Äntligen vankas det valpar hos Kennel Grandison!!!

Bilder på Esther och Gibson i ett kollage med 4 bilder. Bilden är en länk.

För en dryg månad sen så parades Esther(C.I.B SE FI DK NO NORDUCH EECH LVCH SEVCH Grandisons Judgement Day) med Gibson )Nordic Giant’s Hot Gibson Guitar) och häromdagen blev det bekräftat att det blir äntligen bebisar igen hos min framtida uppfödare! Det här är verkligen jätteroligt!

Dock är det ju så att ingen av dessa fantastiska bebisar kommer att bli min, då jag inte har möjlighet att skaffa Grand Danois riktigt än. Jag har skrivit mer om detta tidigare, men om ni behöver veta mer så kan ni läsa om det här.

Valparna väntas någon gång i Januari 2018 och jag vet heller inte hur många det är, men jag hoppas på ett bra gäng i alla fall och att alla hittar fantastiska hem!

Esther är också multipel utställningschampion och det har även gått bra för Gibson i utställningar. Båda hundar har fantastiskt temperament! Esther är Harlekin och Gibson är svart i stamtavlan, men han ser ut som mantel. Det ska bli spännande att följa dessa små liv i alla fall och jag hoppas att allt kommer gå bra.

Nedan ser ni det officiella meddelandet från uppfödaren. Så jäkla roligt!

Den eviga frågan har fått ett litet svar…

Sen jag började aktivt längta och planera mitt liv efter att skaffa Grand Danois så har människor undrat när det hela ska ske. Mitt svar har alltid varit något i stil med snarast möjligt. Jag behöver bara en fast inkomst först och tillräckligt med tid. Tiden har jag iofs alltid haft, eftersom jag knappt har arbetat under alla dessa år, och nu när jag gör det så är det halvtid som gäller. Alltså, rent tidsmässigt har jag kunnat skaffat en GD för längesen. Problemet är ju att det är en dyr ras som kostar ett x antal tusenlappar i månaden, och ännu mer om något händer hunden. Men jag vill inte ha någon mindre, billigare ras. Jag vill ha en Grand Danois.

Planen de senaste 2-3 åren eller så har varit när jag vet om att jag har ett fast jobb, och sen jag fick halvtid på Funkibator för 1½ år sen så har jag allvarligt börjat planera och spara inför mitt köp. Nu är jag fast anställd, men det förändrar inte särskilt mycket. I år var två kullar planerade från uppfödaren, men tiken gick tom nu i våras, så det blev inga valpar. I juni förra året så hade jag samlat ihop halva pengen för mitt köp. Hela om jag hade valt att bli fodervärd och målet sedan långt tillbaka har varit att det ska bli en svart hane från den kommande höstkullen.

Men så blir det inte.

Tidigt i våras, hände massvis av omtumlande saker som satt djupa spår (tänk 7-8 månader av konstant trötthet). Personer i min närhet har haft det jobbigt och man har tagit felaktiga beslut som gett mig mer ångest än glädje (som flytten till Arlöv, istället för direkt till Malmö). Detta har lett till omfattande förändringar i mitt liv som jag är dels jävligt glad över, men samtidigt inte.

På min personliga blogg skrev jag i våras ett inlägg om var jag ser mig själv om 5 år och i det inlägget skrev jag också att jag inte kommer skaffa GD nu, men garanterat inom 5 år. Jag hoppas fortfarande att så är fallet men det beror lite på vad som kommer hända härnäst. Det finns olika backupplaner i alla fall, men det blir inte en GD under 2017 – om jag inte mirakulöst skulle vinna flera miljoner på lotto eller nått liknande och helt plötsligt vara utan bolån, tillräckligt med pengar för att betala av CSN, köpa elbil och dessutom ha råd med GD. Jag ska förklara mer nedan.

I våras, när vi köpte vår nya bostad så hände det otroligt många andra saker som främst är jobbrelaterade. Det innebar att jag började tänka ut vad som kan ske i framtiden och där är jag hoppfull. Min plan är att när jag inte längre är kvar på Funkibator av olika skäl (uppsägning, eller att jag slutar medvetet själv) så tänker jag utbilda mig till något inom data. Jag har hittat utbildningar jag vill gå och jag har förberett för alla möjliga olika scenarion och tidsplaner. I och med detta så innebär det att jag absolut inte kommer kunna ha råd med GD, då ekonomin för vovven främst skall komma från min egna plånbok. Om jag utbildar mig så kommer jag ha väldigt lite pengar, säkert mindre än hälften av vad jag tjänar idag (basinkomst, tack!), eftersom jag inte direkt kan jobba extra då jag har sjukersättning. Så då väljer jag att medvetet vänta några år till. Om min plan lyckas och jag blir utbildad inom något med programmering så kan det också innebära att jag får en ökad arbetsförmåga, då programmering, även med den lilla kunskap jag har är något som jag lätt kan spendera timmar med. Ökad arbetsförmåga innebär också större inkomst och livet med Grand Danois blir då helt plötsligt fullt möjligt – så länge arbetsplatsen är flexibel nog för hund. Vovven måste antingen kunna följa med till jobbet och/eller så måste jag fortsätta arbeta hemifrån och ha ett liknande upplägg som idag.

Jag gjorde också valet att ta den del jag sparat undan och lägga den på kontantinsatsen till lägenheten istället och numera sparar jag inte längre aktivt undan till Grand Danois heller. Detta är också ett tråkigt val, men jag är glad över att jag tog det ändå. Just nu har jag lite andra prioriteringar (älskar nya lägenheten!), men bloggen om Grand Danois kommer självklart finnas kvar och jag kommer blogga så fort det uppkommer möjligheter. Den kommer kanske dock inte bli så fantastisk som jag hoppats på förrän om flera år, eller om jag kanske kortfattat får möjlighet att vara hundvakt till en GD i några veckor så jag får veta hur det hade funkat i den här lägenheten.

