten inget illa med att jag väljer att kommentera vad andra med A.S. har skrivit eller sagt. Vad de säger gäller för dem. Jag vill bara ha något att jämföra med hur jag själv upplever att A.S. påverkar mig och andra runtomkring mig.

Jag kan också tycka att vänner är mina vänner för att man pratat med dem enbart online och aldrig träffat dem IRL. Det är liksom inget konstigt med det, med tanke på hur mycket personer idag använder sig utav sociala medier. Min nuvarande sambo träffade jag på Aftonbladets chatt 1997 och vi blev ihop innan vi ens hade träffats på riktigt. Inget konstigt med det heller, tycker jag – även om många ”back then” tyckte det var knäppt, men det tyckte alla om precis allt jag gjorde, för allt jag gjorde var fel, konstigt, knäppt, roligt eller annorlunda och mycket jag gjorde fick man absolut inte göra som tjej. Som det här att älska datorer, koda html, surfa på nätet. Nej, det är bara för killar.

Andra personer har påpekat att de exempelvis kan lyssna på samma musik hela tiden. Det gör jag med, men det är bara för att det är svårt att hitta ny musik och ibland är man lat. Det har inget med tvång eller ren ovana att göra. Det bara är så. En del personer med A.S. kan bara äta mat av en viss konsistens, eller snarare föredrar det. Jag tycker inte att det är något konstigt det heller.

Hur Asperger visar sig eventuellt hos mig kan enbart vara två saker. Att jag väljer att tala Skånska och är duktig på dialekter/språk och att hela mitt livsmål handlar om Grand Danois. Men OM detta är något som bara Asperger kan förklara så tycker jag det är en jävligt dålig förklaring till varför jag är som jag är.

Jag har inte några problem med det sociala samspelet och jag tycker själv att jag aldrig har haft det. Däremot har jag stött på människor som i 99% av fallen (då jag var betydligt yngre än idag) som har bemött mig på ett dåligt och illa sätt, varit elaka, mobbat mig för exakt allt jag gjort eller sagt, retat och fryst ut mig – så varför i helvete ska jag umgås med såna personer? En diagnos på Asperger förklarar inte det ett jävla dugg tycker jag.

Mina ”snäva” intressen är inte så pass speciella heller att de tar över precis all tid jag har att spendera. Det man tycker är roligt, givande, avslappnande etc skall man utföra tycker jag så länge det inte skadar någon annan levande varelse eller någons ekonomiska situation. Det finns säkert fler saker att säga där, men så upplever jag det i alla fall. Jag har inte snäva specialintressen som är mer extrema än någon annan som gillar datorer, film eller serier. Många tycker det är skitkul att blogga, vara på YouTube, promenera, träna hundar, gå på familjemiddagar, sitta i folks kök och prata. Det finns tusentals saker jag kan göra och gör som vilken annan normal människa som helst också gör, men jag får en diagnos på Aspergers Syndrom för att jag hade lite svårt i skolan när jag var yngre och ingen tyckte om mig på riktigt? Helt galet om man frågar mig.

Jaja, nu har jag väl gnällt färdigt, men åtminstone fått fram lite mer av hur jag känner även om mycket av detta blev en simpel upprepning av vad jag tidigare sagt eller skrivit. I något annat inlägg senare så kanske jag skriver om vad som hade varit ett bättre scenario, typ om jag fått en annan diagnos eller blivit friskförklarad från A.S. Eller värsta scenariot någonsin – om det blir bekräftat av läkare ifall jag vill göra om utredningen.

Vi får se vad som händer. Lämna gärna kommentarer här på bloggen så jag får veta vad ni tycker om hur jag upplever den här ”skitdiagnosen” som präglar mitt liv på ett sätt som jag bara mått dåligt av.

Obs! Jag vet att diagnosen finns och att andra som fått den eller vill ha den, mår bra av att få saker bekräftat. Det är bara i mitt fall som jag tycker en Aspergerdiagnos är helt galet…