Kul att leka med paddan? Nja, jag föredrar ändå Android…

Sen ett par år tillbaka har vi lite Apple produkter här i hushållet. De införskaffades så älsklingen min lättare skulle kunna skapa spel även för iOS utöver enbart Android och andra plattformar. För ett par veckor sen skrev jag ett irriterat inlägg om iPhone och hur mycket jag tycker Apple suger ungefär.

För suger – det gör dem, tycker jag. Dock har tankarna på att skaffa en iPhone inte försvunnit än och detta trots att jag är nöjd med min nuvarande telefon och att Pixel 2 inte verkar komma till Sverige i år heller. Hade Pixel kommit till Sverige och det hade varit aktuellt på flera sätt att köpa en ny telefon så hade jag självklart slagit till på en sån, men eftersom jag inte behöver en ny telefon och den ändå inte kommer till Sverige så sket det sig.

I alla fall. Jag fick lite tips om lösenordsproblemet. Det löser sig lätt med Touch ID, sa dem. Ja, men problemet är att vår padda är för gammal för det. Jag tror vi har en iPad mini 2 och den fick inte Touch ID. Däremot gjorde jag lite Google sökningar och fick veta att flera personer har det här problemet – att iOS ständigt ber om lösenordet. Problemet kan delvis vara att flera personer använder prylen, och iOS verkar inte vara anpassat för det. Nä, en padda per person, tack! När vi införskaffade paddan så var det främst Henrik som använde den, men jag pillade lite på den också. Till sist var vi bägge inloggade på iCloud, Google+ och fan och hans moster tror jag. Och lösenordet skulle den ha var 6:e sekund eller nått. Vi höll på att gå galna så det har resulterat i att den har i stort sett legat och samlat damm i över 2 år minst. Den är komplett oanvändbar!

Dock efter mina Google sökningar så var tipset att man skulle göra en Factory reset på den. Det lyckades jag med idag, och nu verkar den funka bättre. Den ber åtminstone inte om lösenordet jämt och ständigt. Jag har också hittat inställningar där jag kan stänga av att man inte ska behöva fylla i lösenordet när man tankar hem gratis applikationer och jag vill inte använda iCloud om jag inte måste. Jag vill synka allt till Google istället och det verkar funka det också. Dock har jag inte fått in mina kontakter, men det lyckas man väl med till sist åtminstone.

Så hur står jag nudå i kriget mellan Android och iOS? Ja det är ju redan självklart. Jag föredrar Android, absolut och Google gör helt enkelt ett bättre jobb där. Egentligen är det enda jag inte riktigt gillar med Apple (iOS) är två saker – att inte kunna placera appar där man vill och att det inte finns flera scheman för ”stör inte” funktionen. För att inte tala om deras överpriser! Den dagen Apple faktiskt ändrar det, att man kan placera sina appar var man vill utan jailbreak och lägger till flera scheman, ja då kanske jag faktiskt går över till iOS ett tag – medvetet. Kameran, särskilt med de nya filtren som kom med iPhone 8 plus är ju helt galet häftigt och jag är inte intresserad av iPhone X för den saknar Touch ID. Däremot tycker jag priserna är helt galna också. 9000 minst i utgångspris för en iPhone 8 plus och vill man ha snabbladdning, kanske en platta för trådlös laddning måste man punga ut med typ minst tusen kronor till. Helt galet! Min officiella gräns för inköp av en smart telefon går ungefär vid 6500 kr. Allt över det är svindyrt i min värld, men acceptabelt om det är riktigt jävla speciellt. Tidigare kostade ju Nexus telefonerna inte mer än det, men nu är det andra tider…

Ok, säger folk – ta den på abonnemang! Jaha. Tror du jag har en jävla lust att betala minst 500 kr i månaden för en telefon som inte gör allt jag vill? Den summan blir den fasta kostnaden hos Tele2 (378 kr för 64GB + ca 150 kr för min normala kostnad). Tror du jag vill dessutom vara bunden till en och samma telefon i 24 månader också?Avbetalningar är något jag har helt slutat med sen mitt gigantiska misstag med M som skedde mellan 2006 – 2008. ALDRIG I LIVET att jag kommer göra om de misstagen jag gjorde med den personen. Det slutade med 80k i skuld dessutom, som tack och lov är avbetalat nu sen långt tillbaka, men kredit, avbetalningar bara för att man vill ha en ny pryl när det man har redan funkar bra? No frickin’ way!

