Är det ok att bo i hus om man bara är två personer?!

Ja, det är frågan. Tankarna kring boendefrågan dyker upp allt oftare nu med besked, och detta är en tanke jag har haft i huvudet av och till ett bra tag nu. Idag ska jag försöka få mina tankar och känslor till ord.

Jag sitter och funderar på drömboendet och var vi hamnar härnäst. Spänningen är olidlig!

Historian av fyrorna…

Sen 2011 har jag och älsklingen omedvetet valt att bo i fyror. Tanken har varit när vi har letat bostad att vi sökt oss efter stora tvåor eller treor. En stor tvåa är över 65 kvm och en stor trea är allt över 80 kvm, men det handlar mer om planlösningen än själva kvadratmetrarna. Det är i alla fall så jag själv resonerar. När vi skulle flytta till Växjö 2011 så hade vi inte tillräckligt med köpoäng för att få en lägenhet i stan, eller så fanns inget ledigt där vi ville bo. Vi tittade på en supersunkig trea på gamla Norr och tyckte att den var skräp och istället letade vi oss lite smått utanför. Vidingehem hade en ledig fyra för rimlig kostnad (ca 7k i månaden) på ca 95 kvm. Den fick vi, och det var 1½ mil utanför Växjö. Vi bodde på landet och fick ”glatt” ta bussen till stan och planera precis allt för att bara simpelt ta sig in till stan. Det var jobbigt, men det gick.

Något drygt år senare fick vi äntligen möjlighet att flytta in till Växjö och huset som vi hade tittat ut extra mycket var ett nybygge och när det fanns lediga lägenheter i huset så var vi på. Helst ville vi ha en trea, men även fyror var ok. Det blev en ledig fyra i huset, vi gick på visningen och vi fick den. Den var dyr, 11k ungefär blev det, men det var pengar vi sparade in på busskort istället så det blev nästan plus minus noll.

Vi bodde i den lägenheten i 4,5 år totalt, varav sista året blev det en bostadsrätt. Vi sålde den fort och enkelt och fick en bra vinst för framtiden. Denna lägenheten här i Skåne är också en fyra, som jag har berättat om tidigare.

Frågan är nu vad nästa ställe blir?

Definition av drömhuset

Hade jag fått bestämma fullständigt över pris, hus och kvadratmeter så hade det egentligen blivit ett nybyggt hus eller lägenhet, men nu är vi mer inne på ett äldre, men fräscht och renoverat radhus eller liknande. En lägenhet hade varit helt ok det med, men då ska det vara bra nog för att fungera. ”Drömhuset” ser i alla fall ut att vara något i den här stilen:

  • Ett äldre, fräscht och nyrenoverat (inget krav, men positivt) rad/par/kedjehus i två våningar.
  • 3 rum och kök, eller möjlighet att göra om en 4:a eller 5:a till en stor trea. Målet är väl att sovrummet och kontoret på ovanvåningen skall vara på ca 20 kvm vardera.
  • Ca 100-120 kvm stort fördelat på de två våningarna.
  • Två toaletter, en med dusch och den andra som gästtoalett, en på varje våning.
  • Grovkök/tvättstuga i anslutning till köket med tvättmaskin och torktumlare samt förrådsmöjligheter för retursaker(pant och sånt) och städprylar.
  • Avlångt kök (såsom i klassiska radhus, där allt ligger på en rad, istället för ”fyrkantigt” kök) med hel kyl och frys samt diskmaskin. Extra nice är det med induktionshäll och varmluftsugn.
  • Stabilt bredband med hög uppkoppling med fiber. Typ 100/100 Mbit.
  • Tillhörande garage, gärna i direktanslutning till huset med möjlighet till att ladda en elbil, eller garage nära nog för att det inte ska kännas jobbigt att bära hem  många matkassar från en storhandling.
  • Ett extra förråd och en någorlunda liten tomt. Tillräckligt stor för att släppa en Grand Danois lös ett ex antal gånger om dagen. Kanske en vind också, men absolut inget tvång.
  • Läget; så nära Hyllie station som möjligt (max 2 km). Gärna i ett lugnt och tryggt område.
  • Pris; Max 2 miljoner i lån, men gärna lägre.
  • Äganderätt om möjligt, men låg avgift om det är bostadsrätt.
  • Möjlighet för insynsskydd eller byggande av staket runt tomten, om detta inte redan finns.
  • Förutom nära till Hyllie och Emporia så är det ett plus i kanten om det finns typ en Netto eller annan butik på snabbt gångavstånd för de där ”sista minuten” handlingarna eller när man är godissugen på en torsdag kväll.

