Nu behöver jag inte vara ensam mer.

Hej, kära bloggen. Vet du vad? Jag har gjort ett stort misstag. Ett stort, fett jävla misstag. Och det helt i onödan. Men så är det när man inte vet tillräckligt om saker och ting. När man inte vet svaret, eller orsaken till varför saker är som de är, vad gör man då? Jo, man kan spekulera eller så kan man glatt ignorera det och fortsätta som om inget har hänt. Men det tänker inte jag göra. Inte längre i alla fall. För det behövs inte.

För ett tag sen, då när jag skrev att jag kände mig ensam – för det gjorde jag. Åtminstone under en kort period. Då hade jag inga direkta vänner att umgås med. Henrik var bortrest med jobbet och jag satt bara hemma, försökte vara nyttig och jag blev besatt av Apple produkter och spenderade min tid då jag inte jobbade med att kolla på varenda YouTube video jag kunde hitta om iOS och iPhones. Detta i ett desperat försök, eller något att försöka koppla bort hur ensam jag kände mig, samtidigt som min telefon strulade mycket och jag ville byta ut den mot något stabilt. När jag senare fick min sambos gamla Lenovo P2 så kändes Apple hysterin bättre direkt, vilket jag redan talat om och känslorna av att vara ensam börjades sakta men säkert att försvinna igen och nu känns allt som vanligt igen. Förutom att jag är totalt besatt istället av OnePlus och vad de har att erbjuda. OnePlus 5T släpps officiellt imorgon, den 21 november och det känns oerhört svårt att inte beställa en, för det behövs egentligen inte men jag vill ändå ha en. Om jag ändå köper en så får det vara det sista jag ”unnar” mig själv på länge (förutom nya kläder!), för jag hade ju lovat att lägga alla pengar jag har på lägenheten istället. Vi får se vad som händer. Än så länge kommer jag ju inte bli helt bankrutt, men det blir ju helt klart mindre pengar att spara undan varje månad efter årsskiftet och det är ju lite tråkigt.

Ödesfredagen?

I fredags hade jag bestämt med en kompis från Lund att vi skulle äta sushi tillsammans. Detta var en födelsedagspresent från mig till honom. Min absolut bästa vän bor i Lund också och vi hade då inte pratat på många månader och efter att jag skrivit till henne på Messenger och sagt att jag ville gärna återuppta kontakten igen så fick jag inget svar, vilket bidrog mer till att jag kände mig ensam då jag inte hade särskilt många i mitt liv just då att vända mig till. I fredags dock så ändrades allt – igen och jag fick svar på alla mina frågor. Jag ska inte säga exakt vad som hände, för jag vill respektera min vän men jag vet nu varför vi inte har hörts av på jättelänge och varför hon valt att inte höra av sig efter att jag skrivit till henne. Av en ren och skär slump, nästan (min vän jag skulle äta sushi med hade skvallrat om att vi skulle ses den dagen), så stötte jag på henne när jag väntade på min kompis på Botulfsplatsen i Lund. Vi bestämde att vi skulle träffas efteråt o ta en fika och det var mycket trevligt. Under den eftermiddagen kändes det som det alltid har gjort förr när vi har umgåtts. Det var så underbart! Vi gick in i några butiker, jag köpte godis på en affär som ligger på Bankgatan, för den har mina särskilda favoriter som annars är mycket svåra att få tag på. Sen tog vi en fika på Wayne’s Coffee och efter ett par timmars samtal (eller hur länge vi nu satt där) så åkte vi hem, och jag var otroligt lättad över allt som hade hänt den dagen.

Närbild på sushin jag åt med min andra vän på Aiko Sushi i Lund. 17 bitar vegetarisk sushi för 140 kr. Helt ok och mycket, mycket gott! Bilden är tagen med min Lenovo P2.

Nu vet jag var jag har min bästa vän och var vi har varandra och vi kan nu fortsätta våra liv precis som det är tänkt och det känns underbart. Jag är så glad över den här förändringen! Vi behövde ett break, både från varandra och ifrån andra människor, men nu är den pausen över och det känns bra. Fantastiskt kanske till och med?

Jag är bara glad att jag har tillbaka min bästa vän. Jag har saknat dig!

Åh, vad jag hatar missförstånd!

Jag fick en smärre chock när jag vaknade i morse. En vän till mig hade skrivit att jag blivit blockerad och vänskapen är borttagen på Facebook och Instagram. Jag kunde inte ens svara på meddelandet och det gör mig ont. Nu ska jag förklara varför och hur det ligger till, och jag hoppas min vän läser detta.

I de senaste inläggen jag har skrivit så har jag nämnt att jag störts av massvis av småsaker samt att nära vänner till mig har haft det jobbigt och att detta har påverkat mig negativt. Jag upptäckte dock problemet, och det är borta nu. Problemet var att jag haft kontakt med personer jag inte vill eller behöver ha kontakt med. Dessa personer är främst människor som jag känner tack vare mina jobbiga ex, och dessa personer gör inget annat än pratar om vårt gemensamma ex när vi snackar och jag har ingen lust längre att ens tänka på den personen längre. Jag har liksom gått vidare – rejält, men det verkar som om att de andra personerna inte har det, även om det kan verka så på ytan.