Nä, spara i ett tag och sen köpa kontant är min strategi med allt. Även om jag köper bil en vacker dag hoppas jag på att köpa den med kontanta pengar, eller åtminstone med en rejäl kontantinsats. En annan grej är ju bolån, men planen är även här att amortera av så fort det går. Har man tur är man amorteringsfri på 10 år istället för 30 eller vad det nu är planerat… Och när jag säger köpa kontant så menar jag att man betalar allt med sina sparade pengar. Inte att man lägger typ 100k i rena kontanter i kassan på nån nisse. Kortbetalning, hörrni! Och skulle jag någon vacker dag bygga mitt drömhus så hade jag sett till att man lätt hade haft minst 75% av kostnaderna undanstoppat på banken innan det är dags.

Ok, får jag en iPhone 8 plus i julklapp med diverse tillbehör så kommer jag ju inte bli arg eller upprörd, men vem fan tänker köpa det till mig utan att klaga? Det är typ det mest realistiska jag kan tänka mig att jag på riktigt har en iOS telefon i min ägo. Eller att min första arbetsplats efter Funkibator har som krav att alla ska ha iPhones och Apple produkter som jobbtelefon och dylikt, men då får man ju produkterna av jobbet.  Det hade jag inte haft något emot, då jag tror det är bra att kunna fler plattformar. Tills dess tänker jag leka lite med paddan när jag känner för det och utforska det simpla iOS och störa mig på småsaker och glädja mig åt det jag gillar med det.

Men jag behåller för närvarande min BlackBerry KeyOne och låtsas vara glad över det. Den är lite strulig ibland, så jag tror inte jag kommer behålla den i flera år direkt. Men batteriet är mer än bra och jag stavar bättre.  Jag vill ju egentligen ha en ny Pixel 2 XL, men jag har inte råd. Lägenheten är viktigare och de närmsta åren så kommer jag ha en mycket lägre inkomst än vad jag har haft på flera år, och då kan jag heller inte göra misstaget att punga ut ett x antal tusen på något jag egentligen inte behöver. Nä, mina pengar ska läggas främst på lägenheten framöver. Nya vitvaror framförallt och när det blir möjligt ska vi lägga nytt golv i alla rum. Sen kanske man målar och/eller tapetserar. Vem vet?

Det är i alla fall det jag tänker prioritera.

Det är avgjort! Nästa år börjar jag plugga programmering!

Frågan är bara hur mycket och vilken utbildning jag ska gå, men det är i alla fall officiellt nu. I Januari börjar jag studera igen, alltså. Det hela hänger på vad jag väljer att göra med jobbet, var jag kan studera på komvux och var jag hamnar härnäst. Det finns flera scenarion, men först lite bakgrund.

En samling programmeringsspråk i ett så kallat etikettmoln. Bilden är en länk.

Jobbet, vad händer med det?

Jag har ju under detta året känt att det är dags att gå vidare i karriären och för en gångs skull lära mig grejer inom programmering. Jag har fått alternativet att gå ner i tid till 25% pga arbetsbrist, men det innebär också att jag får behålla min anställning och även om en lön på 25% är låg, så är den ändå hög beroende på hur man ser det. Jag hade tjänat mycket på att behålla min anställning, även om jag går ner i tid. Dock inte så pass mycket att jag har råd med Grand Danois. Det får vänta, som sagt ett par år till, tyvärr. Om ingen har ett par hundra tusen kronor som de vill bli av med förstås, eller om man råkar bli miljonär… Men det är ingen risk eller möjlighet för det skulle jag tro.

Missförstå mig rätt gällande jobbet. Allt som sker där, sker i samförstånd med arbetsgivare och diverse kollegor. Oavsett om jag väljer att gå ner i tid eller avsluta anställningen för att jag vill plugga istället på halvtid! Det är delvis ett val jag själv funderat på i stort sett hela året, och det ser lite mörkt ut gällande att behålla mig på 50% och det är för mig helt ok. Jag är liksom redo att gå vidare. Oavsett vad som än händer så tänker jag blicka framåt och tacka Funkibator för allt jag fått och lärt mig där, och om jag fortsätter min anställning men på enbart 25% så innebär det också bara att jag får lite mer pengar i kassan och slipper bry mig om Arbetsförmedlingen, akassan och Försäkringskassan. Man tjänar alltid på att jobba! Och jag har som mål i dagsläget att behålla min anställning, men frågan är om det är möjligt och det håller jag på att ta reda på nu.