Ett scenario jag tänker mig är något i den här stilen:

  • Jag har inte kvar min anställning på Funkibator efter årsskiftet 2017/2018 och är arbetslös ett par månader tills jag börjar studera.
  • Jag läser då upp förkunskaper som behövs på distans, antingen på högskola eller på komvux på halvtid så jag kan behålla min sjukersättning.
  • När jag är klar där ansöker jag till de olika utbildningarna jag har hittat och börjar studera hösten 2018 på halvtid om möjligt.
  • Två till tre år senare är jag klar och hittar jobb relativt lätt på en arbetsplats som är flexibel nog för hund och som fungerar för mig, då jag är osäker på om det faktiskt går att arbeta mer än 50% – även inom programmering. Alternativt kanske jag skapar egna spel/applikationer på min fritid och startar eget beroende på hur framgångsrikt det blir.
  • När jag fått mitt första jobb inom programmering så får jag ut en sån pass mycket större lön att jag börjar spara och så fort jag har pengarna och en kull är redo så är min bebis här.

Ett annat scenario kan se ut så här:

  • Jag är kvar på Funkibator så länge som möjligt på halvtid oavsett arbetsuppgifter.
  • När jag känner att det är dags för något nytt så blir det samma procedur som ovan, att jag pluggar vidare och så fort jag har lön eller en fast inkomst igen så skaffar jag min efterlängtade Anton.

Mina spekulationer kring min anställning är enbart spekulationer. Jag arbetar i en ideell förening, och alla som gör det, vet hur det fungerar. Jag har fått godkännande att prata om mina spekulationer kring min anställning, så jag bryter inte mot något heller, och jag har inte gått ut med någon hemlig information.

Vi får se vad som händer, men jag är väldigt hoppfull. Nu vill jag bara få klara, raka besked så jag vet vad som händer med min anställning. När jag vet det så kommer jag meddela mer. Men som sagt – detta är en blogg om Grand Danois och du är välkommen hit för mer information om rasen och min personliga längtan av att skaffa en egen vovve av denna fantastiska ras!

Grandisträff på Ribban i Malmö!

I Lördags var jag med på en Grand Danois träff på Ribbersborgs hundrastplats i Malmö. Det var en tjej som frågade runt i den stora GD gruppen på Facebook, och eftersom jag nu har långledigt över påsk så tänkte jag att jag mer än gärna hänger på. Det är ju så sällan jag träffar grandisar och har jag inget bättre för mig ändå så kan man lika gärna sticka dit.

Vi kom överens om att ses kl 12 på Ribban, och jag till min stora dumhet hade planerat  min tågresa helt fel och kom över 30 minuter för tidigt. Dessutom var alla de andra lite sena (vilket är helt ok), men jag fick alltså stå och vänta i typ 45-50 minuter innan jag träffade någon med en Grand Danois.

När klockan började närma sig 12.15 började jag nästan få lite panik, men till sist så löste det sig och jag träffade på två tjejer med deras blåa tikar. Vi stod och pratade ett par minuter medan hundarna busade med varandra. Sen kom det några till och de hade med sig en svart tik. Då började buset på riktigt, men det var kul att se grandisar med så mycket energi. En stund senare så stötte vi på en tjej med en blå hane som inte alls visste om träffen, men hon och hennes hane höll oss sällskap så det  var skoj. Ett par minuter senare kom en familj med en blå hane. Han var lite försiktigt av sig, men till sist så började han också busa med de andra hundarna. Vi träffade också på en Rottweiler som lekte med hundarna och senare träffade vi på massvis av andra olika hundar. Det var också extremt många mopsar på området. Under den tiden jag var där, såg jag minst 10 stycken + två engelska bulldoggs, så det var riktigt kul. Näst efter Grand Danois har jag gått och blivit lite mopstokig, pga mopsen Rut. Saknar henne mycket, och det lär dröja innan man träffar henne igen. Rut, är för övrigt en mops till en gammal kollega som jag hjälpte ta hand om på jobbet och jag brukade vara hundvakt åt henne varje måndag. Nu är vi dock inte kollegor längre och sen jag har flyttat ifrån Växjö så blir det allt mer sällan som vi ses.

Jag berättade lite om min längtan efter GD, hur länge jag har väntat, varför jag vill ha rasen etc. och det var kul att få bra information. En av hundarna som var med var nämligen en 4 månader gammal valp, så då fick jag lite bra information och tips ifrån ägaren till valpen. Det uppskattades mycket, och det var kul att höra att hon tränade med positiv förstärkning och bara ger spannmålsfritt foder.

Jag filmade en liten snutt, men tog tyvärr inga bilder. Jag var så fullt upptagen med att kolla på de fina hundarna som sprang omkring, och titt som tätt så kom det en grandis med en farlig svans så jag tänkte att det är bäst att låta bli, för jag ville inte tappa telefonen. Däremot var Google snäll mot mig och skapade en gif av en del från filmen så det var bra. Den kan ni se nedanför:

En blå tik och en blå valp (också tik tillsammans med en nyfiken rottweiler springer omkring och hälsar med glada svansar på ägarna till de blå tikarna.

Igår var jag och älsklingen en snabbis också till Ica Maxi som ligger i Västra hamnen i Malmö, och då träffade vi på ägaren till den svarta tiken igen. Denna gången var hon mycket lugnare, men hon var ändå lite reserverad och inte så intresserad av att hälsa på mig så det blev bara en riktig snabbvisit, men kul i alla fall var det. Alla chanser man får till att träffa grandisar är bara ett måste!

