Statusuppdatering | 27 juni 2016

Pengar är en jobbig sak som påverkar alldeles för mycket. Även om jag kan glädjas åt att min ekonomi aldrig någonsin varit bättre, så är den fortfarande inte så bra som behövs för Grand Danois. Därför bloggar jag på Antons blogg om den här berg-och-dalbanan ytterligare en gång. Gå gärna dit och läs det när det är klart.

”Om jag hade byggt en tidsmaskin…”

Ja, då hade jag försökt göra allt jag kan för att radera mina tidigare misstag (och säkerligen gjort minst lika många andra misstag på köpet).

Just nu och lite då och då så hamnar jag i ett tankemönster där jag verkligen hade velat åka tillbaka i tiden och ändra på saker och ting, så jag slipper dras med ångest över saker jag har gjort tidigare i mitt liv. Å andra sidan är jag ju så otroligt nöjd med allt jag har nu, och det i sig hade jag inte velat ändra på.

Jag sitter och funderar på vad som kunde ha hänt om jag bara…

Jag har redan nämnt i ett gammalt inlägg (som ett av mina ex kommenterade anonymt på och irriterade skiten ur mig, vilket ledde till att kommentarsregler kom till) att jag hade velat radera de 3 senaste förhållanden innan Henrik och det står jag för fortfarande. Jag hade också velat ändra på så mycket mer. Hade jag kunnat så hade jag:

  • Accepterat läget när jag gick i grundskolan att folk älskade att mobba mig oavsett vad jag än gjorde, så då hade jag inte försökt vara ”social” och istället hade jag hållit mig undan.
  • Jag hade gjort allt i min makt för att rätta till mitt överbett när jag väl hade chansen i grundskolan, för då hade jag sluppit betala 22k för tandställning som jag gjort istället och gått i över 15 år och mått dåligt över fula tänder och ett hemskt överbett.
  • Med vad jag också vet idag om min Fibromyalgi så hade jag varit mer tydlig om vad som var jobbigt och varför det var jobbigt. Jag minns inte riktigt om jag hade den värken jag har idag när jag var barn, men jag minns att jag inte orkade så mycket och att min kropp nästan aldrig gjorde vad jag ville att den skulle göra. Samtidigt levde jag lite som i min egen lilla värld, jag struntade mycket i vad som hände omkring mig och jag var nog mer ”ego” då jämföres med nu, men jag vet inte. Jag minns också att alla hade krav på mig hela tiden, att jag skulle vara som alla andra, orka lika mycket som alla andra och vara lika ”tjejiga” som alla andra tjejer. Om jag inte får uppleva min barndom igen så kan man inte riktigt uttrycka sig om hur det faktiskt var. Jag hade i alla fall ifrågasatt min diagnos på Asperger mer (såsom jag gör idag) istället för att bara ”go along with it” som jag gjorde i alla år tills jag fick diagnos på mina verkliga problem – Fibromyalgi.
  • Jag hade bett mina föräldrar om att få byta namn från ”Maria” till ”Anna-Maria” när jag gick i grundskolan, eftersom jag har velat heta det hela livet. Anna är efter min mormor, så det var lätt ordnat att lägga till det när jag väl fixade det i vuxen ålder.
  • Övertalat föräldrarna om att ändå låta mig gå IT programmet i gymnasiet som jag faktiskt ville och ta mina chanser till att lyckas eller misslyckas på egen hand. Hade jag lyckats så hade jag kunnat gå på högskola eller universitet utan problem. Istället gjorde mitt gymnasieval att jag saknade över 1000 poäng och behövde gå på komvux länge för att få högskolebehörighet. Detta trots att jag fick godkänt i alla ämnen som behövdes, men jag fick inte rätt betygsdokument. Jag gick ju istället IV-ASP, specialanpassat program för personer med Aspergers Syndrom på Huddinge gymnasiet, där jag valde att gå 3 år istället för de rekommenderade 4 år och då fick problem med betygen jag nämnde innan, där det tog 3 år att läsa Matte A, istället för en termin eller två och där jag lärde mig att jag behöver inte prestera, för allt löser sig ändå. Ett av de sämre valen jag har gjort kan jag ju säga med vad jag vet idag. Enda positiva från utbildningen där var vännerna jag hade, men som jag knappt har kontakt med alls idag. Just då var det kul i alla fall.
  • Jag hade också tagit körkort när jag bodde kvar hemma, och kanske också då för manuellt eftersom man då hade tid och möjlighet att lära sig det. På den tiden var också teoriproven lättare och det var inte särskilt krångligt att ta körkort som det är idag.
  • När man väl pratar högskolestudier så är det inte säkert att jag hade valt att plugga på högskola, för att sitta och betala av csn idag är inte särskilt kul. Hade jag kunnat gå på högskola tidigare än vad jag gjorde så hade jag först förmodligen gått något datorinriktat för att öka mina chanser till jobb. Jag är dock ändå glad över att jag gick det programmet på BTH ändå, men jag hade fått jobbet på Funkibator utan utbildningen, för den hade inte så mycket med mina egenskaper och kompetens att göra som ledde till varför jag blev anställd.
  • Jag hade kanske valt att behålla min originella dialekt (vilket är 08 stockholmska), men detta är mycket osäkert. Jag älskar det faktum att jag talar skånska och jag hatar verkligen rikssvenska. Däremot så har jag börjat tappa min dialekt en hel del på sistone (det går i perioder och beror på att jag inte längre bor i södra Skåne). Att jag talar skånska är typ 50% av min identitet. Ångesten över att jag inte längre talar lika brett som jag en gång gjorde samt rädslan över att glömma bort mig och börja tala med stockholms dialekt återigen skrämmer skiten ur mig och det är asjobbigt. Det har hänt en gång för längesedan (jag började med skånskan 2001, men fick tala bägge dialekterna i flera år innan familjen tids nog accepterade mitt val). Sen typ 2004 eller nått sånt så talar jag skånska på heltid och älskar det! Ångesten över det lilla misstaget då jag började prata ”som vanligt” för en 12-14 år sen eller när det nu var har jag ångest över fortfarande lite då och då, så därför ifrågasätter jag det lite idag. Nu tänker jag ju behålla den – absolut och jag ångrar det inte på så vis. Skånska är halva jag. Punkt slut!
  • Jag hade valt att vara singel, haft tillfälliga kontakter för intima grejer, samt letat upp Henrik tidigare (eftersom jag nu vet var han bodde hela tiden på ett ungefär, så hade jag kunnat åka på upptäcktsfärd för att hitta honom ”av en slump” utan att agera som en stalker). Jag har varit förlovad allt för många gånger och varit gift med G. Det ångrar jag mycket idag! Jag har så otroligt många förhållanden bakom som varit komplett meningslösa på sina sätt. Förhållandena efter att jag flyttade till Skåne är de mest viktiga att jag hade skippat, vilket hade varit med N i Tomelilla (som tvingade mig att göra mig av med min första hund utan anledning, och sedan ångrade han sig när det var försent och skyllde på att det var mitt fel), G i Malmö (som bara ville spendera pengar, typ. Vi var lyckliga på ytan men inte på riktigt nu i efterhand) samt med M(som gjorde mitt liv till ett levande helvete och led till 2 självmordsförsök och nästan 100k i skulder) i Kristianstad. Dessa tre förhållanden förstörde nästan allt för mig. Det är nästan ett mirakel att jag lever idag. Det enda positiva jag fått utav det är min katt Maja. Henne hade jag inte fått om jag inte hade haft dessa förhållanden, men å andra sidan hade jag haft en och samma hund i alla år, Rasmus – min första Corgi. Jag kommer skriva mer om honom och alla andra misstag jag har gjort en annan gång. De som känner mig vet historien i alla fall.
  • Med vad jag vet idag så hade jag försökt bli vegan eller åtminstone vegetarian på riktigt så tidigt som möjligt. Jag testade att vara vegetarian i 3 veckor när jag bodde i Tomelilla, men tyckte det var dötrist och mådde skit, men det berodde på att jag åt okryddade grönsaker, inte alls tillräckligt med kalorier och att jag helt enkelt inte var tillräckligt insatt i vad en vegetarian faktiskt äter. Idag vet jag bättre och hade jag fått ta med mig den kunskapen jag har idag om mina val jag har gjort så hade jag försökt övertala mina föräldrar om att få bli vegetarian så jag hade kunnat vänja mig tidigare och därmed fått en bättre hälsa på köpet.
  • Jag hade börjat blogga med WordPress så fort det släpptes (vilket var 2003 eller nått sånt) och jag hade aldrig bytt plattform. Jag hade heller inte köpt en massa domäner utan hållit mig till en av dem. Vilken är jag dock tveksam över, men ameriksson.se samt greatdanemaniac.com är jag stolt över idag att jag har i min ägo.
  • Jag hade valt en bättre mailadress när jag skapade mitt Google konto. Detta för att slippa skapa fler Google konton i onödan för att ha en mer ”professionell” mailadress.
  • Jag hade aldrig någonsin raderat min första YouTube kanal (samt att jag hade skapat den när YouTube faktiskt kom 2005 istället för 2009 någon gång), utan jag hade behållit den under alla år och sluppit ångesten (idag i alla fall) över hur många prenumeranter jag hade. Första kanalen var ändå relativt populär… Detta har i sig varit en konstant besatthet, att bli sedd på nätet och inte förrän typ i år har det börjat lägga sig och bli mer acceptabelt att jag har mig själv att skylla när det gäller alla mina misstag jag gjort på nätet.
  • Jag hade flyttat till Växjö tidigare och nästlat mig in i Funkibator/Nätverket SIP (eller Grrl Tech som det hette från början) och inte varit så besatt av att flytta till Skåne. Jag känner mig ändå som en skåning i hjärtat, men jag har aldrig trivts så bra som jag gör i Växjö. Jag älskar verkligen att bo här! En vacker dag hoppas jag på att bo återigen i Skåne någonstans, men Växjö är ”hemma” just nu, och sen hela 5 år tillbaka.

