Jag har inte svårt för förändringar, men ibland orkar inte mitt huvud med dem…

Det här inlägget har jag gått och funderat på i ett par dagar nu, men ju längre tiden går, desto mer lär det ha förvandlats till något annat än det faktiskt var tänkt för, så vi får se hur det går. Summa sumarum så är planen i alla fall att diskutera min Asperger diagnos lite mer och förtydliga vissa saker efter att jag gått ut med detta offentligt (igen) samt prata om vad jag önskar och vill med mitt liv och hur jag vill ha det. Sen får vi se hur det slutar.

Sen jag för några veckor sen nu gick ut med att jag råkar ha en Aspergerdiagnos på papper så vill jag utvärdera vad som skett sen dess. Det positiva är att inget har hänt från andra. Jag upplever inte att jag blivit annorlunda behandlad på något sätt och det är skönt. Så, det var den positiva delen. Nu kommer vi till de negativa delarna.

Sen jag gick ut med detta så har jag själv istället förändrats. Om någon annan märkt av det, vet jag inte och förmodligen är detta bara något som utspelar sig i mitt eget huvud som jag därmed också själv bara ser. Jag har i alla fall (enligt mig själv) blivit mer orolig när det gäller vissa saker (långt ifrån allt), mer frågvis och jag pratar mer om mina mentala svårigheter än mina fysiska. Som det här med varför jag valt att arbeta hemifrån så mycket senaste veckorna och hur jag hanterar förändringar av olika slag. Generellt har aspergare jättesvårt med förändringar så därför vill jag förklara mig lite om hur det är för mig utan asperger-perspektivet.

Vi har sommarjobbare på Nätverket SIP nu. De ska vara här i 3 veckor och detta är sista veckan. Den här grejen är jättestor och jätterolig för hela nätverket, så jag vill inte ha några missförstånd nu. Jag har inget negativt att säga om sommarjobbarna överhuvudtaget. Dock för min personliga del så har jag gått omkring senaste månaderna i min egen lilla värld, kört på med mitt och inte riktigt tänkt på konsekvenserna av det hela. Vi i hela SIP har känt till arbetet med att vi skulle ha sommarjobbare även i år väldigt länge och det har jag med, eftersom vi har pratat så mycket om det. För min alldeles personliga del, så har det inte känts så stort för min del, eftersom att jag själv inte skulle ha så mycket med detta att göra. Jag ska vara i distanskursen och göra det jag har gjort. Inget konstigt med det.

Sen dock, när alla dessa människor dök upp så hände det massa saker på mycket kort tid, som skruvade till saker och ting rejält i mitt huvud. Vad dessa saker var, låter jag bli att nämna för det är irrelevant. Jag är nämligen sån, att om det händer för mycket på samma gång – oavsett vad det än är, så har min hjärna en tendens att koka över och då slutar den att funka. Jag får huvudvärk, kan inte fokusera, och därmed inte sköta mina uppgifter ordentligt och det är något som stör mig, då jag alltid vill vara fullt fungerande och göra vad jag har planerat. Lägger man också till att jag själv då har råkat göra andra saker som fick andra konsekvenser än vad jag hade räknat med så började jag få lite smått panik och visste inte hur jag skulle göra för att jag inte ska hamna i problem.

Lösningen var dock mycket simpel och det var att jag fick tillåtelse att arbeta hemifrån mer, vilket jag har gjort mycket den senaste tiden. Annars brukar det vanligtvis bara vara torsdagar och fredagar som jag har schemalagt för det.

I alla fall, för att komma till min första punkt med det här. Några kan säkert tolka de här förändringarna som något “asperger” liknande. Typ “Oh, shit – massa folk och Anna-Maria kan inte tänka då. Hon klarar inte förändringar. Hon klarar inte att vara bland folk. Hennes A.S. diagnos gör att bla bla bla…”

Jag hoppas verkligen att folk i allmänhet inte har sett mig på det sättet senaste veckorna, för så är inte fallet. Det blev för mycket av diverse olika anledningar och fibrodimman samt värk och andra saker är orsaken till varför jag fått ändra så mycket på mitt schema. Jag tar mitt arbete i distanskursen på fullaste allvar och jag vill inget hellre än att kunna utföra mina arbetsuppgifter på ett så bra sätt som möjligt. Nu hände det grejer som jag inte hade räknat med, konsekvenser jag inte alls trodde kunde ske, men det gjorde dem och då var jag tvungen att hitta en lösning. Jag har trots allt haft värk och varit galet trött nu när jag har suttit hemma, men jag får mycket gjort och jag arbetat aktivt ändå och det hjälper mig att släppa dumma funderingar och annat.

