Hur jag hjälper mig själv komma över besattheten av en perfekt YouTube kanal.

Jag gör det genom att se den här videon om och om igen:

Enkelt va? Det behöver dock inte innebära att du som läser detta just nu ska sluta läsa, för nu kommer min känslomässiga förklaring till mina tankar som aldrig slutar snurra runt i huvudet varje gång jag närmar mig min YouTube kanal…

Jag har gjort 3 videos den senaste tiden som jag är otroligt nöjd med på alla sätt och vis. Det har gett resultat i och med att folk har tittat på dem och kommenterat samt gillat dem. Det har varit kul att göra dessa videos, även om de bara är för att introducera min kanal som nu har fått ett tema.

Det är verkligen så här, som i videon ovan jag vill fortsätta göra YouTube klipp. Jag vill lägga tid på bra idéer, ha ett manus med mera. De ska ha en komisk twist och jag ska agera naturligt, även om jag läser ifrån ett manuskript. Med undantag att jag ibland var tvungen att klippa för snabbt, så är jag extremt nöjd. Jag var så inne i det hela när jag spelade in att jag glömde bort att pappret låg så långt ner och jag ville inte att man skulle se toppen av mitt huvud tusen gånger. Det gick rätt bra ändå. Jag kommer bli bättre på det också.

Just nu jobbar jag på två videos som jag har fått idéer till. Den ena gäller den återkommande berättelsen om varför jag vill ha en Grand Danois. Jag tror jag har spelat in det och laddat upp det säkert 4 gånger sen 2009. Denna gången så blir det mer kreativt, nästan som ett TV reportage men jag är inte riktigt nöjd än med manuset så jag lär skriva om det.

Sen har jag tagit bort ytterligare två klipp från kanalen, som faktiskt handlar om Grand Danois och det beror på en sak – för få visningar. De har inte ens fått över 50 sen jag laddade upp dem hösten 2014, och nu ska jag klippa om ett av dem och göra en bättre och mer informativ video. Jag hoppas det kommer bli bra.

Mitt stora problem är det här med så som jag gjort videos tidigare. Jag vet att det är inte lönt – FOLK BRYR SIG INTE OM MINA VIDEOBLOGGAR! Men ändå så kan jag inte släppa tanken. Jag vill tydligen plåga mig själv så mycket att jag är på väg att skapa nya kanaler hela tiden, starta livesändningar på tidpunkter då folk är på jobbet och inte kan titta eller chatta med mig, och idag flyttade jag på kanalen igen till en ny sida men insåg snabbt att det var meningslöst, eftersom jag förlorar i så fall värdefulla kommentarer och annat, så det är inte bra.

Det jag stör mig på är detta:

  • Att jag inte kan flytta på enskilda videoklipp till andra kanaler, utan att förlora alla visningar och kommentarer. Jag hade så gärna velat skapa en enskild kanal för mina klipp om Inman Aligner, men vissa videos har över 2000 visningar och det är verkligen att börja om från början om jag skulle göra det. Jag kan göra klippen olistade och lägga dem i en publik spellista på en annan kanal, men då blir inte de enskilda videoklippen hittade och det suger!
  • Att översättningen av kanalen är otroligt buggig. Numera kommer kanalens innehåll främst ske på Engelska, men jag har kopplat kanalen till min G+ sida för min svenska blogg (I huvudet på en Grand Danois galning, som du läser just nu). Jag kan ändra huvudspråk utan problem, men att ändra namnet på kanalen krävs också i så fall, vilket var orsaken till varför jag tillfälligt flyttade den till en annan sida, då jag vill ha den på Engelska från början med ett bra namn som funkar överallt oavsett. Jag kan ju självfallet flytta kanalen till en annan sida, så är problemet löst men ja, det har jag ju provat och det var inte ett bra alternativ. Jag ska försöka vänta istället tills YouTube bryter relationen helt till Google+. Det är bäst, och jag väntar jävligt otåligt!
  • Att folk verkligen inte bryr sig när jag pratar vardag, i alla fall inte på YouTube. Här på bloggen har jag varit en succé enligt mig själv sen jag återgick till WP för gott under sommaren 2014, så här klagar jag verkligen inte. Ni gillar min blogg och det är awesome. Mig själv på YouTube, ute på promenad med mera? Nä, det är tydligen dötrist – så varför vill jag då fortsätta med det? För att jag är galen. That’s why!
  • Jag vill skapa en blogg/sida etc. på Engelska som ska agera som ett komplement till mina nuvarande bloggar. En blogg eller sida där jag skriver om Grand Danois, mina egna tankar etc men det är inte lönt. Orsaken till det beror på att jag inte kommer ha ork till det. Jag kan skapa särskilda kategorier, men då kommer vi till problemet att min blogg är på svenska, riktad till Sveriges läsare, med en svensk text på min huvudfot (header) m.m. Snacka om vad pyttesaker jag stör mig på! Gah! Att det ens är möjligt…