Grejen är denna, att dessa personer jag syftar på antingen skriver till mig och ”bara” pratar om exet jämt, eller så hamnar vi där ändå till sist eller så pratar vi inte alls. Jag hade börjat uppleva någon form av ”ångest” i och med det. Jag har liksom gått och tänkt, när tänker den här personen skriva till mig igen och tjata om vårt gemensamma ex? Det kan liksom gå månader eller dagar emellan och jag har och hade aldrig från början någon jävla lust alls överhuvudtaget att ha kontakt med de här personerna. Det känns så mycket bättre nu när jag tagit bort dem från Facebook och avföljt dem från diverse sociala medier.

Den andra grejen som stört mig gäller ju som sagt en annan vän, men jag har upptäckt att det enda jag behöver är en paus. Ett par veckor eller så där vi inte pratar så mycket med varandra, så jag kan vila upp mig rent mentalt. Det kanske i sig inte är så bra för min vän, som säkert vill och behöver min hjälp och någon att prata ut med, men grejen är denna att jag är så sjukt galet trött på att älta saker. Jag har aldrig tyckt om det, men många jag känner ser ältande som en trygghet och kommer till mig för att rabbla upp samma saker om och om igen och det i sig är skitstörigt. Nog för att jag själv kanske inte pratar så mycket om nya saker alltid, men det är en strävan jag gör medvetet – att alltid försöka hitta nya vinklar och nya samtalsämnen så man inte ska bli så trött på att alltid prata om sina ex(vilket motvilligt sker med gamla ”kompisar”), veganism, när jag ska skaffa Grand Danois, hundträning och fan och hans moster. JAG VILL PRATA OM ALLT! Inte bara om samma tre saker om och om igen. Jag vill inte… Och jag behöver inte det.

Därför tog jag en paus. Hur länge den varar återstår att se.

Så fort jag gjorde detta och pratade ut med den andra vännen jag nämnde innan som skriver konstiga inlägg på Facebook så kändes allt så mycket bättre. Det innebar att jag kunde börja gå vidare även där och min vän, som i morse blockerade och inte vill vara min vän på Facebook något mer, har nog missförstått allt detta. Jag bryr mig om den här personen, och dennes grejer är inte för mycket för mig. Inte när jag har raderat allt annat skit och rensat Facebook på personer jag inte vill ha kontakt med. Den här personen är någon jag vill ha kontakt med, men om denna nu har missförstått och inte kan eller vill prata med mig och reda ut det så får det vara så. Jag får bara acceptera ytterligare ett missförstånd, för så är livet.

Det som eskalerade, var också ett inlägg jag skrev på Instagram igår

Jag följer ett antal personer på Instagram. Några av dem postar ett par gånger i veckan och det är fine. Ett x antal andra postar 7 gånger om dagen, och eftersom Instagram inte direkt har någon bra funktion att klumpa ihop folks inlägg så kan dessa inlägg lätt stoppa upp flödet. Sen de började med icke-kronologisk ordning också så kan 7 dagar gamla bilder dyka upp blandat med något som var skapat för 5 minuter sedan. Instagram är också den plattform, förutom Twitter som jag kollar absolut minst. Nu har det gått över en vecka, och jag fick mail att jag skulle kolla uppdateringar från vänner jag följer, och för att skriva ett ”förlåt” inlägg så kanske jag var lite dum och nämnde detta och detta missförstods något så fruktansvärt och ledde till att min vän valde att dumpa mig – säkert med all rätt.

Senaste veckan eller så, sen jag valde att rensa så har jag nästan medvetet valt att inte kolla instagram, för jag orkar inte gå igenom alla bilder jag har missat. Jag har till och med gått från att praktiskt taget gilla alla bilder i flödet, till att bara gilla vissa utvalda bilder, för att annars tar det mig för lång tid att gå igenom alla bilder. Men det är ju för att så är Instagram uppbyggt och jag kan inte göra något åt det.

Jag menade i alla fall inte att trampa någon på tårna eller göra någon illa. Jag agerade bara lite klumpigt och oavsett vad dessa konsekvenser leder till så kommer jag acceptera dem. Vill min vän aldrig mer prata med mig, så fine. Då är det ajöss och jag hoppas allt i dennes liv löser sig. Om inte, så finns jag här och jag hoppas det kan redas ut. För jag bryr mig om den här personen, och man behöver faktiskt inte alltid komma överens för att vara vänner. Jag hade liksom bara inte en aning om att detta skulle ske och jag är förvånad över det, men nåja. Gjort är gjort och nu har jag förklarat mitt.

Jag hoppas du förstår. Jag ber om ursäkt för allt. Det var inte meningen.

”Om jag hade byggt en tidsmaskin…”

Ja, då hade jag försökt göra allt jag kan för att radera mina tidigare misstag (och säkerligen gjort minst lika många andra misstag på köpet).

Just nu och lite då och då så hamnar jag i ett tankemönster där jag verkligen hade velat åka tillbaka i tiden och ändra på saker och ting, så jag slipper dras med ångest över saker jag har gjort tidigare i mitt liv. Å andra sidan är jag ju så otroligt nöjd med allt jag har nu, och det i sig hade jag inte velat ändra på.

