Vilken diet är bäst, egentligen?

Det snabba svaret på den frågan är – Ingen aning, för vi är alla olika. Det är åtminstone vad jag tror, efter många års besatthet av att förlora alla de 15 kilon jag lade på mig under våren 2009, som jag sedan dess inte lyckats bli av med. Sen finns det så klart bättre ”dieter” och sämre grejer man kan prova. Därför skriver jag det här inlägget. Det kan bli långt, men är ni intresserade så läs vidare:

Lite av min historik:

Under alla år jag bodde hemma, eller snarare under hela mitt liv fram tills jag blev tillsammans med min underbara älskling Henrik i december 2008 – med kortare undantag – så har jag alltid varit smal. Nästan för smal, egentligen. När jag gick i grundskolan trodde folk jag hade anorexia, men jag tyckte att jag åt som en häst. Hela grejen var att jag alltid blev mätt på väldigt små portioner, och därför kunde jag äta av allt och ändå vara smal.

Jag – när jag var som smalast

När jag var tillsammans med mitt senaste ex, så var jag dock supersmal, men jag stormtrivdes med mig själv då också. För första gången i vuxen ålder hade jag ingen liten putmage – den var helt platt, och storlek 36 var säkert nästan lite för stort. Men oj, vad jag trivdes! Däremot så var förhållandet skitkasst och det påverkade säkert en hel del. När det gäller mat, så åt jag dock väldigt hälsosamt. Mycket grönt och jag experimenterade med sallader. Dessutom åt jag en period nästan helt glutenfritt och jag drack ingen mjölk eller åt några mejeriprodukter. Då var jag som absolut smalast och alla kläder satt perfekt på mig.

Jag har också hela mitt liv trott att det är helt omöjligt att jag kunde gå upp i vikt. Enda gången innan mitt förhållande med Henrik,  så vägde jag mer än vad jag ville på grund utav att jag gick på medicin. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men jag mådde jättedåligt av den och jag exploderade i vikt. Jag tror jag gick upp 8 kg på 3 veckor eller så, men när jag vägde mig och insåg att jag vägde för mycket, så slutade jag med medicinen och snabbt därefter gick jag ner allt igen.

När jag då blev tillsammans med Henrik, vilket var kort efter mitt förra förhållande, så började jag sakta men säkert njuta av livet igen och ”ta åt mig” av vad livet i sig självt hade att erbjuda och då började jag och Henrik äta nått onyttigt – varje dag. Något jag aldrig gjort tidigare. Lite chips på fredagar och lite godis på lördagar var man van vid när man bodde hemma, och när jag bodde i egen lägenhet så åt jag sällan godis, chips eller kakor. Det var nått jag unnade mig ibland, men jag tänkte inte alls på det. ”Jag kunde ju inte bli fet” så jag åt onyttigt och allt annat tills jag blev mätt, och vikten var bra hela tiden.

Efter 2009 började hetsen

Efter några månader av att ha ätit allt onyttigt man kunde tänka sig nästan varje dag så började kläderna bli trånga, magen började puta ut och en dag när jag var med ett par kompisar så upptäckte jag att jag gått upp 10 kg. Senaste gången jag vägde mig, vilket var ungefär runt min födelsedag 2008, så vägde jag så lite som 50 kg, men då var jag jätteglad för att jag faktiskt mådde bra, kände mig hälsosam och jag tyckte jag såg snygg ut. Jag var skitglad, och ingen jävla anorektiker. Jag har ju ätit som jag hade velat hela tiden och jag var smal och skitsnygg (förutom överbettet, men det är en annan historia).

Jag hade alltså, när jag vägde mig, gått från smala och snygga vikten på 50 kg till tunga 60. Katastrof! Då var det dags att hitta en metod – för så där stor vill man ju inte vara. Hur skulle jag (då i alla fall – inte nu och troligen aldrig med) få plats i mina tighta jeans och snygga klänningar igen? Det skulle ju inte gå om jag var fet.

Hösten 2009 började jag och sambon äta lchf. Det gick totalt åt skogen och jag gick inte ner ett skit. Möjligtvis lite vattenvikt, men annars var det bara en kamp som jag aldrig vill genomgå igen. Vi höll i den ”dieten” i ca 5 månader, och vi slutade strax innan jul. Efter lchf så började jag få problem med min hälsa, som säkert utvecklades pga att jag åt just den dieten, för jag fick diagnos på refluxsjukdom. Även idag kan jag inte äta för fet mat, och på lchf är basen av maten fett.

Ungefär ett halvår senare så tog jag och älsklingen tag i vår hälsa rejält och vi kapade ner på kalorierna ordentligt. Max 1200 kcal för mig och 1500 kcal för Henrik. Till detta så tog vi promenader på minst 40 minuter om dagen. Henrik rasade nästan 40 kg på 3 månader och jag hamnade under 60 kg igen. Sen när vintern kom så gick jag upp några kilon, och det var likadant för Henrik. Sen dess har jag inte varit under 60 kg. Jag kan säga som så här att ingen av oss är nöjda och i dagsläget väger jag säkert 67 kg om inte mer.

Vad hände sen?

Vårt primära mål har egentligen alltid varit att promenera bort kilona. Ibland funkar det jättebra, som på sommarhalvåret, men så fort vintern kommer så kommer alla kilon + lite till tillbaka – med råge. Vi har haft perioder där vi knappt ätit nått onyttigt, och ibland funkar det bra, men det är inget hållbart. Jag har också provat att dricka juice för att gå ner, en så kallad ”juicing diet” och när man väl gjorde det så funkade det ok, men så fort man slutade så kom alla kilon tillbaka igen + lite till.

Nu så har min kropp bestämt sig att komma under 65 kommer förmodligen aldrig att gå. När jag var i skottland i våras, så åt jag riktigt nyttigt och promenerade som en tok. Jag tyckte att jag blev lättare under den veckan, men när jag kom hem och mätte mig så hade jag gått upp nått kilo och minst 2 cm på varje ställe. Jag hade blivit fetare av att vara nyttig!

När jag kom hem, så gick jag dock snabbt ner det som jag hade gått upp, men sen står det stilla. Det är så läget är idag för mig och sen nån dryg månad tillbaka, kanske till och med längre än så, så har jag tagit beslutet att ge upp.

Nu tänker jag acceptera mitt nya, ”feta” jag och jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att gå ner till en bättre vikt. Det är helt ok. Folk säger till mig idag att jag nu ser hälsosammare ut och ”normal”, för innan var jag så sjukt smal. Sen vet jag om att kalla mig själv för ”fet” när jag faktiskt är normalviktig är dumt, men det skiter jag i. Jag känner mig fet, och mina mått säger att jag ligger i riskzon för att utveckla sjukdomar om jag inte får ett mindre bukomfång.

Det finns dock en ”diet” som fångat mitt öga, men den orkar jag inte skriva om idag. Det här inlägget är redan alldeles för långt. Sen är det också fel att säga just ”diet”, för det handlar om att göra en permanent ändring av sin livsstil som är hållbar och fungerande. Jag har ännu inte hittat någon sådan metod, och efter alla försök efter de här åren så tror jag nog inte att något kan funka, för varje gång jag försöker vara nyttig så går jag bara upp i vikt numera. Det verkar nästan som att kroppen har vant sig vid kakor, godis och chips, så äter man nått annat så blir den galen och jag blir bara bredare om höfterna.

Vad är din åsikt om dieter? Har du testat någon eller fler?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s