Nästa träff får man se när det blir av, men jag hoppas det blir träffar lite då och då och att jag snart kan ta med mig min egen lilla bebis dit.

Mer snack om lägenhet – snart bor vi bättre!

Det är inte ofta jag har uppdaterat den här bloggen på sistone, men det har ju sina anledningar. Mycket av min tid har gått åt till att jobba och gör jag inte det så har jag gjort annat än just blogga. Här har jag inte särskilt mycket att säga, men nu är det dags för en ny uppdatering i alla fall.

Vi har köpt ny lägenhet och flyttar någon gång i sommar till Södra Malmö, eller nära Hyllie station. Den här lägenheten är jag lite osäker på om den kan fungera med Grand Danois, men då jag snart inte orkar eller tänker vänta så länge till på att skaffa så får det så lov att till sist fungera. Nya lägenheten är i alla fall inte sjuttioelva våningar upp, som det ibland kan kännas när man bor högst upp i ett hyreshus eller bostadsrätt. Nej, denna gången hamnar vi lite längre ner i alla fall. Tanken var ju att vi skulle bo i denna lägenheten i ett par år men det visade sig allt för fort att det blev lite för jobbigt för min sambo gällande pendlingen till Köpenhamn, så nu är det viktigt att snabbt men bekvämt komma till ett bättre ställe.

Skillnaden på den här lägenheten och den nya är att den nya är ca 20 kvm mindre. Det är en trea. Hur vi fixar detta med alla våra möbler samt att man utgår ifrån att Anton lever ett par år (eller kanske hela sin livstid) i den lägenheten får vi se senare, men jag har inte gett upp hoppet alls. Snarare tvärtom. Det ska funka med GD och jag bara hoppas att jag snart om ett par månader vet mycket, mycket mer om hur framtiden blir med mitt efterlängtade köp av världens bästa hundras. I år är det ett spännande år för min uppfödare och livet i Skåne är i övrigt väldigt trevligt så jag tycker att vi snart borde kunna utöka vår lilla familj snart med en till fyrbent sak.

Mina tankar kring att leva i en mindre lägenhet tänkte jag ta i ett kommande inlägg, så håll utkik!

Det kanske kan funka med en Grand Danois i den här lägenheten…

Men ännu är det inte riktigt bestämt. Idag tog jag och sambon vårt första riktiga samtal kring det hela och det kändes positivt. Först och främst ska jag ha en fast tjänst. Om allt går som det ska har jag det den 1 juli 2017. Sen ska det också funka med Henriks nya jobb, pendlingen till Köpenhamn etc. Allt som jag skrev om tidigare ska också stämma in.

Det känns dock positivt. Det kanske inte blir en GD i 35 års present, men vi får se. I denna lägenheten finns det gott om utrymme för hundsäng. Det bor otroligt många hundar i huset och i helgen träffade vi faktiskt en Grand Danois tik i entrén. Hunden bor dock inte i det här huset, men det var väldigt roligt att få se och höra att det ibland finns en GD i huset. Lyckliga grannar som får ha en sån härlig vovve hos sig!

Jag väntar som vanligt väldigt ivrigt på att få ta hand om min lilla efterlängtade bebis och jag hoppas att jag inte behöver vänta så länge till, men allt hänger på hur det känns att bo här. Vi har nu kommit i ordning i lägenheten och saker och ting börjar falla på plats. Vardagen har återkommit och det sker nya äventyr hela tiden. Snart är det dock jul och lite julledighet vankas. Det behövs för jag och sambon är väldigt trötta just nu.

På årets höstresa fick jag gosa med Gandalf igen!

Det går inte att beskriva hur jävla förälskad jag är i hundrasen Grand Danois. Det är nästan galet. Och värre blir det när man får möjligheten att upptäcka de fantastiska egenskaperna hos rasen. Egentligen känner jag lite så här; Googlar man på rasen ”Grand Danois” så borde en bild på Gandalf dyka upp (Grandisons If and Buts). Eller om man egentligen googlar på mig själv och undrar varför i hela friden jag vill ha en ”kalv” i soffan och sängen, så borde en bild på Gandalf och mig dyka upp.

Gandalf är nämligen den ultimata anledningen i dagsläget (eftersom han fortfarande lever, de gör inte den första grandisen jag träffade, exempelvis) till varför jag bara måste ha en Grand Danois. Gandalf är supercool i alla lägen, lugn, snäll, lydig och älskar mest av allt att umgås med människor som vill gosa med honom. Snacka om gosegris! Jag fick träffa honom i Torsdags när jag åkte hem till Ann-Louise och Pär som har Grandisons kennel utanför Stockholm. De har i nuvarande läget 5 hundar, Gandalf, Stella, ”barnen” eller ”bebisarna” Åse och Eastman som är från K-kullen (födda hösten 2014) som jag då träffade för två år sen när de var ca 4-5 veckor gamla. Och så har de Gibson. Han är en importerad hane Från Nordic Giants och han är svart. Jag trodde först han var mantel, men hans vita går inte runt hela halsen så han räknas som svart. Han är också helt underbar men vild och busig. Jag har en del blåmärken efter mitt besök, men det är det väl värt. Han ville ju bara gosa och hälsa men det tog ett tag innan han lugnade ner sig och jag kunde gosa ordentligt med honom.

Med Gandalf så är det enkelt. Han vill bara gosa. När jag kom och hälsade på var det knäpptyst tills jag knackade på dörren och gick in. Alla utom Gandalf skällde tror jag, men sen när han såg mig så skällde han med. Han triggades mest bara av Gibson för han fick släppas ut i trädgården för att lugna ner stämningen lite och då blev Gandalf superlugn och vi stod och kramades i flera minuter. Det var superhärligt!