Olika planer och scenarion

Jag har hittat en utbildning jag vill gå via Lernia. Då utbildas man till backend-utvecklare eller systemintegratör som det annars så fint heter. Eller ja. Utbildningen heter det i dagsläget. Den är på halvfart (50%) och på distans, vilket gör att den är väldigt lämplig för mig. För att komma in på den här utbildningen måste man ha godkända betyg i två komvux kurser som heter programmering 1 och 2, och dessa två tänker jag gå under våren med start i Januari om möjligt. Utbildningen till systemintegratör startar i Augusti och ansökan sker i Maj. Jag vet dock inte när sista möjliga kompletteringsdatumet är och beroende på när det är, så vet jag om det är möjligt att studera på 25% under våren på komvux genom ett flexibelt distansupplägg. Problemet är att en kurs på 25% tar 20 veckor, vilket är en hel vårtermin. Bägge kurser tar alltså 40 veckor, och det är garanterat försent, för då blir jag tekniskt sett inte klar med dessa kurser förrän i slutet av september eller så och utbildningen börjar vanligtvis i slutet av augusti. Därför finns det en risk att jag istället kommer avsluta anställningen, plugga programmering 1 och 2 på 50% med CSN, vara arbetslös under sommaren, om jag inte kan jobba timmar någonstans eller hitta sommarjobb tills att utbildningen börjar i augusti 2018.

Sen är det inte 100% spikat att jag kommer gå utbildningen via Lernia heller. Jag kanske hittar en högskoleutbildning istället, eller pluggar något på heltid, även om jag inte kanske orkar det. Det kanske visar sig att programmering inte är något för mig när jag går kurserna 1 och 2. Vad gör jag då? Får panik mest sannolikt. Och ångest!

Det innebär i så fall att den enda arbetsplats i hela världen jag kan arbeta på är Funkibator och i så fall på 25% för närvarande, om jag ens kan komma tillbaka dit ifall jag väljer att avsluta anställningen för studier istället. Det finns finns dock en möjlighet att jag kan arbeta 50% under hösten på Funkibator, under förutsättning att distanskursen fortsätter, men det är aldrig någon garanti för det, även om den kursen har kört i typ 8 år nu eller så.

Våga misslyckas?

I och med att jag är den jag är och har den problematik jag har på arbetsmarknaden rent generellt så är det nuvarande upplägget jag har (flexibelt hemifrån på 50% med anpassade arbetsuppgifter) eller något inom IT branschen det enda jag kan arbeta med. I alla fall så säger hela mitt vuxna liv det, då erfarenheten jag har är att det är i stort sett bara Funkibator som är en förstående arbetsgivare nog som funkar för mig. De är flexibla nog att förstå hur jag behöver jobba för att kunna jobba. Och mitt pillrande med kod är ju som sagt skitkul! Poof! Så har 8-10 timmar gått förbi utan att jag märkt det…

Det jag har gjort hittills med kod, är lek. Ren och skär lek och test. I praktiken skulle man kunna säga att jag testat mig fram ifall kodsnutten jag hittat funkar. Oftast från början har den ju inte gjort det. Och så blir jag arg, frustrerad för att det inte funkar – men jag vet inte varför det inte funkar heller. Hade jag från början satt mig in i PHP, HTML och CSS tillräckligt för att veta vad variabler, arrays och loopar är exempelvis så hade jag lätt fattat varför jag inte får fram det jag vill och vad jag gör för fel. Dock så tycker jag ju att det är jättekul att sitta med det där pillrandet och jag vill chansa och hoppas på att OM jag lär mig det här så kommer jag bli ”världsbäst” på att programmera. Och jag kommer orka arbeta mer. Och per automatik få en högre lön, kanske till och med en dubblad inkomst om jag har tur. Det är motiverande nog att jag vill och måste chansa, med risken att jag kommer misslyckas.

Drömscenariot.