Gällande krav på lägenhet så ska den praktiskt taget vara stor nog för alla våra saker och ha en gästtoalett och fungera för att ha GD! Alltså plats för hundsängar och andra tillbehör för vovven utan att man känner sig instängd i ett hörn oavsett vart man än går i lägenheten. Läget och lite annat som är nämnt ovan är också viktigt.

Jag ska också tillägga att de ”krav” jag ställt ovan är kanske lite orimliga, men de är långt från omöjliga. Under det senaste halvåret sen vi började flytten ner till Skåne igen så har vi haft koll på marknaden och ett flertal radhus som har det vi söker har kommit ut på marknaden, så hoppet är stort att vi faktiskt hittar det perfekta huset. Den stora frågan där är egentligen – har vi råd? Det borde vi ha, men man får se. Ju lägre lån och bostadsavgifter vi har desto bättre. Särskilt om räntan skulle gå upp eller om bostadsmarknaden skulle få för sig att krascha.

Men varför bo så stort utan barn etc?!

Ja, det är frågan. Jag antar att bo över 6 år i fyror har gjort en bekväm. Vi har fyllt och köpt grejer som passar för att bo lite större, men å andra sidan har vi använt de senaste två lägenheterna (denna och den i Växjö) som treor med extra förråd. Vi hade klarat oss riktigt bra i en simpel trea, och därför hade det varit super awesome ifall vi äntligen hade kunnat hitta ett perfekt boende som fungerar med hund och som har stora(20 kvm typ), men få rum. Jag personligen störs inte av folks eventuella åsikter kring att vi bor så stort utan planer på att utöka oss med tvåbenta saker som skriker och bajsar. Det passar oss att bo så här. Även om jag hade bott själv så hade jag lätt kunnat bo ensam i ett hus eller en stor trea, likadant hade jag kunnat bo själv i en fyra. Den som har problem med att vi bor större än vad som är ”acceptabelt” får helt enkelt hålla såna åsikter för sig själv. Vi känner ett sug av att gärna bo i ett litet hus med en liten tomt. Efter år av lägenheter tycker både jag och sambon att det egentligen är dags för det.

Känslorna är i vågor, men förmodligen blir det bättre snart.

Jag har under de senaste veckorna, om inte månaderna känt mig lite sådär. De självklara anledningarna har jag nämnt förut, men på ett annat plan så har det förmodligen påverkat mig mer än vad man tror och de senaste två veckorna eller så har jag mått rätt pissigt. Och egentligen helt utan anledning. Vad det faktiskt beror på vet jag inte. Jag kan kalla det ”livet”.

Livet går ju liksom i vågor, och precis som de flesta människor har jag mått dåligt i perioder. Sist jag mådde så som jag känt mig på sistone var innan jag och Henrik blev ihop, så det här är en udda känsla. De två, tre officiella problemen (vikten och vilken jävla mobil som blir min nästa) jag upplever idag, känns i mitt huvud som flera miljoner olika sorters problem, vilket absolut inte är fallet. Jag är komplett medveten om att jag känner så här utan anledning och det är förmodligen just det som är problemet. Jag mår ”dåligt” utan att veta exakt varför och det stör mig rätt rejält. Och officiellt skyller jag på dessa två, eller tre problemen.

Inget särskilt har hänt på sistone. Ok, jo, vi flyttade ju men det är ju bara positivt i sig. Jobbet går bra, även om det går lite trögare just nu, men efter veckans omständigheter och väl givande samtal med familjen så har jag fått ny luft under vingarna och jag planerar (om jag orkar) att komma ifatt med allt och sakta men säkert se till att jag ska sluta obsessa över dessa små skitproblem jag har. Grejen är liksom att om jag bara väntar, så löser det sig. Om några månader har jag en ny mobiltelefon. Fortsätter jag att försöka äta bättre (mer fibrer,  mindre onyttigt) och sedan röra mig mer kommer jag förmodligen gå ner i vikt och kläderna kommer återigen sitta lite bättre. Jag behöver alltså bara vänta och sen är det ordnat. Det är väl mer att bara sitta och vänta och om inget händer som har gjort att känslorna kommit igång på allvar, för vad jag tänker, hoppas och tror på är oftast totalt tvärtom jämföres med vad som händer i det verkliga livet.