Jag sitter och funderar på vad som kunde ha hänt om jag bara…

Jag har redan nämnt i ett gammalt inlägg (som ett av mina ex kommenterade anonymt på och irriterade skiten ur mig, vilket ledde till att kommentarsregler kom till) att jag hade velat radera de 3 senaste förhållanden innan Henrik och det står jag för fortfarande. Jag hade också velat ändra på så mycket mer. Hade jag kunnat så hade jag:

  • Accepterat läget när jag gick i grundskolan att folk älskade att mobba mig oavsett vad jag än gjorde, så då hade jag inte försökt vara ”social” och istället hade jag hållit mig undan.
  • Jag hade gjort allt i min makt för att rätta till mitt överbett när jag väl hade chansen i grundskolan, för då hade jag sluppit betala 22k för tandställning som jag gjort istället och gått i över 15 år och mått dåligt över fula tänder och ett hemskt överbett.
  • Med vad jag också vet idag om min Fibromyalgi så hade jag varit mer tydlig om vad som var jobbigt och varför det var jobbigt. Jag minns inte riktigt om jag hade den värken jag har idag när jag var barn, men jag minns att jag inte orkade så mycket och att min kropp nästan aldrig gjorde vad jag ville att den skulle göra. Samtidigt levde jag lite som i min egen lilla värld, jag struntade mycket i vad som hände omkring mig och jag var nog mer ”ego” då jämföres med nu, men jag vet inte. Jag minns också att alla hade krav på mig hela tiden, att jag skulle vara som alla andra, orka lika mycket som alla andra och vara lika ”tjejiga” som alla andra tjejer. Om jag inte får uppleva min barndom igen så kan man inte riktigt uttrycka sig om hur det faktiskt var. Jag hade i alla fall ifrågasatt min diagnos på Asperger mer (såsom jag gör idag) istället för att bara ”go along with it” som jag gjorde i alla år tills jag fick diagnos på mina verkliga problem – Fibromyalgi.
  • Jag hade bett mina föräldrar om att få byta namn från ”Maria” till ”Anna-Maria” när jag gick i grundskolan, eftersom jag har velat heta det hela livet. Anna är efter min mormor, så det var lätt ordnat att lägga till det när jag väl fixade det i vuxen ålder.
  • Övertalat föräldrarna om att ändå låta mig gå IT programmet i gymnasiet som jag faktiskt ville och ta mina chanser till att lyckas eller misslyckas på egen hand. Hade jag lyckats så hade jag kunnat gå på högskola eller universitet utan problem. Istället gjorde mitt gymnasieval att jag saknade över 1000 poäng och behövde gå på komvux länge för att få högskolebehörighet. Detta trots att jag fick godkänt i alla ämnen som behövdes, men jag fick inte rätt betygsdokument. Jag gick ju istället IV-ASP, specialanpassat program för personer med Aspergers Syndrom på Huddinge gymnasiet, där jag valde att gå 3 år istället för de rekommenderade 4 år och då fick problem med betygen jag nämnde innan, där det tog 3 år att läsa Matte A, istället för en termin eller två och där jag lärde mig att jag behöver inte prestera, för allt löser sig ändå. Ett av de sämre valen jag har gjort kan jag ju säga med vad jag vet idag. Enda positiva från utbildningen där var vännerna jag hade, men som jag knappt har kontakt med alls idag. Just då var det kul i alla fall.
  • Jag hade också tagit körkort när jag bodde kvar hemma, och kanske också då för manuellt eftersom man då hade tid och möjlighet att lära sig det. På den tiden var också teoriproven lättare och det var inte särskilt krångligt att ta körkort som det är idag.
  • När man väl pratar högskolestudier så är det inte säkert att jag hade valt att plugga på högskola, för att sitta och betala av csn idag är inte särskilt kul. Hade jag kunnat gå på högskola tidigare än vad jag gjorde så hade jag först förmodligen gått något datorinriktat för att öka mina chanser till jobb. Jag är dock ändå glad över att jag gick det programmet på BTH ändå, men jag hade fått jobbet på Funkibator utan utbildningen, för den hade inte så mycket med mina egenskaper och kompetens att göra som ledde till varför jag blev anställd.
  • Jag hade kanske valt att behålla min originella dialekt (vilket är 08 stockholmska), men detta är mycket osäkert. Jag älskar det faktum att jag talar skånska och jag hatar verkligen rikssvenska. Däremot så har jag börjat tappa min dialekt en hel del på sistone (det går i perioder och beror på att jag inte längre bor i södra Skåne). Att jag talar skånska är typ 50% av min identitet. Ångesten över att jag inte längre talar lika brett som jag en gång gjorde samt rädslan över att glömma bort mig och börja tala med stockholms dialekt återigen skrämmer skiten ur mig och det är asjobbigt. Det har hänt en gång för längesedan (jag började med skånskan 2001, men fick tala bägge dialekterna i flera år innan familjen tids nog accepterade mitt val). Sen typ 2004 eller nått sånt så talar jag skånska på heltid och älskar det! Ångesten över det lilla misstaget då jag började prata ”som vanligt” för en 12-14 år sen eller när det nu var har jag ångest över fortfarande lite då och då, så därför ifrågasätter jag det lite idag. Nu tänker jag ju behålla den – absolut och jag ångrar det inte på så vis. Skånska är halva jag. Punkt slut!
  • Jag hade valt att vara singel, haft tillfälliga kontakter för intima grejer, samt letat upp Henrik tidigare (eftersom jag nu vet var han bodde hela tiden på ett ungefär, så hade jag kunnat åka på upptäcktsfärd för att hitta honom ”av en slump” utan att agera som en stalker). Jag har varit förlovad allt för många gånger och varit gift med G. Det ångrar jag mycket idag! Jag har så otroligt många förhållanden bakom som varit komplett meningslösa på sina sätt. Förhållandena efter att jag flyttade till Skåne är de mest viktiga att jag hade skippat, vilket hade varit med N i Tomelilla (som tvingade mig att göra mig av med min första hund utan anledning, och sedan ångrade han sig när det var försent och skyllde på att det var mitt fel), G i Malmö (som bara ville spendera pengar, typ. Vi var lyckliga på ytan men inte på riktigt nu i efterhand) samt med M(som gjorde mitt liv till ett levande helvete och led till 2 självmordsförsök och nästan 100k i skulder) i Kristianstad. Dessa tre förhållanden förstörde nästan allt för mig. Det är nästan ett mirakel att jag lever idag. Det enda positiva jag fått utav det är min katt Maja. Henne hade jag inte fått om jag inte hade haft dessa förhållanden, men å andra sidan hade jag haft en och samma hund i alla år, Rasmus – min första Corgi. Jag kommer skriva mer om honom och alla andra misstag jag har gjort en annan gång. De som känner mig vet historien i alla fall.
  • Med vad jag vet idag så hade jag försökt bli vegan eller åtminstone vegetarian på riktigt så tidigt som möjligt. Jag testade att vara vegetarian i 3 veckor när jag bodde i Tomelilla, men tyckte det var dötrist och mådde skit, men det berodde på att jag åt okryddade grönsaker, inte alls tillräckligt med kalorier och att jag helt enkelt inte var tillräckligt insatt i vad en vegetarian faktiskt äter. Idag vet jag bättre och hade jag fått ta med mig den kunskapen jag har idag om mina val jag har gjort så hade jag försökt övertala mina föräldrar om att få bli vegetarian så jag hade kunnat vänja mig tidigare och därmed fått en bättre hälsa på köpet.
  • Jag hade börjat blogga med WordPress så fort det släpptes (vilket var 2003 eller nått sånt) och jag hade aldrig bytt plattform. Jag hade heller inte köpt en massa domäner utan hållit mig till en av dem. Vilken är jag dock tveksam över, men ameriksson.se samt greatdanemaniac.com är jag stolt över idag att jag har i min ägo.
  • Jag hade valt en bättre mailadress när jag skapade mitt Google konto. Detta för att slippa skapa fler Google konton i onödan för att ha en mer ”professionell” mailadress.
  • Jag hade aldrig någonsin raderat min första YouTube kanal (samt att jag hade skapat den när YouTube faktiskt kom 2005 istället för 2009 någon gång), utan jag hade behållit den under alla år och sluppit ångesten (idag i alla fall) över hur många prenumeranter jag hade. Första kanalen var ändå relativt populär… Detta har i sig varit en konstant besatthet, att bli sedd på nätet och inte förrän typ i år har det börjat lägga sig och bli mer acceptabelt att jag har mig själv att skylla när det gäller alla mina misstag jag gjort på nätet.
  • Jag hade flyttat till Växjö tidigare och nästlat mig in i Funkibator/Nätverket SIP (eller Grrl Tech som det hette från början) och inte varit så besatt av att flytta till Skåne. Jag känner mig ändå som en skåning i hjärtat, men jag har aldrig trivts så bra som jag gör i Växjö. Jag älskar verkligen att bo här! En vacker dag hoppas jag på att bo återigen i Skåne någonstans, men Växjö är ”hemma” just nu, och sen hela 5 år tillbaka.