Jag stannade i två timmar och pratade hund med Ann-Louise samtidigt som jag gosade och pussade frenetiskt på Gandalf. Gibson ville också vara med och klättrade över mig flera gånger om och slabbade ner mig med blötsnö och annat. Jag var mer svart än vit när jag kom hem, men åh vad lycklig jag var!

En gif med mig och Gandalf. Ser du hur lycklig jag är, eller? Himmelriket deluxe!
En gif med mig och Gandalf. Ser du hur lycklig jag är, eller? Himmelriket deluxe!

Flera gånger när vi satt i soffan och gosade så lät det lite som om han morrade men det var mer ett ljud man själv släpper när man njuter så mycket. Ungefär en gång i minuten tog han upp sitt stora, fina, vackra huvud mot mig och sträckte sig så nära han bara kunde så jag kunde pussa han mellan ögonen, på pannan, på kinderna – ja överallt! Och han bara njöt och jag njöt nog ännu mer tror jag. Jag ville bara ta med mig han hem. Det säger iofs alla som träffar Gandalf. Det går inte att undvika att bli förälskad i Gandalf – den saken är klar!

När det var väl dags att fara hemåt så kom mamma och hämtade mig. Hon hade också skjutsat dit mig för enkelhetens skull på grund av vädret. Jag fick tillåtelse att ta med mig Gandalf ut i trädgården så mamma fick se han också. Han gick så försiktigt efter mig och kollade så jag inte skulle göra mig illa och ramla. Det kan iofs också bero på att han själv en gång har ramlat och gjort illa ryggen, men det kändes som om att det var främst mig han brydde sig om. Han märkte nog att jag hade lite svårt att gå när det var lite halt och jag var osäker på den mörka trädgården med alla blöta höstlöv (och totalt ovetande om var eventuella bajshögar fanns). Vi gick i alla fall ända fram till grinden, jag sa hejdå och sen åkte vi hemåt. Gandalf såg så ledsen ut, precis som han gjorde förra gången vi träffades.

Och nu sitter jag här och bara längtar och går galen. Dels efter Grand Danois, dels efter Gandalf och dels efter den dagen då allt blir bekräftat för min egen del att jag får min Anton. Snart nog behöver inte innebära ytterligare 20 års väntan, men nästa år har jag väntat så länge och det hade varit kul med en GD i 35 års present. Tycker inte ni också det?

Anton kommer att leva sitt liv i Skåne!

Eller åtminstone så tror jag att det blir så. Det är nämligen så att jag och min sambo Henrik ska flytta tillbaka till Skåne, närmare bestämt i utkanten av Malmö. För den som följer min personliga blogg så kommer jag skriva mer om det där så läs mer om du vill veta andra tankar kring det. När det gäller livet med Grand Danois så ska jag nu berätta lite mer om hur saker och ting kan komma att ändras med alltihop.

En väntan som kan bli längre än planerat?

Nästa år (2017) har jag väntat aktivt på att skaffa Grand Danois. En väntan som varit 20 år lång. Om det blir av nästa år återstår att se. I vår nuvarande lägenhet som är en fyra på ca 95 kvadratmeter och många våningar upp har jag planerat för Grand Danois. Detta kommer alltså inte bli av. Åtminstone inte i denna lägenheten. Det nya stället vi flyttar till är ett någorlunda tillfälligt boende om ett par år (osäkert hur många, men minst 2 vet vi). Den lägenheten i sin helhet är förmodligen bättre lämpad för GD än den vi bor i nu, men det innebär också en smått komplicerad bild av mitt framtida liv med Grand Danois.

Fördelar med nya boendet

Den nya lägenheten är också en fyra. Den är större, bättre planerad, och har yta där det verkligen behövs. Sovrummet har plats för hundsäng och mer därtill. Vardagsrummet är gigantiskt stort och där finns plats för hundsäng utan problem, likaså i köket som också är mycket stort. Balkongen kan komma att bli ett extra rum under de varmare skånska årstiderna åt Anton. Alltså, om han vill sola sig på balkongen så finns det möjligheter för det under större delen av året. Jag menade inte att jag skulle stänga ut han där och låta balkongen bli nått slags hundförråd… Lägenheten har två toaletter varav det också ingår dusch i det enda badrummet och badkar i det andra. Det ska också installeras tvättmaskin och torktumlare innan vi flyttar in.

Nackdelarna…

Lägenheten, liksom den vi bor i nu är att den är högst upp i huset och väldigt många våningar upp. Dock är detta enbart en nackdel under de få månader då Anton kommer tränas för att bli rumsren. När han vet att man kissar ute på gräsmattan och kan hålla sig ett par extra timmar i taget utan problem så är det inga problem att bo högt upp i ett hyreshus med en sån stor hund. Den stora nackdelen i så fall är om det råkar hända en olycka i hissen en vacker dag och det i sig blir en vana. Jag syftar på hundars doftsinne och att det är lätt för en valp att alltid göra sina behov på samma ställe. Jag kommer dock göra allt i min makt för att undvika att något sånt händer. När Anton väl är här så tror jag inte det blir några problem att hoppa upp ur sängen om morgnarna, vara förberedd på morgonkissen etc. men man måste vara realistisk. Med min fibromyalgi och verkligheten som sådan att en GD snabbt väger över 10-12 kg så kan det bli tungt att tvinga bära på valpen. Jag kommer i alla fall, om det nu blir så att Anton kommer få leva sina första år i den här lägenheten, meddela grannarna med en snäll lapp i hissen om att sker det en blöt olycka så fixar jag det och jag tar fullt ansvar för det om det skulle råka hända.