Drömmen är så klart att programmeringskurserna är så pass roliga och kreativt upplagda att jag får en total förståelse för kod, att jag börjar tänka som en programmerare och använder mig av rätt begrepp. Jag utgår ifrån att det kommer vara kul, att jag lär mig nya arbetssätt som hindrar mig från att bli arg över ingenting och jag lär mig hitta mitt tålamod. Under sommaren (under förutsättning att jag läst bägge kurser i tid för komplettering) så hoppas jag att jag har ett sommarjobb eller annan inkomst tills att utbildningen börjar i Augusti. Om jag på ett magiskt sätt kan behålla min anställning på 25% även under hösten så tänker jag låta sjukersättningen vara vilande och i det här drömscenariot hoppas jag på att jag kommer orka studera 50% och jobba på 25% hos Funkibator. Är mina arbetsuppgifter inte uttröttande och kreativa nog så kommer jag orka att studera, men annars är studierna viktigast. Mellan studieuppehållen hoppas jag att jag lärt mig så pass mycket att jag kanske kan ha ett sommarjobb inom IT, eller att jag sitter och bygger appar eller spel som jag på något vis kan tjäna pengar på. Sen när utbildningen är klar så hoppas jag att jag sugit åt mig all kunskap som en svamp och är en hejare på kod och en bra programmerare.

Drömjobbet i det här fallet är ett ställe som ligger i typ Malmö eller längst bort, Lund (kanske också Köpenhamn?) som är flexibla i sitt tänkande och framåt i sin utveckling. Ett företag som tillåter hundar på jobbet, så skaffa Grand Danois inte är ett problem och en evig längtan som jag bara får leva med. 20 + år är liksom tillräckligt lång tid för den här väntan, och jag tänker inte skaffa GD för att jag ska vara utan vovve 8-10 timmar om dagen! Vovve för mig betyder en praktiskt taget konstant fyrbent kompis vid min sida, oavsett jobb.

Drömjobbet ska också funka så att man kan jobba hemifrån vid behov (eller alltid) och ska inte kräva 8 timmar per dag, utan istället ser kvalitet före kvantitet. Alltså att det är viktigare att få saker gjorda på ett bra sätt, än att det tar X antal timmar att få det gjort.

Jag har hittills hittat två företag, ett i Malmö och ett i Lund som låter otroligt lockande, så vi får se vad som händer. Det finns hopp, och jag hoppas, längtar och önskar att jag kommer dit. Annars kanske jag ändå startar eget eller så kanske jag ansöker om nått projekt i samfund med Funkibator så jag kan jobba med programmering på mitt eget sätt. Huvudsaken är att jag kan arbeta med något jag har velat så länge, som håller mig motiverad, passionerad och flexibel.

Åh. Jag vill bara börja. NU!

Äntligen har jag en ny mobiltelefon, med fysiskt tangentbord dessutom!

Idag fick jag min Blackberry Key One. Det blev födelsedagspresenten från älsklingen min. Vid 10 tiden dök DHL budet upp och jag spenderade ungefär 2-3 timmar med att fippla med telefonen, men utöver det har jag inte varit så besatt över den som jag trodde att jag skulle vara.

Ett kollage med bilder på min nya telefon som jag håller i handen.

Det är en väldigt udda känsla i alla fall att ha fysiskt tangentbord. Det har jag inte haft sen 2011 eller nått sånt. Efter år av smartphones utan fysiska knappar att skriva med så har man haft lite delade känslor angående hur viktigt det är med fysiskt tangentbord. I början var det inte alls viktigt, men i samband med att Key One blev officiell så hände något med min Nexus 6P. Den började skriva skitdåligt. Batteriet började suga balle eller nått. Telefonen gick från att vara praktiskt taget perfekt till att bli nästan lite jobbig och opålitlig, ungefär som om att den visste att man ville byta ut den. Samtidigt var man desperat över att ha en Nexus telefon, då Pixel telefonen inte kom officiellt till Sverige plus att den kostade skjortan. Till sist löste ju sig allt, i och med mitt byxproblem som fixade sig för ett par månader sen. Telefonen har man liksom bara fått leva fram tills nu och idag byttes den ut. Älsklingen köpte en Lenovo P2 för ett tag sen med 5000 MaH batteri, så för hans del är batteriproblemen över. Jag var också lite sugen, men eftersom min telefon ändå fungerade någorlunda bra så behöll jag den.

