Intresseklubben antecknar! | Nästan två år senare är problemet med fula länkar på Google+ inte löst…

Jag håller allvarligt på att få fnatt. På senare tid har jag bloggat mer ofta, nästan varje dag eller åtminstone flera gånger i veckan sen vi flyttade. Det är kul och det behövs tycker jag. Det bästa är när jag har en ny tanke att skriva ner varje dag. Det gör det hela liksom roligare. Dock så finns ett problem som gör att jag håller fan på att bli helt tokig.

Google+ är ett av mina favoritnätverk gällande sociala medier. Fast på senare år så har det gått och blivit dötrist. Interaktionen med läsare, eller bara rent allmänt är ”totalt piss”, så jag har sen många månader tillbaka aktivt slutat posta grejer där. Det är liksom inte lönt. En bråkdel av mina läsare kommer från det nätverket och det är tråkigt. Dock har jag slutat bry mig för längesen om läsare och allt sånt. Det är bara tråkigt att folk inte håller kontakt på samma sätt som förr. Det var ett rätt tight nätverk men allteftersom så dog det mesta ut och folk var tvungna att jobba eller hålla på med annat som inte är lika viktigt som att vara social på nätet. Jag ska dock inte klaga för mycket, för även jag själv interagerar inte på samma sätt som förr där heller. Jag plussar inte inlägg lika ofta och jag kommenterar inte heller så ofta. Det går dock i perioder men jag är fullt medveten om mina egna handlingar där.

Jag ska dock tillägga att jag sen några veckor tillbaka då jag börjat blogga lite oftare så har jag börjat skicka mina inlägg till både min G+ sida för bloggen samt till min profil. Detta är till av två skäl – dels för att kolla om jag får fler läsare från Google+ till min blogg och dels för att se ifall länkarna behandlas annorlunda när de delas. Till det första inläggen eller två så stämde det med länkarna i alla fall, men antalet läsare har inte direkt förändrats, vilket var väntat.

Det här med fula länkar driver mig till vansinne. På sistone så verkar det som om att oavsett om jag har en bild i mitt inlägg, eller en logotype (som en slags grundläggande och återkommande bild som ska användas ifall ingen annan bild går att hitta), så skiter Google+ att rendera bilden och istället är jag lämnad med en ful länk. Som vanligt är detta också något jag ser för många, många andra som delar länkar ifrån blogginlägg. Det är alltså ett återkommande problem men som vanligt är det bara lilla jag som bryr sig.

Däremot har jag tröttnat på att byta ut inläggen när detta händer för jag orkar inte. Det är för mycket som pågår i mitt lilla huvud numera att jag kan bara inte hantera allting. Det är tusen småsaker som bara driver mig till vansinne. Det mesta har jag skrivit om, så ni som läser min blogg och har läst det jag skrivit senaste halvåret eller så borde förstå vad jag syftar på. Om inte kan jag snabbt nämna att det gäller strulet med att hitta en ny mobiltelefon, för små fickor på byxor, min vikt, störiga personer som inte har något vett i skallen och så det här nudå med asfula länkar på Google+ som får mig att ruttna totalt på allting.

Det här inlägget tänker jag för övrigt dela manuellt till Google+, för jag håller på att testa en grej som jag hoppas funkar. Gör det inte det, ja då är det ajöss med lite mer aktivitet från mig till det nätverket. Tror inte någon saknar mig där ändå…

2016 – året som bara fanns…

2016 var ett år där hela världen reagerade på mycket ont här i världen. Många kända personer avled, Trump blev president i USA och mycket annat hände. Det enda jag kan hoppas på angående alla dessa dödsfallen är att Michael J Fox samt att Lasse Åberg inte dör inom kort. Då blir jag ledsen… Det har verkligen varit ett komplett tragiskt år på så vis med alla dessa personer som avlidit. För min egna personliga del så var 2016 mest bara ”meh”. Det hände egentligen inget särskilt. Tiden gick dock otroligt fort så sammanfattningen kommer bara ta upp ett fåtal saker som har hänt mig under det här året.