Andra faktorer

Att skaffa GD i nästa lägenhet är i sig inget problem. Jag köper Anton när jag är redo, alla pengarna är här och ekonomin är i sin ordning. Just nu så behöver vi dock tänka på saker som:

  • Hur lång tid tar det innan vår nuvarande lägenhet blir såld?
  • När är tillträdesdagen för nästa köpare?
  • Hur länge måste vi gå med dubbelhyror, samt betala ränta och amortering för vårt nuvarande lån?
  • Hur mycket pengar kommer flytten att kosta samt alla andra prylar vi planerar att köpa innan Anton är här?

Det plus mycket mer finns i åtminstone mitt huvud och snurrar. Det kan lösa sig mycket simpelt. Har vi tur blir lägenheten såld nästan direkt till ett bra pris och köparen flyttar in tidigt nog för att vi ska slippa fler än 2 dubbelhyror. Har vi tur kanske det inte blir några dubbelhyror alls, men det är bäst att inte räkna med det så det gör vi inte.

Allt handlar ju om pengar i stort sett när det gäller mitt köp av Grand Danois. Slipper vi spendera majoriteten av det vi har sparat så innebär det att jag kan fortsätta spara undan precis som vanligt och då kanske man är redo till nästa kull som planeras någon gång till våren. Om vi kommer fram till att lägenheten kan funka med GD men att vi av andra skäl måste vänta lite längre, ja då blir det väl kullen efter det. Visar det sig att det är bäst att vänta tills vi köper oss ett radhus eller en lägenhet på max 3:e våningen eller så – ja då blir det ett par års till väntan på GD och i så fall är det helt ok. Det är värt sin väntan.

Har du annars några tips på hur det är att leva med en Grand Danois i en lägenhet med hiss? Lämna i så fall jättegärna lite kommentarer, för jag är nyfiken på att veta hur era erfarenheter är.

Jag träffade Diesel på Karl-Oskar dagarna 2016.

Jag är kär. Och har varit det i snart en vecka. Riktigt kär, nästan. Det är heller inte så konstigt. Diesel är en svart Grand Danois hane som jag träffade på Karl-Oskar dagarna i lördags.

Jag såg han först av slump när jag stod i churros kön för att köpa mig nått gott att äta på Fredagen. Henrik stod en bit bort och då gick en skitsnygg hane förbi. Jag ville egentligen bara skita i att stå i kön och springa fram till den vackra hanen, men det sunda förnuftet fick så lov att hålla i sig. Jag kunde dock inte släppa det och några timmar senare så skrev jag i Facebook gruppen ”Vi med Grand Danois” att jag sett en skitsnygg hane, och jag hade tur. Ägaren till vovven var med i gruppen och vi bestämde lite halvt att vi skulle ses dagen efter.

Jag skulle träffa min kompis Mac oavsett och jag höll utkik i ett par timmar medan hon och jag gick runt på stan. Efter ca 2-3 timmar på stan så träffade jag på en kollega som hade sett Diesel och eftersom de flesta som känner mig vet hur galen jag är i Grand Danois så berättade de direkt att de sett en GD stå längre bort på gatan. Jag och Mac gick dit och sa hej i några minuter och det var underbart. En riktig gosegris är det, och så lugn och snäll. Han verkar dock se husse som sin ”go to” nisse för bus, lek och hopp. Det var intressant att se.

Efter några minuters prat så sa vi hejdå eftersom de skulle gå vidare på stan. Jag och Mac gick på MacDonald’s och köpte en varsin dricka och sen gick vi runt mer på stan. Då träffade vi på dem igen när de satt vid en parkbänk och där stod vi rätt länge (i alla fall jag) och pratade och gosade mycket med Diesel.

Diesel i vacker profil. Ägarna sitter bakom på parkbänken.
Diesel i vacker profil. Ägarna sitter bakom på parkbänken.

Jag fick möjlighet att ta några bilder som blev rätt så bra. Här är några fler:

Diesel tittar rakt in i kameran. Han har grymt vackra gula ögon. Åtminstone ser det ut så på bilden.
Diesel tittar rakt in i kameran. Han har grymt vackra gula ögon. Åtminstone ser det ut så på bilden.

Resten av bilderna jag tog kan du se här.

Jag har tänkt på Diesel mycket under den senaste veckan. Det är ju så sällan jag träffar på grandisar och här i Växjö har jag inte sett en GD på typ 3 år eller nått, men å andra sidan kan det bero på att jag sällan rör mig i centrum mer eller går till Willys och handlar. Oftast är jag ju bara hemma, och efter pratet i gruppen om den vackra hanen jag hade sett så visade det sig att det finns ett bra gäng med grandisar i Växjö med omnejd. Det är kul – och snart hoppas jag att det finns en till! Anton är ju på G, men även om det kan skita sig så håller jag hoppet uppe.

Varför hundträning med positiva metoder är så viktigt.

Jag är ingen expert på hundar, och faktiskt heller inte när det gäller Grand Danois, även om jag spenderat åtskilliga timmar på att utforska rasen samt hundar i övrigt sen jag fick mitt stora intresse när det gäller hundar.

Hundträning har också blivit ett stort intresse för mig de senaste åren. Det började med Cesar Millan, som för vemsomhelst säkerligen och nu är det enbart positiva metoder som gäller. I alla fall så långt man orkar och kan. Det är klart man kan bli arg på sin hund (eller i mitt fall, på de hundar jag ibland har haft hemma hos mig). Skillnaden är att jag idag jämföres med när försökte köra med Cesars metoder, är att jag aldrig i livet skulle få för mig att göra en hund illa genom att bringa den smärta på något vis numera.