Detta och säkert tusen andra saker hade jag velat ändra på, men trots allt så är jag ändå jävligt glad över allt jag har idag. Jag saknar inte tekniken som den var förr, TV med tusen reklamavbrott, internet i snigelfart, dyra mobilsamtal och okunskapen kring funktionsnedsättningar, hälsa, klimatet etc. Mycket är så mycket bättre idag än vad det var då. Vissa saker hade jag inte ändrat på, som exempelvis att jag gick på Österlens Folkhögskola efter gymnasiet (vilket var min biljett till Skåne för att slippa Stockholm för evigt), Henrik  – aldrig någonsin att jag hade ändrat något där, mer än att jag då förmodligen hade varit vegetarian på nått sätt när vi blev ihop och förhoppningsvis så hade det lett till en bättre hälsa för oss båda. Samt att jag gärna hade velat ha haft han hela tiden sen vi först träffades 1997 istället för 2008. Med vad jag vet idag så är det Henrik eller ingen som gäller, och jag bara önskar att jag hade vetat om mina framtida misstag redan när vi först fick kontakt.

Men Anton då? Det är inte förrän nu som jag börjar närma mig min älskade bebis efter alla dessa år av längtan. Hade jag aldrig gått på högskola, aldrig haft jobbiga pojkvänner som bara ville spendera mina pengar på skit eller driva mig till vansinne på tusen olika sätt, och jag flyttat till Växjö tidigare så är sannolikheten mycket större att jag hade haft jobb för flera år sen istället för sommaren 2015 då jag fick anställning på 25%. Hade jag varit utbildad någorlunda mer inom data så hade det varit en större chans att jag faktiskt fått ett jobb som funkat, men det är samma ”risk” att jag ändå hade slutat upp som sjukpensionär på halvtid som idag. Hade jag bara haft bättre förutsättningar istället för ett extremt dramatiskt privatliv och bättre val så hade jag förmodligen skaffat Anton 2008 eller nått, kanske tidigare. Jag hade kanske varit inne på min andra GD idag? Vem vet? Det hade bara (förmodligen i alla fall) varit bättre och gått fortare att hamna rätt jämföres med vad som faktiskt hände i mitt liv.