Jag ångrar i alla fall i dagsläget att jag gick ut med min A.S diagnos offentligt, då jag sen dess upplevt att det var så fel att prata om något som inte känns som mig överhuvudtaget. Jag vill bekämpa den här diagnosen – på mig själv, då den är inte jag på något sätt. Jag vill inte arbeta för att acceptera den, för det kommer inte utveckla mig ett dugg, även om jag är medveten om att jag förmodligen inte kommer bli en “Aspergerperson” istället för att jag får vara mig själv och råka ha diagnosen på papper som det oftast har blivit tidigare när jag varit mycket offentlig med den. Idag är den som sagt bara nått irrelevant som någon annan tycker beskriver mitt sätt att kommunicera på, medan jag själv i verkliga livet har andra problem.

Faktum är att den här lösningen av att få slippa “mina konsekvenser” dessa veckorna har lett till att jag fått bukt med andra problem som jag gått och dragits med länge. Av någon skum anledning börjar jag sakta men säkert acceptera att det finns andra lösningar som fungerar på exempelvis mitt problem med fula länkar när jag delar mina blogginlägg, och jag stör mig inte lika mycket just nu på vertikala videoklipp, även om det är något jag aldrig kommer släppa och acceptera helt.

Jag är bara trött på att tänka på ett visst sätt, och nu när jag för femtielfte gången eller något bestämt mig för att inte köpa Grand Danois riktigt än, då allt inte är säkert så har det fått mig att slappna av mer när det gäller andra saker. Lösningar finns det till allt, och är det tillräckligt bra så är det värt att vänta på.

Förändringar är ofta något bra i min värld, men jag är ändå rädd över framtiden. Det är dumt att “spika fast sig” i något som inte kommer fungera, som om ifall jag tvingas söka jobb på andra ställen om jag inte kan få fortsatt anställning inom SIP, men det är något jag är beredd på om det kan säkerställa att jag får jobb och fortsatt inkomst. Då väger fördelen över nackdelen med att inte vara på SIP. Jag börjar till och med planera att söka lite jobb utanför SIP nu, och det är skönt, men skrämmande på samma gång. Jag är i alla fall stolt över hur jag börja tänka kring förändringar nu, då mycket av detta har jag benhårt hållit mig fast vid att jag ska lösa fast att det inte verkar gå.

Det enda som dock är skrämmande med att få jobb utanför SIP är om jag inte kan jobba hemifrån lika mycket och hundar inte finns på den arbetsplatsen, men blir det så och jag ändå kan trivas och göra ett bra jobb – ja då är det också värt det.

Jag är stolt över mig själv just nu. Hur tänker du när det gäller förändringar?

En summering av en helg som varade i tre dagar….

En summering av en helg som varade i tre dagar.

I fredags var jag ledig efter att ha jobbat över en del. Den dagen spenderades framför TV:n med första Shrek filmen och sedan massa YouTube och annat skoj. Lämnade knappt soffan på hela dagen.

Lördagen var i stort sett likadan. Satt i soffan o såg massa film o serier via netflix och HBO. Löftet med Jack Nicholson var en av dem och den andra var “det rätta virket”. Bägge var jättebra. Jag såg också cry baby, en nostalgisk film som bara sprutar ut minnen för mig.

Idag har jag suttit mest vid datorn och hållit på med bloggen på olika sätt. Eftersom problemet med de fula länkarna som delats till Google+ fortfarande inte verkar ha fixat så skiter jag i det hela och börjar nu dela mina inlägg manuellt. Det är asjobbigt, men det är det värt!

Nu är det dags att sova. Godnatt, och så hoppas vi på att nästa vecka blir lite lugnare. Jag tänker i alla fall jobba hemma alla dagar förutom måndag. Det är min plan i alla fall. Sen hoppas jag bara på att det kommer funka.

Vad har du gjort i helgen?

#helg #ledighet #film #netflix #hbonordic #crybaby #nostalgi

En viktig insikt om pengar och mina drömmars mål om Grand Danois.

En söndag fylld av tankar av olika slag är det idag. Jag tror jag har gått för långt när det gäller vissa saker, och nu måste här ske en konkret ändring innan det är försent. Ok, jag ska inte vara kryptisk. Jag känner mig girig och snål, samt så börjar jag få smått panik över framtiden. Jag har ca halva pengen som behövs för att fixa mitt överbett i höst, men gör jag det, ja då har jag nada pengar för att skaffa Grand Danois. Jag vill köpa min bebis helst och allra bäst är det om jag har den tänkta summan undanstoppad (ca 30K). Nu har jag ett jobb. Ett tillfälligt jobb på 25% som räcker året ut. Vad som sker därefter är oklart, även om jag kommer arbeta aktivt hela hösten tills att en ny anställning är säkrad, och helst direkt efter årsskiftet.

Det stora problemet jag upplever nu är en gigantisk osäkerhet. Missförstå mig rätt. Att jag just nu har en anställning som räcker året ut är fantastiskt, även om det bara är på 25%. De pengar jag får tack vare denna anställningen är pengar jag får lov att göra vad jag vill med. Spendera dem, spara dem, köpa ny mobil, fixa mina tänder, skaffa Grand Danois, köpa ny dator, mer kläder etc. Det finns massvis av möjligheter, men pengarna räcker absolut inte till allt jag vill ha.