Det jag har att säga idag är lite blandat men också logiskt och säkert alldeles uppenbart. Ibland är det säkert lite mystiskt också, men jag ska förklara allt jag kan i det här inlägget.

Sen jag hittade positiva hundträningsmetoder, lärde mig läsa hundars signaler bättre och sett lyckliga resultat av positiv förstärkning så ser jag bara ännu mer fram emot ett lyckligt hundägarskap när Anton väl är här. Tack vare YouTube så har jag hittat så många bra hundtränare som håller på med bra metoder. Kikopup är nog den absolut bästa tror jag, men det finns många som är värda att nämna. Det som också är viktigt att nämna oavsett hundtränare är metoder de väljer att använda i olika scenarion. Kikopup, annars mer känd som Emily Larlham lägger upp YouTube klipp lite då och då och visar upp på det mest positiva sätt som finns hur man lär sin valp eller vuxna hund att sluta bitas, vara lugn, tycka om att ha munkorg, lära sig vara ensam, låta saker (och människor vara) med mera. Detta helt gratis och väldigt informativt. Hon tjänar sina pengar på andra sätt och klagar inte på när folk ber henne om råd. Likaså är det med Grisha Stewart som också är en extremt bra hundtränare.

Cesar Millan som exempel (för att ta ”den andra sidan” av hundträningsvärlden), går att ses på YouTube också. Dels har han en egen kanal men alla program från alla säsonger av ”Mannen som talar med hundar” finns att se där, och de går stadigt i repris på svenska TV kanaler också. Cesar är en charmig kille som inte kan ett skit om hundar, egentligen och han lär ut felaktiga och utdaterade metoder som skadar hundar (och relationen till ägaren) mer än vad de hjälper.

Sen har vi en annan kille, som jag vet knappt om jag ens vågar nämna, då risken är stor att jag kommer bli trakasserad och just därför valde jag att skriva det här inlägget på svenska istället för Engelska, för att minska risken att bli hittad.

Den här killen. Vi kan kalla han professorn. Han är en hundtränare som använder sig också av positiva träningsmetoder för hundar. Klickern är hans bästa vän och han är fantastisk på det han gör. Det finns inga tvivel om det. Istället för att visa varför positiva träningsmetoder är så jävla häftiga och bra, så spenderar han majoriteten av sin karriär (som främst är på YouTube) genom att avslöja de dåliga hundtränarna som sysslar med dominansmyten. De få videos han har som gäller hundträning är jättebra, men de är otroligt få och han vägrar ge ut ”gratis råd” eftersom det just är gratis. Jag har inget emot, egentligen att han gör detta men det blir tjatigt i längden. Man måste alltså betala stora summor för att få svar på sina frågor, vilket i sig inte är fel, men eftersom andra hundtränare på YouTube överlever som hundtränare trots att de visar upp sina metoder online så är det konstigt att han inte gör det utan att kräva betalt.

Det är bra att det positiva meddelandet om hundträningsmetoder kommer ut, så människor som håller på med hundar i någon form förstår att det finns bättre sätt och att vi behöver inte fya, skälla, skrika eller slå på våra hundar för att få dem att lyda oss. Hundar är inte dominanta, de vill inte ta över världen etc. Allt det är bara ren och skär galenskap. Huruvida man som individ själv väljer att göra med sin målsättning om en bättre värld tror jag däremot spelar roll.

Den här killen har jag haft lite kontakt med. Jag har följt han på YouTube sen han enbart hade några få prenumeranter. I dagsläget har han ca 3400 prenumeranter på sin kanal och ca 2000 personer gillar han på Facebook. Jag har sett hans livesändningar, svarat på frågor han har ställt, kommenterat på hans videos med mera. Men nu är det slut på det.

För ca en vecka sen upptäckte jag att jag blivit blockerad från hans Facebooksida. Ett tag innan dess märkte jag att han slutade svara på mina kommentarer. Alla människor säger tusen olika saker om den här personen. Vissa älskar honom, andra hatar honom och vissa hundtränare gör egna videos där de klagar på honom. I en Facebook grupp om positiva hundträningsmetoder får man en varning om man till och med bara nämner hans namn, eftersom den här killen är lite smått problematisk att ha att göra med.

Jag vet dock inte vad jag ska tro, men eftersom jag nu själv på ett vis blivit utsatt utan att veta hur jag ska hantera det hela, så får jag göra ett logiskt försök och hoppas på att jag inte trampar någon på tårna under tiden.

Han har ställt frågan flera gånger ifall det är bra att han avslöjar de dåliga hundtränarna. Varje gång har jag svarat att det är bättre att vara mer positiv och visa istället hur bra det är att träna med positiva metoder istället för att bara klaga på andra. Många andra säger samma sak. Han visar också upp ett komplett oseriöst intryck genom att delvis använda sig utav en green screen utan bra belysning vilket gör att det ser hemskt ut. Han verkar dock ha slutat använda den numera. Han skojar till det ofta och fram tills alldeles nyligen gjorde han många videos med bar överkropp och en slips. Hur ska man bli tagen seriös (om ens yrke nu hänger på ett gäng YouTube videos) om man beter sig på det sättet? Nog för att samhället idag är skapt efter löjliga former där alla måste vara perfekta för att passa in, men någon måtta får det ju faktiskt vara. Han har också fått ett ultimatum från skolan han går på där han utbildar sig till hundtränare om hans beteende på YouTube och sen dess verkar han ha skärpt till sig och åtminstone har han kläder på sig.