Jag är ändå jävligt glad. Trots att min hälsa suger mer än vad den någonsin gjort, mitt minne är uruselt, jag har mycket värk, en mage som alltid krånglar och en energinivå som nästan jämt är nere på noll, så är jag rent mentalt och på alla andra sätt och vis så jävla lycklig idag att det går inte att beskriva.

När jag var liten så drömde jag om att vara fri. Frihet, var mitt mål. Hur såg frihet ut? Jo, ett stillsamt liv utan några särskilda krav där jag kan sitta och titta på TV och sitta vid datorn hur mycket jag än vill och ha någon som älskar mig för den jag är. Detta var innan jag hittade Grand Danois. Idag och sen den dagen jag blev ihop med Henrik i 2008 så är jag fri. Visst, jag fick betala för det. Ca 15 extra kilon, ingen inkomst och ca 20 års väntan på hund, men idag är jag fri och har varit det i snart 8 år av mitt liv.

Det jag har lärt mig av mina jobbiga kärleksrelationer samt vänner jag har haft är att jag idag vet exakt hur jag vill ha mitt liv och jag har fått det bekräftat hur viktigt det var att komma hit. Det jag syftar på med mina tankar kring tidsmaskineri är mer att jag hade velat slippa all skit och bara levt mitt liv efter mina egna instinkter, förutsättningar och mål. Alla mina personliga relationer med alla utom Henrik har bara varit ett hinder för mig, på ett eller annat sätt, och särskilt de tre förhållanden jag hade innan Henrik.

Jag är lycklig och vill inte ändra på något av det jag har idag på så vis. Tänk bara om jag kunde ha varit så här lycklig jämt? Vad underbart det hade varit…

I helgen tog jag avsked av min älskade Morfar Haldo…

Igår kväll, kl 23.00 kom jag och Henrik hem från en lång och känslosam helg uppe i Norrland. Min morfar gick ju tyvärr bort under påsken och i Fredags kl 11 var begravningen i Ytterhogdals kyrka. Vi åkte upp med tåget till Stockholm på torsdagen och blev hämtade av min pappa och sen åkte vi direkt upp till Norrland. På vägen upp hämtade vi min mormors ena bror, Åke. Det var kul att se han igen. Har inte träffat han sen mormor gick bort 2005.

Begravningen var jobbig, men inte så jobbig som jag trodde. Det var mest jobbigt att se alla vara så ledsna och det var tråkigt att återigen besöka en kyrka och sitta där. Dock var det en väldigt fin begravning. Prästen sa många fina saker om morfar så på så vis finns det inga dåliga saker att säga. Begravningar är ju som de är och jag är inte religiös. Just nu och sen ett bra tag tillbaka har jag varit i en känslosam period där det har varit saker som bara lagts på hög och det har påverkat mig väldigt negativt. Att morfar faktiskt gick bort är dock det värsta. Jag får aldrig träffa han igen, och det var jag övertygad om att jag skulle få göra. I alla fall en gång till.

Min morfar var i alla fall världens bästa morfar. Alltid glad, humoristisk och så snäll. Jag kommer sakna han otroligt mycket.

Och sen kommer vi till den andra aspekten av det hela. Jag skäms inte för vad jag tycker i det jag kommer skriva härnäst. Jag bara hoppas att jag blir accepterad för att jag tycker som jag gör och känner det jag känner. Någonstans finns det en logik. Och jag är inte hemlig med den om folk faktiskt frågar mig, vilket har skett under helgen.

När jag växte upp så spenderade jag alla lov, i stort sett alla sommarlov (eller stora delar av alla sommarlov) uppe i Norrland. På sportlovet åkte vi upp för att åka skidor, antingen i Klövsjö eller till Björnriket. Åka skidor har jag iofs aldrig tyckt om. Det bästa med de resorna var resan dit, lunchpausen i stugorna och resan hem. Det var också en tradition i sig. På resan dit, så var det bara en vanlig bilresa. Lunch innebar varm choklad med Delins korv på mackan (jättegod falukorv), och på resan hem åt vi alltid en varsin apelsin som mamma skalade åt oss.

Påsken brukade vi också fira däruppe, där vi målade påskägg, åt god mat och hittade på lite olika saker beroende på vädret. Jag har dock alltid spenderat min främsta tid uppe i Norrland oavsett årstid med att antingen sitta vid teven, gömma mig i ett av de många sovrummen och läst tidningar som Allers, Allas och Hemmets veckotidning eller så har jag spenderat tid med mor och farföräldrarna eller med mina kompisar jag hade kontakt med då.

Somrarna spenderade jag många veckor där och året då jag fyllde 10 år så var jag i stort sett hela sommarlovet däruppe och varvade genom att bo både hos ”momma och moffar” samt hos farmor och farfar. De bodde bara 2 mil ifrån varandra så det blev mycket bilåkning mellan byarna.

Julloven spenderades också där och varje år har vi firat hos antingen farmor och farfar eller hos mormor och morfar. Vartannat år så turades vi om.