Det löser sig. Jag ska bara orka vänta till skiten faktiskt passerat och mina tillfälliga problem är borta. Frågan är bara hur fan man står ut tills att det är gjort. Nåja, jag överlever. Jag har gjort det hittills så…

 

Nu börjar allvaret!

Den 2 januari 2017 börjar en hel del nya saker i mitt liv. Nya arbetstider, nya vanor, en kanske nyttigare lunch och eftermiddagar som kommer gå åt till att leka lite hemmafru. Det är åtminstone planen.  Och om detta blir en ful länk till G+ så slutar jag dela inlägg dit, för nu är jag trött på allt strul. Jag gör en lista:

Förväntade planer:

  • Nya arbetstider, istället för 10-14 så blir det 08-12. Om möjligt ska jag försöka få in många extra flextimmar och stå upp minst 2-3 timmar till sist om dagen när jag arbetar vid mitt nya skrivbord som är höj och sänkbart.
  • Tre nyttiga mål om dagen – Frukost(nått nyttigt bröd eller overnight oats med massa bär och annat gott på), lunch(nått veganskt om möjligt) och middag(nya, spännande recept) som är laddade med så mycket från växtriket som möjligt! Hey, det är ju jag som ska laga och äta det mesta så då får jag bestämma mer!
  • Leka hemmafru; Ha middagen klar tills älsklingen kommer hem
  • Viktnedgången kickstartas och jag går ner några kilon snabbt som en följd av alla grönsaker jag kommer stoppa i mig och för att jag är mer aktiv om dagarna. Det blir fler promenader, ärenden och resor för att hälsa på vänner jag har någorlunda nära.
  • Dialekten återkommer och jag talar till sist återigen en bred, härlig skånska som jag gjorde när jag bodde här nere sist.

Förväntat resultat:

  • Blandade arbetstider men främst förmiddagar. Flextimmarna arbetas in efter förmåga och möjlighet och åtminstone en timme per dag blir ståendes.
  • Bröd till frukost kl 06 nånting, nått halvfabrikat till lunch och nått äckligt till middag.
  • Hemmafru-experimentet tror jag kommer fungera de flesta dagarna i veckan men ibland lär man vara lat och fixa nått snabbt, eller äta rester.
  • Jag går ner nått kilo eller två och sen stannar det av eller så händer inget alls eftersom man ändå kompenserar sin hunger/verklighet med onyttiga saker hela kvällen, precis som vanligt…
  • Dialekten återstår (fejksmåländska med en skånsk accent), kanske till och med försämras och en vacker dag kanske jag tappar den helt? Det har känts så i flera månader redan att min älskade skånska, min halva identitet är på väg bort… Inte kul alls! Oh the horror… 🙁

Detta kanske låter otroligt pessimistiskt men det är säkrast att vara ärlig och framförallt realistisk. Jag har många långa års erfarenhet av att ”försöka” och göra vad jag kan för att gå ner i vikt och nå mina mål. Det enda jag har nått är ett jobb och att jag har samlat ihop halva pengen till mitt köp av Grand Danois, men annars har jag inte uppnått mycket. Det finns en otrolig vilja att livet ska bli bättre, enklare och det finns verkligen alla möjligheter för det nu eftersom jag återigen är Skåning. Matvanorna är enbart en sak jag kan försöka förbättra och just nu känns det som om jag inte har något annat val i och med att våra liv förändras som de kommer göra, då jag kommer spendera allt för många timmar själv om dagarna och måste därmed äta på mer bestämda tider för att inte dö av hunger när älsklingen kommer hem.

Jag ska bara helt enkelt göra mitt bästa och hoppas på att jag faktiskt lyckas. Det hade varit trevligt om jag stadigt utan större ansträngning går ner så jag slipper dras med allt som den här asjobbiga ”över”vikten ger mig. Nu inser jag också hur tjatig jag låter, men det har varit en daglig påminnelse i alldeles för många år så nu är det dags för förändring.

Eller åtminstone ett ärligt försök.