Detta och säkert tusen andra saker hade jag velat ändra på, men trots allt så är jag ändå jävligt glad över allt jag har idag. Jag saknar inte tekniken som den var förr, TV med tusen reklamavbrott, internet i snigelfart, dyra mobilsamtal och okunskapen kring funktionsnedsättningar, hälsa, klimatet etc. Mycket är så mycket bättre idag än vad det var då. Vissa saker hade jag inte ändrat på, som exempelvis att jag gick på Österlens Folkhögskola efter gymnasiet (vilket var min biljett till Skåne för att slippa Stockholm för evigt), Henrik  – aldrig någonsin att jag hade ändrat något där, mer än att jag då förmodligen hade varit vegetarian på nått sätt när vi blev ihop och förhoppningsvis så hade det lett till en bättre hälsa för oss båda. Samt att jag gärna hade velat ha haft han hela tiden sen vi först träffades 1997 istället för 2008. Med vad jag vet idag så är det Henrik eller ingen som gäller, och jag bara önskar att jag hade vetat om mina framtida misstag redan när vi först fick kontakt.

Men Anton då? Det är inte förrän nu som jag börjar närma mig min älskade bebis efter alla dessa år av längtan. Hade jag aldrig gått på högskola, aldrig haft jobbiga pojkvänner som bara ville spendera mina pengar på skit eller driva mig till vansinne på tusen olika sätt, och jag flyttat till Växjö tidigare så är sannolikheten mycket större att jag hade haft jobb för flera år sen istället för sommaren 2015 då jag fick anställning på 25%. Hade jag varit utbildad någorlunda mer inom data så hade det varit en större chans att jag faktiskt fått ett jobb som funkat, men det är samma ”risk” att jag ändå hade slutat upp som sjukpensionär på halvtid som idag. Hade jag bara haft bättre förutsättningar istället för ett extremt dramatiskt privatliv och bättre val så hade jag förmodligen skaffat Anton 2008 eller nått, kanske tidigare. Jag hade kanske varit inne på min andra GD idag? Vem vet? Det hade bara (förmodligen i alla fall) varit bättre och gått fortare att hamna rätt jämföres med vad som faktiskt hände i mitt liv.