Håller man inte med honom till punkt och pricka så blir man direkt ifrågasatt, men jag blev också utfryst och sen blockerad utan att ens få en konversation. Många andra personer som inte gillar den här killen säger att de har blivit hotade, trakasserade med mera och när det gäller det så vet jag verkligen inte vad jag ska tro. Den här killens metoder är jävligt bra – när det gäller specifikt hundträning (och när han hjälper hundägare). När det gäller kontakt med andra människor? Maybe not so much…

Lösningen på det här problemet tror jag kan vara en bra kompromiss. Han kan jättegärna få fortsätta avslöja de usla hundtränarna som använder sig av dominansmyten. Dock så borde han ändra sin strategi. Exempelvis kan han visa något klipp från en annan hundtränare och sen visa hur han själv hade gjort för att få fram samma resultat. Jag tror han har gjort en sådan video, men det är en av säkert hundratals vid det här laget nu.

Jag ska inte tjata om det här för mycket. Jag behövde bara få ur mig lite känslor. Jag är inte heller perfekt och om jag har sårat honom på något sätt så ber jag om ursäkt för det. Det som gör mig arg är att jag inte fått höra ett pip ifrån honom när jag dels har svarat på direkta frågor han vill ha svar på från folk som följer han på sociala medier, och heller inte när jag har hjälpt honom få fram material till nya videoklipp.

Eftersom hans stora passion är att avslöja dåliga hundtränare på sin YouTube kanal så vill jag ibland höra hans åsikt kring vissa, kanske mer okända hundtränare där man kanske är lite tveksam till deras metoder.

Ett exempel som jag bidrog med var videon nedan:

I videon ser vi Pat Muller träna en Grand Danois tik. Hon rycker i kopplet, skriker ”vänta” med hög röst och gör hunden komplett livrädd. Jag ville veta vad professorn tycker om hennes metod. Jag fick aldrig något svar, men däremot fick jag svar från några andra som skrev i tråden på hans FB sida. När han ett tag senare ställde frågan om hur han ska gå tillväga med ”avslöjande” videoklippen så svarade jag återigen att det är bättre att han gör mer positiva videos istället och jag sa också åt han på skarpen att han måste visa ett mer seriöst intryck. Efter det så blockerade han mig från sin FB sida, så jag antar att då tröttnade han totalt på mig – utan att vi ens haft en enda konversation när han bett om hjälp eller svar från sin publik.

Den enda konversationen vi har haft var när han gjorde en video om en hundtränare som också kallar sig ”The dog whisperer”. Han finns i Florida. Personligen så tycker jag att han är helt ok, egentligen men att vissa saker kan förbättras. Nissen i Florida kan läsa hundars signaler och har många videoklipp där han visar upp träningsmetoder med klickerträning och positiv förstärkning. Då fick jag svaret som var något i stil med ”är man inte 100% positiv hundtränare så räcker inte det”. Nä, kanske inte, men han slår inte hundar, han verkar inte skrika på dem, strypa dem, hänga dem, kasta dem i marken såsom massvis av andra vidriga hundtränare gör som tränar hundar enligt dominansmyten.

Det är jävligt dålig stil!

Om den här nissen är farlig, trakasserar folk och förlöjligar dem så har jag inget svar på det. Enligt mig är han feg och korkad som inte ger respons när han bett om det.

Vad är dina åsikter om det här? Lämna gärna en kommentar och berätta, och tala gärna om varför du gillar positiva metoder. Kommentarer som envisas med att Cesars metoder är bäst kan du hålla för dig själv.

Själv undrar jag bara om jag kommer ångra det här inlägget massivt samtidigt som jag gläds åt att jag åtminstone fått säga mitt i förhoppningen om att jag inte spär på mer skit i det här kriget.

Det här skrev jag samma dag jag upptäckte att han hade blockerat mig från hans Facebooksida på min egna profil där:

Lite smått förvirrad idag, och tankarna snurrar kring ett tema man ser allt för ofta på sociala medier idag. Vad det gäller är egentligen ointressant. Frågan är vad man gör åt det?

Jag tycker jag har blivit orättvist behandlad av en person (ingen av er, så ingen panik). Om jag låter det vara så händer absolut ingenting.

Om jag väljer att ventilera så finns risken att man spär på kriget som pågår. Ibland är det absolut bäst att inte göra något, för det leder ingenvart egentligen att klaga på andra istället för att bara leda med ett gott exempel.

Konkret kan man väl säga att misstaget folk gör är att istället för att visa hur något som är skitbra i grunden funkar på ett bra sätt så folk blir inspirerade att pröva det själva, så väljer man att prata skit om de som inte gör som en själv. Det blir liksom en dålig loop som bara snurrar runt där alla till sist bara kastar bajs på varandra. Någon måtta får det liksom vara.

Ett irrelevant exempel:
Jag älskar Google och deras produkter/tjänster. Folk är smått nyfikna på varför Google är så bra, men istället för att visa dem hur Googles produkter funkar, så spenderar jag all min tid genom att klaga på folk som använder andra tjänster än Google. Om folk inte håller med, så blockerar jag dem, trakasserar dem etc genom att sprida lögner, svära och tjata om hur dåliga alla andra tjänster är jämfört med Google.

Detta exempel kan sättas på vilket scenario som helst, och i det ovanstående exemplet som för övrigt inte är helt sant pågår överallt just nu verkar det som på sociala medier och det är en väldigt tråkig utveckling.

Det blir som att leka sandlåda när man var barn där man bara skickar runt sina klagomål. Blir ändå tokig om jag inte får lov att ventilera på något vis, men jag vetefan om jag vågar eller om det är lönt. Jag tycker dock man har rätt att säga sin åsikt och försvara sig, men när det går för långt då blir det en ond cirkel otroligt fort.