Nyklippt! Ca 15 cm fick ryka idag…

Idag var jag hos Emelie igen och klippte håret. Jag har sedan länge kommit fram till det faktum att jag dels varit duktig som sparat ut håret och nått min längd, men när jag väl kom dit upptäckte jag rätt snabbt att håret var väldigt ohanterbart. Jag har tidigare i mitt liv vad jag minns aldrig haft så långt hår innan och därmed har jag inte haft de problem som jag upptäckte när håret blev så långt.

Problemen är de vanliga, det blir tovigt, tar en halv evighet att borsta, torka etc. Jag hade bestämt mig att efter allt med flytten lugnat ner sig så skulle jag boka in en klipptid och idag blev det alltså av. Ca 15 cm kortare och det känns redan mycket bättre.

På bilden ovan ser man lite hur det såg ut mitt i klippningen. Det är en bra bit som fattas men om jag skulle ångra mig så kan jag återfå den längden inom ett år utan några problem – så länge inget annat oförutsett händer.

Jag blev i alla fall supernöjd. Håret tvättades med min nya favorit, vilket är Malibu C Un-do-Goo schampo och ett av deras balsam som heter Illumin8. Jag har själv köpt hem det och jävlar vilken glans håret får av det! Helt fantastiskt!

Jag trodde dock först när håret hade blivit tvättat att majoriteten av mina nya blonda slingor jag gjorde i Augusti skulle försvinna men så farligt var det inte. Det mesta är kvar. Nu är bara frågan vad jag gör härnäst? Jag har några planer och jag vill fortsätta leka med roliga färger. Frågan är bara hur? Bilden nedan hittade jag på Instagram efter ett tips av Emelie angående #unicornhair och det är sannerligen en inspiration!

Pretty cool stuff!

Hur fan tänker modeindustrin nu för tiden?!

Just nu går jag i valet eller kvalet över två saker. Det hela baserar sig på två saker – att min nuvarande mobiltelefon är för stor för i stort sett alla tjejbyxor jag kan få tag på samt att jag väger sjukt för mycket så att kläder i övrigt är bara blä just nu.

Bild från H&M på de nuvarande byxorna jag köper. Bilden är en länk. OBS! INTE JAG PÅ BILDEN!

Varför görs det inte tjej jeans med stora fickor så att en stor telefon får plats i fickan?

Är man av manligt kön så kan man ignorera denna punkt. Killkläder har alltid större fickor oavsett byxmodell vad jag vet. Det är fruktansvärt orättvist! Som tjej är det idag tänkt att man ska klä sig i skinntajta byxor eller leggings där mobilen inte får plats och därmed måste man införskaffa sig en otymplig handväska. Om man gör som jag gör och desperat letar sig efter byxor som har lite större fickor (för det finns, jag har hittat såna) då innebär det istället att man tar sönder byxfickorna till sist för att mobilen är för stor. Jag har förstört 2 av 3 byxor på bara några månader för att min mobil inte får plats ordentligt i fickan. Dessa byxor har jag köpt på H&M (LOGG) för 249 kronor och det är chinos. I det stora hela är jag supernöjd. De är jättebekväma, billiga som fan och de finns i bra färger. Jag har ett par beiga, ett par svarta och ett par marinblåa. De sistnämnda är än så länge hela men det är bara en tidsfråga tills de också går sönder.

Frågan är varför jag inte köper kläder på killavdelningen då? Jo, för att jag är för fet. Galet fet (min helt egna åsikt) men jag har snabbt av någon konstig anledning gått upp ytterligare 6 kg (från ca 64 kg till 70!) på kort tid. Jag vet inte hur det gick till. Någon gång i våras 2016 sa det bara poff! och jag blev ännu fetare. Ursäkta om mitt val av ord trampar någon på tårna men jag fullkomligt hatar det! Jag vill inte vara så här stor! I förra veckan när jag inte hade något bättre för mig så gick jag runt på Samarkand i Växjö och provade lite kläder. För att testa så gick jag in på Dressmann också. Alla byxor satt så fullkomligt fel så det gick knappt att beskriva. Magen är för fet, byxorna gick inte att stänga, eller så gick de en bra bit över naveln och satt supertight i övrigt. Nej. Inte bekvämt!

