Jag är chockad, men nånstans så förstår jag varför…

Som jag skrev igår så hoppades jag på att årets riksdagsval skulle resultera i positiva resultat för de mindre partierna. Jag skrev också att det är bäst att utgå ifrån att inget kommer förändras och att jag främst bara ville se ett regeringsbyte i första hand. Jag fick lite som jag ville men ändå inte och det här inlägget kommer handla om SD, logik och kunskap.

Jag gör en roligt, smått förvirrad chockad min.
Jag gör en roligt, smått förvirrad chockad min.

Grejen var denna med SD, att jag hade helt glömt bort dem. Jag hade någonstans inbillat mig i att ”nädå, det är lugnt. Ingen kommer rösta på dem så varför bry sig?”. Så fel jag hade, och det bidrog till att jag kände mig rätt orolig och chockad när valresultatet började dyka upp. Först var det SVT’s Valu, annars kallad valundersökning som visade stort hopp för FI och SD. De övriga små partierna syntes knappt. Just då så brydde jag mig inte så mycket, men några timmar senare när vallokalerna hade stängts och första rösterna hade räknats så började oron att stiga. SD hade i början ca 18% av rösterna eller något liknande. Det sjönk stadigt, men ändå otroligt högt. Jag kunde liksom inte förstå det, så det gick inte riktigt in. Sen gick jag och lade mig och under natten drömde jag om allt möjligt och mycket handlade självklart om valet.

I morse när jag vaknade så ville jag egentligen bara veta om de röda vann eller inte, och det gjorde dem ju. Utan att de fick egen majoritet. Ingen mer allians blir det i alla fall på 4 år, men glädjen jag hade förväntat mig ifall de röda skulle vinna inkom inte heller. När jag senare fick beskedet att SD blivit nästan 3 ggr större sen förra valet så blev jag lite smått chockad och nästan lite illamående. Värre blev det när jag insåg att de små partierna såsom Enhet, Piratpartiet och Direktdemokraterna tillsammans inte ens fick 1% av rösterna. Jag hade ju åtminstone hoppats på minst 1% vardera på dem så de skulle kunna få hjälp med valsedlar till nästa val om 4 år. Istället ignorerade svenska folket dem ännu mer och röstade på SD, verkar det som.

Under större delen av förmiddagen så kände jag nästan ett hat mot alla som röstat på SD, och mot partiet självt, men efter lite eftertanke och massa olika inlägg på G+ och Facebook så mjuknade jag en del och tillsist så bestämde jag mig för att besöka deras hemsida och läsa igenom deras politik. Då började jag förstå lite mer och jag har nu bildat min egen uppfattning om saken. Den ser ut så här: SD har fått 13% av rösterna av flera anledningar och i grund och botten tror jag att det beror på moderaternas politik som bara gjort det bättre för personer med fasta anställningar eller företag, samtidigt som tekniken tar över allt snabbare och våra vanliga jobb försvinner. Är du sjuk eller arbetslös idag ser du baksidan av de blåas politik, där (om du är sjuk) har ett fast antal dagar på dig att bli frisk, om du inte vill förlora 5k till i månaden för att du råkar vara sjuk. Samma oro kan du även uppleva om du deltidsarbetar och har a-kassa samtidigt när dina deltidsdagar med a-kassan börjar ta slut. Har du jobbat, men blir av med jobbet och har svårigheter att få ett nytt jobb så borde du bli missnöjd med din situation rätt snabbt. Om inga andra partier fångar ditt intresse och SD istället dyker upp och pratar om din situation (som förmodligen inga andra partier har vågat) så är det nog rätt klart vem som får din röst.

Att senare ”lura i dig” att massinvandringen är det stora problemet är lätt, oavsett om man är välbildad eller inte, men risken antar jag är högre om man inte har kunskapen i att vara kritisk. Jag tycker inte att det är fel att lägga sin röst på SD – så länge man vet varför man gör det. Vad jag menar med det är att det kanske inte är så smart att rösta på SD för att din granne är muslim och du tycker att han är jobbig på ett eller annat sätt och du vill sparka ut han från Sverige. Likadant gäller det om du exempelvis röstar på FI. Att Lady Dahmer förespråkar manshat (vare sig det är ironi eller fullt allvar) så är det inte säkert att FI’s politik tycker att män ska utrotas. Det är skillnad på ett partis politik och de människor (individer) som representerar partiet, eller talar gott om det.

Problemet att anklaga SD för att vara rasistiska och FI för att vara manshatare är liksom lite samma sak. Kanske är det dumt av oss andra som står utanför och bara har åsikter att uttrycka oss också, men logiken för min del handlar om rent allmänna knasigheter som bidrar till att saker och ting går åt skogen när det gäller de här begreppen som feminism och rasism. Det blir liksom lite komiskt och så otroligt lätt att missförstå när särskilda individer som kan kopplas ihop med ett parti gör en sak när deras partipolitik står för något helt annat. Exempelvis när budskapet de vill förmedla, såsom SD’s mål att få trygga svenskar som har det bra i Sverige, bara får plats i media för enskilda individers uttryck och handlingar som inte kan göra något annat än tolkas som rasistiskt. Hur kan man få trygga svenskar om SD’s representanter går ut och hotar folk med järnrör? Hur ska man kunna tro på det feministiska budskapet om total jämställdhet om man som kvinna lär sig hata män?

Jag hoppas jag blivit förstådd rätt nu i det här inlägget. Jag vill inte trampa någon på tårna och jag kan i efterhand säga att jag inte helt tänkte ut det här inlägget innan jag publicerade det, så jag ber om ursäkt om någon tagit illa av det jag har skrivit. Jag är bara (och vill vara även om jag har egna åsikter om det hela) en neutral källa när det gäller de hårda orden vi hör ständigt idag, vilket främst är rasism och feminism. Jag vill ta avstamp från budskapet och göra skillnad på representanterna som både SD och FI har att förmedla och lyssna med en kritisk stämma och bilda min egen uppfattning, och jag vill hjälpa dig att göra detsamma. Du får rösta och tycka precis hur du vill, så länge du vet varför du tycker som du gör.

Jag hoppas du förstår vad jag menar.

0 svar på “Jag är chockad, men nånstans så förstår jag varför…”

  1. suck.. vad säger man. för många tankar. kan inte få det ut mig.

    I’ve always seen the Swedish society as a ‘sansad’ group of people, I think of Astrid Lindgren when I describe the swedes – level-minded, frispråkig because they were damn lucky to be educated, to know the difference of what’s right and wrong, to stand up for the rights of others. In other words, swedes on a pedestal.

    So when I see what’s happening to the swedish society, with this negative equation, it just doesnt make sense to me.

    I thought wrong. so wrong. now imagine if i have to pack and leave, where do I go to? Do I leave with or without my son? with his father/my husband? What do I take along with me? How do I leave behind a life I’ve built the last 14 years?

Kommentarer gör bloggande mycket roligare, så lämna gärna en eller två! Glöm dock inte att följa kommentarsreglerna!