Även i en alternativ värld hade jag varit en dålig förälder…

Jag är ju faktiskt inte förälder på riktigt och det är något jag är glad över. Men i morse, några timmar innan jag vaknade hade jag en mycket konstig dröm som jag bara måste skriva ner. Nu har det gått rätt många timmar sen jag vaknade så jag kanske har glömt några viktiga detaljer, men så blir det ju.

I alla fall. Hela nattens drömmar har på något sätt hängt ihop så jag får börja i slutet på drömmen jag hade innan om det ska stämma in på nått vis. Jag och Henrik var ute på nått slags äventyr med mina föräldrar som på något konstigt vänster involverade en toalett och blöta kläder. Jag hade blivit sur på mamma över något och helt plötsligt så var det som om att toaletten förvandlades till nån slags tidsmaskin eller liknande. Den tog i alla fall med mig och Henrik till en alternativ värld. Dock så vaknade jag mitt i den här resan eller nått, för jag var tvungen att gå på toaletten. När jag sen gick och lade mig igen så började alltså nästa dröm.

Jag och Henrik, tillsammans med min syster stod i badrummet på ovanvåningen i en stor villa som vi en gång bodde i. Det var den 23 december, men vilket år vet jag inte. Dagen före julafton. Det snöade utanför och det var väldigt sent på kvällen. Min syster frågade mig ifall jag ville komma och säga hej till barnen. Vilka barn, tänkte jag? Ingen av mina syskon eller kusiner har blivit föräldrar ännu och heller inte jag själv. Dock så var det mina barn det gällde och Henriks. Två personer som i det här livet lever livet som frivilligt barnlösa personer och är mycket förälskade i varandra. I drömmen så var det jag och Henrik från det riktiga livet som ”var och hälsade på” och vi visste att vi hade kommit till en alternativ värld. Det visste dock inte min syster i drömmen. Enligt henne så var det hennes version av hur jag och Henrik levde våra liv i den här alternativa världen som var där och inga andra.

I den världen hade jag och Henrik barn ihop. Jag hade fött fram 4 barn, Henrik var pappa till i alla fall 3 av dem. Det är osäkert vem som är pappa till 4:e barnet. Den äldsta var pojke 12-13 år, hade väldigt mörk hy (kanske väldigt solbränd bara) och var väldigt lik min bror och liknade en av mina kusiner när de var i den åldern. Nästa barn var också en kille på nånstans mellan 6-8 år och var väldigt lik en av Henriks brorsor samt han själv. Barnet efter det var en flicka på 4-5 år eller så och var nästan en exakt kopia av min syster i den åldern. Hon var också väldigt lik en av Henriks bröder. Det fjärde barnet var inte där. Det barnet led tydligen av väldigt grav autism och andra sjukdomar så han bodde på ett behandlingshem (om det ens är möjligt idag?) Ingen av oss visste något mer, och jag vet inte åldern heller. Han var förmodligen i samma ålder som den näst äldsta i alla fall och det var också en kille.

I alla fall. Vi stod kvar på toaletten tillsammans med min syster, och hon var förvånad över hur lyckliga jag och Henrik såg ut att vara tillsammans. Jag stod nämligen och höll om honom såsom jag brukar göra. I den här världen bodde nämligen barnen hos honom och jag bodde någon annanstans och hade ingen kontakt alls med varken Henrik eller  med barnen. Jag var ingen bra mamma och mitt och Henriks förhållande hade kraschat för längesen, men barn kunde vi tydligen skaffa hej vilt.

Min syster bad mig gå och säga hej till barnen. Jag gick sakta ner för den långa hallen till barnens rum. De delade på ett rum som min lillebror först hade när vi flyttade in i det huset. När jag kom fram till dörren så var det massa teckningar där och alla barnens namn stod skrivna på dörren på alla teckningarna de hade gjort. Jag kunde dock inte utläsa namnen och jag visste inte vem som var vem. Sen gick jag in i rummet väldigt sakta och drog undan täcket väldigt sakta. Barnen vaknade inte, så jag strök deras hår. Till sist vaknade dem till och jag började prata med dem.

De blev glada för att se mig. Jag fick kramar, pussar och barnen visade upp sina leksaker för mig. Jag hälsade på dem i tur och ordning och jag kunde bara inte förstå allting. Dels, hur fan jag blev förälder? Till 4 barn dessutom! Varför visste jag inte deras namn? Varför var jag inte där hos dem? Varför kom jag inte ihåg förlossningarna? Graviditeterna? Varför var jag en sån kass förälder?

Det är ju rätt logiskt i det verkliga livet varför jag inte kom ihåg något av det där. Den versionen av mig som hälsade på var ju inte samma version som deras riktiga mamma var, men det visste ju inte barnen. Det var ändå som om mina barn satt där  och som var överlyckliga över att se sin mamma igen. De visste mycket väl vem jag var, men jag hade inte den blekaste aning om vilka de var. Allt var så konstigt. Henrik i den världen var dock en mycket bra pappa. Barnen levde riktigt bra liv, ingen fattigdom så långt ögat kunde se. Barnen fick i stort sett allt de ville ha och behövde. De var friska (förutom brorsan på behandlingshemmet). Jag var också förvånad över att ingen av dessa tre (fantastiska) barnen hade någon synlig sjukdom eller visade tecken på problem.

Dottern satt också på sängen och lekte med en Barbie docka eller nått liknande samtidigt som hon upprepade lite som ett mantra om att ”mamma och Benke” skulle komma hem . Det tog lite tid innan jag förstod vad hon menade. Nu förstår jag att hon pratade om mig och Henrik. I den här alternativa världen så bodde jag så långt bort från barnen jag kunde komma, kanske med en annan man som inte var Henrik. Jag hade heller ingen Grand Danois, vilket också är konstigt. Varför hade jag inte det?

Jag vaknade mitt i allt ihop, men efter var gång som alarmet snoozade så drömde jag lite mer hela tiden, men detaljerna från de drömmarna minns jag inte nu. Allt utspelade sig i alla fall i det lilla sovrummet, och jag minns ångesten jag kände över mina känslor, hur orättvist det är för både barnen och för mig själv som mamma att inte finnas där för dem. Ska man skaffa barn så ska man fanimej vara där. Jag var inte det. Det var så sorgligt samtidigt som det var underbart och fantastiskt att träffa de där barnen. De verkade inte lida utav att deras mamma inte fanns där för dem, att hon inte brydde sig men jag kunde ändå inte sluta känna mig ledsen för deras skull.

Hur det blev 4 barn vet jag inte heller. Det måste ha varit nått i stil med ”Det bara blev så?” Kanske får jag svar en annan gång i en annan dröm?

Det jag kan säga är att hade det här varit i mitt verkliga liv jag lever nu så hade det med största sannolikhet också varit sanningen. Ingen av oss vill ha barn, så varför ska vi då bli föräldrar? Varför riskera föda fram massa barn som förmodligen kommer leva hela sina liv sjuka i jobbiga sjukdomar och diverse diagnoser? Varför inte finnas där? Nej. Vill man inte ha barn, ska man inte skaffa. Jag är så glad över att jag valde att sterilisera mig, och att jag aldrig behövt göra abort eller genomgå en graviditet.

Nä, sånt är till för de som faktiskt vill genomgå såna saker. Mitt liv är till för mig och jag vill dela det med Henrik såsom vi har gjort under alla år vi varit ihop. Nu förbereds istället livet med vovve och Maja är våran bebis så länge hon lever. Hon blir 9 år i nästa vecka. Tiden går fort när man har roligt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s