Mobiltelefondilemmat…

Jag har en Nexus 6P som jag är supernöjd med. Den är stor, med 5,7″ tum. Jag vill köpa mig en Pixel telefon (Googles version av iPhone i ny tappning, Nexus är det gamla), som nu finns i mindre storlek utan att tumma på kvalitén och jag vägrar i stort sett köpa en annan typ av telefon av Android som inte är ren Android. Jag vill heller inte köpa en äldre telefon, utan det ska vara nytt. Problemet är dels att Pixel inte verkar komma till Sverige, och om de gör det så kostar det skjortan. Lika mycket som en iPhone, vilket är galet! Det finns så klart några andra märken av android jag kan tänka mig såsom OnePlus, men problemet är fortfarande – telefonerna är för stora. Om dock OnePlus inom kort kommer ut med en mindre variant så är mitt problem förmodligen löst. Det är inne nu med så kallade Phablets och jag förstår varför. Jag älskar att ha en stor telefon och skulle gärna fortsätta med det. Om jag nu inte vore så jävla fet och inte hittar några jävla byxor med lagom bra stora fickor. Jävla bajs. Ursäkta. Det blev lite mycket svordomar där men just nu skiter jag i det. Jag är så arg över detta.

Varför inte en iPhone?

Jo, för att de är svindyra, har ett uselt UI som jag inte gillar och iPhone 7 har heller inte något hörlursuttag. Men jag vet inte. Oavsett vilket är det bara blä just nu. Jag har haft en 3GS för hundra år sen (~2009 typ) och då var iPhone rent skräp och jag vet att det är bättre nu. Vi har en padda här hemma så jag har erfarenhet av iOS etc, men nej. Jag gillar det inte. Att övergå till iPhone skulle innebära att jag förlorar många av de funktioner jag använder mest i Android idag, eftersom iPhone inte ännu har dem.

Varför går jag inte ner i vikt?

Ja, det är något jag har försökt med nu i ca 8 år och jag jobbar konstant på det. Jag har skrivit om det flera gånger på bloggen och tänker inte återupprepa mig där. Min förhoppning är att nu eftersom jag återigen är skåning och ska försöka vara mer aktiv samt äta mer hälsosamt så hoppas jag att jag lyckas gå ner i vikt och sen hålla mig i en klädstorlek jag trivs i och där jag slipper störa mig på min kropp och allt som petar ut åt fel håll.

Mina alternativ?

  • Gå ner i vikt och efter det börja köpa byxor på herravdelningen igen. Något jag verkligen hoppas på kan bli verklighet en vacker dag. Jag hade behövt komma ner runt 60 kg igen och gärna under 80 cm i bukomfång tror jag för att det ska gå att handla på herravdelningen igen.
  • Fortsätta köpa samma chinos jag har nu, men tvingas köpa nya kanske en gång i månaden tills att jag går ner i vikt eller lyckas hitta ett bättre par byxor med större fickor och hoppas på det bästa. Om jag hittar ett par bättre byxor lär det också förmodligen innebära nån typ av stretchbyxor, men så länge de sitter ok och har stora fickor så kan det vara en ”ok” tillfällig lösning.
  • Gå emot alla mina instinkter och köpa en iPhone i alla fall och vara glad att jag åtminstone får plats med telefonen i fickan. Eller någon annan asdålig telefon som är mindre i storlek med massa dumma lager och skit (typ nån Samsung telefon)
  • Gå emot alla instinkter deluxe och sluta köpa byxor, återgå tillfälligt till Leggings, införskaffa en asjobbig handväska, gå galen för att jag inte har allt tillgängligt, oroa mig för att lättare bli rånad etc (i och med handväska och allt relaterat med det)

Oavsett vilket så är detta en asjobbig situation, men som med allt annat så överlever jag trots min ilska och irritation. Jag har inte valt att vara som jag är, alltså att föredra baggy kläder över feminina kläder. Det är inte mitt fel att jag inte fungerar normalt om jag tvingas ha handväska och det är absolut inte mitt fel att fickor på dambyxor generellt är pyttesmå och ibland fejk. Däremot är det mitt fel att jag har gått upp i vikt och att jag har vägt ca 15 kg för mycket sen jag blev ihop med Henrik och jag vet varför jag väger för mycket. Det är mitt pris jag får betala för att i övrigt ha det absolut bästa åren i mitt liv, för ni som känner mig och förstår mig vet att jag aldrig varit lyckligare.

Även om jag inte kan hitta några jävla byxor som passar…