De största grejerna

Det var några få stora saker som hände i år. Vi både köpte och sålde lägenhet. Eller ja, vi köpte vår gamla lägenhet i Växjö tekniskt sett i december 2015, men vi fick i alla fall testa på att bo i bostadsrätt under mer eller mindre exakt ett år. Jag jobbade mitt första år med halvtidstjänst på Funkibator, vilket är min personliga maxkapacitet. Detta gjorde jag till en mycket stor del hemifrån och det har fungerat bra. Nästa år hoppas jag dock att det kommer fungera mycket bättre och att i stort sett allt ska gå felfritt. Vi flyttade också tillbaka till Skåne och jag gick upp ytterligare 6 jobbiga kilon till som jag verkligen vill bli av med under 2017. Jag blev också blond på påbörjade mina Skåneresor, men som under 2017 kommer bli Växjöresor istället. Min älskade Morfar gick tyvärr också bort vilket innebar ett stort beslut om att effektivt aldrig åka upp till Norrland något mer, då jag inte längre har något där att hämta. Detta är för övrigt ett beslut som hånar mig då jag drömmer mycket ofta att jag är där uppe igen och ångrar att jag hamnat där, fast det ändå inte är en ”big deal” att jag tagit det beslutet. Jag har också försökt hitta sätt för att förbättra min hälsa som jag hoppas fungerar.

De dåliga sakerna?

Ja, fanns det några såna? Förutom att Morfar dog och att jag blev lite fetare (ursäkta mitt ordval), så var det inte så mycket annat dåligt som hände i år. Jag har varit allmänt glad och nöjd med det mesta och tiden har liksom bara gått förbi. Eller flugit förbi, kanske man istället ska säga. Den enda ilskan jag har haft har egentligen bara varit den senaste veckan eller så då tusen olika småsaker irriterat skiten ur mig och jag hoppas det går över snart.

De bra sakerna?

Ja, det måste ju har varit flytten tillbaka till Skåne, som jag gått och längtat efter länge även om jag trivts mycket bra i Växjö. Det var också en trevlig upplevelse att jag fick ett år till med Henrik och att det gick bra att sälja lägenheten. Jag blev också klar med tandställningen och det var skönt.

Förhoppningar inför 2017?

Främst hoppas jag att min hälsa förbättras och att få en Grand Danois i 35 års present är något jag hoppas på också. Jag fyller i Maj och det ska komma en vårkull så vi får se hur det går. Självklart hoppas jag ju på att Henriks jobb kommer gå jättebra och att vi båda går ner i vikt samt får fortsätta leva tillsammans och vara lika lyckliga som vi varit i alla år med varandra. Jag hoppas också på att jag kan fortsätta spara undan pengar minst lika effektivt som tidigare i år och att jag ska fortsätta slippa oroa mig för onödiga saker. Vad alla dessa ”onödiga” sakerna är går ju att lista tusen meter långt eller nått. 2016 slapp jag oroa mig för mycket av dem och jag vill bara fortsätta ha det bra.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ALLA MINA LÄSARE!!!

8 år med älsklingen idag!

8 år med älsklingen idag! Och vi kom på det nu för ca 5 minuter sen att det var idag det skulle firas. Tidigare idag åkte vi till Malmö och triangeln för att köpa in lite fler grejer till våra lampor. Vi åt middag på Max och köpte periodkort. En helt vanlig dag med andra ord. Och som vanligt hoppas jag på att vi får 100 år till ihop eller nått liknande. Bilden var mest bara för att symbolisera vår vardag. #8år #malmö #triangeln #webbhallen #maxhamburgare

Mitt liv som 60 åring | En dröm jag hade i natt

I natt drömde jag att jag fick se mitt liv som 60 åring. Det var skrämmande, häftig och i vissa fall otroligt osannolikt. Jag tror inte det var en sanndröm men det var ändå väldigt kul att få drömma nått sånt.