Jag är ändå jävligt glad. Trots att min hälsa suger mer än vad den någonsin gjort, mitt minne är uruselt, jag har mycket värk, en mage som alltid krånglar och en energinivå som nästan jämt är nere på noll, så är jag rent mentalt och på alla andra sätt och vis så jävla lycklig idag att det går inte att beskriva.

När jag var liten så drömde jag om att vara fri. Frihet, var mitt mål. Hur såg frihet ut? Jo, ett stillsamt liv utan några särskilda krav där jag kan sitta och titta på TV och sitta vid datorn hur mycket jag än vill och ha någon som älskar mig för den jag är. Detta var innan jag hittade Grand Danois. Idag och sen den dagen jag blev ihop med Henrik i 2008 så är jag fri. Visst, jag fick betala för det. Ca 15 extra kilon, ingen inkomst och ca 20 års väntan på hund, men idag är jag fri och har varit det i snart 8 år av mitt liv.

Det jag har lärt mig av mina jobbiga kärleksrelationer samt vänner jag har haft är att jag idag vet exakt hur jag vill ha mitt liv och jag har fått det bekräftat hur viktigt det var att komma hit. Det jag syftar på med mina tankar kring tidsmaskineri är mer att jag hade velat slippa all skit och bara levt mitt liv efter mina egna instinkter, förutsättningar och mål. Alla mina personliga relationer med alla utom Henrik har bara varit ett hinder för mig, på ett eller annat sätt, och särskilt de tre förhållanden jag hade innan Henrik.

Jag är lycklig och vill inte ändra på något av det jag har idag på så vis. Tänk bara om jag kunde ha varit så här lycklig jämt? Vad underbart det hade varit…

Statusuppdatering | 17 juni 2016

Jag valde att ta bort inlägget om Asperger. Någon gång måste hysterin kring denna diagnos för mig försvinna och jag har bara mått skit under den här veckan då jag tänkt på det alldeles för mycket. Jag kan i alla fall inte prata eller skriva om Aspergers Syndrom utan att det bara blir fel, katastrof och jag vill inte må dåligt. Istället går jag vidare och skriver om annat som finns i mitt huvud. Allt jag har sagt om diagnosen kan ni läsa ändå under etiketten.

Statusuppdatering | 16 Juni 2016

Jag har ett till blogginlägg om Aspergers Syndrom på jäsning, men jag tvivlar på om jag ska publicera det. Jag är så trött på att prata om det och jag mår bara dåligt, även om det är bra för mig att ventilera ut dessa jobbiga tankar kring detta laddade ämne. Tiden får utvisa ifall jag publicerar det, slänger det eller vad jag nu gör. Jag har ändrat innehållet 3 gånger redan, så… Vi får se.

Vad skiljer ”aspisar” från andra? Förmodligen inte ett skit…

Jag läste ett blogginlägg för någon vecka sen, som någon på jobbet hade delat internt. Jag vet dock inte vem som är författaren till blogginlägget, men när jag läste det så blev jag faktiskt lite arg. Ni som känner mig, och som läst mina tidigare inlägg om Aspergers Syndrom vet ju hur jag känner angående min diagnos. Jag vill dock påpeka i det här inlägget (och säkert i alla andra) att jag vill inte göra någon illa, trampa någon på tårna eller göra något annat som någon tolkar som dåligt. Jag vill bara säga mina åsikter.