Det som har drivit mig absolut hårdast framåt är drömmen om Grand Danois. Den har hållit mig vid liv, då allt varit som svårast. Det har varit drivkraften bakom viljan att skaffa ett jobb, och det är en tanke som mer eller mindre aldrig slutar finnas i mitt huvud. Flera timmar om dagen så drömmer jag om att jag har min Anton bredvid mig, att jag tränar honom, ligger o sover med honom i sängen (fast han inte får lov att vara där när han väl är min) etc. Jag kan inte sluta tänka på Anton! Längtan efter honom driver mig också smått galen och därför har jag senaste tiden gått och drivit detta lite för hårt och nu börjar jag känna av paniken.

Det absolut värsta misstaget jag kan göra även om jag bestämmer mig för att skaffa GD till jul, om en fortsatt anställning är säkrad är – tänk om denna fortsatta anställning bara varar i 6 månader? Tänk om jag blir arbetslös efter det, eller efter 1 år? Tänk om jag får ett jobb som inte varar, även om det ger mig massvis av pengar som ger mig möjligheterna jag önskar och så står jag där, med en halvvuxen Grand Danois på foder (eventuellt) som jag inte har råd att ha kvar, för min ekonomi återgår till att vara dålig och kaotisk igen. Vad gör jag då?

Jag vill fixa mina tänder. Jag vill ha min Anton. Det är en delad förstaplats. För en gångs skull, vill jag bara att allt ska gå som planerat och då ser det ut så här:

  1. Jag har råd att fixa mina tänder. 20k behövs till det. Jag har idag ungefär hälften. Efter ca 2-3 månader har jag resten, men behandlingen påbörjas ändå inte förrän tidigast i slutet av augusti, början av september 2015. Behandlingen tar ca 6-12 veckor, så lagom till årsskiftet har jag raka, fina tänder och ett mindre störningsmoment i mitt liv.
  2. Jag får möjlighet, genom vidare anställning och/eller extrapengar på annat sätt (lotterivinst, försäljning av bostad etc) att skaffa Grand Danois och ha råd. 30k är ändå rätt viktigt att ha på banken när jag är fullständigt redo för Grand Danois, samt en fast(are) anställning.
  3. Det jobbet jag har är bestående i ett flertal år, antingen genom att det är ett långt projekt jag är med i eller driver via Nätverket SIP, eller att jag får fast anställning med bra lön (minst 25k heltidsbaserat) där jag kan ha hund utan problem på något annat ställe.
  4. En sista grej är väl att jag får bättre hälsa, går ner i vikt till något mer hälsosamt, blir av med lite dubbelhakor och putmagen och trivs bättre med mig själv och orkar mer, samt att jag hittar ett sätt att minska mina problem med fibromyalgi och annat.

Alltså. Jag har insett i att det förmodligen är jävligt korkat av mig att hoppas på att Anton blir min till årsskiftet, även om jag lyckas säkra en anställning tills dess och jag i fortsättningen får mer pengar i form av lön. Jag måste alltså ha minst 30k undanstoppat och veta om att jag har en någorlunda säker anställning som varar i ett par år, så jag alltid har möjlighet att ha råd med GD, resor, inköp av kläder och prylar samt att jag kan spara pengar ändå. Som läget är nu och så som jag beräknat så är det för tight och rent av dumt om jag “kör på” nu ändå. Det är bättre att vänta tills jag har bättre förutsättningar. Och pengar! Det är dock så jävla typiskt att det är pengar som är problemet. Hade pengar inte funnits, hade jag haft Grandis i flera år nu, kanske varit inne på min 3:e vovve. Vem vet? Anton, drömmen och Grand Danois är mitt livsmål. Jag tänker inte ge upp förrän jag är där! Och när jag väl är där, ja då tänker jag njuta av att alla års kämpande var värt det.

Även om det tar 2-3 år till och jag får vänta 20 år på min älskade, efterlängtade Anton – ja då ska det vara värt det. Pengarna jag får nu fram till årets slut ska först gå till att fixa tänderna. Resten ska sparas till annat, och Anton? Ja, han får jag så lov att vänta på – ett tag till… Även om det sårar mig mer än vad jag tror.

Hehe, nu är det officiellt på riktigt! Anställningsvillkor är påskrivet!…

Hehe, nu är det officiellt på riktigt! Anställningsvillkor är påskrivet!

De ska dra lite mer skatt också för o säkerställa att jag slipper betala massa skatt vid nästa deklaration, och första lönen dyker upp den 25 juli! 17 dagar semester att ta ut innan året är slut + ytterligare 5 dagar via jobb och utvecklingsgarantin. Det blir en nice sommar och höst det här, men viktigast av allt är fortsatt anställning på 50% efter årsskiftet för att drömmarnas dröm om egen grand danois ska bli sann.

#förstariktigajobbet #äntligenanställd #funkibator #distanskursen #granddanois #längtan #nofilter