Jag var 60 år, men jag vet inte hur jag såg ut. Jag kände mig som jag känner mig idag. Ibland agerar jag ju som en gammal pensionär ändå med mina krämpor och värk men på nått vis kändes jag friskare än vad jag generellt gör idag i 2016. I alla fall, jag var på väg upp till Norrland. Jag hade inte varit där på över 30 år eller så och nu var det dags för någon slags släktträff. Jag kände mig riktigt ensam som om att livet bara var ett stort hål. Jag var inne på min tredje Grand Danois, som av någon konstig anledning fick stanna kvar hemma och jag bodde ensam.

Jag nämnde min ”före detta” sambo och denne person var Henrik. I drömmen bodde vi inte längre ihop och alla tecknen pekade på att han tyvärr hade avlidit och detta var anledningen till varför han inte fanns i mitt liv längre.  Saknaden efter Henrik var så enorm att jag förmodligen var i en djup depression. Trots att jag hade en GD hemma så spelade det inte så mycket roll, jag var ledsen och ensam ändå. Mina föräldrar gjorde allt de kunde för att muntra upp mig på den här släktträffen och jag antar att det mesta fungerade.

De positiva aspekterna i mitt liv, förutom hunden var att jag hade varit vegan i över 30 år. Jag berättade för släkten att min hälsa hade förbättrats enormt när jag blev först vegetarian i 35 års åldern och ett par år senare vegan. Riktigt bra blev hälsan när jag och Henrik började äta WFPB (Whole Foods Plant Based) vilket är 100% växtbaserat lagat från grunden. Jag berättade att jag lätt gick ner 20 kilo (jag väger idag jättetunga 70 kg enligt vågen 😮 ) och har inte gått upp i vikt sen dess och jag var mycket pigg, aktiv och ur många aspekter var mitt liv komplett annorlunda jämföres med hur jag lever det idag.

Jag träffade mina syskon. Bägge hade barn, säkert 3 vardera. Likaså hade mina kusiner. Släkten hade utökats en hel del. Det kändes som om jag spenderade en halv evighet uppe i byn, men förmodligen var jag bara där i ett par dagar. Det var både snö, sommar och solsken blandat med tråkigt mörker. Jag fick träffa många gamla ansikten och konstigt vilket muntrade upp mig rejält men jag var också med om en del tråkiga saker under den här släktträffen. Bland annat försökte folk tvinga på mig aktiviteter jag vägrar vara med på och jag blev arg i drömmen och röt ifrån. Varför utelämnar jag från det här blogginlägget.

Jag hann vakna innan det var dags att åka hem och drömmen fick inget direkt avslut. Jag var lite smått chockad när jag vaknade och det blev ett litet abrupt uppvaknande då vi har målare i huset som målat trappuppgångarna, hissen etc i flera veckor. I dag skulle de måla alla dörrar i huset så det blev till att kliva upp direkt och börja jobba.

Mina tankar om drömmen…

Den här drömmen får mig att tänka lite. Om det är en sanndröm återstår ju att se. Kanske är jag inne på min tredje GD när jag är 60 år, det är mycket möjligt att jag är vegan då också med tanke på teknikens framgångar med allt som pågår med hur mat odlas etc. Jag hoppas dock på att jag och Henrik fortfarande lever ihop och är lyckliga när vi är så gamla och att jag aldrig ska behöva känna mig ensam och deprimerad igen. Jag hoppas också på att jag kan ha en någorlunda aktiv livsstil som inte påverkar mig negativt och att det finns möjligheter till en bättre hälsa. Tiden får utvisa om drömmen var rätt eller inte. Vid det laget lär jag säkert ha glömt bort totalt att jag fick en inblick i min framtid. Jag har ju liksom länge sagt att om jag passerar 60 år så blir jag förvånad, för med min usla hälsa borde jag dö av en hjärtinfarkt när jag är 42 eller nått, men man vet aldrig. Sakta men säkert kanske matvanorna blir bättre och jag kanske lever tills jag blir 120. Who knows? Jag vill bara leva ett bra, hälsosamt och rikt liv. Och gärna tillsammans med Henrik och ett gäng grandisar…