Flexjobb låter ju som en dröm!

Jag läste i morse att Löfvén har kommit överens med Miljöpartiet om jobbpolitiken. Det handlar om höjd a-kassa, höjt tag i a-kassan, fas 3 ska slopas och ersättas med utbildning och flexjobb. Det sista låter som en riktig dröm och är inspirerad av modellen med liknande namn som funnits i Danmark sen 1998 – fleksjob. Det innebär i korta drag att personer som har en permanent sjukdom som medför nedsatt arbetsförmåga, får en helt vanlig anställning hos en arbetsgivare med 100% i lön, oavsett om personen arbetar 50 eller 75%. Resterande tid där personen då inte arbetar skjuter staten till, såsom med lönebidrag och andra ersättningar. Skillnaden är att anställningen är permanent, liksom den summan som staten då hjälper till med, vilket innebär att större möjligheter finns att behålla anställningen under en längre tid.

Medan jag sitter och skriver det här, så tittar jag på en föreläsning från 2012 om det. Det låter oerhört intressant, att oavsett insats, så får man ändå en heltidslön som dessutom skall vara lika hög som för alla andra som är anställda på företaget man arbetar på. Det handlar alltså inte om några ”skitlöner” som personer med funktionsnedsättningar ofta får. Det går lite i samma klang som en av idéerna med socialt företagande, vilket är att man arbetar 100% av sin egen förmåga och det gillar jag! Om vi tar mig själv som exempel.

Vi säger att jag får jobb på ett kontor där jag sysslar med det jag är utbildad till, vilket innebär rekrytering, coachning etc. Alla andra som jobbar där får 25k brutto och dem jobbar heltid. Jag jobbar 50% men får också en lön på 25k brutto. Jag betalar skatt som vemsomhelst och lönen betalas ut som vanligt. Skillnaden är att arbetsgivaren får ut resterande 50% av lönekostnaden för min del oavsett hur länge jag väljer att jobba kvar. Jag är försäkrad – som alla andra på företaget och allt är ”precis som vanligt”.

För min del skulle det vara en total dröm. Det finns dock några baksidor med vad jag har fått veta från föreläsningen, och det är att alla andra möjligheter på arbetsmarknaden måste ha prövats först, alltså exempelvis en anställning med vanligt lönebidrag, eller en anställning på samhall. Likadant ska möjligheten till vidareutbildning eller omskolning också. Jag hoppas bara att detta i så fall inte blir något generellt, då jag redan personligen sitter i kläm, då jag inte har arbetsförmåga nog att någonsin få en anställning på samhall och ingen arbetsgivare verkar heller bry sig om att de har rätt att anställa mig med lönebidrag. Jag hoppas att möjligheten ändå kan finnas att jag i framtiden kan få ett flexjobb ändå, för det hade inneburit mycket mindre stress och oro för min framtid.

Vad tycker du?

Jag vill inte ha en ”phablet” – men jag vill ha en Nexus!

I oktober varje år är det dags för nästa Nexus telefon att bli presenterad. Nästa modell förväntas kallas Nexus 6, men även Nexus X kan vara aktuellt. Kodnamnet har i alla fall varit Shamu, vilket är en referens till den späckhuggaren som dog på 1970 talet.  För min del är kodnamnet bra, för telefonen är en så kallad ”phablet” vilket är ett ord som är sammansatt från engelskans ”phone” och ”tablet”. Det är alltså en telefon som är nästan lika stor som en surfplatta, men som är en fullt fungerande smarttelefon. Här i Sverige är dessa telefoner relativt nya, med tanke på hur länge vi har haft smarta telefoner nu. Däremot är phablets jättepopulära i Asien, särskilt i Korea. Orsaken till varför de är så populära där beror på att de asiatiska telefonmakarna som Samsung och LG har pushat dessa gigantiska telefonerna där, precis som Apple har pushat sina telefoner i USA och här i Europa.

En bild på den förväntade Nexus 6. Väldigt stor, men också snygg och bra specs. Bilden är en länk.

Idag har jag en Nexus 4, och är skitnöjd. Det är verkligen den bästa telefonen jag har haft, räknat smarta telefoner. Jag är väldigt nöjd med både kameran och att den är snabb. Dessvärre slukar den batteri som en tok, särskilt om jag är ute och reser eller inte har wifi. Då blir den knäpp, men det har den varit till och från sen ca 6 månader tillbaka nu, då den börjar dra batteri som en galning utan anledning. I vanliga fall så brukar jag förlora ca 1% per 10 minuters användning, om jag bara sitter på sociala medier (vilket jag gör90% av tiden jag använder den eller nått i den stilen), men sen telefonen började bli lite knäpp i huvudet så förlorar jag ca 1% per minuts användning. Det är en stor skillnad. Det kan även hända om jag inte använder den aktivt.

Telefoner jag har ägt sen smarta telefoner kom på marknaden och jag köpte en, brukar fungera smärtfritt i ca 1 år, sen börjar dem bete sig lite konstigt – om det inte är komplett fel på dem från början. Såna telefoner har jag också haft, särskilt när jag hade min första Android vilket var en Motorola Milestone. Den sög balle, och den var på lagning oftare än vad jag hade den i min hand. Kameran var också dålig på den, särskilt på att spela in saker. Det var inte mycket till HD kvalité att hurra för, men jag fick några av mina mest användbara bilder med den telefonen, vilket jag har delat ofta på Antons blogg, då det var korten jag tog när jag senast besökte Kennel Grandison.

