YouTube driver mig till vansinne…

Det känns ibland som om ödet vill mig något helt annat än vad jag själv vill ibland. Det är alltid något som ska ta stopp för att jag ska lyckas med det jag försöker med. Min dröm, som de flesta som känner mig vet att jag gärna vill ha en professionell och bra YouTube kanal som ska handla om Grand Danois. Jag är precis, äntligen i början på den resan nu och så långt känns det bra och rätt så fantastiskt.

Direkt dock så kommer ångestkänslorna. De där tankarna som tvingar mig till mina gamla, onda vanor. Främst i form av att jag tvunget verkligen inte vet hur jag ska göra för att få det jag vill ha. På grund utav tidsbrist, eller av anledningen att Anton inte ens är född, och jag har lite brist på idéer om vad jag ska prata om gällande Grand Danois så kommer gamla mönster tillbaka fortare än ögat kan blinka.

Min hjärna vill fortsätta på det gamla vanliga, tråkiga, och icke-sevänliga sättet att göra YouTube videos på. Trots att jag egentligen inte riktigt vill, för jag vet hur mycket slöseri med tid och resurser det är, så kan jag inte släppa tankarna. Jag vill kunna göra videobloggar om mitt liv – ur alla aspekter och jag vill att folk ska se dem och bry sig. Jag vill göra livesändningar som folk har tid att se på och ställa frågor om diverse ting. Jag vill göra informativa videoklipp om vilka jävla ämnen som helst som intresserar mig och jag vill nyttja min green screen som står och samlar damm för tillfället. Jag vill redigera dessa klipp också. Egentligen planera dem och göra dem bättre såsom jag planerar att göra med min kanal om Grand Danois. Jag vill spela in spel, så folk får se hur pass mycket jag suger på spel, och hur lättirriterad jag faktiskt blir när saker och ting inte går som jag vill.

Allt det här snurrar runt i huvudet på mig just nu och gör mig förvirrad, arg och ger mig ångest. Ångest som jag inte behöver och känslor som jag verkligen inte behöver! Men jag kan inte hjälpa det. Jag antar att det är nått slags OCD skit som pågår. Jag är en perfektionist-vloggare i mitt huvud, men i verkligheten så suger jag balle. I alla fall när jag gör tråkiga videoklipp som inte har ett tema.

När jag gjorde alla videoklipp om tandställningen så blev det en massiv succé för min del. Det bidrog till att jag vågade satsa på min dröm, men också att jag äntligen har ett fast(are) halvtidsjobb är ju den verkliga anledningen till varför jag äntligen kan börja göra mina videoklipp om Grand Danois och inget annat.

Folk är inte intresserade utav mig. De vill i så fall veta saker om Inman Aligner, vilket är helt ok men nu är behandlingen över. Självklart kan jag hjälpa till i efterhand och svara på frågor, det gör mig inget alls men det blir liksom inga nya YouTube klipp direkt om hur det går med tandställningen eftersom jag är klar. När det gäller Grand Danois så tror jag det kan bli en riktig succé, och när Anton är här och jag börjar göra videoklipp såsom jag drömt om att göra så kan jag säkert få ut det jag vill ändå av mina idéer framför kameran.

Just nu vill jag bara ha en anledning till att fortsätta göra astråkiga videobloggar som max 20 pers är intresserad av, eller nått i den stilen men det är sånt slöseri! Jag blir bara ångestfylld när ingen bryr sig.

Detta är en sådan otroligt dålig ond cirkel att jag ibland inte vet vad fan jag ska ta mig till. Jag vet vad jag vill, men hur jag kommer dit? Det vet jag verkligen inte.

Jag började skapa några enkäter för att få hjälp, men jag är tveksam på om det ens är lönt. Om jag vill ha hjälp via enkäter så får jag tänka på det ett tag till och redigera dem tills jag är nöjd och sedan delar jag dem och gör en tillhörande video så det blir stor spridning. Om inte, så kanske jag testar och gör ett försök till att faila återigen på YouTube med sjuttioelva olika kanaler som ingen vill titta på.

Jag har egentligen inte tid med allt det här heller. Jag måste bestämma mig hur jag ska göra för att få det absolut bästa resultatet utan att bli så jävla besatt av visningar och prenumeranter. Shit, jag har liksom inte tänkt på nått annat sen jag började hålla på med bloggande och liknande på nätet. Sen 2009 har besattheten funnits där, och även om den faktiskt har bleknat något så kan den närsomhelst komma  fram och bita mig i röven…

Ugh. Blir så trött.

Kommentarer gör bloggande mycket roligare, så lämna gärna en eller två! Glöm dock inte att följa kommentarsreglerna!