Det tog ett par timmar innan jag hittade rätt inställningar för tangentbordet. Fram tills dess kändes det nästan jobbigt att skriva på den, då man var tvungen att hålla in antingen A eller O för att få fram våra nordiska tecken för Å, Ä och Ö. När jag hittade inställningarna så kunde jag enkelt få fram hela biblioteket för svenska och nu förstår telefonen per automatik att skriver jag ”sa” så ändrar den till ”så” om jag pekar på det valda ordet som kommer upp. Det är mycket bättre. Jag ska dock påpeka att det här inlägget skrivs som vanligt via datorn och inte via mobilen, men jag skulle gissa att fler inlägg i framtiden kommer skrivas på telefonen.

Batteriet verkar vara mycket bra det också. Den hade 51% batteri när den kom, och det gick relativt snabbt ner till ca 30 ett par timmar senare, men då hade jag ju installerat över 100 applikationer som flyttades över från min gamla telefon samt att jag suttit i inställningarna titt som tätt. Jag spelade även en stund i ett spel som heter Toy Blast. Ett totalt komplett galet och asjobbigt spel som är elakt som fan, men också otroligt beroendeframkallande. Jag kan inte sluta spela det trots att det suger. Jag har skrivit en recension om det spelet på min engelska blogg. Du hittar inlägget här. Varning dock för mycket svordomar!

När jag spelat det på min Nexus 6P så drar telefonen batteri som fan. Spelar jag typ mer än två gånger, vilket jag ofta gör så måste jag ladda mobilen runt middagstid. Jag har inte mätt hur mycket batteri spelet har dragit på 6P, men lätt 10-20% på en spelning som ofta varar i ca 10 minuter. När jag testade att spela det idag för första gången så blev telefonen rätt varm, men det kan också bero på andra saker. Just då satt jag på en varm balkong och hade minuterna innan spelat in en liten film för att testa kameran. När jag testade ett par timmar senare, då telefonen var praktiskt taget fullt laddad så blev den inte varm och batteriet hade bara gått ner med 1%, så det är en stor skillnad jämfört med min gamla Nexus.

I skrivande stund har jag 86% kvar, men då har jag inte använt den som en galning heller, men det beror ju mer på att jag är ledig och har spenderat större del av min tid med att antingen se film eller sitta vid datorn och leka med bloggarna och annat.

I övrigt, för den som är nyfiken så går den här nyttiga veckan sådär. Det mesta jag lagat smakar skit, men så brukar det bli. Jag ska skriva mer om detta senare, men tänkte spoila lite i alla fall för de som bryr sig tillräckligt mycket.

Ja, det var väl det. Tack för att du läste ända hit 😛

Tredje miraklet för veckan; Nästa telefon är hittad!

Tidigare i veckan skrev jag att det skett två mindre mirakel, och igår kom det tredje för veckan. Jag har hittat min nästa telefon och det ska bli en Blackberry KeyOne. Orsaken till det är för att min sambo Henrik mer än gärna vill återgå till en telefon med fysiskt tangentbord och nu när mitt byxproblem är löst, ja då är det inga större problem med att ha en lite större telefon. Denna är dock mindre än den jag har idag, så det är positivt. Det finns också andra fördelar med den och vilka de är ska jag berätta senare i inlägget.

Igår tittade vi på livesändningen för evenemanget i Spanien, där det just nu pågår en mobilmässa. Själva evenemanget var jättekort och mitt i alltihop så slutade livesändningen att fungera. Vi fick i alla fall veta det vi behövde och det var bra. Videon nedan är dock en annan inspelning utan avbrottet så varsågod o titta på den

Fördelarna med en Blackberry KeyOne

Vad kan då fördelarna vara? Jo, det är väl just att det finns ett fysiskt tangentbord, extremt stort batteri, den kör Android, varje knapp på tangentbordet går att koppla till en applikation för att förenkla och komma in i appar snabbare. Prislappen är hög, men ändå ok. Förmodligen lär den kosta ca 7000 kr här i Sverige, men förhoppningsvis blir den lite billigare här. Telefoner har ju en tendens att vara dyrare här oavsett. Den ska kosta €599 i alla fall så vi får se. Telefonen släpps globalt i början av april och när vi väl kan köpa den återstår att se. Vi räknar med i slutet av april för säkerhets skull.