Det är verkligen dags dock att köpa ny telefon, och om ryktena visar sig vara sanna, att Nexus 6 verkligen är en gigantisk telefon, ja då är jag tveksam till om jag köper en. Om det inte kommer andra mindre versioner av den här telefonen, vilket det också ryktas om lite smått så lär jag och Henrik försöka få tag på en Nexus 5 istället. Det var ju inte någon större skillnad mellan Nexus 4 och Nexus 5, annars hade vi förmodligen köpt en varsin sån i höstas, men ingen av oss tyckte det var lönt, så då sket vi i det. Jag hade bara haft min Nexus 4 i ca 6 månader då med, så den ville jag ju ha kvar.

Specifikationerna dock för Nexus 6, om dem stämmer är otroligt lockande dock. Stort batteri, mycket bättre kamera etc vilket är dem viktigaste grejerna för mig. Med Android L (eller 5.0) så lär telefonen bli ännu bättre, men det gäller nog även för andra androidtelefoner som uppgraderar till det. Det enda som hindrar är storleken. Nexus 4 är perfekt i storlek tycker jag.

Hur stor tycker du att en telefon ska vara? Hur stor skärm har din telefon? Skulle du kunna tänka dig att skaffa en 6″ telefon bara för att det är ”den där telefonen”? Svara gärna genom att lämna en kommentar här på bloggen.

”Allt är fan rasism idag?!”

Det har surrat runt lite trådar på sociala medier idag om att SVT klipper bort rasismen från Pippi Långstrump. Efter att ha kommenterat i en privat tråd på G+ och skrivit följande så har jag kommit fram ytterligare till vad jag faktiskt tycker om saken.

Jag tycker allt det här med rasism börjar gå i överstyr. Snart kan man inte säga ”Hej, jag heter Lisa och kommer från Sverige” utan att det anses vara rasistiskt eller nått. Man får fan passa sig för allt numera, och det börjar kännas lite galet. Allt ska vara så PK, och är man inte det, ja då blir det smisk på fingrarna!

Självklart finns det mycket rasism i vår vardag idag, men på nått vis så känns det som om att ju mer vi pratar om det, desto mera ”vi och dem” blir det.

Sen vet jag dock inte vad jag ska tycka om att de klipper om tv serierna. Jag får tänka på det och återkomma, eller nått.

Nu, några timmar senare så har jag tänkt över saken och kommit fram till att jag tycker det är galenskaper. På den tiden när Pippi spelades in så hade man iofs en helt annan attityd till olika folkgrupper, men då var det också mer ok att säga saker också. Min tolkning av det hela är att det inte innebar konkret rasism när folk sa det beryktade ”N-ordet” före ”boll” eller ”kung”. Pippi själv har ju aldrig sagt något i stil som om att den stammen som hennes pappa blev kung över är mindre värda eller något i den stilen. Hon har snarare pratat om det med ren nyfikenhet. I alla fall vad jag själv har sett från filmerna och TV serien. Jag har inte läst böckerna, eller i alla fall inte ordentligt, då jag som alltid har föredragit filmer och serier framför böcker. Det är i alla fall totalt trams.

Vad man bör göra åt det tycker folk väldigt olika om. En del tycker att serien och filmerna skall vara oklippta och att man istället talar om för barnen som tittar på det att ”idag säger vi inte så, men det var ok på den tiden”. Vissa tycker det är bra att det tas bort, för då slipper barnen undra. Det är så otroligt blandat men folk har ju rätt att tycka som dem vill. Att det däremot tolkas som att precis allt som Astrid Lindgren skrivit är totalt rasistiskt (vilket det ibland känns som att folk tycker när det lätt går överstyr) tycker jag personligen är dumheter. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att visa skillnader från förr och nu, och jag tycker personligen att mycket med ”vad vi gjorde förr” är intressant. Sen tycker jag självklart att vissa saker vi gjorde förr var helkonstiga, men vi gör säkert ännu mer korkade grejer idag.

Det börjar liksom bara bli lite tröttsamt när precis allt idag kan tolkas som rasistiskt på något sätt. Snart vet jag själv inte vad som är ok att säga eller inte, och då kanske det är bättre att hålla tyst? Överallt i filmer, serier och när folk pratar så hör man bara ”That’s racist”, och det börjar bli så tråkigt. Har vi ens frågat de andra personerna som kommer från de här kulturerna som inte är våra, vad dem tycker om  det hela? Vissa kan ju tycka att det är rasistiskt att fråga personer som är adopterade, eller som kanske invandrade hit på 70 talet vilket land de kommer ifrån. Det är liksom bara inte ok att fråga, och det tycker jag är skittråkigt. Om jag frågar en person som ”inte ser typiskt svensk ut” eller hur man nu ska uttala sig för att inte låta som en urkorkad idiot som inte vet nått hyfs, vart de kommer ifrån så gör jag det för att jag är nyfiken. Det har inget med att döma, utan snarare att jag vill lära mig om dennes kultur, anledningar till varför man kom hit, hur föräldrarna har lärt sig språket etc. Jag frågar för lärandets skull, och för att jag vill lära känna personen bättre. Gör det mig till en totalt utblottad rasist då? Är det så, jahapp. Då håller jag väl käft i fortsättningen – för ibland får man ju inte lov att uttala sig med sina åsikter – oavsett hur lärorika dem faktiskt kan vara för andra.