Oavsett högtid, lov eller andra händelser så älskade jag verkligen att vara uppe i Norrland. Det var mitt andra hem. Nu, och sen många år tillbaka känner jag verkligen helt annorlunda. Jag saknar tiden då alla levde däruppe som jag gillade. Då var det så roligt att vara där. Jag hade kompisar som jag umgicks med, jag hittade på saker med mina mor och farföräldrar. Det var så roligt! Nu har alla kompisar flyttat därifrån, för några jobb finns det inte kvar och alla släktingar där uppe är numera avlidna. Morfar var den sista som var kvar.

Även om jag verkligen älskade min morfar in i det sista, så har jag de senaste åren börjat inse att det är inte lika roligt längre att åka dit. Morfar tappade större delen av sin syn, han kunde inte köra bil längre, minnet började svikta och vi pratade inte längre på samma sätt. Det var mest bara erbjudanden om att äta och dricka något medan man satt vid teven och försökte få tiden att gå, och varje gång jag åkte upp dit fick jag frågan om jag minns när vi (jag och Morfar) låg och tittade på myrorna. Då när jag alltid fick frågan så blev det tjatigt, nästan lite jobbigt men nu i efterhand så är det en fråga som får mig att fälla tårar och tänka på min morfar och alla andra saker som hände under min fantastiska barndom.

Allt det här har nu lett till att jag inte längre har någon anledning att åka upp till Norrland. Det i sig är oerhört tråkigt och jag avskyr att jag känner så, men verkligheten är annorlunda. Min hälsa är inte längre vad den en gång var. Jag har inget intresse av att göra de saker min familj älskar att göra när de åker upp till byn. Det har jag aldrig haft, faktiskt. Jag har 80 mil att åka enkel resa varje gång, vilket suger musten ur mig och när jag väl är där så får jag värk, har otroligt tråkigt under tiden man inte sitter och fikar med alla människor eller äter middag.

Visst, för en gångs skull finns det något som länge saknas, men det är inte tillräckligt. Tele2 har äntligen bra mobiltäckning i byn, och till och med i Stensån där min farmor och farfars hus ligger. Det är underbart, men å andra sidan så är det dumt att streama Netflix och liknande då det drar mycket data och alla vanliga TV kanaler, filmer etc som man en gång brukade titta mycket på finns inte kvar heller. Det är bara ett grundligt utbud av TV kanaler och då är jag inte så jätteintresserad heller.

Nej, jag saknar mina mor och farföräldrar. Jag vill kunna njuta av ”Norrland” som jag gjorde förr, men den tiden är för evigt över. Hur jag än gör kommer de aldrig tillbaka. En del av min plan när jag åkte upp nu under helgen var faktiskt att säga hejdå till byn, för jag har ingen aning om när jag åker upp igen.

Får jag lite som jag vill så åker jag aldrig dit igen. Ser man på det rent verklighetsmässigt blir jag väl tvingad till nått julfirande någon gång om några år, men är jag också mer realistisk så innebär det också att jag från och med årsskiftet att jag har Anton och han är en hund. 3 personer i min närmsta släkt är allergiska mot hundar och jag vägrar förmodligen åka dit upp utan Anton, så på det viset lär jag också ha en anledning att slippa krångla. Framöver räknar jag med att julen spenderas med Henriks familj och det känns bättre.

När jag är däruppe, vilket den här helgen visade mig rätt rejält så mår jag bara dåligt. Alla som lever och mår bra som kommer därifrån kommer jag säkerligen träffa oftare än så, då de är i Stockholm lite då och då och jag har kontakt med dem på Facebook.

Kortfattat. Jag har sagt adjö till min älskade morfar, men också till min fantastiska uppväxt som delvis skedde i Södra Norrlands inländska skogar…

Tack och adjö. Jag kommer sakna er.

Även i en alternativ värld hade jag varit en dålig förälder…

Jag är ju faktiskt inte förälder på riktigt och det är något jag är glad över. Men i morse, några timmar innan jag vaknade hade jag en mycket konstig dröm som jag bara måste skriva ner. Nu har det gått rätt många timmar sen jag vaknade så jag kanske har glömt några viktiga detaljer, men så blir det ju.

I alla fall. Hela nattens drömmar har på något sätt hängt ihop så jag får börja i slutet på drömmen jag hade innan om det ska stämma in på nått vis. Jag och Henrik var ute på nått slags äventyr med mina föräldrar som på något konstigt vänster involverade en toalett och blöta kläder. Jag hade blivit sur på mamma över något och helt plötsligt så var det som om att toaletten förvandlades till nån slags tidsmaskin eller liknande. Den tog i alla fall med mig och Henrik till en alternativ värld. Dock så vaknade jag mitt i den här resan eller nått, för jag var tvungen att gå på toaletten. När jag sen gick och lade mig igen så började alltså nästa dröm.

Jag och Henrik, tillsammans med min syster stod i badrummet på ovanvåningen i en stor villa som vi en gång bodde i. Det var den 23 december, men vilket år vet jag inte. Dagen före julafton. Det snöade utanför och det var väldigt sent på kvällen. Min syster frågade mig ifall jag ville komma och säga hej till barnen. Vilka barn, tänkte jag? Ingen av mina syskon eller kusiner har blivit föräldrar ännu och heller inte jag själv. Dock så var det mina barn det gällde och Henriks. Två personer som i det här livet lever livet som frivilligt barnlösa personer och är mycket förälskade i varandra. I drömmen så var det jag och Henrik från det riktiga livet som ”var och hälsade på” och vi visste att vi hade kommit till en alternativ värld. Det visste dock inte min syster i drömmen. Enligt henne så var det hennes version av hur jag och Henrik levde våra liv i den här alternativa världen som var där och inga andra.