Ja, det är väl det främsta som pågår i mitt huvud. Jag vill starta kanaler som ingen jävel bryr sig om (som vanligt), störa mig på varför ingen tittar, och gå ner i spiralen ännu mer. Nä, jag vill bara släppa det här! Jag vill bara göra bra saker numera, men jag vetefan hur. Jag måste bara hitta ett sätt där min nuvarande kanal verkligen är nog, och det är väl om tillräckligt många visar att de bryr sig, vilket de gör.

Jag har liksom fått 15 prenumeranter på bara nån månad eller två. Det ökar otroligt fort! Och detta är sen jag började med enbart videos om Grand Danois! Det är skitkul! Så fort jag dock tittar på mitt senaste mästerverk, som jag länkat ovan så lugnar jag ner mig själv. Då inser jag hur viktigt det är att fortsätta såsom jag drömt om i alla år sen jag först startade en YouTube kanal för alla dessa år sen. Då inser jag också hur bra det är med ett tema, att jag får prata om något jag har en massiv passion om och jag får göra det på ett sätt som funkar – för ni gillar det! Och jag gillar det!

Jag behöver dock arbeta lite på termen – “I huvudet på en Grand Danois galning”. Här på bloggen innebär det precis allt som finns i mitt huvud kan kommas att skrivas ner, så jag slipper älta det om och om igen. Egentligen borde YouTube kanalen fungera på samma sätt, men två olika typer av “sociala” medier fungerar inte alltid likadant, även om man vill.

Kanske när jag blir tillräckligt stor så kanske det är lönt att skapa alla kanaler jag egentligen vill skapa. En privat, ventilerings-videoblogg och en kanal för Majas äventyr. Det hade varit trevligt… så länge de hade uppfyllt mina minsta krav. Dessa är för övrigt de som jag nämner i klippet ovan, så kolla in videon så vet du vad jag har för krav där.

Men det är förmodligen riktigt långt bort, om jag ens någonsin kommer dit.

Nej. Fortsätt med det som är bra, roligt och givande och släpp all skit. Även om det innebär att jag måste se om den videon tusen gånger till…

Lämna gärna några stöttande ord och vägledningskommentarer, så blir jag glad. Och trevlig helg!

I helgen tog jag avsked av min älskade Morfar Haldo…

Igår kväll, kl 23.00 kom jag och Henrik hem från en lång och känslosam helg uppe i Norrland. Min morfar gick ju tyvärr bort under påsken och i Fredags kl 11 var begravningen i Ytterhogdals kyrka. Vi åkte upp med tåget till Stockholm på torsdagen och blev hämtade av min pappa och sen åkte vi direkt upp till Norrland. På vägen upp hämtade vi min mormors ena bror, Åke. Det var kul att se han igen. Har inte träffat han sen mormor gick bort 2005.

Begravningen var jobbig, men inte så jobbig som jag trodde. Det var mest jobbigt att se alla vara så ledsna och det var tråkigt att återigen besöka en kyrka och sitta där. Dock var det en väldigt fin begravning. Prästen sa många fina saker om morfar så på så vis finns det inga dåliga saker att säga. Begravningar är ju som de är och jag är inte religiös. Just nu och sen ett bra tag tillbaka har jag varit i en känslosam period där det har varit saker som bara lagts på hög och det har påverkat mig väldigt negativt. Att morfar faktiskt gick bort är dock det värsta. Jag får aldrig träffa han igen, och det var jag övertygad om att jag skulle få göra. I alla fall en gång till.

Min morfar var i alla fall världens bästa morfar. Alltid glad, humoristisk och så snäll. Jag kommer sakna han otroligt mycket.

Och sen kommer vi till den andra aspekten av det hela. Jag skäms inte för vad jag tycker i det jag kommer skriva härnäst. Jag bara hoppas att jag blir accepterad för att jag tycker som jag gör och känner det jag känner. Någonstans finns det en logik. Och jag är inte hemlig med den om folk faktiskt frågar mig, vilket har skett under helgen.