Innan jag säger hej då för idag så delar jag med mig av en urtråkig och deprimerande höstbild. Ni som älskar det här skitvädret får tycka vad ni vill, men jag börjar bli deppig nu när det gröna börjar försvinna…

Bild på ett träd på vägen mellan mitt hem och Lernia som inte är grönt och vacker längre.

Kul att fira svärmor på 60 års dagen!

Fast det där med svärmor är ju bara för enkelhetens skull, eftersom jag och Henrik inte är gifta. Det är bara lite lättare att säga så. Inga missförstånd nu hoppas jag? Då kör vi!

Jag och Henrik åkte ner till Klippan igår för att fira hans mammas födelsedag. Vi brukar åka till Klippan lite då och då, eftersom hans familj bor där, och sen vi flyttade till Växjö så har det blivit mycket lättare att resa ner dit, även om det brukar bli lite problematiskt att hitta platser på tåget tillbaka. Det brukar ofta vara väldigt fulla öresundståg, men denna gången hade vi tur, och vi åkte faktiskt ner och hem med exakt samma tåg, så det var ju lite komiskt.

Först när vi kom ner, så gick vi direkt till Henriks mamma och satt och pratade lite, drack lite kaffe och kollade på gamla avsnitt av Masterchef USA. Sen gick vi till Henriks ena syster som bor en bit bort och där stannade vi tills det var dags att gå till restaurangen och fira henne. Tills dess så åt vi lunch som vi hittade på ICA. Det blev kycklingwok med nudlar och det var väldigt gott tyckte jag, för kycklingen var inte torr och såsen var god, även om den var lite stark. Samtidigt tittade vi på Forrest Gump som visades på sjuan med ca sjuttioelva reklamavbrott. Jag hade hellre velat se filmen på Netflix för att slippa reklamavbrotten, men det gick bra ändå.

Sen så fixade dem andra till sig och jag tyckte nästan att jag var för dåligt klädd, då jag inte klätt mig fint på flera år, men ingen brydde sig om det. En stund senare så fick vi besök av en gäst som var bjuden till firandet och det var en mycket positiv överraskning för min kära svärmor och en bra stund på eftermiddagen satt dem och pratade massa minnen och det var kul att lyssna på.

Toast Skagen på mörkt bröd. Jättegott!

Sen gick vi iväg till restaurangen efter att resterande syskon till Henrik hade kommit och det var en väldigt trevlig kväll. Jag beställde toast Skagen till förrätt och som varmrätt blev det Portabello, vilket var den enda vegetariska rätten. Jag ville ju passa på och äta lite mer vegetariskt samt att minska risken att jag skulle må dåligt av att ha ätit för mycket och det var ett bra val. Jag tänkte ta en efterrätt dock, men det struntade jag i, för hade jag ätit det så hade jag inte mått så bra efteråt och nu vill jag verkligen börja ändra mina matvanor och förbättra refluxen innan det är försent.

Vi satt och pratade en hel del under kvällen och sen tog vi sista tåget hem. Vi var väl hemma vid 23.30 eller nått sånt och sen gick vi bara och lade oss.

Idag är det söndag och vilodag. Vi hade egentligen tänkt storhandla på Samarkand, men nä. Det skiter vi i. Vi vilar istället. Kanske kommer jag blogga lite mer idag, för jag har några ämnen jag hade velat ta upp såsom föräldrars ansvar när de uppfostrar barn samt lite andra smågrejer jag har gått och tänkt på. Vad hittar du på idag?

Min tandhälsa verkar sakta förbättras…

Åtminstone så kan jag ju hoppas på att så är fallet. I morse var jag nämligen hos tandhygienisten igen. Tanken är att jag ska gå dit 2 ggr om året för tandputsning och lite flourlackering för att hjälpa till att minska min risk för hål, eftersom jag typ alltid har hål i tänderna. Förra året så spenderade jag ca 11000 kr hos tandläkaren på att laga hål, och det är förjävligt, särskilt när jag inte har någon vidare inkomst heller, men ibland så undrar man om inte tandläkarna tycker det är roligt att laga massa hål och ta ut hutlösa priser för det.

Idag var beskedet i alla fall väldigt positivt, då hon knappt behövde göra nått med mina tänder. Jag hade knappt nån tandsten alls, jämföres med att tänderna har varit fulla med dem och ökat risken för hål gigantiskt mycket. Sen har ju mina tänder också varit såna att oavsett vad jag än gör, så blir tandhälsan inte bättre. Jag har lika mycket hål oavsett hur duktig jag är med mina rutiner, men för en gångs skull så känns det som att de rutiner jag håller på med nu, faktiskt kan innebära en positiv förändring – en gång för alla. Jag är trött på att höra att jag har början till hål i varje tand (för det är faktiskt så illa) och lägga ner pengar jag inte har på att laga hål som alltid kommer tillbaka.

Mina ”nya” rutiner innebär egentligen bara en sak och det är att jag börjat dricka läsk med sugrör istället för som vanligt. Visst, självklart händer det att jag dricker läsk och andra drycker som vanligt, men 9 av 10 ggr jag dricker läsk sen i början av sommaren så är det ur muggen jag köpte med sugrör, och det verkar hjälpa mot diverse grejer jag har haft problem med på sistone. Bland annat så har jag haft problem med ilningar uppe i högra hörnet, där jag också gjort rotfyllning + lagat säkert de tre bakre tänderna flera gånger om de senaste 2 åren och det är inte förrän några veckor tillbaka som jag äntligen känner att jag kan tugga på den sidan igen och slippa ilningar när jag dricker vatten. Det är skönt. Mina andra gamla rutiner för att få ordning på tänderna är logiska; tandtråd 5-6 dagar i veckan och när jag borstar tänderna så låter jag tandkrämen sitta kvar istället för att skölja bort den. Sen försöker jag att undvika småätande, och det går framåt även med det. Godis är inte lika gott sen jag hade det missödet då mina föräldrar var här i somras

Mitt fula flin visar jag upp - med massa flourlack mellan tänderna.
Mitt fula flin visar jag upp – med massa flourlack mellan tänderna.