Jag vill inte bidra till mer skit, men det är viktigt att prata ut. Nåja, det löser sig. Den sista idioten är inte född ännu…

Så vi får se… kommer jag ångra detta, eller kommer jag glädjas? Oavsett vilket så har jag sagt mitt och jag hoppas att det blir sista gången jag behöver nämna just den här grejen.

Svaret på inlägget dock. Varför är positiva hundträningsmetoder så viktiga? Jo, för att det finns ingen anledning i huvudtaget att skada en annan varelse (i detta fallet gäller det hundar) för att vi ska få fram ett bra resultat och skapa en god relation mellan hundar och deras ägare. En hund ska vara ens ”kompis” och inte en slav och hundägarskap ska vara lätt och roligt, vilket det finns större möjligheter till om man använder sig av positiv förstärkning med de rätta verktygen.

Vad dessa är, har jag skrivit om lite innan, men det kommer mer om det i framtiden också, så se fram emot det!

En resa till Japan, nya vitvaror – sen blir det Grand Danois!

För sjuttioelfte gången på ett år, eller nått i den stilen så brottas jag igen med pengafrågan. Jag fattar inte varför jag inte lär mig och förstår att jag måste ta det stadigt lugnt med det här. Ju närmare Grand Danois jag kommer, desto mer flippar jag ut och livet blir som en ekonomisk berg och dalbana. Nu tror jag i alla fall att jag börjar återfå kontrollen, för i hemlighet så har jag börjat inse hur verkligheten faktiskt ser ut.

Missförstå mig rätt. Inget har förändrats. Jag går och funderar på att bli fodervärd istället för att köpa Anton när jag väl är redo. Jag har pengarna idag för det. Jag kan spara undan och jag fortsätter spara undan. Jag längtar lika mycket som förr och önskar att jag hade vunnit några miljoner på lotto så jag slipper denna ekonomiska press min hjärna vill sätta på mig, bara för att jag längtar ihjäl mig efter Anton och leva livet med en Grand Danois.

Det jag har insett är: Oh, shit. Jag har ändå inte råd med GD. Inte som det är nu. Visst, jag kan spara undan flera tusen i månaden. Det är massivt och efterlängtat. Dock kan jag inte spara undan så mycket som jag hade hoppats på med den inkomst jag har idag.  Jag vill inte prata faktiska summor men jag ska ändå förklara så gott jag kan ändå. Det jag saknar i ren nettoinkomst (eller i form av minskade personliga utgifter) är någonstans mellan 2-3k i månaden för att min beräkning ska ändå se rätt ok ut. Alltså, ha råd med GD, leva livet och spara undan ungefär samma summa som jag kan idag.

Grejen är också denna att jag och älsklingen har sen vi blev ihop 2008 pratat om att vi vill åka till Japan. I december förra året köpte vi också vår lägenhet och till den vill vi då uppgradera våra vitvaror. Allt detta (Japan, vitvaror + pengar till om jag köper Anton) kommer kosta ungefär 1 års besparingar för min del om det ska göras. Det smartaste när det gäller Japan är också att den resan blir av innan Anton kommer, för jag tror inte jag vill vara utan honom när jag äntligen har skaffat han, så det är smartast att bara åka iväg innan han är min. Hur långt innan får vi se. Pengar till resan ska också finansieras.

Verkligheten är också att när Anton väl är här så måste man se till verkliga kostnader för honom. I mitt inlägg om hur mycket en Grand Danois kostar, så räknade jag på 2500 kr i månaden, vilket är en rimlig summa (och en helt ok summa för min del). Med vad jag kan spara undan idag så blir det inte särskilt mycket över till andra grejer, såsom andra nöjen, eventuell bil(något som ligger långt in i framtiden), saker till hushållet med mera. Det är det som gör att jag får panik. Skulle det dessutom hända något med Anton, att han akut måste opereras så kan det ta mig månader (kanske upp till 1 år) för mig att betala en operation, och om jag nu går vidare och kör på utan att tänka mig för så hamnar jag långt under minus om något katastrofalt skulle hända.

OCH DET FÅR ABSOLUT INTE HÄNDA.

Saker och ting är ändå under kontroll. Jag har i praktiken summan jag behöver för att bli fodervärd till Anton. Dessa pengar är låsta (eller så låsta de kan bli) och jag kommer fortsätta spara undan tills jag har nått minst min målsumma om 30k. Ju mer jag har på hans konto innan han är här är bättre. Jag vill absolut inte ha 0 kr kvar på kontot när han är köpt (samt när alla grejer är köpta också! Det som händer nu är dock att jag kommer börja spara mer till resan till Japan samt till andra saker i första hand innan jag sparar till Anton. I väntan på att allt löser sig så ska jag också testa att ansöka om bostadstillägg (varje extra hundralapp hjälper), och hoppas på att jag får en löneökning någon gång under nästa år.

Att sänka mina nuvarande utgifter går inte, då de redan är så låga de kan bli. I alla fall så länge vi bor där vi bor just nu och våra inkomster och utgifter inte förändras. En vacker dag flyttar vi och hoppas på att sälja med en stor vinst. Jag måste bara prioritera om och vänta, inse faktum och lära mig att inte få panik över pengar. Inners inne sitter jag också och hoppas på att basinkomst blir en verklighet, eller att helikopterpengar betalas ut så jag har en buffert. Men det lär förmodligen inte hända innan Anton är här på riktigt.

Ser jag realistiskt på det hela så blir det alltså inte någon GD under 2016. Det är dumt att spekulera också, för när det väl händer så är det rätt tidpunkt. Allt är egentligen möjligt och inget är omöjligt.

Jag vill bara att allt ska vara 100% rätt när jag är redo för Anton och ett liv med Grand Danois – oavsett hur många rundor med den ekonomiska berg och dalbanan jag måste ta för att hamna där jag vill…