När jag växte upp så spenderade jag alla lov, i stort sett alla sommarlov (eller stora delar av alla sommarlov) uppe i Norrland. På sportlovet åkte vi upp för att åka skidor, antingen i Klövsjö eller till Björnriket. Åka skidor har jag iofs aldrig tyckt om. Det bästa med de resorna var resan dit, lunchpausen i stugorna och resan hem. Det var också en tradition i sig. På resan dit, så var det bara en vanlig bilresa. Lunch innebar varm choklad med Delins korv på mackan (jättegod falukorv), och på resan hem åt vi alltid en varsin apelsin som mamma skalade åt oss.

Påsken brukade vi också fira däruppe, där vi målade påskägg, åt god mat och hittade på lite olika saker beroende på vädret. Jag har dock alltid spenderat min främsta tid uppe i Norrland oavsett årstid med att antingen sitta vid teven, gömma mig i ett av de många sovrummen och läst tidningar som Allers, Allas och Hemmets veckotidning eller så har jag spenderat tid med mor och farföräldrarna eller med mina kompisar jag hade kontakt med då.

Somrarna spenderade jag många veckor där och året då jag fyllde 10 år så var jag i stort sett hela sommarlovet däruppe och varvade genom att bo både hos “momma och moffar” samt hos farmor och farfar. De bodde bara 2 mil ifrån varandra så det blev mycket bilåkning mellan byarna.

Julloven spenderades också där och varje år har vi firat hos antingen farmor och farfar eller hos mormor och morfar. Vartannat år så turades vi om.

Oavsett högtid, lov eller andra händelser så älskade jag verkligen att vara uppe i Norrland. Det var mitt andra hem. Nu, och sen många år tillbaka känner jag verkligen helt annorlunda. Jag saknar tiden då alla levde däruppe som jag gillade. Då var det så roligt att vara där. Jag hade kompisar som jag umgicks med, jag hittade på saker med mina mor och farföräldrar. Det var så roligt! Nu har alla kompisar flyttat därifrån, för några jobb finns det inte kvar och alla släktingar där uppe är numera avlidna. Morfar var den sista som var kvar.

Även om jag verkligen älskade min morfar in i det sista, så har jag de senaste åren börjat inse att det är inte lika roligt längre att åka dit. Morfar tappade större delen av sin syn, han kunde inte köra bil längre, minnet började svikta och vi pratade inte längre på samma sätt. Det var mest bara erbjudanden om att äta och dricka något medan man satt vid teven och försökte få tiden att gå, och varje gång jag åkte upp dit fick jag frågan om jag minns när vi (jag och Morfar) låg och tittade på myrorna. Då när jag alltid fick frågan så blev det tjatigt, nästan lite jobbigt men nu i efterhand så är det en fråga som får mig att fälla tårar och tänka på min morfar och alla andra saker som hände under min fantastiska barndom.

Allt det här har nu lett till att jag inte längre har någon anledning att åka upp till Norrland. Det i sig är oerhört tråkigt och jag avskyr att jag känner så, men verkligheten är annorlunda. Min hälsa är inte längre vad den en gång var. Jag har inget intresse av att göra de saker min familj älskar att göra när de åker upp till byn. Det har jag aldrig haft, faktiskt. Jag har 80 mil att åka enkel resa varje gång, vilket suger musten ur mig och när jag väl är där så får jag värk, har otroligt tråkigt under tiden man inte sitter och fikar med alla människor eller äter middag.

Visst, för en gångs skull finns det något som länge saknas, men det är inte tillräckligt. Tele2 har äntligen bra mobiltäckning i byn, och till och med i Stensån där min farmor och farfars hus ligger. Det är underbart, men å andra sidan så är det dumt att streama Netflix och liknande då det drar mycket data och alla vanliga TV kanaler, filmer etc som man en gång brukade titta mycket på finns inte kvar heller. Det är bara ett grundligt utbud av TV kanaler och då är jag inte så jätteintresserad heller.

Nej, jag saknar mina mor och farföräldrar. Jag vill kunna njuta av “Norrland” som jag gjorde förr, men den tiden är för evigt över. Hur jag än gör kommer de aldrig tillbaka. En del av min plan när jag åkte upp nu under helgen var faktiskt att säga hejdå till byn, för jag har ingen aning om när jag åker upp igen.