Nej, jag har aldrig gillat mina tänder och särskilt inte mitt fula överbett som jag önskar att jag har råd att fixa någon gång. Så fort jag får jobb och har 15k över så ska jag fan skaffa tandställning och få raka och fina tänder igen. Dock vet jag inte om jag ska fixa mina tänder innan jag skaffar Anton, men om det visar sig att jag får råd med bägge sakerna innan Anton är född, eller att det är dags för han att komma hem så kommer tänderna före. Det hade varit underbart om många av mina andra mål blir uppfyllda innan jag får Anton. Och för övrigt så har jag inte kommit någonstans med mitt mål om att bli snygg. Jag har istället blivit fetare, och fattigare.

För övrigt så är jag väldigt trött, men glad över att få jobba hemifrån både idag och imorgon. Jag har ingen direkt motivation att visa upp mitt ”fula tryne” på Lernia efter omtumlande diskussioner och massa annat som för närvarande inte är bra för mig. Det har varit skönt att få sitta hemma och arbeta med kalkylering. Det är det sista jag har kvar att göra innan jag är klar med utbildningen.

Och så blödde jag näsblod igen i morse. Sist jag gjorde det skulle jag också till tandläkaren, så kanske är det besöken till tandläkaren som frambringar ångest som ger mig näsblod, eller så är det nått annat skit. Kanske var min ultimata lösning för att slippa sånt här inte så pass bra ändå? Det kanske fattas något för att det ska hjälpa, men vem vet? Jag hoppas att det bara var en engångsföreteelse.

Shit, nu växer håret minsann!

Jag har alltid haft ett mycket snabbväxande hår, vilket har underlättat mycket för mig. Att spara ut håret från kortklippt tintin-frilla ner till brösten brukar ta ca 1½ år eller så. Denna gången har det tagit längre än så, men det är bara för att jag denna gången klippt av ca 10 cm om året för att se till att det växer ut så jämnt och fint som möjligt. I December 2012 så bestämde jag mig för att spara ut det en gång till och så här långt har jag kommit sen dess:

Mitt hår är ca 14 cm nedanför axlarna nu.
Mitt hår är ca 14 cm nedanför axlarna nu.

Jag brukar gå i ”två års perioder” eller vad man ska kalla det för när det gäller mitt hår. I två år är det långt, typ nere vid brösten, sen tröttnar jag och klipper det kort, så har jag det i ca 1-2 år och sen går det 2 år med en utväxtperiod och så har det varit sen jag fyllde 16 ungefär. När jag var tonåring samt barn så har jag alltid haft långt hår, med undantag när jag skulle börja 5:e klass, då jag fick nån fix-idé att jag skulle klippa mig i page. Ett halvår senare så var det lika långt som innan jag klippte mig.

När jag gick i högstadiet så hade jag alltid långt hår, och under större delen av den tiden så var det också väldigt slitet. Många mobbade mig för mitt hår (som om allt annat folk mobbade mig för inte var tillräckligt) och de tjatade och tjatade på mig att jag skulle klippa mig. Som tur var så gjorde dem inget elakt mot mig, mer än att någon kastade tuggummi på mig som självklart fastnade, i hopp om att det skulle få mig att klippa det kort, men det sket jag i. Jag drog loss biten, innan det hann fastna för mycket, och förlorade bara några få avbrutna hårstrån på kuppen. Det var inte förrän när jag skulle sluta nian som jag faktiskt klippte mig kort. Tyvärr har jag inga foton tillgängliga från den tiden, men nån gång så kanske jag visar upp dem ifall jag får digitala kopior på dem.

Orsaken till varför jag valde nu att spara ut det berodde på att jag ”inbillat” mig att det skulle bli lättare att få en anställning om mitt hår var längre, och att det skulle hjälpa mig att se mer ”professionell” ut. När jag gick ur den inbillningen så var håret så pass långt att jag inte ville klippa det kortare så nu vill jag bara att det ska växa ut så jag kan göra riktiga flätor och andra frisyrer. Det är jobbigare med långt hår, då det tar mycket längre tid att tvätta och torka samt att det blir varmt i nacken när man blir svettig och ofta är håret i vägen, så jag har det nästan alltid uppsatt.

Förvånad blick, eller nått när man mätte för att se hur mycket det har växt sedan senaste klippningen.
Förvånad blick, eller nått när man mätte för att se hur mycket det har växt sedan senaste klippningen.