I den världen hade jag och Henrik barn ihop. Jag hade fött fram 4 barn, Henrik var pappa till i alla fall 3 av dem. Det är osäkert vem som är pappa till 4:e barnet. Den äldsta var pojke 12-13 år, hade väldigt mörk hy (kanske väldigt solbränd bara) och var väldigt lik min bror och liknade en av mina kusiner när de var i den åldern. Nästa barn var också en kille på nånstans mellan 6-8 år och var väldigt lik en av Henriks brorsor samt han själv. Barnet efter det var en flicka på 4-5 år eller så och var nästan en exakt kopia av min syster i den åldern. Hon var också väldigt lik en av Henriks bröder. Det fjärde barnet var inte där. Det barnet led tydligen av väldigt grav autism och andra sjukdomar så han bodde på ett behandlingshem (om det ens är möjligt idag?) Ingen av oss visste något mer, och jag vet inte åldern heller. Han var förmodligen i samma ålder som den näst äldsta i alla fall och det var också en kille.

I alla fall. Vi stod kvar på toaletten tillsammans med min syster, och hon var förvånad över hur lyckliga jag och Henrik såg ut att vara tillsammans. Jag stod nämligen och höll om honom såsom jag brukar göra. I den här världen bodde nämligen barnen hos honom och jag bodde någon annanstans och hade ingen kontakt alls med varken Henrik eller  med barnen. Jag var ingen bra mamma och mitt och Henriks förhållande hade kraschat för längesen, men barn kunde vi tydligen skaffa hej vilt.

Min syster bad mig gå och säga hej till barnen. Jag gick sakta ner för den långa hallen till barnens rum. De delade på ett rum som min lillebror först hade när vi flyttade in i det huset. När jag kom fram till dörren så var det massa teckningar där och alla barnens namn stod skrivna på dörren på alla teckningarna de hade gjort. Jag kunde dock inte utläsa namnen och jag visste inte vem som var vem. Sen gick jag in i rummet väldigt sakta och drog undan täcket väldigt sakta. Barnen vaknade inte, så jag strök deras hår. Till sist vaknade dem till och jag började prata med dem.

De blev glada för att se mig. Jag fick kramar, pussar och barnen visade upp sina leksaker för mig. Jag hälsade på dem i tur och ordning och jag kunde bara inte förstå allting. Dels, hur fan jag blev förälder? Till 4 barn dessutom! Varför visste jag inte deras namn? Varför var jag inte där hos dem? Varför kom jag inte ihåg förlossningarna? Graviditeterna? Varför var jag en sån kass förälder?

Det är ju rätt logiskt i det verkliga livet varför jag inte kom ihåg något av det där. Den versionen av mig som hälsade på var ju inte samma version som deras riktiga mamma var, men det visste ju inte barnen. Det var ändå som om mina barn satt där  och som var överlyckliga över att se sin mamma igen. De visste mycket väl vem jag var, men jag hade inte den blekaste aning om vilka de var. Allt var så konstigt. Henrik i den världen var dock en mycket bra pappa. Barnen levde riktigt bra liv, ingen fattigdom så långt ögat kunde se. Barnen fick i stort sett allt de ville ha och behövde. De var friska (förutom brorsan på behandlingshemmet). Jag var också förvånad över att ingen av dessa tre (fantastiska) barnen hade någon synlig sjukdom eller visade tecken på problem.

Dottern satt också på sängen och lekte med en Barbie docka eller nått liknande samtidigt som hon upprepade lite som ett mantra om att ”mamma och Benke” skulle komma hem . Det tog lite tid innan jag förstod vad hon menade. Nu förstår jag att hon pratade om mig och Henrik. I den här alternativa världen så bodde jag så långt bort från barnen jag kunde komma, kanske med en annan man som inte var Henrik. Jag hade heller ingen Grand Danois, vilket också är konstigt. Varför hade jag inte det?

Jag vaknade mitt i allt ihop, men efter var gång som alarmet snoozade så drömde jag lite mer hela tiden, men detaljerna från de drömmarna minns jag inte nu. Allt utspelade sig i alla fall i det lilla sovrummet, och jag minns ångesten jag kände över mina känslor, hur orättvist det är för både barnen och för mig själv som mamma att inte finnas där för dem. Ska man skaffa barn så ska man fanimej vara där. Jag var inte det. Det var så sorgligt samtidigt som det var underbart och fantastiskt att träffa de där barnen. De verkade inte lida utav att deras mamma inte fanns där för dem, att hon inte brydde sig men jag kunde ändå inte sluta känna mig ledsen för deras skull.

Hur det blev 4 barn vet jag inte heller. Det måste ha varit nått i stil med ”Det bara blev så?” Kanske får jag svar en annan gång i en annan dröm?

Det jag kan säga är att hade det här varit i mitt verkliga liv jag lever nu så hade det med största sannolikhet också varit sanningen. Ingen av oss vill ha barn, så varför ska vi då bli föräldrar? Varför riskera föda fram massa barn som förmodligen kommer leva hela sina liv sjuka i jobbiga sjukdomar och diverse diagnoser? Varför inte finnas där? Nej. Vill man inte ha barn, ska man inte skaffa. Jag är så glad över att jag valde att sterilisera mig, och att jag aldrig behövt göra abort eller genomgå en graviditet.