I det stora hela blir jag bara så trött. Så otroligt, förbannat trött på att Asperger finns som diagnos. Och ADHD egentligen. Samt alla andra NPF diagnoser. Visst, jag förstår till 100% att det finns människor som föds med kommunikativa problem, en kroppsmotorik som inte fungerar som för ”vanligt folk” och massa annat som kan innebära att man får en diagnos inom autismspektrat. Jag förstår det. Jag är inte dum. Jag föddes själv med en kropp som inte fungerar optimalt. Dock så är jag övertygad om att NPF diagnoser är ett missförstånd. Det bara måste vara så. Jag själv känner ju diagnosen som en stämpel på min personlighet (om det nu är så att A.S ens förklarar något av hur jag är. Själv tycker jag ju inte det). Vem vet, det kanske finns andra fysiologiska och psykologiska förklaringar till varför vissa barn föds med ”problem”. Det kanske finns sjukdomar vi inte ännu har hittat som gör att dessa personers problem finns, men eftersom vi har diagnoser inom autismspektrat så tar vi hellre något ur den gigantiska högen och stämplar folk hej vilt med något som kanske stjälper mer än det hjälper? Jag vet ärligt talat inte.

I alla fall. Inlägget som inspirerade det här inlägget var detta. Det handlar om Flickor och kvinnor med NPF. Jag är själv (tyvärr) kvinna. Jag vet hur det är att ha mens, vara rädd för graviditeter och hur jobbigt det är att gå till musdoktorn. Jag hatar att vara tjej. Det vet de flesta som känner mig. Detta är tydligen relativt vanligt om man samtidigt har en NPF diagnos enligt bloggen. Att tjejer inte känner sig bekväma i sin könsroll, är mer pojkflickor och väljer gärna att vara frivilligt barnlösa. Det gjorde mig arg, men det kanske ligger någon sanning i det. Huruvida det har något med Asperger att göra är jag jävligt tveksam över dock. Efter en liten förfrågan i den fantastiska gruppen Barnfri på Facebook så såg statistiken dock lite annorlunda ut, så jag är inte helt övertygad om att det är vanligare som en person med Asperger att man väljer bort barn.

Jag tycker personligen att det är samhället som är boven i dramat här. Samhället formar individer att passa in i en mall. Den mallen innebär bland annat (i en av miljarder tolkningar) att som kvinna, ska man älska sitt kön, vara stolt över sin mens, klä sig i kjol/klänningar/tighta byxor med minifickor där inte ett skit får plats, bära stora handväskor, vara teknikrädd, älska bebisar över allt annat, vara hemmafru, bäst på allt, tycka om vin, älska partyn och möhippor, längta efter sitt första/andra/tjugofjärde barn med mera, med mera. Ok, det är lite överdrivet men kraven är många. Hur det är att vara man det vet jag inte. Tyvärr föddes jag inte med en penis, men även där är jag övertygad om att vara man är inte heller så lätt i vårt samhälle.

Oavsett vem du än är, avviker du från mallen så är du konstig. Har du samtidigt lite svårt att kommunicera (av diverse, kanske förklarliga anledningar) samt en kropp som inte riktigt gör det du vill – ja då är chansen stor att du får en diagnos. Det enda som är bra med en diagnos enligt mig är att i dagens samhälle så innebär det att du får större chans till rätt hjälp som gör att du klarar dig bättre och du blir självständig. Alla får dock inte rätt hjälp. Jag har bara haft tur. För vissa så är det ju dock bra då de får svar på sina frågor och det är positivt. Jag känner så när det gäller min diagnos på Fibromyalgi. Den förklarar mina problem. Aspergerdiagnosen gör det inte!