Tänka sig, att man kunde skriva så här mycket om sitt hår? Men ni kanske vill veta vad jag gör för att det ska växa så fort? Egentligen gör jag ingenting och har aldrig gjort nått speciellt heller. Det bara växer som ogräs. Däremot så har jag aldrig i några produkter i håret, såsom hårspray eller andra stylingprodukter. Det har jag bara haft ibland när det varit kort och jag har samtidigt färgat det. Jag handdukstorkar det alltid med och har bara fönat det i stort sett när jag är hos frisören, men ett fåtal gånger per år har det hänt att jag fönat det här hemma, men 99% av gångerna så får det självtorka. Sen jag började testa lite olika metoder såsom no poo, som hittills bara varit mesiga halvförsök så har det lett till att jag börjat tvätta håret mer sällan, så istället för dagligen eller varannan dag så kan det nu gå ca 5 dagar mellan varje tvätt och det blir inte alls lika fett heller. När jag började göra det så märkte jag nästan direkt att håret började växa lite fortare, men det verkar gå i perioder. Det växer inte stadigt med 0,5 cm i veckan, i alla fall inte vad jag märker av utan jag kan tycka att det står helt stilla och sen – helt plötsligt så märker jag att det har växt några cm till och jag känner skillnad på längden när jag duschar etc.

Nu ska jag äta onyttig middag igen, då jag haft en jobbig och omtumlande dag. Om ni undrar varför så kan ni läsa lite om bakgrunden till det i det här inlägget.

Jag blir alltid lika deprimerad när hösten kommer…

När jag var yngre, typ 10-12 år så kände jag knappt till att vi hade 4 årstider i Sverige. Jag visste så klart att vädret förändrades, att det fanns vinter, sommar, höst och vår men det var aldrig något jag funderade över. Vintern var samma sak som att åka pulka, jultomten samt julafton. Våren innebar grusiga vägar och dubbla tröjor. Sommaren innebar långt sommarlov och flera veckor i Norrland med mor och farföräldrar och hösten innebar tråkig skola. Det var typ så jag resonerade.

När jag växte upp, blev tonåring så började jag sakta förstå hur vädret påverkade mig och vad jag gillade med de olika årstiderna. Tids nog så började jag upptäcka hur mycket jag tyckte skidåkningen på vintern var tråkig och att jag helst satt inomhus året om framför tv:n och att jag egentligen inte gillade att gå på stränder eller klä på mig mössa och vantar. När jag vuxit förbi tonårstiden, flyttade hemifrån och hamnade i Skåne av särskilda anledningar, vilket var dels pga besatthet över att hitta kärleken och komma ifrån de långa, kalla vintrarna i Stockholm så var jag tillfälligt gladare över att vintern inte längre var så himla kall och att sommaren varade lite längre. I övrigt tänkte jag fortfarande inte så mycket på saker och ting. Jag var alldeles för upptagen att tänka på ”kärleken” och fokusera på mitt egna liv vilket var lika stillsamt som det oftast varit. Om än väldigt dramatiskt när jag väl tänker tillbaka på den tiden.

När jag senare blev ännu äldre, så började jag faktiskt (av nån skum anledning) tycka om hösten, och jag drömde att nästa gång jag skulle gifta mig så skulle det vara ett vackert höstbröllop i oktober, då alla löven fortfarande sitter kvar, men de är istället en explosion av färger av det röda slaget. Sen när jag träffade Henrik och blev ihop med honom och jag började eskalera i vikt och ville göra nått åt det, och vi upptäckte promenader så började jag tänka mer och mer på väder och vind.

Utsikten från ett av fönstrena i vardagsrummet. Hösten börjar dyka upp men fortfarande är det rätt grönt.

Numera hatar jag allt som inte innebär gröna träd och temperaturer över 16-17 grader, eller nått i den stilen. Sommaren är oftast underbar, då jag kan gå ute i shorts och t-shirt utan att frysa. Så hade jag velat gå klädd året om, men det går inte i det här förbaska skitväderlandet. Årets värmebölja var mest jobbig och när det inte var äckligt varmt så hann jag ändå inte njuta av normala temperaturer eftersom jag gått på Lernia sen i början av Juni. Det har heller inte inneburit att jag och Henrik promenerat så mycket som varit planerat, när året började men på nått vis är jag ändå glad över det, för jag har typ tröttnat på att promenera, eftersom det ändå inte ger något för vikten och jag får bara mer värk av promenaderna med.

Just nu så lider jag av lite blandade känslor, men jag är i övrigt ändå glad – så länge jag slipper vistas utomhus och jag kan sysselsätta mig när jag befinner mig i min lägenhet. Jag har nämligen bestämt mig för att åka upp till Stockholm senare i höst, då jag har slutat på Lernia och är helt utan aktivitet, för att passa på att träffa familjen, kompisar, köra bil och förhoppningsvis få hjälpa en kennel som föder upp Grand Danois med deras nya valpkull som ska födas denna veckan. Även om jag inte känner för att resa, efter den långa skottlandsresan och alla andra resor jag gjorde i våras, så är saknaden efter min familj, bilkörande och andra nyheter som gäller vännerna uppe i Stockholm större än några jobbiga och tråkiga tågresor. Idag bokade jag biljetterna och jag längtar verkligen tills jag ska åka iväg, även om vädret däruppe lär likna mer vinter än vad det lär göra här vid samma tidpunkt. Att åka utan älsklingen suger så klart, men de sakerna jag längtar efter tycker inte han är lika roligt, så då är det bäst att jag åker iväg själv.

Ja, nått mer har jag nog inte att säga idag. Just nu sitter jag bara och fryser fingrarna av mig, för det är kallt i lägenheten igen efter att temperaturen sjönk med 10 grader på 2 dagar och hösten lär dyka upp officiellt denna veckan. Inte en rolig känsla, men nu har jag något att se fram emot i alla fall.

Vad är dina tankar om väder och vind?

Men om man inte orkar stå då?