Får jag lite som jag vill så åker jag aldrig dit igen. Ser man på det rent verklighetsmässigt blir jag väl tvingad till nått julfirande någon gång om några år, men är jag också mer realistisk så innebär det också att jag från och med årsskiftet att jag har Anton och han är en hund. 3 personer i min närmsta släkt är allergiska mot hundar och jag vägrar förmodligen åka dit upp utan Anton, så på det viset lär jag också ha en anledning att slippa krångla. Framöver räknar jag med att julen spenderas med Henriks familj och det känns bättre.

När jag är däruppe, vilket den här helgen visade mig rätt rejält så mår jag bara dåligt. Alla som lever och mår bra som kommer därifrån kommer jag säkerligen träffa oftare än så, då de är i Stockholm lite då och då och jag har kontakt med dem på Facebook.

Kortfattat. Jag har sagt adjö till min älskade morfar, men också till min fantastiska uppväxt som delvis skedde i Södra Norrlands inländska skogar…

Tack och adjö. Jag kommer sakna er.

YouTube driver mig till vansinne…

Det känns ibland som om ödet vill mig något helt annat än vad jag själv vill ibland. Det är alltid något som ska ta stopp för att jag ska lyckas med det jag försöker med. Min dröm, som de flesta som känner mig vet att jag gärna vill ha en professionell och bra YouTube kanal som ska handla om Grand Danois. Jag är precis, äntligen i början på den resan nu och så långt känns det bra och rätt så fantastiskt.

Direkt dock så kommer ångestkänslorna. De där tankarna som tvingar mig till mina gamla, onda vanor. Främst i form av att jag tvunget verkligen inte vet hur jag ska göra för att få det jag vill ha. På grund utav tidsbrist, eller av anledningen att Anton inte ens är född, och jag har lite brist på idéer om vad jag ska prata om gällande Grand Danois så kommer gamla mönster tillbaka fortare än ögat kan blinka.

Min hjärna vill fortsätta på det gamla vanliga, tråkiga, och icke-sevänliga sättet att göra YouTube videos på. Trots att jag egentligen inte riktigt vill, för jag vet hur mycket slöseri med tid och resurser det är, så kan jag inte släppa tankarna. Jag vill kunna göra videobloggar om mitt liv – ur alla aspekter och jag vill att folk ska se dem och bry sig. Jag vill göra livesändningar som folk har tid att se på och ställa frågor om diverse ting. Jag vill göra informativa videoklipp om vilka jävla ämnen som helst som intresserar mig och jag vill nyttja min green screen som står och samlar damm för tillfället. Jag vill redigera dessa klipp också. Egentligen planera dem och göra dem bättre såsom jag planerar att göra med min kanal om Grand Danois. Jag vill spela in spel, så folk får se hur pass mycket jag suger på spel, och hur lättirriterad jag faktiskt blir när saker och ting inte går som jag vill.

Allt det här snurrar runt i huvudet på mig just nu och gör mig förvirrad, arg och ger mig ångest. Ångest som jag inte behöver och känslor som jag verkligen inte behöver! Men jag kan inte hjälpa det. Jag antar att det är nått slags OCD skit som pågår. Jag är en perfektionist-vloggare i mitt huvud, men i verkligheten så suger jag balle. I alla fall när jag gör tråkiga videoklipp som inte har ett tema.

När jag gjorde alla videoklipp om tandställningen så blev det en massiv succé för min del. Det bidrog till att jag vågade satsa på min dröm, men också att jag äntligen har ett fast(are) halvtidsjobb är ju den verkliga anledningen till varför jag äntligen kan börja göra mina videoklipp om Grand Danois och inget annat.

Folk är inte intresserade utav mig. De vill i så fall veta saker om Inman Aligner, vilket är helt ok men nu är behandlingen över. Självklart kan jag hjälpa till i efterhand och svara på frågor, det gör mig inget alls men det blir liksom inga nya YouTube klipp direkt om hur det går med tandställningen eftersom jag är klar. När det gäller Grand Danois så tror jag det kan bli en riktig succé, och när Anton är här och jag börjar göra videoklipp såsom jag drömt om att göra så kan jag säkert få ut det jag vill ändå av mina idéer framför kameran.

Just nu vill jag bara ha en anledning till att fortsätta göra astråkiga videobloggar som max 20 pers är intresserad av, eller nått i den stilen men det är sånt slöseri! Jag blir bara ångestfylld när ingen bryr sig.

Detta är en sådan otroligt dålig ond cirkel att jag ibland inte vet vad fan jag ska ta mig till. Jag vet vad jag vill, men hur jag kommer dit? Det vet jag verkligen inte.