Blogginlägget om kvinnor med NPF skriver också att det finns stereotyper som vi ska följa och att som kvinna med NPF så blir desto svårare. Jag förstår och jag håller med. Däremot kan jag inte ur eget perspektiv säga att ”jag som tjej med Asperger” vet vad hon pratar om, för jag ser det inte. Det enda jag ser är att människor – oavsett var/vilka de är, om de inte passar in i mallen så är det lite ”F you” över det hela. Har man dessutom då riktiga kommunikativa problem så förstår jag att det lätt blir fel. Det som gör mig nyfiken dock på en diagnos är vad allt grundar sig i. Kanske är mitt perspektiv att istället se människor och individer ett bevis på Asperger? Istället för att man bara ser kön och stereotyper, mallar man ska följa? Men varför diagnosticera något sådant? Det är väl bara positivt att se människor istället för något som generaliserar in alla i en mall? Var är liksom logiken att alla måste ”passa in” annars jävlar? Allt är ju personlighet egentligen och några fysiska och/eller psykiska problem som visar sig på olika sätt för olika individer. I mitt fall anser jag själv att det grundar sig i Fibromyalgi, men eftersom 90% av befolkningen (eller nått annat överdrivet antal) skiter fullständigt i de faktiska problemen och ser bara diagnoser (och att jag är tjej) så bidrar det också till att vi som inte passar in i mallen som samhället skapat får det svårare.

När jag var ung, gick i skolan etc. så var Asperger det enda folk såg. Särskilt om de visste om det. Av indoktrineringsskäl var jag ofta snabb på att berätta det för främlingar också. Att jag gjorde det, spelade mindre roll. Den skulle ju tydligen förklara så himla mycket till varför jag är som jag är. Själv tänkte jag ju inte så mycket på det. Ett tag gick jag omkring och var ”the poster child” för Asperger, utan att riktigt förstå hur fan det förklarar vem jag är och varför jag gillar eller föredrar vissa saker och undviker andra grejer. Jag undrade varför jag inte orkar, varför jag (i hemlighet) föredrar mjukisbyxor över kjolar och att jag har ett stort teknik-intresse inte var ok att ha som tjej. Idag vet jag mer. Idag vet jag att jag faktiskt hade en underliggande sjukdom – Fibromyalgi. Den har jag förmodligen haft från den dagen jag föddes. Den gör mig stel, den hindrar mig från att ha en normal energi-nivå och förklarar varför jag föredrar en stillasittande livsstil. Allt annat är ju för jobbigt för mig! Jag är dock lite trött också på att prata om min Fibromyalgi. Ibland känns även den diagnosen som en besatthet, men den påverkar mig så mycket att det knappt inte går att sluta prata om den. Har jag djävulskt ont, ja då har jag det och då kanske det är bra att förklara för andra varför jag inte kan göra en särskild sak. På jobbet är detta ok och acceptabelt. I grundskolan och under hundratals olika scenarion innan både jag och resten av mänskligheten visste hur jag fungerade så var inget ok. Jag ska orka! Jag sitter inte i rullstol, så då kan jag resa på mig och göra vad-det-nu-än-är-som-krävs-av-mig. Men så lätt var det alltså inte.

Så vad är det som skiljer aspisar från andra människor? Ingenting enligt mig och svaret på frågan? För att vi alla är individer med olika problem och förutsättningar. Alla är inte bra på teknik, alla kan inte laga mat, alla kör inte bil, alla skaffar inte barn, alla har inte hund etc. Oavsett vem eller vilka vi är så anser jag att våra val och handlingar spelar roll för individerna själva. Hade jag exempelvis skaffat barn så hade det blivit total katastrof, både för mig själv och för de stackars barnen. Hade jag tvingats till heltidsjobb på exempelvis en fabrik eller butiksjobb hade jag kreverat, vilket jag har bevisat tidigare när jag haft praktik etc på olämpliga arbetsplatser. Vi är alla olika, så sluta se enbart diagnoser, enbart kön, enbart hinder och problem och ta vara på individers talanger, acceptera deras livsval, projekt och fritidsaktiviteter. Det är vad jag gör i alla fall och sluta se mig som en person med Asperger för enligt mig är det inte av intresse. Jag är jag för att jag föddes så här. En personlighet skall inte stämplas med en diagnos, men däremot bör mina faktiska problem såsom min värk, låga energinivå och stillsamma livsstil accepteras. Det gör den till en stor del idag, men många väljer gärna att fokusera på det som inte är aktuellt.

Jag kan iofs bara tala för mig själv. Återigen ber jag om ursäkt om jag verkat otrevlig, trampat någon på tårna eller missförstått något i de länkade blogginläggen.