Jag läste en artikel häromdagen i DN om att stå upp förbättrar hälsan och kan minska risken för att dö i förtid. Well, duh? Alla vet vi väl att så är fallet och att det är ”farligt” att sitta ned för mycket. Det är så otroligt många artiklar i media just nu om alla risker som vanligt folk (inkl. mig själv) tar som bidrar till att man dör i förtid. Artiklarna får det att låta som att istället för att du dör vid 80+ nånting så dör du när du är 50, men så är det ju inte. Visst, du dör tidigare om du inte är hälsosam, absolut, men ofta gäller det bara kanske 1-2 år tidigare än genomsnittet. Sen är det så totalt olika med och jag vill hellre leva mitt liv och dö vid 50 än leva som halvsjuk tills jag är 80+ och har haft smärta eller andra problem hela livet. Ska jag bli totalt hälsosam så måste det inte kännas som tvång, utan det ska vara något roligt, vilket det sällan är och därför kan jag nästan aldrig bryta dåliga vanor.

Maja ligger o sover bredvid mig i soffan

På grund av min fibromyalgi så har jag väldigt svårt att stå upp i längre och korta stunder. Dessvärre, då jag den senaste tiden fått problem med ryggen och fått värre värk med fibromyalgin än vad jag haft på länge, så är det typ bara promenader eller att stå upp som förbättrar symptomen, men såsom min hälsa är för tillfället så orkar jag knappt gå och jag orkar bara stå nån minut eller så innan jag börjar få smärta av andra slag. Därför fortsätter jag ofta att sitta ner, trots att ryggen gör ont och jag får fibrovärk. Det är ett moment 22 eller en ond cirkel och jag ser ingen direkt förbättring, särskilt eftersom den astråkiga hösten snart kommer, och snart är vintern och snöhelvetet här igen.

I övrigt är jag ändå relativt glad, bara att jag är otroligt seg och trött samt att jag känner mig smått uttråkad. Jag har inget direkt att se på Netflix (förutom The Nanny) och då jag inte orkar prata politik nått mer nu, så har jag knappt haft några idéer alls för att blogga. Det är väldigt trist, så jag är glad att jag åtminstone kom på nått att skriva om idag, även om det självklart inte är ett tvång att jag ska skriva nått dagligen. Det är bara jag som vill göra det, så länge det är intressant och jag kan fylla ut det mer än vad en rad text + en instagrambild kan göra. Helgen går förbi fort, men det gör inte så mycket. Jag har snart inte särskilt mycket mer att göra på Lernia, så risken är väl att man får försöka fylla ut de sista veckorna jag är där med andra projekt. Jag vill ju gärna fokusera mer på eget företagande, typ låtsas att jag ska starta min firma och ta reda på allt småskit som behövs för det. Jag vill faktiskt veta vad allt jag behöver hade kostat, hur jag kan dra av hyran, hur dyrt det hade blivit o införskaffat en tjänstebil etc. Jag vill bara veta det.

Jaja, det får komma senare. Vad ska du göra resten av denna helgen?

Trasigt duschmunstycke, rejäl fibrovärk och andra missförstånd.

Det här inlägget kommer handla om lite allt möjligt. Som rubriken skrev, så har jag ett trasigt duschmunstycke, fibrovärken från helvetet är tillbaka och missförståndet handlar om hur man bör hantera sig själv i diskussioner eller samtal med andra. Om jag nu ens vågar prata om det utan att trampa nån på tårna. Jag ska göra mitt bästa i alla fall.

Häromdagen så råkade Henrik ha sönder vårt duschmunstycke. Det gick av vid plasten som man sätter in i slangen, så i morse blev det lite problematiskt och jag själv fick vänta en dag extra med att tvätta håret. Som tur var blir mitt hår inte lika fett längre, vilket gör att jag kan lättare vänta flera dagar innan jag tvättar håret. Det verkar även göra under för att mitt hår ska växa snabbare, även om det sedan innan alltid har växt som ogräs. I alla fall. Jag åkte upp till samarkand innan för att leta upp ett nytt munstycke. Jag fick tips av en vän på Lernia att någon hon kände hade köpt ett på Rusta som skulle vara väldigt bra, så jag kollade upp det på nätet, pratade lite med henrik om min plan och efter att jag var klar på Lernia för dagen så tog jag trean från simhallen upp till samarkand.

Först så åt jag en macka från subway, för jag var riktigt hungrig. Så hungrig brukar jag vanligtvis inte vara, och jag var det även väldigt tidigt i morse. Ofta brukar jag känna mig lite småhungrig vid 10 tiden, och då tar jag en kaka eller två som jag tagit med mig hemifrån. Ett paket singoalla räcker vanligtvis i 2 veckor eller något sånt, så det är bra. Jag äter oftast bara max 2 kakor om dagen när jag är på Lernia, eftersom jag går hem och äter lunch. Skit samma. Efter att jag hade ätit min macka så gick jag in en runda på Clas Ohlsson, men där hittade jag inget av intresse. Munstyckena där var dyra och små, och det ville jag inte ha. Det vi har haft tidigare (och har haft i över 2 år) är pyttelitet, och det täcker knappt huvudet eller nått, så man måste duscha varmt om man inte ska frysa hos oss. Dessutom är strålarna väldigt hårda, så det gör ibland ont om man har för stark stråle.