Jag började skapa några enkäter för att få hjälp, men jag är tveksam på om det ens är lönt. Om jag vill ha hjälp via enkäter så får jag tänka på det ett tag till och redigera dem tills jag är nöjd och sedan delar jag dem och gör en tillhörande video så det blir stor spridning. Om inte, så kanske jag testar och gör ett försök till att faila återigen på YouTube med sjuttioelva olika kanaler som ingen vill titta på.

Jag har egentligen inte tid med allt det här heller. Jag måste bestämma mig hur jag ska göra för att få det absolut bästa resultatet utan att bli så jävla besatt av visningar och prenumeranter. Shit, jag har liksom inte tänkt på nått annat sen jag började hålla på med bloggande och liknande på nätet. Sen 2009 har besattheten funnits där, och även om den faktiskt har bleknat något så kan den närsomhelst komma  fram och bita mig i röven…

Ugh. Blir så trött.

Grattis på födelsedagen, älskade Maja!

Grattis på födelsedagen, älskade Maja! Idag blev Maja 9 år gammal. Vi brukar dock inte fira hennes födelsedag, men lite extra gos brukar det bli i alla fall. Om ni vill ge Maja en snäll födelsedagspresent så kan ni väl följa henne här på instagram och kolla igenom hennes spellista på YouTube. #födelsedag #katt #kitteh #cute [end]

Även i en alternativ värld hade jag varit en dålig förälder…

Jag är ju faktiskt inte förälder på riktigt och det är något jag är glad över. Men i morse, några timmar innan jag vaknade hade jag en mycket konstig dröm som jag bara måste skriva ner. Nu har det gått rätt många timmar sen jag vaknade så jag kanske har glömt några viktiga detaljer, men så blir det ju.

I alla fall. Hela nattens drömmar har på något sätt hängt ihop så jag får börja i slutet på drömmen jag hade innan om det ska stämma in på nått vis. Jag och Henrik var ute på nått slags äventyr med mina föräldrar som på något konstigt vänster involverade en toalett och blöta kläder. Jag hade blivit sur på mamma över något och helt plötsligt så var det som om att toaletten förvandlades till nån slags tidsmaskin eller liknande. Den tog i alla fall med mig och Henrik till en alternativ värld. Dock så vaknade jag mitt i den här resan eller nått, för jag var tvungen att gå på toaletten. När jag sen gick och lade mig igen så började alltså nästa dröm.

Jag och Henrik, tillsammans med min syster stod i badrummet på ovanvåningen i en stor villa som vi en gång bodde i. Det var den 23 december, men vilket år vet jag inte. Dagen före julafton. Det snöade utanför och det var väldigt sent på kvällen. Min syster frågade mig ifall jag ville komma och säga hej till barnen. Vilka barn, tänkte jag? Ingen av mina syskon eller kusiner har blivit föräldrar ännu och heller inte jag själv. Dock så var det mina barn det gällde och Henriks. Två personer som i det här livet lever livet som frivilligt barnlösa personer och är mycket förälskade i varandra. I drömmen så var det jag och Henrik från det riktiga livet som “var och hälsade på” och vi visste att vi hade kommit till en alternativ värld. Det visste dock inte min syster i drömmen. Enligt henne så var det hennes version av hur jag och Henrik levde våra liv i den här alternativa världen som var där och inga andra.

I den världen hade jag och Henrik barn ihop. Jag hade fött fram 4 barn, Henrik var pappa till i alla fall 3 av dem. Det är osäkert vem som är pappa till 4:e barnet. Den äldsta var pojke 12-13 år, hade väldigt mörk hy (kanske väldigt solbränd bara) och var väldigt lik min bror och liknade en av mina kusiner när de var i den åldern. Nästa barn var också en kille på nånstans mellan 6-8 år och var väldigt lik en av Henriks brorsor samt han själv. Barnet efter det var en flicka på 4-5 år eller så och var nästan en exakt kopia av min syster i den åldern. Hon var också väldigt lik en av Henriks bröder. Det fjärde barnet var inte där. Det barnet led tydligen av väldigt grav autism och andra sjukdomar så han bodde på ett behandlingshem (om det ens är möjligt idag?) Ingen av oss visste något mer, och jag vet inte åldern heller. Han var förmodligen i samma ålder som den näst äldsta i alla fall och det var också en kille.