Nä, sånt är till för de som faktiskt vill genomgå såna saker. Mitt liv är till för mig och jag vill dela det med Henrik såsom vi har gjort under alla år vi varit ihop. Nu förbereds istället livet med vovve och Maja är våran bebis så länge hon lever. Hon blir 9 år i nästa vecka. Tiden går fort när man har roligt…

6 år med älsklingen idag!

Tiden går, och nu har det passerat hela 6 underbara år tillsammans med min älskling. Ju längre tiden går, desto lyckligare har jag  blivit. För ett år sedan firade vi vår 5 årsdag genom att åka till Göteborg. Detta året firade vi det bara med bio. Det komiska är att både förra året, året innan dess och i år så firade vi vår årsdag med The Hobbit. Eller åtminstone så såg vi filmerna i samband med årsdagen.

Vi var och såg den tredje och sista filmen och det var kul. Filmen var mycket bra, men jag tycker nog att både första och andra delen var bättre. När vi firade vår 4 årsdag så skrev jag det här inlägget, där jag även länkade till berättelsen om hur jag och Henrik träffades. Vår historia är rätt häftig och nu i efterhand blir den bara ännu mer häftig tycker jag.

I övrigt så har helgen varit lika kort som vanligt, första praktikveckan är över och igår så var vi och storhandlade rejält på Samarkand. Vi köpte de sista av julklapparna, förutom en. Jag köpte också ett par nya byxor som jag hittade på Ica Maxi för 199 kr. Jag behövde nämligen ett par byxor som är mer lämpliga till festliga tillfällen, men jag behövde också ett par till byxor i största allmänhet. Dock så börjar ju min vikt stadigt peka neråt, eller åtminstone centimetermässigt, så fortsätter det så här så kanske det blir lite lättare att hitta kläder igen. Det enda problemet är att hitta byxor som har stora fickor så mobil och plånbok får plats utan att det är obekvämt, men som tur var så funkar det fint med byxorna jag hittade på Maxi.

Helfoto på mig i mina nya svarta byxor jag hittade på Ica Maxi.
Helfoto på mig i mina nya svarta byxor jag hittade på Ica Maxi.

Nu ska jag snart gå och förbereda mig för sängen. Vi har börjat titta på lite fler serier på Netflix och en av dem vi ser på nu heter Broadchurch. Den är väldigt bra, men frågan är om det bara blir en säsong eller fler. Britterna är ju annars väldigt duktiga på att göra bra kriminalserier.

Fortsatt trevlig söndag på er. Om ett år så hoppas jag att jag skriver ett inlägg om att vi varit ihop i 7 år, och att fler av mina nödvändiga drömmar har uppfyllts 🙂

I år har jag en anledning att bry mig om Pride paraden!

Kanske lite dumt formulerad rubrik, men jag ska förklara mig. Under hela min uppväxt så har jag ju känt till begreppet ”homosexualitet”, och det har inte varit nått konstigt. Jag och min syster, dock (särskilt min syster) var lite elaka mot min bror när han var liten bebis, för hon brukade klä upp honom i dockklänningar, sminka honom och köra runt han i hennes barnvagn – och så skällde jag på henne och sa att ”Du kommer göra vår bror homosexuell om du fortsätter sådär!”.

Lite rätt hade jag nog ändå, för efter många år av undran och hoppfull väntan så visade det sig att min älskade bror har kommit ut ur garderoben som bisexuell, och han har nu blivit tillsammans med sin första pojkvän. Jag är överlycklig över den här nyheten!

Tanken om att brorsan skulle ligga lite åt andra hållet har liksom varit där under alla dessa år, men när han var tonåring och gick i gymnasiet, så skaffade han flickvän som han höll ihop med under många år. Då blev vi nog alla lite förvånade i familjen – att ”jahapp, det bidde ingen pojkvän åt Marcus då?!”. Jag var lite ledsen över det, för det har alltid känts som om att brorsan borde ha en pojkvän istället för en flickvän. På nått sätt har det känts mer naturligt – och nu är det officiellt.

Jag frågade också om hans tillåtelse ifall jag fick skriva om att han har kommit ut, och det fick jag. Jag fick reda på att han kommit ut på min födelsedag i Maj, och kort därefter träffade han faktiskt någon. En kille som heter Kalle. Jag har inte träffat han ännu, men jag hoppas jag får göra det någon dag. Han har hängt med till Norrland, och det är en rätt stor grej (tycker jag åtminstone, när kärleken får träffa den norrländska släkten), så det är jätteroligt.

Jag är så stolt över min älskade bror,  och jag hoppas att han kommer fortsätta vara lycklig med sin Kalle. I år blev det inget Pride för mig, men nu vet man i alla fall i fortsättningen att man har ”rätt” att gå på den och det är roligt.

Jag har ju aldrig gått på Pride innan, men jag tycker det verkar skitkul. I år så har man inte möjlighet o gå av flera anledningar, men nästa gång eller om man hittar det i en närmare stad, så ska jag försöka gå.

Hur hanterade du när en nära vän eller släkting kom ut ur garderoben? Berätta gärna din historia genom att lämna en kommentar.