Sen tog jag en riktigt jobbig promenad till Rusta. För att göra en avstickare till så kan jag erkänna att jag verkligen känner ett sug av att skaffa bil nu, även om samma problem och åsikter jag har kvarstår. Jag är tveksam till bil av främst två orsaker – det är dyrt som fan och det är dåligt för miljön. Den tredje halva anledningen är att jag aldrig skulle röra på mig, och det skulle inte vara positivt för min hälsa. När jag dock blir egen företagare eller får möjlighet till tjänstebil så ska jag ha det, men annars tänker jag undvika det till varje pris, ungefär. Bilen jag vill ha, som egentligen fyller upp alla de krav jag har om bil (om jag faktiskt skulle skaffa en) är Mitsubishi Outlander PHEV. Den är dock svindyr i inköp, men skitbillig som tjänstebil, och såsom jag förmodligen hade kört, så hade 99% av all körning bara varit på el, och det är bra + att man också kan köra längre sträckor, som till Stockholm för att hälsa på familjen. Jag vill egentligen bara ha bil när det behövs, typ när man vill storhandla, behöver åka till veterinären, resor till sthlm. Just nu hade jag velat ha bil bara för att slippa gå till Lernia, för jag vet ju hur det känns och det är en jobbig morgonpromenad när jag ska gå dit, eftersom det är en sådan omväg.

Jaja, för att komma vidare i berättelsen. Jag hittade ett billigt munstycke på Rusta, och köpte ett svart, trots att det även fanns i min favoritfärg. Jag ville vara snäll mot älsklingen och valde en neutral färg. När jag kom hem så invigde jag den en stund senare, och känslorna var väl blandade. Den täckte lite mer av kroppen, och strålarna var mjuka, vilket var skönt. Dessvärre var det inget ”sprutt” i den, alltså inget tryck oavsett hur mycket vatten man vred på. Det gick till en gräns och sen var det stopp. Jag antar att det är en vanesak, för hellre större huvud med mjukare strålar än ett pyttelitet huvud med strålar som gör ont, bara för att man vill spara på vatten.

Det gamla och det nya duschmunstycket i ren och skär retrostil, för en gångs skull.

När det gäller fibrovärken, så har jag haft mycket värk senaste tiden. Idag ska jag också städa lägenheten, för hyresvärden ska komma och göra den årliga inspektionen igen. Jag har knappt ork att stå, och både mitt högra knä och svanken gör ont. Det är till och med jobbigt att sitta, men orka stå gör jag inte, även om det hjälper tillfälligt mot värken. Så fort jag sitter stilla igen så kommer tillbaka.

Det sista gälljde missförstånd och diskussioner. Jag vet inte hur mycket jag vågar skriva om det, då jag inte vill göra någon illa, men jag känner ändå ett behov av att förklara mig. På lernia så brukar vi ibland ha lite diskussioner om annat, när vi inte har lust att arbeta med något eller vi bara vill ta ett break ifrån det. Eller så hamnar vi bara i en utan att vi räknade med det. Nu efter valet och SD’s framgångar så har det bidragit till lite mer politiska diskussioner och även om jag älskar att diskutera med andra människor så har jag börjat inse att jag ska nog skriva ner mina åsikter mer, istället för att prata om det med andra människor, för jag är lite trött på att historien ständigt upprepar sig.

Jag blir sällan missförstådd när jag har skrivit om något. Blir det ett missförstånd, så är det oftast (och förmodligen) läsaren själv som har missat något viktigt ord, men självklart händer det att jag själv skriver en mening konstigt som kan tolkas på många sätt. När jag diskuterar med människor, eller egentligen bara för en simpel dialog så stöter jag ofta på människor som jag har stora svårigheter att diskutera med. Orsaken till detta vet jag inte, men det hela scenariot med att ”historien upprepar sig” är att dessa människor, oavsett hur trevliga och snälla de är som personer, så verkar det vara svårt för dem (och för mig) att diskutera med mig och med andra människor.

Jag har som utgångspunkt att vara förstående, accepterande och jag vill lära mig av vad någon annan har att säga. Sen kan jag självklart uttrycka mig på ett uselt sätt som gör att jag blir missförstådd. Den stora anledningen dock i samtal till varför jag blir missförstådd är för att personer lyssnar inte på vad jag har att säga. De avbryter, avfärdar och kritiserar det jag har att säga, utan att ens ha förstått meningen med vad som kommer ut ur min mun. Ett lättförståeligt exempel;

Jag: Jag har läst att alla borde vara veganer… (avbruten direkt)
Person X: Vad då? Veganer, vad pratar du för dumheter. Alla kan inte vara veganer! (Etc… En lång predikan över hur fel jag har, när jag precis har börjat prata.)
Jag: Nej, alltså… jag har kollat på forskning som säger att… (avbruten igen)
Person X: Jaha? Vilka studier då? Har du källan? Vad sa dem då? Jag tror ändå inte på det. (och så fortsätter det)
Jag: Forskningen jag personligen har tittat på, och bildat min egen uppfattning om säger att det bästa för hälsan vore om alla var veganer. (äntligen fick jag säga något).
Person X: Jaha, men det tror jag inte på. Alla är olika och jag funkar bra på att äta kött!
Jag: Ja, det tror jag med. Men forskningen säger det i alla fall och jag tycker det är intressant.
Person X: Det måste nog göras många studier för att man ska bli vegan, och kött som är så gott!
Jag: Jo, jag vet. Jag har själv svårt att bli av med dåliga vanor och jag gillar också kött.
Person X: (Mjuknar något, men återkommer med en hård replik igen om varför jag har fel och sådan fortsätter diskussionen tills någon av oss ger upp.)