I alla fall. Vi stod kvar på toaletten tillsammans med min syster, och hon var förvånad över hur lyckliga jag och Henrik såg ut att vara tillsammans. Jag stod nämligen och höll om honom såsom jag brukar göra. I den här världen bodde nämligen barnen hos honom och jag bodde någon annanstans och hade ingen kontakt alls med varken Henrik eller  med barnen. Jag var ingen bra mamma och mitt och Henriks förhållande hade kraschat för längesen, men barn kunde vi tydligen skaffa hej vilt.

Min syster bad mig gå och säga hej till barnen. Jag gick sakta ner för den långa hallen till barnens rum. De delade på ett rum som min lillebror först hade när vi flyttade in i det huset. När jag kom fram till dörren så var det massa teckningar där och alla barnens namn stod skrivna på dörren på alla teckningarna de hade gjort. Jag kunde dock inte utläsa namnen och jag visste inte vem som var vem. Sen gick jag in i rummet väldigt sakta och drog undan täcket väldigt sakta. Barnen vaknade inte, så jag strök deras hår. Till sist vaknade dem till och jag började prata med dem.

De blev glada för att se mig. Jag fick kramar, pussar och barnen visade upp sina leksaker för mig. Jag hälsade på dem i tur och ordning och jag kunde bara inte förstå allting. Dels, hur fan jag blev förälder? Till 4 barn dessutom! Varför visste jag inte deras namn? Varför var jag inte där hos dem? Varför kom jag inte ihåg förlossningarna? Graviditeterna? Varför var jag en sån kass förälder?

Det är ju rätt logiskt i det verkliga livet varför jag inte kom ihåg något av det där. Den versionen av mig som hälsade på var ju inte samma version som deras riktiga mamma var, men det visste ju inte barnen. Det var ändå som om mina barn satt där  och som var överlyckliga över att se sin mamma igen. De visste mycket väl vem jag var, men jag hade inte den blekaste aning om vilka de var. Allt var så konstigt. Henrik i den världen var dock en mycket bra pappa. Barnen levde riktigt bra liv, ingen fattigdom så långt ögat kunde se. Barnen fick i stort sett allt de ville ha och behövde. De var friska (förutom brorsan på behandlingshemmet). Jag var också förvånad över att ingen av dessa tre (fantastiska) barnen hade någon synlig sjukdom eller visade tecken på problem.

Dottern satt också på sängen och lekte med en Barbie docka eller nått liknande samtidigt som hon upprepade lite som ett mantra om att “mamma och Benke” skulle komma hem . Det tog lite tid innan jag förstod vad hon menade. Nu förstår jag att hon pratade om mig och Henrik. I den här alternativa världen så bodde jag så långt bort från barnen jag kunde komma, kanske med en annan man som inte var Henrik. Jag hade heller ingen Grand Danois, vilket också är konstigt. Varför hade jag inte det?

Jag vaknade mitt i allt ihop, men efter var gång som alarmet snoozade så drömde jag lite mer hela tiden, men detaljerna från de drömmarna minns jag inte nu. Allt utspelade sig i alla fall i det lilla sovrummet, och jag minns ångesten jag kände över mina känslor, hur orättvist det är för både barnen och för mig själv som mamma att inte finnas där för dem. Ska man skaffa barn så ska man fanimej vara där. Jag var inte det. Det var så sorgligt samtidigt som det var underbart och fantastiskt att träffa de där barnen. De verkade inte lida utav att deras mamma inte fanns där för dem, att hon inte brydde sig men jag kunde ändå inte sluta känna mig ledsen för deras skull.

Hur det blev 4 barn vet jag inte heller. Det måste ha varit nått i stil med “Det bara blev så?” Kanske får jag svar en annan gång i en annan dröm?

Det jag kan säga är att hade det här varit i mitt verkliga liv jag lever nu så hade det med största sannolikhet också varit sanningen. Ingen av oss vill ha barn, så varför ska vi då bli föräldrar? Varför riskera föda fram massa barn som förmodligen kommer leva hela sina liv sjuka i jobbiga sjukdomar och diverse diagnoser? Varför inte finnas där? Nej. Vill man inte ha barn, ska man inte skaffa. Jag är så glad över att jag valde att sterilisera mig, och att jag aldrig behövt göra abort eller genomgå en graviditet.

Nä, sånt är till för de som faktiskt vill genomgå såna saker. Mitt liv är till för mig och jag vill dela det med Henrik såsom vi har gjort under alla år vi varit ihop. Nu förbereds istället livet med vovve och Maja är våran bebis så länge hon lever. Hon blir 9 år i nästa vecka. Tiden går fort när man har roligt…