Jag vill inte ha en diagnos på min personlighet, tack!

Ok, lite mer om Asperger. Jag verkar inte få nog av det så det får ni leva med 😛

Jag har gått och tänkt lite till på det här med hur Asperger funkar i relation till mig själv och hur andra väljer att se på mig när de vet om att jag har diagnosen. På sistone har jag ju varit lite mer öppen med att jag har det om någon annan nämner själv exempelvis att de har det, eller att de misstänker att de har den.

Sen jag gick ut med det officiellt i våras på Funkibator så har jag börjat läsa på lite mer om diagnosen och det jag hittar skrämmer mig, men gör mig samtidigt både ledsen och upprörd. Ibland känner jag igen mig av hur andra beskriver hur Asperger är för dem och ibland känner jag inte alls igen mig. Jag mår så otroligt dåligt när jag känner igen mig i hur andra beskriver diagnosen och när jag inte gör det, så blir jag stolt och glad. Det är lite komplicerad och säkert en korkad känsla, men så upplever jag det just nu.

När jag känner igen mig, så blir jag rädd, förbannad, ledsen, upprörd. Rädslan kommer i ”fan, jag kanske har det ändå” men att jag vägrar erkänna det (för det spelar ju faktiskt ingen roll!) men sen när jag blir förbannad över det hela så är det mer en rationell logik som kommer över mig. Varför i hela fridens namn ska jag ha en diagnos för att jag har en personlighet som är som den är? Jag förstår inte det.

På en av de största svenska bloggarna om Aspergers Syndrom, som numera heter ”Jag är inte dum i huvudet!” så skriver författaren så här:

Min största svårighet är nog relationer till andra människor.

Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten.
Som tex, T, jag hade träffat honom IRL men aldrig fört ett samtal  med honom  men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte “normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen.
Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat alla mina killar på detta sättet.

Jag menar förresten inget illa med att jag väljer att kommentera vad andra med A.S. har skrivit eller sagt. Vad de säger gäller för dem. Jag vill bara ha något att jämföra med hur jag själv upplever att A.S. påverkar mig och andra runtomkring mig.

Jag kan också tycka att vänner är mina vänner för att man pratat med dem enbart online och aldrig träffat dem IRL. Det är liksom inget konstigt med det, med tanke på hur mycket personer idag använder sig utav sociala medier. Min nuvarande sambo träffade jag på Aftonbladets chatt 1997 och vi blev ihop innan vi ens hade träffats på riktigt. Inget konstigt med det heller, tycker jag – även om många ”back then” tyckte det var knäppt, men det tyckte alla om precis allt jag gjorde, för allt jag gjorde var fel, konstigt, knäppt, roligt eller annorlunda och mycket jag gjorde fick man absolut inte göra som tjej. Som det här att älska datorer, koda html, surfa på nätet. Nej, det är bara för killar.

Andra personer har påpekat att de exempelvis kan lyssna på samma musik hela tiden. Det gör jag med, men det är bara för att det är svårt att hitta ny musik och ibland är man lat. Det har inget med tvång eller ren ovana att göra. Det bara är så. En del personer med A.S. kan bara äta mat av en viss konsistens, eller snarare föredrar det. Jag tycker inte att det är något konstigt det heller.

Hur Asperger visar sig eventuellt hos mig kan enbart vara två saker. Att jag väljer att tala Skånska och är duktig på dialekter/språk och att hela mitt livsmål handlar om Grand Danois. Men OM detta är något som bara Asperger kan förklara så tycker jag det är en jävligt dålig förklaring till varför jag är som jag är.

Jag har inte några problem med det sociala samspelet och jag tycker själv att jag aldrig har haft det. Däremot har jag stött på människor som i 99% av fallen (då jag var betydligt yngre än idag) som har bemött mig på ett dåligt och illa sätt, varit elaka, mobbat mig för exakt allt jag gjort eller sagt, retat och fryst ut mig – så varför i helvete ska jag umgås med såna personer? En diagnos på Asperger förklarar inte det ett jävla dugg tycker jag.

Mina ”snäva” intressen är inte så pass speciella heller att de tar över precis all tid jag har att spendera. Det man tycker är roligt, givande, avslappnande etc skall man utföra tycker jag så länge det inte skadar någon annan levande varelse eller någons ekonomiska situation. Det finns säkert fler saker att säga där, men så upplever jag det i alla fall. Jag har inte snäva specialintressen som är mer extrema än någon annan som gillar datorer, film eller serier. Många tycker det är skitkul att blogga, vara på YouTube, promenera, träna hundar, gå på familjemiddagar, sitta i folks kök och prata. Det finns tusentals saker jag kan göra och gör som vilken annan normal människa som helst också gör, men jag får en diagnos på Aspergers Syndrom för att jag hade lite svårt i skolan när jag var yngre och ingen tyckte om mig på riktigt? Helt galet om man frågar mig.

Jaja, nu har jag väl gnällt färdigt, men åtminstone fått fram lite mer av hur jag känner även om mycket av detta blev en simpel upprepning av vad jag tidigare sagt eller skrivit. I något annat inlägg senare så kanske jag skriver om vad som hade varit ett bättre scenario, typ om jag fått en annan diagnos eller blivit friskförklarad från A.S. Eller värsta scenariot någonsin – om det blir bekräftat av läkare ifall jag vill göra om utredningen.

Vi får se vad som händer. Lämna gärna kommentarer här på bloggen så jag får veta vad ni tycker om hur jag upplever den här ”skitdiagnosen” som präglar mitt liv på ett sätt som jag bara mått dåligt av.

Obs! Jag vet att diagnosen finns och att andra som fått den eller vill ha den, mår bra av att få saker bekräftat. Det är bara i mitt fall som jag tycker en Aspergerdiagnos är helt galet…

Kommentarer gör bloggande mycket roligare, så lämna gärna en eller två! Glöm dock inte att följa kommentarsreglerna!