Ungefär så kan det se ut. Jag blir avbruten konstant, folk vägrar förstå eller ens lyssna på vad jag har att säga och de har redan bestämt sig från första stund att de tänker behålla sin originella åsikt – oavsett vad jag har att säga eller inte. För att låta lite komisk med tanke på allt feministprat så är det oftast kvinnor jag möter som gör detta och inte män.

När jag bloggar däremot, eller för diskussioner på nätet så är det lite lättare, även om det är svårt att blir hörd även där ibland. Där får jag i alla fall prata till punkt och förhoppningsvis läser alla det jag har skrivit och förstår det, även om de inte håller med. Det är liksom hela grejen med hur jag kommunicerar med andra. Jag vill lära mig från dig, av det du har att säga, så jag kan bli inspirerad och mer kreativ och jag hoppas att du vill göra detsamma när du kommunicerar med mig. Jag tycker det är så otroligt viktigt, och det är oerhört tråkigt när jag inte får lov att lära ut något. Jag verkar vara en magnet i mitt dagliga liv till personer som har otroligt bestämda åsikter och som aldrig någonsin kan tänka sig att ändra den – för allt guld i världen.

Jag hoppas att ni som har läst det här förstår vad jag menar och att jag vill förstå dig som läsare. Jag hoppas också att ingen tar illa upp av det jag skrev, för jag pekar inte ut någon särskild. Jag förklarar bara ett ”naturligt fenomen” som ständigt händer mig numera, och som jag vill förbättra. Min nuvarande inställning är att undvika IRL diskussioner med andra, fokusera på mitt och istället diskutera med andra personer som jag vet lyssnar på mig och accepterar det jag har att säga.

Det är liksom inte lönt att lägga ner energi på folk som skiter i en och tycker att man är ointressant, bara för att man inte är som någon annan exempelvis, även om det nog inte är så i alla fallen.

Den ultimata nässprayslösningen för känsliga näsor!

Jag tänkte tipsa om något som kan hjälpa andra, ifall du som jag lider av känslig näsa som ofta blöder näsblod för att du har torra slemhinnor i näsan. Först får jag väl berätta bakgrunden och sen kommer tipset, så håll till godo.

Sen så länge jag kan minnas så har jag haft problem med hälsan, som under senare år eskalerat mer och mer. Är det inte russinfingrar, fibrovärk eller huggande huvudvärk så är det nått annat. Eller näsblod. Min pappa och jag har likadana näsor, och han blöder ofta. Detsamma gör jag. Särskilt under vintermånaderna men även ofta under resterande årstider. Dagen innan julafton förra året, då jag och min sambo åkte till Klippan för att fira jul så började jag blöda näsblod på tåget. Jag hade känt på mig ett tag innan att snart var det dags igen, och visst fan hade jag rätt. När vi kom fram till Henriks syster så tipsade hon om att jag skulle stoppa lotion i näsan, för det hade hjälpt hennes ena son som också blöder näsblod ofta. Den lösningen höll jag bara på med i några dagar, eftersom lotion ska man ju inte använda för invärtes bruk, som det så fint heter. Istället började jag ta lite kokosolja på ett finger o köra runt i näsan varje kväll och det har hjälpt mycket. I år så har jag blött näsblod totalt 3 ggr. I vanliga fall så brukar det vara 3 ggr i månaden – året om, eller nått i den stilen. På vintern är det ca 2 ggr i veckan när det är som värst, på våren kanske en gång varannan vecka, på sommaren någon gång i månaden och när hösten kommer så återgår det till nån gång varannan vecka. Jag vet inte om jag har överdrivit något nu, men jag brukar vanligtvis blöda näsblod alldeles för ofta och det är riktigt jävla asjobbigt.

I alla fall. Köra upp lite kokosolja i näsan funkade bra, men det blev så otroligt kladdigt. Sen några månader tillbaka började jag istället köpa näsolja, nozoil som man kan köpa på Apoteket. Dyrt som fan är det. En liten 10 ml flaska kostar ca 75 kr och räcker kanske i 3 veckor för mig, så det blir många dyra kronor man lägger ut för att slippa näsblod. Dock har det funkat bra, men jag börjar tröttna på hur dyrt det blir och det är irriterande att man inte kan fylla på dem, eller ens öppna flaskorna. Hela tiden måste man köpa en ny. Sådant slöseri!

En bild på nya näspraysflaskan på 30 ml jämföres med nozoil
En bild på nya näspraysflaskan på 30 ml jämföres med nozoil

Nä, istället så googlade jag runt på nätet för nån vecka sen, men hittade nästan ingen information alls om hur man kan göra sin egen nässpraysflaska för att slippa näsblod. Däremot så hittade jag bodystore, där man kan köpa tomma sprayflaskor på 30 ml styck och i söndags kväll så beställde jag 3 stycken och idag fick jag hem dem. Flaskorna är stora, de har kork och strålen funkar utmärkt för olja. Jag fyllde på en av dem med sesamolja. Faktiskt lite för mycket, så jag fick diska av den. Sen sprutade jag av gammal vana upp 2 ggr i ena näsborren, och det blev kladdigt direkt. Nästan allt ramlade ut igen, och så gjorde jag likadant i den andra näsborren. Jag fick torka mig rejält med papper, men å andra sidan så var det värt det, för så här mjuk har jag inte känt mig i näsan på länge, då nozoilen börjat ta slut.

Ja, det var väl vad jag hade att tipsa om idag. Jag kände för att skriva om nått helt annat också, men det sparar jag till en annan dag, och det lär nog bli lösenordsskyddat med men det beror lite på.

En blogg om vardagsliv, åsikter och funderingar