Det ska bli intressant i alla fall att återgå till en telefon med fysiskt tangentbord. KeyOne telefonen ska också ha samma kamera sensor som Google Pixel, så det är ju riktigt nice. Jag hoppas den kommer funka bra. Annars i övrigt är det inte superviktigt för mig med ett fysiskt tangentbord och så, men det ska bli kul att se hur bra det fungerar. Att skriva på en touch screen är verkligen jättesvårt ibland för stavfelen sker så lätt eller att den byter ut orden till fel saker.

Jag längtar i alla fall efter den här luren! Det ska bli kul!

Bygg inte höghastighetsbanor – Nej, satsa på vakuumtåg istället!

Det var ett tag sen jag skrev om någon nyhetsartikel, men nu börjar jag nästan tröttna på hela den här debatten. Eller ja, gällande tåg så förstår jag inte varför folk inte bara pratar om Elon Musk’s Hyperloop eller ett annat system för vakuumtåg kallat ET3.

Sverigeförhandlingen presenterade nyligen sitt förslag på höghastighetsbana mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Sverige skulle behöva ungefär tio gånger så stor befolkning för att få lönsamhet i höghastighetsbanor, skriver Roland Andersson, professor emeritus i bygg- och fastighetsekonomi vid KTH.

Källa: Debatt: Bygg inte höghastighetsbanor

Jag vet inte direkt vad en Hyperloop kostar att bygga, men det är i alla fall billigare än höghastighetståg. ET3 däremot kostar en tiondel av det. Alltså, om man hade byggt ett nätverk för vakuumtåg enligt ET3’s modell så hade det inte kostat 170 miljarder att bygga höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö via Jönköping, utan det hade i så fall kostat ca 17 miljarder. Själv tror jag det hade blivit ännu billigare än så, för ett vakuumtågsnätverk (eller bana, vad man nu vill kalla det) hade kunnat följa motorvägen, och det hade heller inte krävt en massa mark. Det går fortare att bygga och antalet naturresurser som går åt är mycket mindre än det föreslagna för höghastighetståg. Dessutom så hade man kunnat åka i hastigheter som är flera gånger snabbare än höghastighetståg. Och du hade också kunnat åka direkt till den station du önskar utan byte.

Om vi leker lite med tanken att Sverige hade byggt ett nationellt nätverk för vakuumtåg med ET3, så hade en resa mellan Växjö och Stockholm tagit max 1 timme, förmodligen bara 45 minuter eller så, då man hade åkt i enskilda ”poddar” eller kortare tåg med bara ett fåtal platser och åkt direkt. Idag får jag byta tåg i Alvesta och vänta + att tåget åker förbi en massa stationer och stannar för att plocka upp nya passagerare. Jag klagar ändå inte, för nu tar det mig i bästa fall 3½ timme till Stockholm. Det är mycket bättre jämföres med när jag bodde i Malmö eller i Karlskrona. När jag bodde i Malmö tog en resa ca 5 timmar och i Karlskrona så var det nästan fan helt omöjligt att åka tåg, för inget funkade så bra, så när jag bodde där var det bäst att åka bussen, som tog närmare 9 timmar eller nått sånt. Eller så tog man flyget…

Nä, nog pratat om höghastighetståg! Vakuumtåg borde vara det enda samtalsämnet i den här debatten. Varför vill man inte spara 90% av kostnaderna, resurserna etc och dessutom åka helt utan byten upp till 3 gånger snabbare (minst) jämföres med höghastighetståg?

Hade vi haft ett globalt nätverk med vakuumtåg enligt ET3’s modell hade man kunna åka från New York till Peking på 2 timmar (minst 650 mil i timmen). Min fråga är bara varför? Det här är något som borde ha funnits för längesen!

Systemet med vakuumtåg är dessutom helt friktionsfritt, mycket mer miljövänligare än elektriska tåg (som redan idag är extremt miljövänligt), det är en tystare, bekvämare resa och också mycket mer säkert jämföres med både flyg och traditionella tågresor.

Tror du mig inte, så fine by me. Googla på det och bilda din egen uppfattning om det här – som med allt annat. Själv vill jag bara ha en så bra framtid som möjligt för alla och resor är en grundpelare i det hela.